Plats nr:1 Piggelino
Den levande döden
Spoiler:
Tryck här för att visa!Den levande döden Jag stirrade på gravstenen. Jag kunde varenda utbuktning av den utantill. Hur många gånger hade jag inte suttit här? Det var som mitt hem. Jag drog jackan tätare omkring mig. En kylig vind drog tag i träden och rasslade om löven på ett kusligt sätt. Himlen började mörkna ordentligt. Jag suckade och strök med handen över mammas namn och reste mig upp. Jag borstade av mig de fuktiga löven och började gå mellan alla gravstenar. Ännu en vind slet tag i omgivningen och visslade obehagligt. Några löv virvlade ner mot marken. En genomskinlig dimma svepte runt fötterna på mig. Himlen var väldigt mörk nu. Det gick fort. Sen var det som om dimman runt mina fötter tätnade och grep tag om mig. Jag flämtade till och skakade på foten. Dimman upplöstes i tomma intet. Vinden tjöt till och jag hörde något som prasslade bakom mig. Jag snurrade hastigt runt. Ingenting. Sen prasslade det till bakom mig igen. Jag vände mig långsamt om. Mitt hjärta stannade till. Mitt inne i en tät dimma stod mamma. Blek och med huvudet sänkt och håret dolde halvt hennes ansikte. – Mamma… viskade jag. Vinden tjöt åter till och som på en signal försvann mamma och dimman tätnade. Jag började gå mot dimman. Jag skulle hitta mamma! Dimman rörde sig mot mig. När den snuddade min hud förvandlades den omedelbart till svart och blev tätare. Vinden tjöt så högt att det nästan värkte i öronen. Mamma avtecknade sig i dimman igen. Hon lyste spökaktigt. Sen. Var det som om den tjutande vinden talade, på ett väsande skrikigt sätt: – Kom…! Kom till oss… återförenas med din mamma, dina gamla och kära… Mamma försvann. Dimman skingrades bakom mig och jag vände mig om. Mamma stod bland dimman igen. Dimman grep tag om mig. Som rep drog mig ner mot marken. – Mamma! Skrek jag. – Nu är du vår! Vila i ofrid… Låt din himmel slockna. Låt ditt ljus dö ut! Jag skrek till när marken plötsligt försvann under mig och jag föll neråt tillsammans med massa löv. – låt dig tystat för alltid. Låt dig dö! Vinden tjutande, väsande röst var det sista jag hörde innan allting blev kolsvart för alltid.
På andra plats illusionofcool
Spoiler:
Tryck här för att visa!Ibland funderar jag över hur vi kan passa in i universum. Vi är så små, men ändå kan nästan varenda sak vi gör förändra framtiden.
Man kanske tror att man är oviktig, att man inte är viktig alls, men tänk om den som uppfinner något otroligt smart långt in i framtiden härstammar från dig. Ditt liv nu, och när du får barn, bestämmer kanske universums öde.
Har du någonsin tänkt så?
Att någon genial vetenskapsman kanske ser dig äta ett päron, och får idén till hur hen ska uppfinna något som hem grubblat lver länge, och som i framtiden räddar jorden.
Kan man då säga, att du, genom att äta det päronet, räddade jorden, i en avlägsen framtid?
Sådant är ganska skrämmande. Att du, bara genom att äta ett päron, kan rädda jorden, efter ett led av incidenter.
Kanske så är det du som kommer på något viktigt, och som kanske skriver ned det i din dagbok eller någonting, och om tusentals år hittar någon det, och kan få världen att bli en bättre plats.
När man tänker på sådant, så blir man oftast vettskrämd över hur man ska kunna leva, för att se till att vetenskapsmannen kommer på den revolutionerande idén, som i slutändan räddar jorden.
Hur kan man leva, med den vetskapen, att allt man gör, allt män säger, allt man skriver, allt man ritar, kan få någonting att hända iframtiden?
Hur kan man leva, med tanken att det kanske faktiskt betyder slutet för universum, flera miljarders miljarder år in i framtiden, om man inte blir tillsammans med någon, eller om man inte gör slut med någon, eller om man bryter banden med någon av sina vänner?
Grattis!
Mugglarportalen