Du vet inte allt (3:e generationen)

Jättebra

Kapitel 12
James
- Jag gillar de här med att vi blev lediga, säger Zach och sträcker ut sig på bänken.
Jag nickar instämmande.
- Stackars April och Roxie som måste sitta och ha lektion nu. Tack gode gud att vi inte tog Spådomskonst och även tack till Hagrid som åt den där dåliga fisken. Fast ja, det är ju självklart synd om honom också, fortsätter Zach.
Jag nickar instämmande igen. Min bästa vän tittar på mig och sparkar på mig där jag sitter på ena bänken av kanten.
- Hey, vakna till! Fan, April hade rätt. Du är helt slut.
- Det är ju det jag säger! Jag hade ingen aning om att det skulle bli såhär jobbigt att vara försteprefekt, muttrar jag.
Zach skakar på huvudet.
- Gå upp och vila innan middagen. Med tanke på att vi har träning imorgon så vill jag inte att du ska somna på kvasten. Eller somna med ansiktet i potatismoset sen vid middagen.
- Du har rätt. Vi syns senare, säger jag och vandrar iväg.
Jag nästan springer upp för spiraltrappan och när jag kliver över tröskeln till mitt rum kastar jag mig på sängen. Det är skönt att få krypa ihop på överkastet och sluta ögonen. Efter vad som känns som ett par minuter tittar jag igen. Enligt väckarklockan har jag sovit i över en timme och jag känner mig faktiskt mycket piggare. Jag sträcker på mig och sätter mig på kanten. Det är då jag hör det. Ljudet av någon som vänder blad i en bok. Jag smyger fram till min dörr och hukar mig framåt för att kunna titta igenom nyckelhålet. Ja, där sitter Scarlett. Med en bok i handen. Det kanske är nu som jag ska ta tillfället i akt. Vem vet, det kanske är hon som jag spillde på? Ber jag bara om ursäkt så är ju hela den här saken ur världen sen. Jag lägger handen på handtaget men fegar ur innan jag hinner trycka ner det. Vad händer om det inte är hon? Då sitter jag ju där som en idiot och har anklagat henne för att hata mig. Fast det vore ju rätt skönt att få veta. Jag tar ett djupt andetag och lämnar sedan rummet. Scarlett reagerar inte ens på att jag kommer och sätter mig i fåtöljen rakt framför henne. Inte en enda gång reagerar hon på att jag ens existerar i rummet. Jag tittar på henne och öppnar munnen för att fråga henne men nej, det går inte. Jag vet inte hur många minuter som går utan att jag vågar. Då suckar Scarlett och tittar upp på mig.
- Är det någonting du vill säga? frågar hon.
Hon låter irriterad. Hm, det här kanske inte är någon bra idé ändå.
- Nej, säger jag.
Scarlett himlar med ögonen och återgår sen till sin bok. Jag tittar mig omkring i rummet. Kom igen James, säg det bara. Så svårt kan det väl inte vara? Åh nej, nu har jag börjat trumma med fingrarna också. Nu är det ju rätt uppenbart att jag vill säga någonting. Nu får det bära eller brista.
- Råkade jag spilla salamanderblod på dig under vårt andra år?
Scarlett tittar på mig. Blicken hon ger mig säger allt. Hon förstår inte vad jag pratar om.
- Vad pratar du om? frågar hon.
- Ifall det var dig som jag råkade spilla på så ber jag om ursäkt. Det var verkligen inte med mening, säger jag.
- För det första så hade vi inte trolldryckskonst tillsammans. Gryffindor hade det tillsammans med Slytherin. För det andra, om det nu hade varit mig som du råkade spilla på, hur kommer det sig att du kommer och ber om ursäkt för det fem år senare? frågar Scarlett.
Hm, det var en väldigt bra fråga. Hur ska jag kunna svara på det på ett bra sätt? Jag sträcker lite på mig.
- Det skulle förklara varför du hatar mig, eller i alla fall beter dig som att du hatar mig. Om någon spillde salamanderblod över hela mig så skulle jag i alla fall hata den personen, säger jag.
Till min förvåning fnyser Scarlett.
