Exudoriver (Dokusåpa)

Jättebra!

Ugh du är så braaaaaaaa ♥ ♥ Önskar jag kunde skriva så...

(1)Det kan du, och det är sjukt megesuperbra! (Vi säger att det är ett ord... )
(2)Jag vill också kunna skriva så!!!!!^^

Sjuktbra! Jag älskar hur du tolkat min karaktär, du är super duktig!

Jag är tillbaka! Tack för alla kommentarer på det senaste kapitlet. Det gör mig otroligt peppad Det kommer antagligen kapitel imorgon eller i övermorgon, då jag ska försöka mig på ett med tre personer nu... hehe

Vi hörs! ♥

Jaaaaa

I detta kapitel kommer en person jag själv skapat, komma in lite. Det kommer bli lite som en tävling att efter berättelsens slut att lista ut hur hans mall såg ut. Karaktären jag skapat är Artel. Här kommer kapitlet:

Kap. 5

Vanella Opurion (Katniss Potter)

Vanella hör skriken efter sig. Föreställer sig hur deras läppar formar ordet missfoster och ser tårögt framför sig deras ansikten. Ansikten som är fyllda av avsmak och hat. Vanella har aldrig förstått varför de hatar henne. Hon är annorlunda, men hon har börjat undra om de verkligen kan vara något fel med att vara det. Hon frågar sig själv huruvida det är okej att skrika missfoster efter någon som bara vet mer än en själv? Vanella vet mycket mer än de andra barnen, ja, så är det. Hon har alltid tyckt om att läsa… tja, med böckerna har kunskapen kommit. Det var ingenting hon bad om, som det andra barnen tror. Vanella kommer upp till sin säng.
-God dag, Miss Opurion, säger en röst.
Vanella ger ifrån sig ett skräckslaget pip och glider så efter bästa förmåga ner under sin säng. Vanella är smidig och hon ligger gömd inom en kort sekund. Men när hon väl är gömd, då frågar hon sig:
Varför?
Vanella frågar sig själv, varför hon kastade sig ner under sin säng, bara av att höra en röst.
Det här barnhemmet har sannerligen gjort henne misstänksam.
Vanella kravlar ut på mage och reser sig sedan upp, samtidigt som hon hostar och borstar bort lite damm från sin klädnad. Plötsligt tar en hand tag i hennes arm. Det är inget hotande grepp, så Vanella får i alla fall inte panik. Hon ser sig om för att hitta personen som tog tag i henne. När hon snurrat ett halvt varv utan resultat stannar hon med ens upp. Där står en ung man. Han har isblå, genomträngande ögon.
-Jag är ledsen att jag skrämde er, Miss Opurion, säger mannen.
Vanella är som paralyserad. Vad gör den här mannen här? Varför tilltalar han henne hövligt?
-Ehh… stammar Vanella. Det… det gör inget…
Mannen ler.
-Vilken tur, säger han. Jag har skickats av… jag tror de flesta här i ytterkanten av Exudo kallar de höjdarna.
Det stämde fint. Alla i trakterna där Vanella levde kallade de där bestämmarna för höjdare. Vanella är dålig på att prata, så hon nickar istället bara åt mannen att fortsätta.
-Ehm… hur ska vi börja... Just det! Utropar mannen. Jag kanske bör börja med att presentera mig. Mitt namn är Artel Abbit.
Vanella kan inte låta bli att tänka att det är ett vackert namn.
Artel.

-Tja...Miss Opurion, säger Artel.
-Kalla mig Vanella!
Det är liksom bara en instinkt som får Vanella att säga så. Det bara flyger ut ur munnen som om det var helt naturligt. Hon har aldrig sagt något utav bara instinkt förut och förvånas över att det faktiskt känns bra.
-Vanella, säger Artel och ler sitt… speciella leende. Höjdarna har bevakat dig i ett tag nu. Jag får tyvärr inte berätta varför, för att det håller på och gnäller om sitt säkerhetssystem. Men, du har verkligen utvecklats och… Okej jag säger det här utan omsvepning.
Höjdarna vill att du går till en av Exudos intervjuer.

När Vanella tänker tillbaka på scenen känner hon en konstig känsla. Den är på något sätt så honungslen. Som om hon druckit en hink med sådant där honungsvatten och att det nu bara glider runt i hela kroppen.
En varm känsla.
Hon blir så glad då hon ser framför sig vad som har hänt efter den. Hon gick till den där intervjun. Och de tog henne vidare till skolan. Hon har redan kommit långt före sin åldersgrupp och ibland blir hon inskickad på rektorns kontor. Där brukar han ge henne problem. Riktigt svåra sådana, faktiskt. Men Vanella har hittat en lösning på varenda ett och rektorn blir av någon anledning alltid lika överlycklig och förvånad. Vanella vet inte varför. En enda enstaka gång har hon tänkt, att det kanske kan ha något att göra med kriget. Att han kanske omvandlar krigets problem till skolproblem. Men hon har genast avfärdat tanken. Så långt kan hon väl inte ha gått redan?
Eller?

