När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Guess who is back, back again, MIXY IS BACK, TELL A FRIEND


Kapitel 10

Louis

”Du behöver inte göra det här”.
Jag rycker på axlarna åt mina föräldrar. ”Men det är det som är grejen. Jag måste visst göra det”.
Pappa skakar på huvudet. ”Du borde vara hemma, och vila”.
Jag himlar med ögonen. ”Jag är okej, jag lovar”.
Utan att lyssna på vad de säger så vänder jag min koffert om och går med snabba steg längs perrongen.
När jag kommer fram till stenväggen mellan perrong 9 och 10 så stannar jag till.
Jag tar ett djupt andetag och börjar småspringa medans jag skjuter på min koffert framför mig.
Jag låter alla mina tankar släppa när jag känner rytmen av hjulen på min koffert som dunkar lugnt i marken under mina fötter. En känsla av lättnad släpps ut i min kropp när jag äntligen fattar att det inte är någon återvändo. Nu, när jag äntligen är utom mina föräldrars oroliga blickar och vänliga tonfall. Det är inte förrän dem inte ser mig som jag förstår hur instängd jag har känt mig av deras kärlek och förståelse.
Precis innan jag kolliderar med väggen så sluter jag mina ögon, och sedan är jag ute på Perrong 9 ¾, med det enorma, röda ångloket som ska ta mig till Hogwarts om bara några få minuter.
”Hej din lilla skit”.
Jag kollar upp och ser Fred stå framför mig. Ett stort leende sprider sig över mitt ansikte och jag kramar om min kusin för första gången på evigheter.
”Jag är ett år äldre än dig, så det är du som är en liten skit, Freddie”.
Fred himlar med ögonen men ler.

”Hur är det?” Frågar han, lägger en arm runt mina axlar och börjar föra mig genom massan av elever och föräldrar. Den här sommaren har han växt om mig, och hans sneda leende är lätt smittsamt. Trots det så ler jag inte tillbaka.
”Hyfsat”, muttrar jag, och han nickar.
”Det kommer att gå bra”, Lovar han. ”Tänk bara på alla bus vi och Roxy kommer lyckas med i år!”
Jag ler svagt. ”Var är Roxanne, egentligen?” Undrar jag och tittar mig omkring för att leta efter Freds ett år äldre syster.
”Hon är på tåget och letar efter en kupé”, Förklarar han, och öppnar plötsligt en dörr till tåget. ”Behöver du hjälp med kofferten?”
Jag rycker på axlarna, och tillsammans så bär vi upp min koffert upp på tåget.
”Jag letar upp Roxy”, Mumlar Fred, tar tag i min koffert och börjar gå igenom tåget utan att vänta på svar från mig.
Jag suckar och tittar ut över havet av människor på perrongen. Ljud av elever, föräldrar, ugglor och avskedsfraser flyter omkring, och får mitt huvud att bulta.

Och sedan ser jag honom. Jag rycker till, som om jag har bränt mig, och kollar igen. Det måste vara någon som ser ut som honom. Det kan absolut inte vara honom. Eller?
Men när jag kollar igen känner jag igen den mörkt olivärgade hyn, och det svarta, lockiga håret som idag är instoppat i en grå mössa som är för stor för hans huvud. Det är han.
Milou ser sammanbiten ut, och plöjer igenom massan av människor för att komma fram till tåget på ett smidigt sätt. Har han sett mig? Jag har ingen aning, men han är i alla fall inte på väg direkt till mig. Med ett ryck så är jag tillbaka i verkligheten och jag vänder mig om, rusar in i tåget efter Fred.