- Nej det var inte mig du spillde på. Dessutom så hatar jag dig inte, jag tycker bara inte särskilt mycket om dig, säger hon samtidigt som hon lägger ner sin bok i hennes väska.
Vänta, vad sa hon? Hon erkände precis att hon inte tycker om mig särskilt mycket. Jag känner hur jag spärrar upp ögonen av förvåning.
- Jag visste det! Men varför? Före att jag träffade dig i prefektvagnen så visste jag inte ens vem du var! säger jag.
- Precis! Vi har haft lektioner tillsammans i nästan sju år och du har inte en aning om vem jag är. Men jag vet precis allt om dig. Alla vet vem du är men jag är säker på att du inte har någon aning om vem alla andra är. Och jag vet mycket väl att du inte kan hjälpa att din pappa är den han är men det är ingen ursäkt till att gå runt och tro att du äger hela världen. Om du hoppade ner från din höga häst någonting så kanske det skulle vara lättare att tycka om dig. För just nu gör du det väldigt svårt, säger Scarlett och ger mig en blick som säger mig att den här diskussionen bara har börjat.
Men det hon säger gör mig förbannad och chockad. Vem tror hon att hon är? Dessutom så är det inte så lätt att lära känna någon som aldrig syns. Åh, juste.
- Och om du om någon gång kliver fram från din vän besserwisserns skugga så kanske jag hade vetat vem du var. Det är inte så lätt att känna någon som aldrig säger någonting, fräser jag.
- Vadå ”min vän besserwissern”? Menar du Bradley? För din information så är Bradley, förutom otroligt smart och intellektuell, faktiskt min pojkvän och jag står absolut inte i hans skugga, säger Scarlett.
Pojkvän? Jag kan inte förstå att hon klarar av att vara tillsammans med honom. Det här är nästan det roligaste jag hört på länge. Jag måste bita mig i tungan för att inte brista ut i gapskratt av förvåning. Men ett litet skratt lyckas tyvärr smita ut.
- Pojkvän? Inte nog med att du är vän med honom, du är dessutom ihop med honom. Wow, jag är faktiskt förvånad, säger jag.
- Förvånad över att jag är ihop med Bradley eller att jag har en pojkvän? fräser Scarlett.
Hade hon frågat mig innan det här bråket så hade jag bara varit förvånad över en sak men nu, nu är mitt svar lite annorlunda.
- Både och om jag ska vara ärlig. I början tyckte jag faktiskt synd om dig när jag såg hur du blev behandlad av honom men nu ser jag ju att du är precis likadan som honom. Och jag är säker på att jag inte behöver lära känna dig, jag skulle här och nu kunna berätta exat vem du är, säger jag.
Och det är jag helt säker på. Nu har Scarlett visat sina riktiga färger för mig och jag ser rakt igenom henne. Alla pusselbitar faller på plats. Scarlett fnyser. Hon håller uppenbarligen inte med mig.
- Jaså, det tror du. Okej, varsågod, berätta vem jag är, säger hon och lägger armarna i kors.
- Dina föräldrar gick både två i Ravenclaw. De kommer ifrån fina familjer med renblodig bakgrund och efter att de lämnat Hogwarts med högsta betyg fick de med en gång viktiga jobb på ministeriet. Du bor i en stor herrgård utanför London och när du kommer hem på loven blir du ständigt uppassad av en massa betjänter. När du fyllde sjutton och blev myndig så fick du tillgång till din familjs gigantiska förmögenhet och när vi slutar här på Hogwarts så har din pappa redan fixat en plats på ministeriet åt dig. Så, hur nära var jag? frågar jag.
Hon tittar på mig med sina blåa ögon.
- Inte ens i närheten, fräser hon och plockar upp sin väska innan hon stormar in på sitt sovrum och stänger dörren efter sig.
Kvar sitter jag. Nästan lite andfådd efter det som precis hände. Men, vad var det egentligen som hände? Och löste det egentligen? Eller var det bara syre på elden?
_______________________________________________
Hoppas ni gillar! Kommentera gärna!

