Den stora profetian ~Julkalender 2015~

En detaljerad komentar... känner att jag är bra på det XD

Nej, men du skriver så man förstår direkt. Du beskriver bra och det är lätt och roligt att läsa! Dessutom har du en helt fantastisk story!

Kommer inte på någon kritik just nu... Och det ör för att det är så himla perfekt i think!♥ Jag bara älskar alla beskrivningar, och omr det känns som om jag har börjat läsa värden känste bok eller något!

Yay! Kapitlet kommer lite senare idag för att jag, ärligt talat, glömt att jag borde lägga upp det xD

Hoppas i alla fall att ni tycker om det, så ses vi igen imorgon ♥

*

Så gick månaderna, och åren. Sarima fyllde fjorton år gammal, Savi förlovade sig med smedens son och Wall fortsatte jobba med att bygga ut den lilla stugan, så att den stuga som förut bara haft kök, hall och ett sovrum fick en tvättstuga också. Ingenting verkade bli ovanligt, och fastän Sarima kände hennes väktare inom sig så hörde hon ingenting mer från den. Tills den dagen kom då allting åter förändrades för Sarima. Den dagen ungefär ett år efter hennes första möte med väktaren då det som skedde blev oåterkalleligt
Hon vaknade som vanligt på morgonen i sin bädd av fågeldun. Solen sken in genom fönstret i den lilla stugan, och hon kunde inte på något sätt veta att det var sista gången hon vaknade upp i trästugans räddande trygghet.
Redan vid frukosten började hon märka att någonting var fel. Wall såg stressad ut, någonting som i sig var väldigt ovanligt eftersom Wall var en av de lugnaste människor hon någonsin träffat.
Senare på eftermiddagen, när hon skulle gå ut för att leka med Mina så hörde hon honom prata tyst med Sima. Sarima släppte ut Mina genom dörren och hon sprang genast fram till Bill och kramade hans ben. Sarima stängde tyst dörren och började smyga fram mot köket.
“Vad ska vi göra med henne då”? viskade Wall till sin fru, och Sarima förstog omedelbart att han pratade om henne. “Vi kan inte bara lämna över henne, Gud vet vad de skulle göra med henne då.”
“Vi kan skicka ut henne i skogen. Sarima är inte dum, vi vet att hon kan överleva. Hon har det i generna.”
“Ja, och det är därför de jagar henne. Dom kommer inte underskatta någon som hon, inte ens någon så ung.”
“Var inte dum nu! Jag vill inte det här mer än du vill, men vi har inget val. Skickar vi inte iväg henne nu så kommer de hitta och döda henne.” det sista väste Sima ut med sån kraft att Sarima flämtade till. Wall och Sima vände sig om och Sima suckade.
“Sarima, vi vet att du är där.”
Sarima kom fram från sitt gömställe och ställde sig i öppningen till köket. Det kändes som om det brann i henne. Varför kunde hon inte vara kvar? Varför ville dom inte ha henne kvar? Hon skulle bli bortskickad, satt på flykt, och hon visste inte vad hon skulle göra. Wall såg oroligt på henne.
“Sarima, hur mycket hörde du”?
“Tillräckligt” svarade hon med darrande röst. “Varför vill ni skicka bort mig? Vill ni inte ha mig kvar"?
Wall såg mot Sima och sedan på Sarima igen.
“Jag tror att det är bäst att du sätter dig ner.”
De satte sig på var sin stol runt det cirkelrunda köksbordet och Wall började prata.
“För det första ska du bara veta att vi verkligen älskar dig. Det är därför du inte kan stanna.”
“Varför"?
Sima gav henne en arg blick och Sarima höll tyst medans Wall långsamt fortsatte.
“Det här handlar om … dina föräldrar.”
“Jag trodde ni sa att ni inte visste någonting om dom. Att dom dog.”
“Och det är sant. Vi visste ingenting om dina föräldrar, vet inte så mycket. Men genom åren så har vi börjat ana saker, saker förhoppningsvis ingen annan insett. Din mor, din far, du … Ni är … “
“Alver” viskade Sarima plötsligt.
“Ursäkta, vad sa du?” frågade Wall med stora ögon.
“Vi är alver” sa Sarima högt. “Jag … är en alv.”
“Hur visste du det?”
“Jag vet inte … “ sa Sarima. Någonting avhöll henne från att berätta om väktaren, och hon var inte säker på att hon hade kunnat om hon hade velat. “På något sätt … har jag alltid vetat.”