Förtvivlat försöker jag gömma min djupa andhämtning när jag äntligen hittar rätt kupé. Mitt hjärta bultar hårt och jag försöker andas normalt innan jag kastar en blick över axeln, bara för att vara säker på att han inte är där. Sedan skjuter jag upp dörren, och försöker le obesvärat när jag möter alla.
Roxanne flyger upp och kramar om mig, och jag ler lite förvånat när jag ser att både James Potter och Alice Longbottom också sitter i kupén.
”Weasley”, Säger James och flinar lite. ”Vet du att din syrra och Teddy Lupin i detta ögonblick står och hånglar i ett hörn av perrongen?”
Jag flinar och rycker på axlarna. ”Inget som är förvånande, kusin lille”.
Alice och Fred skrattar, och jag sätter mig ner bredvid Roxanne och tar ett djupt andetag.
Roxanne vänder sig mot mig. ”Hur är det med såren?” Frågar hon viskande, och jag biter ihop mina käkar. Vet alla?
”Vilka andra vet?” Frågar jag, och jag ser hur Roxannes mörka hy blir lite rödare än vanligt.
”Alla vuxna, tror jag”, Mumlar hon. ”Varken Potters eller Weasley-Grangers ungar vet något, tydligen är de för små”.
Jag frågar inte hur hon vet detta, det är antagligen inte svårt att sno åt sig ett par förlängningsöron från förrådet på Weasleys-Vassa-Varor, eftersom Roxanne jobbar där på somrarna åt sin pappa.
Jag kastar en snabb blick på James, som skrattar och skojar med Fred och Alice, utan att slänga en andra blick på oss.
”De var värre förut”, Svarar jag mumlande åt Roxannes fråga, och hon nickar och klappar mig på axeln.
Jag vet inte vad som är värst: när folk är rädda för en, eller när folk tycker synd om en.



--Stella♥

Ju knöw aj lavv itt

Braa!♥ Lova att skriva mer snart!:3

Super!

superbra!!

Super! ♥♥♥

Jätte bra!!!!!

TAAAACK♥♥♥

Super duper, du e bra på att skriva, lalalalalaa
(Melodi uper trouper)

Min dator funkar inte så jag behövde vänta tills den nya kom innan jag kunde skriva x_x



Kapitel 11

Louis

”Jag mår lite illa”, Mumlar Roxanne, och jag skrattar åt hennes, något gröna, ansikte.
”Jag sa ju åt dig att inte äta av Choklad-tårtan”, Säger jag och rycker på axlarna. Roxanne lutar sig framåt och lutar hela sin tyngd på mina axlar medans vi går ut från stora salen. Ljudet av andra elever som reser sig och börjar gå ut från rummet letar sig ut till entréhallen.
”Men det är ju Choklad!” Utbrister hon. ”Jag kan inte bara inte äta den!”
Jag skrattar, men föser henne av mina axlar. Hon suckar, och tittar på mig allvarligt.
”Ingen bryr sig om ärren, okej? Och förresten så går de ju bort”.
Jag rynkar på pannan något, och blänger lite på Roxanne. ”Det är inte direkt ärren jag är orolig för”.
Hon skakar på huvudet, sakta. ”Ingen behöver veta om du inte säger någonting”.
”Vi ses imorgon?” säger jag för att byta samtalsämne, och hon ler lite förvånat.
”Såklart, vi har väl Örtlära tillsammans?”
Jag nickar. ”Japp, så vi ses då”.
Hon ser lite bekymrat mot mig, vänder sig sedan om och väjer för andra elever medans hon går mot dörren som leder bort till Hufflepuffs sällskapsrum.
Jag börjar gå upp för trapporna mot Rawenclaws sällskapsrum. Jag är helt i mina egna tankar, och önskar nästan att Fred var här så han kunde få mig att tänka på annat. Var är den ungen, egentligen? Och var är Victoire? Jag såg henne aldrig vid Gryffindors bord, men hon kunde lätt ha försvunnit i vimlet av elever.