Arthur Cuththeod (Bokslukaren03)

-Arthur!
Arthur vänder sig skrämt om. Han ser en ung man komma gående mot honom. Vad heter han nu igen? Arthur har själv börjat bli lite rädd för det här med hans minne. Det är inte vad de en gång var. Han är rädd för att han inte längre kommer ihåg all viktig information, för att inte tala om alla viktiga namn, längre. Plötsligt kommer Arthur nöjt på den unge mannens namn. Lite av hans forna minne, finns i alla fall kvar i ådrorna.
-Skrik inte så förfärligt, Artel, säger Arthur.
Artel ser på Arthur som om han var en idiot.
-Jag måste få skrika, säger Artel.
-Nej, säger Arthur. Det bättre om du tar det lugnt…
-Men, hur ska jag kunna ta det lugnt!? Utbrister Artel. Vanell… Miss Opurion har ju gjort det igen!
Arthur ser frågande på Artel. Opurion är ju den där tjejen från barnhemmet. Hon som Artel var och hämtade.
Aha!
Arthur kommer med ens på varför de hämtade Opurion. Hon är så smart. Arthur har hört att de har hon omedvetet hjälpt till med kriget vid vissa tillfällen. Han har varit väldigt överraskad över vilka bedrifter hon lyckats uppnå hittils. Men vad ryktena har sagt… ja, om man ska tro på ryktena har man gett henne i uppdrag att klura ut hur en av Rivors baser ska kunna förstöras. Ett uppdrag som verkat helt omöjligt.
Till, möjligen, nu då.

-Men, Artel, säger Arthur. Har man inte gett henne det omöjliga uppdraget?
Artel stirrar dumt på Arthur.
-Ja hade väl inte skrikit om hon bara klarat ut hur något lätt litet bakhåll ska planeras, fnyser Artel.
-Du har gjort det, de senaste tio gångerna, säger Arthur.
Artel rycker på axlarna. Det är uppenbart att han är alldeles för uppspelt för att bry sig om Arthurs förolämpning.
-Jaja, säger Artel. Hur som helt så har hon löst det! Hon har listat ut hur man ska lyckas bryta sig in i, och förstöra, en av Rivors baser!

Aria White (Alexandra Hagström)

Aria White är mycket nöjd. Och spänd. Hon är nöjd för att hennes rektor har flyttat upp henne flera prov på grund av hur hon krossar sina motståndare i alla prov. Aria utbildar sig till fotsoldat. Hon är stark, smidig och snabb, allt en fotsoldat behöver med andra ord. Många tror att hon går vidare bara på grund av hjälp från hennes mor, men faktum är att Arias mor inte alls är en sådan där rik snobbig snubbe som vissa tror. Arias mor har gått igenom så otroligt mycket. Hon har med nöd och näppe överlevt en brand som tog både hennes man och ett av hennes barn. Aria har flera gånger varit uppe i templet och bett för sin mors överlevnad, trots att hon aldrig riktigt har trott på Magikerna från det Övre.
Aldrig har det hjälpt.
Hennes mor har alltså inte kunnat hjälpa henne att gå vidare från proven. Det har hennes håra träning gjort. Aria har behövt träna hårt, varenda, dag har hon svingat sitt svärd mot en framfantiserad motståndare. Varje gång har motståndaren parerat och varit överlägsen så gott som hela striden. Personen har gång på gång anfallit henne, tills Aria har varit svettig och krälande på golvet. Men hon har aldrig bett om nåd.
Hon har kämpat in i slutet, och det har alltid slutat med att hon vunnit.

Varför Aria är spänd?
Av samma anledning som hon är nöjd. Nu skulle hon ju inte få et lätt i sina strider längre. Nu skulle hon inte möta sådana där nybörjare som inte ens tränar en gång i veckan. Från och med nu kommer hon behöva kämpa på riktigt. Hon kommer inte längre behöva anstränga sig för att inte mörda sina motståndare. Nu skulle hon behöva kämpa för att inte själv dö. Motståndarna kommer bli som de som Aria fantiserat fram. Och trots att hon kommer tvinga sig själv att kämpa, som om det var ett av krigets avgörande slag:
Hon kommer inte alltid vinna.





Ledsen för att din är kort Alexandra Hagström

Skitbra och det gör inget att det bli kort det blev skitbra ändå

Super! Du tolkade min jättebra!

Verkligen jättebra!