Min julkalender

Jag läser fortfarande! Och jag tycker fortfarande att den är jättebra!

Jag läser! Jag vet bara inte vad jag ska skriva i mina kommentarer, du skriver bara så underbart!

SORRY SORRY SORRY!

Skyll på mig, för jag glömde HELT bort att skriva idag! Bara mitt fel! Och nu är det jue lixom lite sent att börja...

Bevakar!!!

Ja... Trots att jag glömde igår så tänker jag INTE skriva två idag för att
1. Jag har knappt tid med en (därför alla kmr så sent... x))
2. Om jag missar så måste jag skriva två nästa dag ist, och då skapas stress som gör större chans att jag missar IGEN också håller det på så i all oändlighet och jag bara dör... x)
3. Skapar ba onödig stress att jag måste hinna med fler och jag tappar skrivlusten.

Men men... Ett kapitel ska jue ändå komma ut... Eller hur? Så here it comes:

Nästa dag vaknade Seph av att hennes mamma lätt ruskade om henne. Hon öppnade trött ögonen.
-Jag ska åka och jobba idag, sa hon. Men May är hemma, så du kommer inte vara ensam.
Seph kände illamåendet gnaga i magen igen. Tänk om hon kräktes när mamma var borta! Tänk om hon var helt ensam!
-Måste du åka? frågade Seph med ett tonfall som hon själv hörde lät väldigt gnälligt och lite drygt.
Mamma nickade.
-Jag måste jobba, sa hon och drog på sig sin långa mörkblå jacka, knöt sina bruna Doctor Martens noga, och gick sedan ut i den virvlande snön.
Seph såg sin mamma omslutas av den kritvita snön som for hjälplöst i den starka vinden. Hon bara kollade tomt ut genom fönstret, även när hennes mamma försvunnit för länge sedan. Hon bara lyssnade på tystnaden, kollade ut i oändligheten och kände ångesten och illamåendet blanda ihop sig till en enda smet och lägga sig som en stor klump i magen, som gjorde att Seph fick svårt att andas. Hon andades tungt, så det lät som att hon suckade för varje andetag. Hon kom på sig själv med att svälja hårt, innan hon kom på vad som kanske skulle kunna hända. Kanske. Hon snurrade lätt på en lång, blond hårslinga, som hon visste matchade med hennes stora gröna ögon och lilla näsa och mun. Ögonen var det enda hon var nöjd med på sin kropp. De var stora, gröna och man kunde nästan beskriva dem som drömlika. Andra kanske skulle tyckt att hennes långa, och nu mera pinnsmala kropp var perfekt, men själv tyckte hon bara att allt såg stört ut med hennes långa, blonda och raka hår. Kanske skulle det bli bättre om man färgade det brunt. Eller lockade det. Annars hade Seph aldrig haft några problem med sin kropp. Hon var nöjd med hur hon såg ut. Hon skulle kanske nästan vara söt om hon bara var lite kortare. Hon släppte tanken på hur hon såg ut. Nu mera var det nästan aldrig någon som såg henne ändå. Mer än sin familj då, såklart. Hon slog på tv:n som reagerade nästan direkt, och gav ifrån sig ett högt tillagt skratt, som hörde till den långa komedin på ettan, som nu sändes. Hon bläddrade snabt igenom kanalerna för att kolla om det fanns något bra på tv, men hon drog snabbt slutsatsen att hon aldrig skulle hitta något hon tyckte var bra, så hon drog en varm filt över sig och fortsatte kolla på komedin. Seph fattade nästan aldrig vad det roliga var, men hon kollade ändå. Kanske skulle den roliga filmen dämpa alla hemska tankar som for runt i hennes huvud. Det gjorde den såklart inte, och hon fattade inte hur hon kunnat trott att den skulle göra det från första början. Hon hade nog aldrig trott det. Bara kanske hoppats. Men hon började tro att inget kunde få hennes mörka tankar ur huvudet på henne. De satt som sten. Seph började lånsamt fatta hur det borde vara att vara deprimerad. De här tankarna i huvudet varenda sekund, fast hundra gånger värre. Att man inte duger, att man är värdelös och att man bara gjorde världen sämre. Seph hade aldrig haft sånna tankar. Bara de som nyss hade kommit om att hon inte orkade längre. Kumde hon inte bara ge upp? Ingen skulle ändå sakna henne om hon dog. Ingen. Så varför då fortsätta kämpa?

Sorry för typ händelselöst kapitel... Kom på typ mitt i att jag inte gjort någon personbeskrivning på Seph, så jag ba, here we go... xD

Bäst!!