Plötsligt så blixtrar en bild till framför mina ögon. Bilden av Milou, och jag tar ett djupt andetag när jag ställer mig själv frågorna jag burit på sen tåget.
Vad gjorde Milou på perrongen? Okej, jag fattar varför, jag är inte dum. Men jag fattar inte att jag aldrig misstänkte att han var en trollkarl.
Hur kommer det sig att jag inte har sett honom här, på Hogwarts? Och varför går han här och inte på Beauxbaton som ligger i Frankrike, hans hemland?
Alla de här tankarna surrar runt i mitt huvud när jag hör en harkling bakom mig.
”Jag hoppades att du skulle ringa, faktiskt”.
Jag fryser till, mitt i ett steg, och sväljer. Sedan tar jag ett djupt andetag och vänder mig om mot Milou som står lutad mot väggen till stora salen, betraktandes mig med vagt intresse.
Jag rycker på axlarna och tar ett tvekande steg mot honom. ”Jag visste inte att du var så angelägen om att träffa mig igen”, Säger jag, och hör själv hur stel och kall jag låter på rösten. Milou höjer på ett av hans ögonbryn, men tar ett steg fram, så han står precis framför mig.
”Jag visste inte att du gick här”, Mumlar jag, och undviker Milous blick som söker min.
”Jag bytte från Beauxbaton i år”, Förklarar han, ett litet leende lekandes på hans läppar. ”hur kunde jag aldrig fatta att du var en trollkarl?”
Jag rycker på axlarna och placerar mina händer i mina fickor. ”Jag kan fråga dig samma sak, egentligen”.
Han nickar. ”Touché, Louis”.
Jag ler och tittar ner på marken igen. Jag hör plötsligt hur Milou flämtar till, och han tar tag i min hand och tar upp den i ljuset. Mina ärr som täcker armen blänker till när stearinljusens sken träffar dem.
”Var det från den natten?” Frågar Milou, och jag drar snabbt åt mig min arm. Sedan nickar jag, och ser hur Milous ansiktsutryck hårdnar.
”Vem var det som attackerade dig? Eller vad var det?”
Jag skakar på huvudet. ”Det var du som fick mig hem, jag tror att du vet mer än mig”, ljuger jag, och stirrar på väggen bakom Milou.
Han skakar på huvudet och fnyser. ”Jag såg bara dig ligga medvetslös på marken, och sedan såg jag Dominique utanför er port. Jag bar dig dit och såg till at dina föräldrar hittade dig”.
Jag biter mig i läppen och sneglar sedan upp på honom en sekund. Hans ansikte är uttryckslöst och han bara stirrar framför sig, på en punkt lite över min högra axel.
”Du räddade mitt liv”.
Han möter min blick och blinkar ett par gånger, innan han rycker på axlarna, som om det inte spelar någon roll.
”Du skulle ha gjort samma sak”, Mumlar han, och kollar ner på marken.
”Vi borde gå till våra uppehållsrum”, säger jag tyst, och Milou ler.
”Vårt uppehållsrum”, Rättar han mig. ”Jag är också i Rawenclaw”.
Jag ser hans blåa märke på hans klädnad, och ler lite svagt. ”Okej då. Vårt uppehållsrum”.

Dominique

Jag kravlar igenom porträtthålet och kommer in till uppehållsrummet. Jag hör hur alla förstaårselever tar sig in så gott de kan efter mig, och jag suckar ohörbart och himlar med ögonen. Varför i hela fridens namn skulle jag behöva bli prefekt, egentligen? Jag är en av de största bråkstakarna på Hogwarts, för guds skull!
”Okej, här är alltså uppehållsrummet”, Säger jag när alla förstaårselever har kommit in. De tittar alla storögt sig omkring, men jag ger dem ingen tid att skåda det, enligt min åsikt, fantastiska rummet. ”Pojkarnas sovsal är upp till höger och flickornas är till vänster. Ni ska vara i uppehållsrummet senast klockan 8 varje kväll, och om ni bryter utegångsförbudet blir det poängavdrag eller straffkommendering. Frukosten serveras klockan halv nio imorgon bitti i stora salen. Har ni några frågor?”
En nätt tjej med kort, brunt hår räcker upp handen och jag pekar på henne. ”Ja?”
”Varför är ditt hår blått?”
”För att”.
”Får vi färga håret blått?”
”Nej”.
En blond pojke räcker upp handen och jag nickar mot honom.
”Är inte du Dominique Weasley?”
Jag suckar, men nickar sedan kort. ”Ja, det är jag”. Jag visste att de skulle ha hör om mig, och om de inte hade hört om mig så känner de till mitt efternamn åtminstone. Weasley var nästan lika känt som Potter numera.
Och dessutom så har de äldre eleverna nog berättat en del om alla trix och bus jag har gjort här.
”Varför går inte du på Beauxbaton?”.
”För att jag inte passade in där”.
Eleverna tystnar, och ingen säger något mer som svar till det.
Jag låter blicken svepa över förstaårseleverna och ler sedan. ”Välkomna till Hogwarts. Kom ihåg att Slytherin är ett ärofyllt elevhem, vad ni än har hört om det, så ni får se till att hålla det ärofyllt. Nu är det sängdags”.


-Stella♥