Kraften (femte året)

Oj, det här kapitlet blev gripande! Ojojoj! De delade en kyss! Ja, då får vi se hur det går.

Bra kapitel som sagt. Hoppas hon får träffa Harry På Grimmaldiplan.

Det är som det numera sig bör en torsdagskväll - en fantastisk fröjd att få dyka ner i denna värld igen. Att få andas deras luft och tänka deras tankar. Du lyckas underbart bra med att fånga in läsaren i berättelsen. Du gör oss till aktiva åskådare, vi står där i kupén med de, vi är där och inte utanför, passiva endast läsare av text. Jag är så glad att jag bestämde mig för att börja läsa denna storyn i somras, om inte annat har de små ljuspunkterna som den inneburit varje vecka hållit mig flytande. Tack för denna fina berättelse! ♥

Som vanligt har jag citerat mina favoritcitat/beskrivningar (jag fick akta mig för att inte citera allt och skriva en hel roman, haha);

Så länge han var nära mig, fanns inget att frukta.

Jag älskar hur trygg Miriam är med Snape, hur hon nästan bara släpper all rädsla i hans närvaro. Som att inget spelar någon roll så länge hon har honom vid sin sida. Ett perfekt exempel på vad kärlek gör med oss.

Jag betraktade honom i smyg, när han elegant och smidigt rörde sig runt i kupén.

Å, jag verkligen ser hur hon sneglar på honom, fascineras av honom och betraktar honom utan att han lägger märke till henne. Som att han inte riktigt förstår hans värde för henne.

Jag nickade lydigt och försökte hålla tillbaka leendet, skämdes nästan över hur lycklig jag kände mig i dessa uppenbart svåra tider, som gjorde honom så allvarlig och ansvarstyngd.

Att Miriam håller tillbaka leendet är kanske inte så konstigt med tanke på vilken situation de befinner sig i, med kriget och allt. Men jag tycker ändå att det är så fint att hon är lycklig i hans närvaro, fast att hon tyngs något av hans börda. Det faktum att hon nästan skäms över sin lycka. Men jag tror nog att Snape känner sig lättad och glad i hennes närvaro också

Det var först flera timmar senare som jag vaknade i hans famn.

Mitt romantiska sinnelag och hjärta smälter vid denna meningen. Hur vackert och lycksaligt är det inte att få vakna upp i sin älskades famn? Att känna den andres närvaro och värme... som att ta på kärlek i en av dess fysiska former. Att han skänkt henne trygghet och vila under loppet av flera timmar. Att han suttit med henne i sin famn oavbrutet. Som Miriam senare nämner har hon dessutom inte drömt några mardrömmar... jag gråter nästan över hur mycket det egentligen betyder och hur fint det är. Trots att det bara är en mening som förklarar vad som pågått. Men ah... ♥3

Tåget dunkade rytmiskt

Var tvungen att ha med detta för att jag älskar känslan det inger. En form av trygghet visualiserad i ett fysiskt ting. Jag ser framför mig och känner i mig hur tåget tuffar fram i sin egen takt och rytm vilket gör att de lugnt gungar fram genom landskapen...

Hans leende dog ut, då han slöt armarna hårdare om mig.

Fast att Snape's leende dör ut och man först blir lite orolig kommer genast resten av meningen och gör en något lugn. Han sluter armarna hårdare om henne för att han vill skydda henne från något, från allt. Egentligen säger den handlingen mer än ord. Han vill till varje pris att hon ska vara trygg och säker.

“Det behöver inte vara … officiellt.” Jag såg vädjande upp på honom. “Jag bryr mig inte om det.”

Detta blev på något sätt så fint. Det faktum att det inte spelar någon roll om resten av världen inte vet. Bara de vet och bara de får vara tillsammans. Att Miriam säger att hon bryr sig inte om resten av världen bara hon får vara med honom. Kan inte ljuga om att jag inte blev lite gråtmild vid detta...


Vi stirrade på varandra, med landskapet glidande förbi som en dimma under den vita himlen, inneslutna av besvärjelserna, medan tåget dunkade i takt med vår häftiga andhämtning.

