Döda eller bli dödad [DOKUSÅPA]

Varsågod.

Haha xD Svarade nästan först, bra att du hittade den. *längtar*

POLL: Har er karaktär en favoritlåt? Tänkte att när folk dör kan de alltid hedras på något sätt (aka jag kommer länka låten i samma kapitel)?

Om Tess dör ska denna spelas

Nä men idk xD Får uggla sen om jag kommer på någon cx

Jag vill att låten dör för dig av Danny Saucedo spelas när Crystal dör

Är du seriös?


---
När någon skrivit något postar jag nästa kapitel!

wow, har ingen aning om låt o.o

DAG 1
(cirka 06:00 – 07:40)

Sam & Kim
Uppe på bergets topp driver havsluften in. Sams blåslingade hår dansar i vinden. Hon känner den rivande kylan mot sin nätta nos. Hon har gett upp om att fälla upp huvan till sin turkosa munkjacka. Den skulle bara blåsas ner igen.
”Du, få inte panik nu…” rösten får henne genast att vända sig om. Korpsvart lockigt hår ner till höften och bruna ögon. Figuren ser inte ut att vara mycket yngre än hon själv. Men hon bär ett svärd! Ett medeltida svärd?! Hur skulle hon inte få panik?! Men så kommer följande mening, ”… lyssna, jag vill inte spela det här. Vi vill väl alla bara ut härifrån, va”, säger hon hastigt men lugnt, för att inte verka hotfull.
”Öh”, säger Sam litet förvirrad. ”Jag vet inte om jag kan lita på dig…”
”Det är okej”, säger Kim hastigt. ”Det är bara ingen idé för oss att springa runt ensamma här. Jag vet inte vem du är eller ens vilka det är som hamnat här, men vi bara måste härifrån.”
”Öh”, säger Sam, lite misstänksamt men håller ändå med inombords. ”Jag håller med dig, men vi borde inte söka upp folk direkt… bara för att vara på den säkra sidan…” Kim suckar lugnt. ”Du kanske har rätt… jag är bara så rädd just nu…”
”Det blir väl vi alla”, säger Sam. Orden känns som rönnbär i hennes mun, även om det är sanningen. Hon bara hatar andra människor, men hatar mer att döda folk. ”Jag antar det… men vad fick du för vapen… inte för att jag menar att jag tycker att det är viktigt att veta men…”hon avbryts nästan direkt,
”Jag fattar.” säger Sam drygt. ”En jävla pappershatt som jag inte vet vad den skulle varit bra för”, säger hon och visar upp den.
”Kanske de tror att du ska skära folk med pappret”, säger Kim i ett misslyckat försök till att vara rolig. ”Glöm det! Vi borde kanske dela på svärdet så småningom”?
”Kanske det”, säger Sam. Den här flickan litar för mycket på henne. ”Kanske vi kan leta efter något ikväll, så vi har något mer till skydd, men just nu tycker jag att vi försöker hålla oss gömda. Det borde väl finnas grottor här omkring”?

Naomi & Emilia
Nere på havsviken är det molnigt, men inte så starka vindar. Där joggar Naomi klumpigt fram på sina stora fötter, som hon så många gånger blivit retad för. Hon har alltid varit lång för sin ålder och sett ”udda” ut. Hon hoppas att hon inte blir någons första mål, då hon förmodligen ser väldigt skrämd ut i sin nuvarande pose. ”Fight or flight” brukade de prata om när det handlade om panikångest och dylikt, men först nu när hon är i en så extrem situation känns uttrycket mer familjärt.
Sorgset undrar hon om det är ironi, för inte så längesen var hon nämligen i en inte så mycket bättre situation. Hon blev både fysiskt och mentalt misshandlad av sin pappa tills hon rymde och hamnade på gatan. Där blev hon tagen för tiggeri… vilket hon nu måste ha blivit straffad för, även om det inte var hennes fel. Hade hon stannat hade hon dött, vilket hennes treåriga lillasyster gjort.
Hennes packning bar med sig en kobjällra – skit också, hon vill inte dödas först! Men vad nu… hon stannar tvärt.
Längst ut på udden ser hon en jämnårig flicka med flätor ståendes. För stunden ser hon inte vad hon håller i handen, men hade hon kommit närmare hade hon kanske fått syn på den lilla glasspinnen hon har mellan fingrarna. Men flickan (Emilia) springer iväg innan hon ens kommit så nära som femtio meter, och Naomi är inte heller intresserad av någon konfrontation. Båda flyr, för den här gången.