Alltså blözk... Jag är en sån hemsk människa... Men iaf, så i mitt liv så är torsdagar himla stressiga. Gjort 1000 saker tills det att jag komner hem klockan nio på kvällen, måste ta ut råttorna o fixa med dem, äta kvällsfika och sen den där lilla plöppen att komma ihåg julkalendern oxå... Vilket jag inte gjorde... Igen... Så sorry såååå mkt, men jag tänker hoppa över den idag, eftersom att jag har så mkt annat, och är astrött... Jag vet... Bara mutt fel eftersom att jag SKULLE kunna göra det, men sov 5,5 timmar igår, så jag troooor att jag behöver sova... x)
Men men... Inget kapitel idag, så hoppas ni överlever...xD

Och ja... Jag erkänner... Det är BARA mitt fel, så tyck att jag är en hemsk människa ni, för att det stämmer ganska bra just nu... x)

Den som väntar på något gott väntar ALDRIG för länge!

Faaaast den här julkalendern är jue typ inte bra, så du väntar jue inte på något gott... x)

Men men... Slut väntat! xD
Chapter 11:
Elfte december. Bara 13 dagar kvar till julafton. Seph tyckte inte alls att det kändes som det. Tiden hade gått så himla långsamt på senaste tiden. Det ända hon gjorde på dagarna var att sova, må illa, äta lite lite, fakea ett leende, stirra tomt ut i luften, sova, och så gick det om och om igen. Dag efter dag. Seph var nästan säker på att julen lånsamt hade flutit iväg. Att det var nytt år nu. Hon skulle inte bli förvånad om det var så. Hon skulle inte ens ha märkt julen. För vem skulle vilja tillbringa en sån speciell dag med henne? Förutom hennes familj, som var tvugna då förstås. Men vem annars? Alla hatade henne bara. Det ända hon var, var äcklig och jobbig. Hon bara gnällde och klagade på allting. När hon hade ork till det. Annars satt hon bara ensam med ångesten djupt inne i magen och bara tomt kollade på ingenting. Ångesten, oron och tankarna sved i magen. Det kändes som att de åt upp henne inifrån, och snart skulle de nå skinnet, och det skulle inte gå att hålla det borta längre. Alla skulle få veta. Eller alla skulle förstå. För hon skulle inte finnas här för att berätta för dem. Hon skulle vara borta. Försvunnen ur jordens yta. Helt stilla. Inga andetag. Inga hjärtslag. Inget mer. Hon skulle somnat, utan att någonsin vakna igen. Bara vara död.
Men än så länge så levde hon fortfarande. Och hon skulle inte ge upp än. Hon ville skratta, leka och busa. Bara leva! Hon fösökte le svagt. Ett äkta leende. Efter ett tag gav hon upp. Man kan inte tvinga fram ett äkta leende. Hon strök bort en lång hårslinga från ansiktet, där hon satt och bara stirrade ut genom fönstret. Som hon nästan alltid gjorde nu för tiden. Hårslingan ramlade ner i ansiktet igen, och hon suckade djupt. Hon tänkte på vad alla hennes kompisar gjorde nu. Antagligen var på skolan och lekte som vanligt. För dem kunde Seph säkert gärna må dåligt. Hon hade slutat tro att någon av dem brydde sig längre. Varför skulle dem ens? Ingen behövde bry sig om henne. Bara hon fick må bra. Och det gjorde hon inte genom att massa människor brydde sig. Ingen skulle kunna få henne att bli bättre ändå. Hon hade slutat tro att någon kunde hjälpa henne. Och om ingen kunde det, så fick hon göra det själv. Hon hade nästan ett mönster för att bli frisk. Äta en mer tugga varje dag. Hoppade hon över en måltid så åt hon två tuggor mer till nästa. Bara hon åt bättre så skulle allt bli bättre hoppades hon. Men hon hade såklart fel.

Ett år senare så åt Seph som hon skulle igen. Hon hade börjat skolan, även om hon inte kunde koncentrera sig på annat än illamåendet den mesta av tiden. Även fast hon åt så försvann den inte. Möjligtvis hade den blivit lite bättre, men den fanns ändå alltid det. Hennes lärare fattade ingenting. De lät henne vara inne på rasterna så hon kunde gråta ensam. Utan att någon skulle bry sig. Såg dem inte att hon ville att någon slulle bry sig eller? Såg de inte att hon ville att någon skulle förstå? Men ändå så stannade hon inne varje rast. Hon kunde inte låta bli. Hon ville att någon skulle bry sig. Men inte prata med henne. Ingen skulle få veta hur hon kände helt. Ändå kunde väl någon bry sig om det som syndes? Om det som inte gick att dölja längre? Alla tårar. Alla hemska tankar som virvlade i hennes huvud. Illamåendet. Men ingen skulle bry sig. Varför skulle dem? Det var väl ändå inte deras problem? Även om Seph önskade att någon kunde bry sig ändå, så visste hon att ingen någonsin skulle göra det. Hon skulle alltid vara ensam.

Sooo... Imorrn kmr ett askort kapitel/inget kapitel cuze ska fira julafton med mina kompisar, ha julpyssel med teatern, och åka hemifrån astidigt, och inte sova hemma, så jag har verkligen ingen tid alls tyvärr... Men men...

Den här är ju visst bra! Jättebra faktiskt!