Jag tänker mig att landskapet visualiserar vad de känner på något vis. Vitt symboliserar ju oskuldsfullhet, men i kombination med dimman tänker jag att det mer blir en symbol för ovisshet. När det sedan följs utav det faktum att de är inneslutna av besvärjelser, alltså att de kan inte fly ifrån varandra och att tåget får symbolisera det hårt dunkande hjärtat i bådas bröst....
Ska jag vara ärlig vet jag inte ens vad jag nyss skrev. Men ah, det kanske säger något... (jag är trött haha.)

I nästa ögonblick var våra läppar mot varandra. Oförmögna att stå emot en enda sekund till, lät vi dem äntligen mötas, först sökande men snart alltmer krävande, efter nästan ett års uppdämd längtan, medan vi fördes allt närmare det öde som väntade oss.

Tillåt mig skrika av glädjefnatt i några minuter...
Tillbaka. Jag blev så exalterad när jag läste det första så att jag läste fortare än vad jag själv hann med. Fick läsa om det flera gånger för att lugna ner mitt exalterade hjärta. Tycker det är så fint att det beskrivs som att de inte längre kan stå emot denna dragningskraft de känner till varandra. Dessutom att det inte bara är självklart utan trevande först, sökande som du beskriver det innan det blir mer, kan man säga på riktigt? - Du förstår säkert var jag menar. Innan de båda tar mer plats och kräver mer utav den andra...
Sedan antar jag att ödet du syftar på är det som väntar på dem i trollkarlsvärlden, vilket i sådana fall innebär en form av kontrast mot det fantastiska de äntligen (!) givit plats. Ah, vet som sagt inte riktigt vad jag skriver för tillfället för att min hjärna är lite seg, men kort och gott - THIS WAS AN AMAZING FIRST KISS ♥

Längtar efter fortsättningen! =)

Vilket kapitel♥! Super bra såklart. Längtar efter fortsättningen!

Nuuuuu du! Nu ska jag läsa!

OMG! Min puls gick just upp ... väldigt mycket!



---------------------------------------------------

Edit, 10 februari:

Viloss, OMG, du däckar mig totalt med dina underbara ord! TACK ♥♥♥

Och Pride Potter OMG ALLTSÅ JAG BLIR SÅ J***A GLAD OCH FÖRSTÅR DU VERKLIGEN HUR LYCKLIG JAG BLIR AV DET DU SKRIVER??? SATT DÄR OCH BARA AAAAAAAAAAAAAAH! SNIRIAM IS CANON? MENAR DU DET? ♥ OOOOOH ...

Åh tack Ginerva2003 !!! Love it ♥

c8aina, gillar jättemycket att du tog ut citat och kommenterade dem, älskar verkligen sådan respons, TACK! ♥

Och tack Mintygirl89, ja, nu hände det! ♥ Mycket snart får vi också veta vad som händer på Grimmaldiplan. Jag tror att du kommer gilla det.

SweeneyTodd, ja, torsdagskvällarna är numera veckans höjdpunkt - för att jag då fått ta del av dina vackra tankar. Dina kommentarer är bättre än min story, eller rättare sagt så lyfter de den till något fint och fantastiskt, och får även mig att vilja bli en bättre person. För att inte tala om inspirationen det ger mig! Du tolkar verkligen allt på bästa möjliga sätt, ser det jag vill att läsaren ska se och tillför även helt nya dimensioner. Det är ren och skär lycka; jag håller liksom alltid andan vid första genomläsningen av många, många ...

Ett exempel av alla på hur en kommentar till ett citat lyfter texten:
Jag betraktade honom i smyg, när han elegant och smidigt rörde sig runt i kupén.
Å, jag verkligen ser hur hon sneglar på honom, fascineras av honom och betraktar honom utan att han lägger märke till henne. Som att han inte riktigt förstår hans värde för henne.

Ett annat exempel är det där du beskriver hur landskapet symboliserar deras känslor. Det är på det sättet jag vill skriva och du lyfter det alltid ett steg högre genom din tolkning.

Jag är så glad att du känner att ni är med i texten. För mig känns den här världen helt verklig och även att läsarna liksom finns med där inne i den. Hoppas av hela mitt hjärta att du förstår hur underbar du är, vad dina ord betyder och vilken glädje de ger mig i livet. Hur jag önskar dig allt gott gällande mående. Om min berättelse på något sätt ger dig ljus, är det värt varenda sekund att ha skrivit den.

