It's not your destiny, It's ours! [SV//PJ]

Alltså idag?

I feel so bad right know!
JAG ÄR SÅ SÅ SÅ SÅ SÅ SÅ SÅ LEDSEN!
Men jag tror att jag är sjuk och jag tror inte jag kan skriva mer ikväll! Jag har gjort halva men orkar inte mer!
Alltså förlåt igen, känner mig supertaskig just nu

Det är lugnt!
Krya på dig! ♥♥

Det gör inget, för lixom "sjuk=trött+skrivning=Ehm... Ett inte så jättebra kapitel" xD Så är det iaf för mig x) (Men antagligen skulle ditt kapitel blivit awesome ändå!)

Btw, Krya♥♥♥

IDAG!!!! IDAG KOMMER DET!

JAAAAAAA!

Väntar

Ja det gör du.... Tyvärr.... xD

JAG BORDE VERKLIGEN SLUTA SÄGA SAKER NÄR KAPITLET KOMMER TYP DAGEN EFTER xD

Det kan va lite dumt xD

Kapitel 5 Vi åker buss med vår nya familj
<><><><><><><><><><><><><><><><><>

❀Louis❀

Haha............ Väldigt kul. Tänker jag när jag ser en flygande buss kommer farande genom luften. Alltså, bokstavligen.
Hjulen var minst 1 meter över marken.
Det här måste vara ett skämt.
Bussen brummade till och stannade precis utanför oss.
Dörrarna öppnades med ett pysande läte, och en man med ögon överallt i ansiktet kollade ner på oss.
När han öppnade munnen och började prata var det ögonglober där också. Allt detta gjorde mig så överraskad att jag nästan satte mig ner på den varma stekheta gatan.
"Hur...... Klarade ni......." Sa mannen med dom miljoner ögonen och tittade på vattenpölen som var kvar av ismannen-saken-grejen....?
Mannen tog sig samman.
"Vi har förlorat minst 50 halvblod pågrund av det här monstret! Hur besegrade ni det?"
Jag bara stirrade på honom.
Halvblod? Vadå för nåt?
Jag insåg att ingen av oss svarade så jag tänkte precis säga något om att vi inte visste vad du pratade om när Laura tog över.
"Jaha. Okej..... 1. Halvblod?
2. Hur många ögon har du egentligen?
3. Varför svävar bussen över marken?
4. Louis.... Gjorde nåt så den smälte!"
Jag såg på Laura. Hon kunde ju inte berätta det! Vi var galna! Nu skulle vi spärras in på nåt vårdhem för barn och aldrig se solens ljus igen.
Okej, jag kanske överdramatiserar lite.
Men ändå!

❀Laura❀

Mannen svarade inte på en lång stund. Förmodligen skämdes han över att han hade ögonglober i tungan. Men just nu var allting så sjukt att jag skulle kunna köpa vad som helst.
Typ som att vi var aliens från planeten mars och hade kommit till jorden för att göra ett skolprojekt, men tappat minnet om vilka vi var och villat runt i New Yorks gator i 100 år utan att märka nåt.
Jupp. Så desperat var jag på svar.
Det spelade ingen roll om det här var en synvilla, även om det skulle förklara en hel del.
Jag höll på att tappa förståndet om vad som var verklighet och inte verklighet.
Mannen suckade.
"1. Vi kan ta det på bussen! Hoppa in! Innan nåt annat monster kommer!
2. Jag har inte räknat
3. Det är oviktigt.
4. vadå? Så han bara smälte ner monstret med eld?" Han lät sarkastisk i den där sista punkten. Men vi verkade se väldigt allvarliga ut. Så han spärrade upp alla sina ögon. Mumlade lite för sig själv. "Hm....... Jag undrar om det inte är Hefaistos son den pojken isåfall... " Sen sa han lite högre: "Vem av er är Louis?" Louis räckte upp sin hand försiktigt. Jag räknade i minnet om allt . Hefaistos? Vänta lite...... "Vadå? Som den grekiska guden?" Mannen kollade på mig. "Ja, exakt så"

❀Lei❀

Nope. I'm out. Jag tänker inte tro på det här. kul för mig då.
För nu satt jag här. Sista raden på bussen. Och undrade hur korkad jag var som faktiskt gått med på det här. Det här kan lika gärna vara ännu ett trick för att få oss alla dödade. Bra gjort Lei. Bra gjort. Å andra sidan hade dom inget annat att göra på dagarna. Så varför inte liksom?
En kille bredvid mig petade mig lätt på axeln. Och jag vände mig mot honom.
Ett par väldigt starka gulgröna ögon lyste mot mig. Han kunde inte vara mycket äldre än jag. Med guldbrunt hår och lite spetsiga ansikte.
Hans leende på hans läppar var så äkta att jag nästan blev stum. Men jag lyckades få fram ett:
"Vet... Du vad det här handlar om? Alltså om... Om....."
Jag sänkte rösten.
"Dom grekiska gudarna"
Killen bredvid mig nickade.
"Jag har aldrig vetat var min pappa var eller vem han var! Men Argos plockade upp mig! Han sa att jag var ett halvblod och att jag ska följa med honom till halvblodslägret! Det var förra året det! Det är förresten supercoolt! Det finns bågskytte, en smedja, satyrer"
Vänta va?
"Vadå satyrer? Som typ.... Halv get, halv människa?"
Vänta här..... Hur kunde jag veta det där? Jag som aldrig pluggat dom grekiska gudarna.
Jag hade skolkat nästan varje dag.
Och ja, vi gick i skolan. Men vi hade lyckats ganska bra med att inte bli upptäckta att vi inte hade några föräldrar. Fråga inte hur det gick till.
Jag har faktiskt ingen aning jag heller.
Pojkens leende blev omöjligt ännu bredare.
"Ja!! Och sen... Vid lägerelden så blev jag erkänd! Av min pappa alltså!! Apollon. Det var sjukt. Men nu åker jag runt med Argos och letar efter nya halvgudar som vi kan föra i säkerhet!"
Jag började må illa av all information. Eller bara för att jag var åksjuk. Jag fick fram ett
"Mhmmm" och lutade mig bakåt i sätet. Blundade hårt. Ville inte vara med om det här.
bara en dröm, när jag vaknar upp kommer allting bli som vanligt igen
Jag öppnade ögonen.
Först trodde jag, för en stund ljuvlig lättnad, att jag var tillbaka i kojan.
Men nej. Ljudet av barnen som skrattade och pratade i det lilla utrymmet gick inte att ta miste på.
Jag fick syn på Louis och Laura en rad framför mig. Dom var tysta som möss. Stirrade ner på marken genom fönstret.
Och jag insåg att det fanns ingen återvändo. Inte sen vi klev på bussen.
________________


NÄE NU FÅR DET VARA NOG! Nu måste jag skriva mer!
Nu har väll typ alla avbevakat redan....
Ett superkonstigt kapitel, I know! Och jag är ledsen att jag inte skrivit på länge! Har ingen riktig förklaring till det.
Jag har bara inte haft lust! Men om en vecka har jag sportlov så då kommer jag skriva mer! Jag lovar!
Och hoppas ni tyckte om det iallafall och så får ni ett kapitel nästa vecka!^^