Jättebra!!!!!

Åh underbart med ett nytt kapitel att läsa på tåget längtar tills James och scarlett reder ut sina problem med varandra och kan bli kära istället..

Åh, James, du är inte så bra på att döma karaktärer som du tror. Du kunde inte ha varit längre ifrån sanningen.

Ska bli spännande att läsa om hur deras relation utvecklas härifrån! Och något det bästa med dina fanfics måste vara det täta uppdateringen, me like. Fortsätta vara så bra som du är!

Jättebra

Yeey!!!

Har inte varit inne på ett tag så jag fick läsa tre kapitel på en gång!!!
Jättebra allihopa☆☆

April verkar faktiskt ganska jobbig, vill helst att James ska komma på henne med att vara otrogen så att de gör slut haha
Gillade James o Scarletts lilla fight^^ Och att James var så nervös^^

Superbra!

Kapitel 13
Scarlett
September slutade och oktober började. Vilket innebar att hela skolan började tänka på Alla Helgona, som är om tre veckor. Efter kriget var hela skolan i spillror. Trots att mörkret var borta så var det inte många som såg något ljus. Nya elever var nästan rädda för att börja Hogwarts, så McGonagall såg till så att hon gav både nya och gamla elever någonting att se fram emot. Varje Alla helgon har vi nu, istället för bara en middag, en ”maskeradbal”. Och då menar jag inte ens sådan maskerad som mugglarna brukar ha utan på den här maskeradbalen klär vi tjejer upp oss i fina klänningar, killarna har på sig stiliga klädnader och alla bär vi masker för ansiktet eller bara för ögonen. Och vid examen har vi sjundeklassare en avslutningsbankett. Själv ser jag inte fram emot något utav dem. Jag är inte den som helst vill sticka ut ifrån mängden och bara tanken på att dansa med en kille får mig att rodna. Och vanligtvis brukar Leia hålla med mig men i år verkar hon ha kommit på helt andra tankar.
- Jag menar, det är ju faktiskt vårt sista år, säger hon och tittar på en klänning i en sammetsröd färg.
Vi är i Hogsmeade och egentligen var vi på väg till Magiska redskap och tillbehör för att köpa nytt bläck till mig. Galathea spillde ut mitt. Men när vi passerade Gladrags klädbutik var vi helt plötsligt tvungna att gå in här.
- Jag vet att det är vårt sista år. Men jag förstår fortfarande inte tjusningen med att köpa en alldeles för dyr klänning för bara en kväll, säger jag.
Leia tittar på mig. Hennes grönblå ögon nästan bränner igenom mitt ansikte.
- Jag förbjuder dig att bära klänningen du bar förra året, säger hon.
- Varför då? Det är absolut inget fel på den, protesterar jag.
Hon suckar.
- Scarlett, du har haft den klänningen på maskeradbalen tre år i rad. Jag tror att det är dags att skaffa en ny.
Jag biter mig i läppen och tittar ner på mina kängor.
- Det är lätt för dig att säga. Du har ju pengar till det, mumlar jag.
Leia är mugglarfödd men hennes mamma jobbar som chefsredaktör på en stor mugglartidning och hennes pappa äger ett eget företag, så till skillnad från mig så kan hon köpa det hon vill ha. Det kan även Bradley och Pierce. Leia suckar igen. Den här gången är det en medlidande suck.
- Jag är säker på att vi kan hitta en ny klänning som inte kostar skjortan, säger hon och lägger armen runt mina axlar.
Jag nickar och Leia kan se att hon har vunnit över mig på hennes sida, så hon ler brett och börjar genast dra med mig runt i butiken för att syna prislapparna. Till min förvåning hittar vi faktiskt en klänning som jag gillar. Däremot hittar inte Leia någon så jag är den enda av oss som lämnar butiken med ett kvitto i handen och en klänning som kommer vara uppsydd och klar lagom till maskeradbalen. Inne på Tre kvastar möter vi upp med Bradley och Pierce. Under tiden som vi har varit i klädbutiken har de fördrivit tiden inne på Tomes och Scrolls och tittat på böcker.
- Lyckades ni hitta några klänningar? frågar Pierce.
- Scarlett hittade en ny men jag hittade ingenting. Jag antar att jag får beställa genom postorder, svarar Leia och rycker på axlarna.
Madame Fiona, kvinnan som tog över arbetet i puben efter Madame Rosmerta för ett par år sedan, kommer fram och ställer ner brickan med honungsölen som vi beställt.