Noraaa_5, superglad att du gillar och följer, tack! ♥

Trezzan … OMFG vad spännande när du skrev att du skulle läsa … skapade en liiiten förväntan kan jag säga!

Det är också väldigt spännande vad som ska hända i din du-vet-vad. Ger gärna mer respons!

Åååh vad jag längtar!

Även i nästa kapitel handlar det om längtan och väntan ...



Kapitel 12 Väntan

“Harry kommer snart, Harry kommer snart, Harry kommer snart!”
Ginny studsade exalterat upp och ner i de gamla fjäderbolstren på sin säng, så att porträttet på väggen bredvid skakade. Den gamla häxan, som slumrade därinne, vaknade och blängde yrvaket på henne under buskiga ögonbryn.
“Har du hört talas om att vara lite mer svårflörtad, syrran?” flinade Fred, som satt på Hermiones säng mitt emot. “Vid Merlins kalsonger, ge pojkstackarn lite andrum!”
“Det kan till och med tänkas att Harryponken är lite purken på oss när han väl kommer hit”, funderade George, som satt lutad mot min säng med armarna om de kantiga knäna. “Han har väntat i flera dagar utan riktig information, eftersom de inte får transferera honom.”
“Han slipper åtminstone åka i en massa timmar på tåg och båtar med gamle Snape, som du var tvungen att göra, Miriam”, sa Ron medlidsamt, under hummande instämmanden från tvillingarna. “Det tror jag inte han hade gillat.”
Ja, vid Merlin, vilket lidande det hade varit! Jag log inombords, i en sinnesstämning som väl kunde mäta sig med Ginnys, samtidigt som jag som vanligt fick assistans av Hermione:
“Men ge er någon gång! När har Snape gjort er tre någonting som helst under det senaste året?” Hon suckade indignerat och drog ihop fötterna under sig på sängen.
“Han är obotligt skum”, sa Fred lakoniskt.
“Det är som en naturlag”, lade George till.
Hermione knyckte på nacken och styrde åter in samtalet på deras bäste vän:
“Jag förstår om Harry är arg på oss, utan information som han har varit”, sa hon, “och när han kommer måste vi hjälpas åt att stötta honom. Han ska ju in på förhör på Trolldomsministeriet den tolfte augusti! Jag hörde att du erbjöd dig att vittna, Miriam?”
“Ja”, suckade jag, “men ingen i Orden vill höra talas om det, och tyvärr har de nog rätt. Det är meningslöst. För det första tror trolldomsministern varken på mig eller Harry, som ni såg i juni. De tror att vi bara hittar på …”
Och för det andra, tänkte jag för mig själv, vill Orden inte dra ministeriets uppmärksamhet till min bakgrund. Det var något jag fick acceptera, och så småningom hade jag förlikat mig med att deras beslut var riktigt. Däremot var det väldigt tråkigt att inte kunna hjälpa Harry mer än så här.