Jack
”Alyssa, det kommer någon.”
Det tar inte länge förrän Jack kommer snubblande ut i gläntan med pistolen i ett fast grepp. Han andas häftigt. ”Om jag inte dödar, blir jag dödad”, tänker han. Han smyger försiktigt fram genom labyrinten av stockar som ligger staplade på varandra. Men hans tankar bedövas av väsendet av snurrande och maskingående sågar, som äter sig genom timret. Skulle inte hela ön vara övergiven? En bit inne i labyrinten höjer sig en mörk fabrik, just precis att den missar trädtopparnas skynke och blir osynlig på avstånd såvida man inte ser på den ur fågelperspektiv. Jack smyger försiktigt fram till ett av fönstren. Han slätar bort det snaggade håret för att få en bättre syn och lägger händerna mot pannan. Han böjer sig framåt, men glaset är frostat och går inte att se in genom. Det är bara mörker… och två par ögon som stirrar på honom. Han skriker högt och faller pladask ner på marken… och i rättan tid, för precis då börjar det regna.
Det var bara en inbillning. Det måste det varit. Två stora gröna ögon… det såg ut som sådana små läskiga porslindockor. Blont yvigt hår och blek hy, och de gjorde inte en min när han dök upp i rutan.
”I am Chucky, the killer doll!”
”Skärp dig”, tänker han. Folk på gatan är rädd för honom. Inte kan han väl skrämmas så lätt. Jack reser sig upp och går runt på andra sidan byggnaden. Ingen anar någonting, när tvillingarna utan att säga ett ord, springer fram och med bara en penna hugger de honom rakt i vaden bakifrån.

Ivy & Billie
Ivy vänder huvudet så snabbt att hennes stripiga jord-färgade hästsvans flänger i luften. Hon spänner ansiktet och det finns en glimt i ögat som bara tyder på en sak. Billie ryser till och svetten börjar rinna. ”Vad var det du gjorde”? frågar Billie försiktigt. ”De-de sa att alla gjort någonting…”
”Tyst! Spelet har börjat. Vi har inte tid att prata.” Ivy hårdnar som hon säger detta. Det blir ett klickande ljud när hon knäpper till cigarettändaren och tänder en låga. Hon backar långsamt, med blicken framåt, och hukar sig ner för att plocka upp en pinne. Snart fattar pinnen eld och hon riktar den framåt.
”Okej, som du vill, jag flyttade ifrån mina föräldrar när jag fyllde arton för att plugga och lägga ner tid åt min forskning. Jag ville utföra ett experiment som jag egentligen inte fick och fast jag egentligen visste om konsekvenserna gick saker lite fel och tja, elva testpersoner dog. Var det verkligen så kul att veta”, säger Ivy kallt. De står bara cirka fem meter från varandra och undrar båda vem som kommer göra det första draget. ”Jag…”Billie blir tyst.
”Vi behöver inte göra det här”, försöker Billie säga, men det är precis som att säga åt en spegel att inte spegla av sig. ”Det var trevligt att ha känt dig”, säger Ivy stillsamt. ”Även om det bara var kort…”
Billie drar fort upp pistolen från fickan och siktar mot Ivy. ”Du sa att du inte hade något vapen!” skriker Ivy, i desperat ton. ”Ge dig av, så dödar jag inte dig! Jag vill inte göra det här! Jag vill inte!” Pistolen skakar frenetiskt i Billies händer. Ett pys av déjà-vú tar sig in i hens minnen. Ett bråk… mamma… det var ett misstag… det var inte meningen att det skulle bli så. Billie minns ångern och skulden som kom med sin mammas död. Det får inte ske igen! Vad tänker idioten på? Ivy vill inte dö, men kan för all makt inte begripa varför Billie inte skjutit. Det var mot reglerna! De blev tillsagda att de skulle döda varandra. Vetenskap framför liv, okej? Hon vill inte dö av att halsbomben sprängs. Om hon kommer undan kommer hon genast döda igen. ”Ge dig AV”, säger Billie panikslaget. ”Som du vill”, säger Ivy nonchalant och springer därifrån. Billie överväger att skjuta henne i bakhuvudet. Tanken slås av. Billie springer mot motsatt riktning och snart är båda långt borta från varandra.

---39 spelare kvar---

Vad bra det var!
Så Jack dog?

Jättebra! c:

Tack!

Nej, inte än i alla fall. Längst ner i kapitlet står det hur många som är kvar, och i förra kapitlet dog en "statist" av halsbomben. P:
Vad som kommer hända med honom ska slumpas nu.