- Fyra honungsöl, säger hon med en grov skotsk brytning och ett leende.
Den underbara kolasmaken får mina smaklökar att jubla. Det här är det bästa med Hogsmeade. Dörren till puben öppnas och en blandning av svart, rosa och rött är det vi ser. Plötsligt smakar det inte lika bra i min mun längre. James leende dör ut när han tittar runt i puben och får syn på mig. Med en medveten diskretion leder han sitt gäng till ett bor längre in i puben, långt ifrån mig. Stämningen mellan oss är inte särskilt varm sedan den där kvällen i tornet. Även om den var rätt kylig innan så är det rena istiden när vi stöter på varandra, vilket tyvärr är rätt ofta eftersom vi delar torn. När vi har druckit upp vår honungsöl och jag har fått köpt mitt nya bläck bestämmer vi oss för att återvända till skolan.
- Vad sägs som att vi går upp till Scarletts sällskapsrum istället för Ravenclawtornet? frågar Bradley.
Frågan förvånar oss alla. Förutom Leia så har ingen utav dem varit uppe hos mig och jag känner hur det pirrar till i magen över att det var Bradley som tog initiativet.
- Jag tycker att det låter som en bra idé, särskilt när James inte är där, säger Pierce.
- Hur vet du att han inte är där? frågar jag.
- När vi passerade Tre kvastar förut så kunde jag se hur de satt kvar där inne. Med tanke på att vissa av dem har väldigt…utmärkande hårfärger så är det inte så lätt att gå miste om dem, säger Pierce och skratt.
- Antingen så ser du dem på håret eller så känner du dem på lukten av inkompetens, säger Bradley och stämmer in i Pierces skratt.
- Hm, jag vet inte om James är så inkompetent som vi tror att han är. Trots allt, han är faktiskt försteprefekt, påpekar Leia diplomatiskt.
- Sant men det beror ju på att han heter Potter i efternamn. Hade han hetat något helt annat så hade han bara blivit utsedd till quidditchkapten, om ens det. Nej usch, måste vi prata om honom? Jag vill inte förstöra mitt goda humör, säger Bradley och fångar upp min hand.
Jag ler och känner hur det pirrar i magen igen över att få hålla honom i handen. Det är inte ofta han visar tillgivenhet, så när han gör det så känns det extra speciellt. Jag känner mig faktiskt lite nervös när vi kliver igenom Morganas porträtt. Det är nästan så att jag håller andan när vi går upp för trappan och stiger in i mitt sällskapsrum. Bradley börjar genast gå runt och granska. Han tittar på fotografierna, stryker med fingrarna över det lilla fyrkantiga bordet och sätter sig sen i en utav fåtöljerna intill eldstaden.
- Om jag ska vara ärlig så förväntade jag mig mer, säger han och tar av sig sin halsduk.
- Vad menar du? frågar jag.
Jag tycker att det är perfekt.
- Det är ju så alldagligt, inget speciellt. Jag hade förväntat mig ett rum som skulle varit smyckat med dyrbarheter. Någonting exklusivt. Jag förstår inte varför du vill tillbringa så här mycket tid här, nej, det är lika bra att vi går till Ravenclaws sällskapsrum istället. Där kan man i alla fall känna sig stolt över att få hålla till, säger Bradley och ställer sig upp.
Men nej, vad är det här? Vad var det som hände nu? I samma stund som Leia och Pierce också ställer sig upp kliver det upp någon ifrån trappan. Eller ja, några. Bakom ryggen på James kan jag se hur April står och försiktigt kikar fram. Jag antar att de lämnade Hogsmeade kort efter att vi gjorde det. Båda två tittar på oss fyra.
- Och där kom det en till anledning till att gå. Kommer ni? frågar Bradley.
James ger Bradley ett kort och ont ögonkast men säger ingenting utan leder istället April över rummet och in på hans rum.
- Scarlett? Ska du med eller inte? frågar Bradley.
Han låter till och med lite irriterad.
- Eh, ja, visst, självklart, säger jag också går vi därifrån.
__________________________________________________
Hoppas ni gillar det! Kommentera gärna!

Spyr på Bradley.

Vilket jag antar är en komplimang till dig, du har verkligen lyckats skapa en avskyvärd karaktär, haha.

Och ser fram emot maskeradbalen! Kan anar drama!