Jag hade dock inte kunnat föreställa mig hur svårt det faktiskt skulle kännas, när han till sist äntligen stod framför oss. Han hade också förändrats. På bara en dryg månad verkade han ha växt en bra bit, men bara på längden. Kinderna var bleka och magra, av något mer än den gänglighet som är så typisk för många tonårspojkar. Oro, brist på mat, för lite sömn - vad hade han egentligen utstått? Jag kände instinktivt att han behövde någon som såg efter honom, en grund att falla tillbaka på. Det femtonåringen gick igenom var helt orimligt.
“Ni kunde väl ha gett mig någon hint om vad som pågick?” Han såg sårat från den ena till den andra av oss. Jag, Ron och Hermione tittade skamset på varandra, och Hermione försökte förklara:
“Dumbledore fick oss att lova …”
“Jag vet”, fräste Harry, “ni har redan nämnt det. Men på något sätt kunde ni väl ha … Fattar ni hur det kändes? Speciellt nu de sista dagarna. Helt utan nyheter och ingen aning om något, inlåst på rummet av Dursleys!”
Hermiones guldbruna ögon glänste av ångerfulla tårar och Rons mungipor ryckte betänkligt.
“Vi var så rädda, Harry …”, utbrast jag klagande. “Allt som skickas är en risk, till och med att ugglor blir sedda i det här området. Jag har en liten aning om hur du kände dig … Det var likadant för mig under juli.”
“Du skulle ju inte ens återvända!” röt Harry och hans gröna ögon blixtrade mot mig. “Hur kan det ha varit samma sak för dig?”
Jag flämtade till och bet ihop tänderna då hans ord skar rakt in i mig. Han såg det och sjönk genast ihop.
“Förlåt”, sa han uppgivet, och tillade efter ett ögonblick: “Vad tycker du egentligen om att vara tillbaka?”
“Harry, du minns väl hur det var i juni”, sa jag allvarligt. “Jag ville aldrig lämna Hogwarts.”
“Nej, jag vet. Jag minns …”, suckade han. “Och du har ju haft samma skit som jag, på nätterna, eller hur? Du var ju med, Miriam. Du upplevde samma sak som jag.”
“Jag kämpade aldrig mot Voldemort. Som du gjorde.”
Det hördes en svag flämtning från Ron, när jag nämnde namnet. Men det var som om de andra två bleknade bort och bara jag och Harry fanns i rummet.
“Det var du som fick oss därifrån, Miriam.”
Han hade sakta gått fram mot mig, för att stanna helt nära. Jag märkte att jag nu behövde se upp på honom; han hade vuxit avsevärt. Håret var mer vildväxt och rufsigt än någonsin när han kikade på mig under luggen.
“Förlåt”, sa han, “jag beter mig verkligen hemskt mot dig.”
“Glöm det, Harry. Huvudsaken är att vi är här nu. Med våra vänner.”
Vi såg åter på Ron och Hermione, som sjunkit ner på var sin säng, och som nu lyste upp något. Deras ansikten var trötta och skuggiga i det obarmhärtiga ljuset från den nakna glödlampan.



Blixtarna rev och slet i den mörknande augustihimlen. Deras oregelbundna stötar lyste upp de trådslitna, spindelvävstunna gardinerna. Jag ville inte se det flimrande ljusskenet. Åskväder var det värsta jag visste, och när det pågick ville jag instinktivt gömma mig långt under jorden. Försiktigt kikade jag fram under täcket, såg Ginnys ansikte lysas upp av det blåtonade skenet och drog snabbt kudden över huvudet för att dämpa den efterföljande skrällen.
“Du är allt en hare, du”, konstaterade Ginny och jag kunde se framför mig hur hon obekymrat låg raklång på sin säng och jonglerade med trollstaven, medan hon slängde en road blick på min gestalt som låg gömd under täcket.
“Äsch, Ginny”, insköt Hermione diplomatiskt, varpå hon höjde blicken från sin bok, “det är väl ingen som tycker att det här vädret är speciellt trevligt …”
“Jag älskar åskväder!” skrattade Ginny och jag hörde hur hon gjorde en susande rörelse med trollstaven. “Jag skulle vilja vara ute i det, på uppdrag som de andra, istället för att vara inlåst här och städa hela dagarna!”
Hon hade en poäng. Städning var det vi sysselsatte oss med på heltid, och det kunde innebära allt ifrån att rensa ut doxyféer ur gardinerna till att sanera soffan från puffsurrare. Även om det var ett besvärligt och svettigt arbete, kändes det mycket skönt att hålla sig sysselsatt för att skingra alla oroliga tankar. Ginny däremot, liksom i viss mån de andra ungdomarna, beklagade sig en hel del och längtade ut till livet och uppdragen, trots de farliga tiderna.

Men inte jag. Ginny hade helt rätt: Jag var en hare och hade alltid varit det, försiktig och tillbakadragen. Om jag utfört några modiga handlingar i våras, var det för att jag helt enkelt hamnat mitt i det. När det krävdes, gjorde jag allt för att försvara mina vänner, men i det vardagliga livet tyckte jag mest om lugn och ro, och drogs inte till äventyr som de andra tycktes göra. Tankarna på framtiden kom åter över mig - hur skulle jag kunna inrätta mitt liv på ett meningsfullt sätt? Utnyttja mina styrkor och dölja mina svagheter? Det var dock svårt att tänka klart, och hjärtat bultade som besatt.

