Astrid och Blodtjuven

Håller med allihop!!!

Tack supermycket för alla fantastiska kommentarer!
Och en påminnelse - vet inte om alla såg det: kapitel 8 är postat i samma inlägg som kapitel 9, eftersom att jag glömde lägga in det ><

Kap. 10
När mardrömmen blir verklighet

”Han är fantastisk!”
Ellina lät lyrisk när de gick från lektionen.
”Jag trodde aldrig att vi skulle få någon svartkonstlärare som var bättre än Santortini, men jag gillar verkligen Darafuil.”
”Jag håller med,” sade Jeri. ”Och han kan verkligen sina grejer. Sammanfattningen av blodsmagins historia var briljant.”

Astrid höll sig undan från diskussionen. Hon orkade inte riktigt förklara sig, och kände bara att de ändå inte skulle förstå. Ingen annan verkade störa sig på Darafuil. Alla verkade se honom som den bästa läraren någonsin.

Hon var fortfarande tystlåten när de kom till middagen. Att Ellina hade gått med i quidditchlaget var onekligen positivt för hennes sociala status, men Astrid kände sig mer och mer utanför. Det kanske var själviskt, men hon saknade att känna sig speciell. Att vara den viktigaste för Ellina.

Hon satt tyst vid bordet och stängde ute alla röster omkring sig. Hon sneglade mot lärarnas bord. Snape stod inbegripen i en hetsig diskussion med Dumbledore. Hon var nära att tjuvlyssna, men visste att Snape skulle bli rasande om han fick reda på att hon försökte rota runt i hans tankar. Hon suckade.

”Jag känner också sådär ibland.”
Astrid tittade förvirrat upp. Nicole Nights log medlidsamt.
”Visst tror man ibland att andra människor inte tänker? Som att de bara pratar för pratandets skull? Det får mig också att bara vilja stänga ute deras röster.”
Astrid insåg med ens att hon hade rätt. Det var exakt de känslorna hon hade känt.
Nicole log bara.
”Jag iakttar ganska mycket.”
Astrid visste inte riktigt vad hon skulle svara.
”Det är mer intressant att lära sig om andra än att prata själv, eller hur? Jag känner redan mig själv.”
Återigen kändes det som att Nicole tänkte hennes tankar, kände hennes känslor.
Hon tittade skeptiskt på Nicole.
”Är du…?”
Nicole såg frågande ut.
”Vad då?”
”Legilimens?”
”Jag tycker bara om att iaktta.”
Nicole ryckte på axlarna så att hennes blå slinga föll ned framför ögonen på henne.

Hon blåste förstrött undan den.
”Men du är. Fast du läser inte mina tankar.”
”Folk tycker att det är oartigt.”
Hon ryckte på axlarna igen.
”Det låter dumt. Det låter mycket smartare att använda det. Det är som att Jeri inte skulle läsa bara för att han är för bra på det.”
”Det är inte riktigt samma sak.”
”Säger du det så.”
Nicole log ett illmarigt leende och reste sig upp från bordet.

Astrid funderade länge på vad hon hade sagt. Inte ens när hon själv ätit klart, gått upp till uppehållsrummet och studerat talmagi med Jeri och Ellina i flera timmar (vilket mest gick ut på att Jeri förklarade allting de inte hade förstått) och slutligen gått upp för att lägga sig kunde hon riktigt lägga ifrån sig frågan.

Var det något särskilt med legilimering som gjorde det amoraliskt, eller handlade det bara om att folk var rädda och avundsjuka på förmågan? Handlade det bara om att det, eftersom att det var ett val, gick att få en legilimens till att bete sig som de ville? Hon somnade fortfarande fundersam.

Hon drömde en underlig dröm. Hon trodde att hon var en pojke i drömmen – det kändes så – en ung pojke. Som förvirrat gick omkring skolans korridorer. Hon kände att han gömde sig. För vad? Drömmen höll det precis utom räckhåll. Hon sprang, insåg hon helt plötsligt. Hon sprang och sprang men det som jagade pojken – eller henne – kom bara närmre och närmre.

Hon såg en skugga torna upp framför sig. Hon vände sig om.

Och kände ett stick i halsen.

Hon skrek till, skrek på hjälp.

Och vaknade, genomsvettig.

Vilken underlig dröm.

”HJÄÄÄÄÄÄLP!”
Skriket dånade i hennes huvud. Hon nöp sig själv i armen – fungerade det på riktigt? – men vaknade inte.

”HJÄLP!”

Helt plötsligt kände hon en kall hand gripa tag i hennes mage och krama åt.

Tänk om det inte var en dröm.

Hon visste exakt var det hade hänt.

Hon blev med ens övertygad och rusade ned från sängkammaren, ut från uppehållsrummet och fram till dörren som ledde in till Flitwicks gemak.

Hon tvekade en sekund, sedan bankade hon rappt på dörren.

En yrvaken Flitwick dök upp bara sekunder senare.

”Vad är det som pågår?”

”Någon blev attackerad i korridoren.”

”Vart då?”

”Precis i korsningen mellan Norrtornet och den stora salen.”

Flitwick ögnade henne misstänksamt.

”Vad gjorde du där vid denna tidpunkt?”

”Jag var inte- Jag förklarar sen. Om jag har fel så ber jag om ursäkt, men snälla, snälla, snälla - kan vi kolla upp det?”

Flitwick såg på henne med en allvarlig min.

”Om det här är något spratt-”
”Jag lovar, professor Flitwick.”
”Nå, låt gå för den här gången. Men om det visar sig att-”
”Jag förstår. Tack.”

De gav sig av med raska steg genom de mörka korridorerna. Flitwick lös upp vägen medan de gick.
Astrid kände igen korridoren från sin dröm. Det var precis här man kom upp från de gamla fängelsehålorna.

”Höger här.”
Flitwick nickade.

”Där!”
Astrid kände hur hjärtat hoppade upp i halsgropen. En elev iklädd Slytherins uniform låg halvt sittandes mot väggen.

”Lumos Maxima.”
Efter Flitwicks trollformel formligen strålade korridoren av ljus.

Den unge pojken var likblek. Flitwick rörde sig långsamt närmre, och Astrid följde efter tätt bakom.

På hans hals kunde hon se två djupa sår, men inget blod. Inte en enda droppe.

”Vampyr.”

Flitwicks väsande stämma bekräftade bara vad hon redan hade tänkt.

Det fanns en vampyr som jagade på Hogwarts.

Åh längtar till nästa del nu!!! En bra start på morgonen btw ♥

Har precis sträckläst hela. Detta är superduperbra!!! Ser fram emot nästa kapitel!! Så spännande!

Sååååååå bbraaaaaa

AWAZHANG! Hur kom en vampyr in på Hogwarts, väldigt konstigt.

Jättebra!!

OMGS!!!! BÄST!

SÅÅÅÅÅÅÅ SJUUUUUUUKT BRA!!!!♥♥♥♥

Suuuupeeeermeeegaaafaaantaaastisktbraaaaa!!!!!!!!!!!!! Det är säkert den nya svartkonst läraren!!!! ÅHHHHH sÅÅÅÅÅÅÅ sPPPPPPännande!!!!!!!!!