“Är du rädd"? frågade Wall.
“Varför skulle jag"? svarade hon trotsigt.
Men Sarima var rädd. Hon hade hört historier om alverna, hemska, fruktansvärda historier. Sarima hade alltid vetat att dom var överdrivna, men nu började hon undra om allt det var lögn. Och om det inte var det, vad var det egentligen för familj hon hade?
“Alverna har börjat attackera gränserna. Dom har anfallit byar, vaktposter och till och med kungliga budbärare. Dom letar efter dig, Sarima. Att du överlevde kriget är bara en legend för dom flesta, men kungen vet att du överlevde. Han letar efter dig, och kommer inte ge upp förren du är funnen och förgjord. Kungen har sänt ut sina budbärare till alla mindre byar, som den här, platser han tills nu inte brytt sig om, för att hitta överlevande alver från kriget och döda dom. Båda sidor letar desperat efter dig, men människorna kan inte få hitta dig. Dom kan inte tillåtas göra det. Dom kan vara här när som helst, du måste ge dig av.”
Plötsligt hördes en knackning på dörren. Wall reste sig upp, tog ett brinnande vedträ ur spisen att använda som vapen om det behövdes och gick mot dörren. Han öppnade den, men utanför stod bara Savi.
“Det är män här ute pappa. Med kungliga emblem. Dom pratar med folket i byn, och jag tror dom är på väg hitåt. Dom letar efter något.” hennes blick gick över hallen, in mot köket och träffade Sarima.
“Uppehåll dom” viskade Wall stressat och stängde dörren framför sin dotter. Han sprang tillbaka till köket och öppnade ett av köksskåpen för att ta ut en väska som han sedan gav till Sarima.
“Du har planerat det här” sa flickan medans hon hängde på sig ryggsäcken. Hon log inte.
“Det är bara sånt man behöver vara beredd på.” sa han allvarligt och öppnade fönstret. “Här, hoppa ut här.”
Sarima tvekade. Hon hade inte tagit av sig ytterkläderna eftersom det var meningen att hon skulle ha gått ut och lekt med Mina, så det var inget problem, men den här stugan var allt hon kände till. Hon hade inget annat hem, ingen som skulle ta emot henne om hon flydde. Sarima sprang fram och kramade om Wall och Sima. Hon försökte lägga så mycket outtalat i den kramen. Hur tacksam hon var över att dom tagit emot henne, hur mycket hon älskade dom och hur rädd hon var för att ge sig iväg ensam.
“Hejdå Sarima” viskade Wall och strök hennes hår.
“Vi älskar dig” sa Sima.
Sarima gick fram till fönstret och svängde ena benet över fönsterkarmen.
“En sista fråga” sa hon och vände ansiktet mot Wall.. “Jag fick veta vem jag var dotter till på ett .. speciellt sätt. Jag förklarar nästa gång vi ses. Men hur visste ni"?
Sima log ett stressat leende.
“Det är bara sånt vi vet. Vi förklarar … nästa gång vi ses.”
Hon lade speciell betoning på de sista orden, liksom för att övertyga sig själv och Sarima hoppade ut genom fönstret och landade i den mjuka snön. Medans hon sprang bort genom skogen så hörde hon avlägset en dörr som öppnades och Wall som försäkrade någon att flickan i deras hus hade rymt hemifrån tidigare på dagen.
För ljud hörs långt i vinternätter, och så gjorde hennes snyftningar.

Började av någon anledning tänka på Gustav Vasa xD

Spännande och spännande! ^^

Ja, hon flydde i alla fall inte via dasset xD

Kul att du tycker det!♥

SUPEEEEER!!

Jättebra!! Du beskriver allting så levande, och karaktärerna känns så verkliga (nu är du definitivt bättre än både Jo och Lewis!!♥) En sak du kan förbättra är dock miljöbeskrivningarna - lägg till fler Annars är ditt skrivande helt perfekt!! Önskar att jag kunde skriva som du...♥

Bra!!!!!!!

Perfekt!♥

I'm sorry!

Jag har bara lite svårt med det i vissa miljöer, eftersom jag ser dom så klart framför mig och inte tänker på att ni inte gör det xD

Sedan så blir det bara för tjockt och jobbigt om man lägger till för många, så man måste hitta en bra balans

Men tack för att du gillar det ändå! Även om jag faktiskt inte är bättre än Jo och Lewis!