Om han ändå varit nära mig, nu när jag kände mig rädd. Han öppnade alltid sin famn för mig, vilka känslor jag än hade. Det hade varit så tryggt att bo i hans våning, i det lilla alkovliknande rummet som inte ens hade någon dörr utan bara ett draperi. När jag var där med honom kändes det som om ingen i hela världen kunde göra mig illa, och så hade det varit från dag ett. Hans närvaro hade varit självklar och betryggande från och med incidenten som fört oss samman. Den hade satt stopp för min livslånga ensamhet.

Därför var jag glad att nu få sova tillsammans med flickorna, istället för ensam i något av de spöklika gamla rummen. Jag var vuxen och äldre än ungdomarna, men vi hade umgåtts som vänner på Hogwarts och Weasleys tycktes förstå detta. Ginny var dock den jag kände minst, eftersom hon på skolan umgicks i andra kretsar och gick ett år under trion. Ron brukade vara ivrig att mota bort sin syster och om hon någon gång hängde sig kvar, retades de konstant med varandra. Ginny var dock uppenbart förtjust i Harry och kunde inte på något vis dölja det. Kanske var det därför hon var mer än vanligt rastlös denna kväll.
“Måtte det gå bra på förhöret imorgon!” suckade hon plötsligt och snurrade nervöst sin trollstav, medan hon tittade bedjande på Hermione.
“Fattas bara annat!” Hermione lät mycket bestämd och Ginny såg lite lugnare ut. “Vill de ha sin heder i behåll, kan de inte annat än låta honom gå kvar.”

Urbra kapitel! Jag trodde hon skulle få höra när Harry skällde på Ron och Hermione, som han gjorde i boken. Men det funkar ändå. Åh, Miriam saknar Snape, nu när det är åskväder! Gud, så gulligt!

Ja, vi får se hur hon reagerar när hon möter läraren i försvar mot svartkonster! Då lär hon gnissla tänder av ilska! (En rak höger vore kanske på sin plats!)

Spoiler:



Liten grej bara:

“Äsch, Ginny”, insköt Hermione diplomatiskt, i det hon höjde ögonen från sin bok, “det är väl ingen som tycker att det här vädret är speciellt trevligt …”

Jag skulle vilja ändra den röda texten lite.

“Äsch, Ginny”, insköt Hermione diplomatiskt, varpå hon höjde blicken från sin bok, “det är väl ingen som tycker att det här vädret är speciellt trevligt …”

Det låter lite bättre i mina öron.

I övrigt var kapitlet som sagt skitbra. Gillar hur hon och Ginny lär känna varandra. Eftersom Hermione är lojal, tycker jag att Miriam ska berätta för henne om känslorna för Snape. Jag vet att Hermione skulle hålla det för sig själv.

Harry skulle absolut klara av det.

Spoiler från fjärde boken:


Blir spännande och se om hon får se hur Snape och Sirius är mot varandra. Längtar så till nästa kapitel.


Jo spoiler från det vi diskuterade via ugglan:


En liten teori: Tänk om Sirius blir förtjust i Miriam?! Då lär Snape slänga trollstaven, och så blir det brottningsmatch!

Men åhhhh så bra!

Vilket fantastiskt sätt att få avsluta helgen på, nämligen att få läsa denna underbara storyn!
Som vanligt är jag imponerad över både ditt språk och din stil, och karaktärerna i allra största allmänhet. Detta kapitlet var förstås lika bra som det förra, allt annat hade varit omöjligt. Det är bara rysligt bra helt enkelt.

Som vanligt har jag citerat några av mina favoritcitat/favoritbeskrivningar:

“Har du hört talas om att vara lite mer svårflörtad, syrran?” flinade Fred, som satt på Hermiones säng mitt emot. “Vid Merlins kalsonger, ge pojkstackarn lite andrum!”

Kan man annat än att älska Gred och Feorge?
Älskar deras härliga retsamma sätt mot Ginny i kontrast mot Rons konstanta försök att få henne att lämna de i fred. Tyckte att detta var ett humoristiskt inslag som blev ännu roligare för att det ligger en sorts fasansfull spänning i luften över vad som händer i deras värld.


“Han slipper åtminstone åka i en massa timmar på tåg och båtar med gamle Snape, som du var tvungen att göra, Miriam”, sa Ron medlidsamt

Ja, Ron. Du skulle bara veta hur ''plågsamt'' det var för vår stackars, stackars Miriam som var tvungen att utstå denna långa tågresa med Snape... hehe... Förstår att hon känner sig lite smug när Ron säger detta. Jag tyckte det var hur festligt som helst. Men Ron, har du ingen koll på att "gamle" Snape faktiskt bara är i 30-års åldern...
Hans erfarenheter och trauman har kanske åldrat honom något i förtid, men tänker ofta på att duon Harry och Ron har svårt att åldersbestämma folk, haha.

“Han är obotligt skum”, sa Fred lakoniskt.
“Det är som en naturlag”, lade George till


Ännu en klockren kommentar av tvillingarna Weasley. Fast än att jag älskar Snape i denna storyn kunde jag inte låta bli att skratta gott åt detta. För visst finns det en sorts aura av "skumhet" runt Snape...

Däremot var det väldigt tråkigt att inte kunna hjälpa Harry mer än så här.

Jag förstår att det måste kännas fruktansvärt jobbigt och nästan plågsamt i att inte kunna hjälpa en vän i nöd. Särskilt när hon vet så väl att hon har ett sanningsenligt och korrekt vittnesmål att ge... Kanske känner också Miriam att det är extra tråkigt med tanke på att Harry fick henne ut ur Voldemorts grepp helskinnad... hmm..

“Harry, du minns väl hur det var i juni”, sa jag allvarligt. “Jag ville aldrig lämna Hogwarts.”

Måste ändå säga att jag tycker det är bra att Miriam står upp mot Harry och inte tillåter honom att säga vad som helst. Men också fint att hon lite mer subtilt trycker på det faktum att hon inte ville lämna Hogwarts etc.

Deras ansikten var trötta och skuggiga i det obarmhärtiga ljuset från den nakna glödlampan


Om du känner mig rätt så vet du mycket väl att jag älskade denna meningen. Hur glödlampan är lika naken som deras uttryck. ingen döljer någonting bakom en 'skärm' utan ljuset kastas över alla. Allt är synligt i detta obarmhärtiga ljus från denna nakna lampan. Fullkomlig fullträff på den meningen!

Åskväder var det värsta jag visste, och när det pågick ville jag instinktivt gömma mig långt under jorden

Fy så räligt. Jag hatar också åskväder och kände hur det riktigt kröp i kroppen på mig också. Förstår absolut att hon vill gömma sig från detta oväder. Av någon anledning fick detta mig att börja fundera på vilket elevhem Miriam skulle ha tillhört om hon var häxa. Jag tänker 'Hufflepuff' för grävlingar är både skygga och lever under jorden )
Sedan vet vi ju att Hufflepuff's och Slytherin's ofta är en bra kombination...

Om han ändå varit nära mig, nu när jag kände mig rädd.

Åh, detta är så fint. Att hon så fort hon känner sig rädd för tanken till Snape. Påminns om vad hans närvaro får henne att känna nämligen trygghet. Hoppas hon snart får vara nära honom igen!

Den hade satt stopp för min livslånga ensamhet.

Detta fick mig verkligen att fundera. Har Snape fyllt ett hål i Miriams hjärta som någon annan omöjligt hade kunnat fylla? - Vad hade hänt om de aldrig hade träffats? Och slutligen, vad vackert att en människa kan ha sådan påverkan, att han fyllt ett tomrum inom henne och gett henne så mycket på kort tid.

Måste säga apropå detta nya kapitel. Lyssnade precis innan på "Säg det igen" med Lisa Nilsson och för mitt inre öga föreställde jag mig Snape och Miriam. Kändes som den handlade om de och det du berättat!

Ja, som väntat är min hunger, efter att få läsa mer om deras värld, inte mättad! Längtar redan efter mer! ♥

Sjukt bra kapitel ♥♥ Som vanligt blir man förvånad över ditt språk och din stil Du skriver så att man verkligen kan se framför sig och så att man typ känner vad Miriam känner. Man liksom kommer in i berättelsen!

Några personliga favoriter bara:

“Har du hört talas om att vara lite mer svårflörtad, syrran?” flinade Fred, som satt på Hermiones säng mitt emot. “Vid Merlins kalsonger, ge pojkstackarn lite andrum!”

Vi vet ju att Ginny fick ett tips av Hermione att ge Harry lite mer plats och leva med sig själv typ, men kan verkligen föreställa mig att hon fortfarande var galen i honom. Fast vi vet ju inte när hon fick tipset, men hon hade väl redan kille då? Aja, du kanske inte vill gå HELT enligt storyn. Dock skulle jag gillat Drarry mer, men man kan ju inte ändra allt.

“Han är obotligt skum”, sa Fred lakoniskt.
“Det är som en naturlag”, lade George till

Har jag nämnt att jag ÄLSKAR Weasley-tvillingarna. Vem kan förresten inte göra det? Trots att jag är helt in love med Snape i denna story kan jag inte låta bli att gilla deras kommentarer. Kan ju vara för att jag inte gillar Snape annars, men ändå. Hoppas du inte är arg på mig för att jag hatar, hatar, HATAR och återigen HATAR Snape ...

“Han slipper åtminstone åka i en massa timmar på tåg och båtar med gamle Snape, som du var tvungen att göra, Miriam”, sa Ron medlidsamt, under hummande instämmanden från tvillingarna. “Det tror jag inte han hade gillat.”
Ja, vid Merlin, vilket lidande det hade varit!

Ron Ron Ron, du skulle bara veta vad Miriam tycker om Snape. Men det visar i alla fall att han är en bra och lojal vän som bryr sig om "stackars" Miriam. Skulle gärna vetat mer om den där resan, dock. Vad hände efter du-vet-vad, t ex??

“Jag älskar[i] åskväder!” skrattade Ginny och jag hörde hur hon gjorde en susande rörelse med trollstaven. “Jag skulle vilja vara ute i det, på uppdrag som de andra, istället för att vara inlåst här och städa hela dagarna!”[i]

På något sätt är Ginny jag. Tycker också det är roligt (eh va?) med åskväder och skulle jättegärna vilja vara med på uppdrag som jag egentligen inte får vara med på. Visar väl att jag är en Gryffindor ... Miriam kanske är en Ravenclaw eller Hufflepuff (alltså om hon skulle varit en häxa då)? Ärligt talat vet jag inte, så du får väl kanske bestämma.

Längtar till nästa kapitel! ♥ EDIT: Helvete, vilken lång kommentar jag skrev. Men ibland måste man väl uttrycka sina känslor antar jag cx

Jag blev totalt kidnappad i helgen… Precis hemkommen och äntligen fått gotta ner mig i detta! GAAAAH


Älskar att Snape börjat äta på Grimmaldiplan, undrar vad Sirius tycker om det? En viss Jessica har poängterat för mig att han klagar oändligt mycket kring den saken!
Tonks är som vanligt kvällens underhållning! Du fångar hennes karaktär, men det vet du redan!

Typiskt Miriam att tänka så mycket på allt. Känner igen mig i det så mycket. Men ibland är allt man behöver en eldwhiskey och att få tala ut med sin älskade. Snape vill säga.

Meeen sen kanske är det lite väl bisarrt att Dumbledore börjar prata om hennes föräldrar. Läste han hennes tankar? Kanske är det mer rimligt att hon skulle ha frågat? Eller är det så att Dumblis och Snapie använder legillimens på henne? Så Snape vet egentligen alla hennes stygga tankar (om det inte vore för att hon tänker på Svenska såklart…)

Huur kan Snape transferera Miriam? Han har väl aldrig varit hos henne? Eller har han det? Snapie Stalker i farten.
Älskar att Dumbledore bara veeeet allt.

ÅÅÅH när Snape säger ”Du måste vara mycket nära mig.” GAAAAH mina feeelings!

Alltså jag döööör när Miriam sömndrucket pratar på svenska till honom och kallar honom ”älskade”! Så typiskt någon som knappt är vid medvetande att säga!

Åh du är så bra på att gestalta! Direkt när jag börjar läsa kapitel 10 slås jag av att det är en mer melankolisk och mörk stämning. Det är något över hela texten som värker av sorg och vemod. Fruktansvärt bra! Ryser när hennes pappa håller sig undan för ett slag med tårfyllda ögon!

Älskar att Snape håller en låg profil - jag menar hur hade hennes föräldrar reagerat om de visste om deras känslor för varandra? Min mamma höll på att döööö när min gubbe som jag dejtade förr kom och drack kaffe hemma en kväll. Jag har aldrig varit med om något mer bisarrt. Haha!

Vilken plottwist det blivit om Leonardus råkat illa ut och gått över till the dark side kanske via imperium? Hmmmm. Jag tänker för mycket.

”de hade ordnat med filtar som jag satt insvept i, den varma augustinatten till trots.” Så bra beskrivning av ... ALLT! Känslan inbefinner sig direkt.
Åååh SNAPE!!! De ska åka tåg (hoppas Snape håller henne sällskap) eftersom hon inte tålde transferensen så bra! Han är så öm och godhjärtad. ♥

”Tanken på att vi skulle åka tåg tillsammans gjorde mig så pass skrattlysten” ÅÅh Jaa! Precis så är kärlek. Man kan inte låta bli bubblandet i hjärtat!

Lite klyschigt att avsluta ett kapitel med att man somnar men å andra sidan passar det bra in när du skrivit om en lång dag!

Kap 11 dååå

Jag blir väldigt nyfiken på vad Snape hade istället för mantel på perrongen? Bar han svart, dyr, Armani kostym? Sexig som få? Med gubbmagen hängandes utanför skjortan? Eller spänstigt sträckt över överkroppen?
Hur tänker Miriam när hon ser honom i ’vanligare’ kläder?

Hur hamnade hon i hans famn när hon sover? Har Snape satt sig intill henne och ömt placerat henne i sitt knä eller bara lagt armarna om sig? Sååå mycket frågor!
ÅÅÅÅÅH HON SOV UTAN MARDRÖMMAR NÄR HON VAR MED SNAPEEEE
Det är typ mitt nr 1 raggningsknep ”jag har aldrig sovit så bra som jag gör med dig” Haha!

Undrar hur ont det gör i Miriam egentligen? Att få höra att Snape inte kan vara tillsammans med någon officiellt? För precis som Snape säger förtjänar hon det och han kan inte ge henne det… Av rätt anledning såklart men det är ändå lite av en ’rejection’ (kommer inte på svenska ordet…)

Jäävligt bra dialog! Den är sådär rysligt bra att man spänner sig och håller andan. Meeen en sak du kan ta bort är ”och utbrast” + att du lägger meningarna på samma rad.

Han drog häftigt efter andan. ”Jag skulle hållit mig borta från dig”.

För då förstår man att det är något som brister ut!

Samma sak med ”då jag långsamt sa:
”Säg aldrig…”
Stryk ’då jag långsamt sa’ helt och hållet för det blir onödigt beskrivande!

FÖRÖVRIGT SÅ DÖÖÖR JAG AV HUR BRA DU BESKRIVER DERAS FÖRSTA INTIMA STUND! Alltså det är makalöst bra! Du bygger upp hela scenen så bra! ALLT.
”Oförmögna att stå emot en enda sekund till”
Är så klockrent skrivet!

Kap 12

Alltså vad jag skrattade av din första rad här. Där Ginny studsar upp och ner exalterat. Känns så typiskt henne men ändå sååå skämmigt att man skäms åt karaktären. Tänk om Harry skulle gå in genom dörren när hon gör så. Han skulle nog bli rödare än henne! Haha!

Jag tror att Hermione förstår. Hon är så öppen och analytisk att hon redan för längesen förstått hur Miriam känner inför Snape! Att det är därför hon försvarar M!

Du skriver: ”Det han som femtonåring gick igenom var helt orimligt.”
Jag rättar: ”Det femtonåringen gick igenom var helt orimligt.”

Tycker det är så fint att Harry och Miriam är på samma nivå. De är jämlika på ett sätt Harry aldrig haft innan! Älskar!

Deras ansikten var trötta och skuggiga i det obarmhärtiga ljuset från den nakna glödlampan.
Detta!!!! Det största beviset på att du blivit j****gt bra på beskrivningar som säger så mycket!

För att inte tala om hur du beskriver åskovädret. Fenomenalt bra! Jag tar med mig det och lär mig av dig. Vill bli som du ♥

Håller med Ginny förövrigt; åskoväder är fantastiska!

”Hans närvaro hade varit självklar och betryggande från och med DEN INCIDENT som fört oss samman.”
Jag skulle skriva ”incidenten” istället för att anglifiera meningen! ”The incident” skriver man ju på engelska. Alltid ’the’ före exakt aaaallt.

Nu längtar jag efter att få läsa fortsättningen!