Find It For Me (SV)

Era kommentarer betyder allt! K
Ner mig lite skamsen för att jag inte kan skriva oftare ♥



Tack för att du skrev något iaf! ♥
Tack!

Kapitel kommer kansk senare idag... Om inte i imon

Vi höres ♥

Neeeeeeejjjjjjjj!!!!!! ;_;

Mike, lyd HP_Maja och säg Reparo!!

AWESOME SKRIVET ♥♥

ja, men något måste jag ju skriva, annars blir det ju som att jag struntar i din fantastiska skrivartalang ♥

Taggat Bokslukaren03

Hej hörni! Det här kapitlet innehåller INGEN dialog och det är en hel del överväldigande känslor. Men de behövs för att man ska kunna sätta sig in i Mikes situation. Och det här kapitlet var faktiskt SJUKT svårt att göra
TACK FÖR KOMMENTARERNA!!! De gör allt för mig, älskar er ♥

Kap. 8

Mikes raseri. Det är obeskrivligt. Nästan dödligt vackert. Han blir alldeles kall och blek i ansiktet, ögonen brinner då vredesgnistan tyst tänds på. Hans mun är ihopknipt till ett smalt streck.
Så mycket hat.
Men han har det förödande hatet av en anledning. Hans ögon brinner så där på grund av något. Av hur mycket han avskyr en man som nyss gjorde något oförlåtligt. Chris är död på grund av denna man! Chris, som Mike hade så många minnen med. Så många skratt de utväxlat mellan far och son. Mike försvinner från nuet då hans medvetande går igenom sina upplevelser med Chris. Allting annat försvinner: Det tysta rummet och de rädda människorna, den hånleende, grymme presidenten. Allting försvinner då Mike förvinner in i sitt minne:
En vanlig dag. Mike öppnade dörren och möttes av välkomnande rop från olika delar av det stora huset. Chris kom ut i hallen och kramade om honom. De gick skrattande in i huset tillsammans. Mike hade förstås nyss varit i skolan. Det var den han kom hem från. Men Mike kommer, trots att han går högsta kursen i skolan, aldrig, någonsin, i hela sitt liv kunna sluta ta Chris extra lektioner.
Han älskar de. Det är ett tillfälle då han äntligen får använda sina kunskaper. Leka med de på sin egen höga nivå.
Och, självklart, ett tillfälle att vara med sin far.

Det minnet som nyss spelades upp är ett av de Mike minns tydligast. Det var ungefär, då, vid det tillfället han insåg hur mycket han och hans far hade gemensamt. Hur mycket han behövde Chris. Mike vet inte hur länge det pågår, men i ytterligare en stund bara står alla. Precis som han har nog de alla svårt att ta in vad som hänt. Men Mike tänker bryta tystnaden inom en väldigt kort stund. Presidenten ska inte få komma undan ostraffat.
Han ska dö för Mikes hand.
Och i det ögonblicket tänker Mike inte på hur lite chans han har. Han tänker inte heller på hur mycket klokare och visare det skulle vara att låta presidenten vara just nu. Mike skulle bara kunna bida sin tid. Han skulle kunna hitta en lösning på presidentens problem och döda honom när han fick ett bättre tillfälle. Om han inte kom här ifrån skulle det bli svårt att smida några planer för hämnd. Här kryllar det av vakter och säkerhetsanordningar.
Men allt detta slår inte ens Mike. De kommer först senare, efter att han gjort följande:
Han kastar sig fram mot presidenten och försöker greppa pistolen. Presidenten tar dock bara något steg åt sidan och slår till Mike i mellangärdet. Denne tappar luften och faller, chippande efter andan, ner på det vita golvet. Det är kallt hela vägen genom labbrocken. Mike mår så illa, blodsmak i munnen… Presidentens kraft överraskar honom.
Mannen är tydligen starkare än han ser ut.
Då gäller det att byta taktik, tänker Mike metodiskt. Dags att utnyttja min…
Han tänker för länge. En vakt grabbar tag i honom och slår till honom. Men Mike tänker inte låta detta bli en repris från den där gången i korridoren. Den här gången ska han inte bli av med medvetandet...
Mike får ett ryck. Han har vaknat upp. Och nej, medvetslös har han inte hunnit bli än. Han vaknar upp ur en annan sorts dvala. Den där raseridvalan, som tänder vredesgnistan. Han inser vad hur mycket fel han gjort på så här kort tid. Han ska inte låtit den där gnistan ta överhanden! Han har ju förstört allt nu!
Han ville hämnas Chris. Men vad har han gjort? Han har sabbat hela skiten! Han som är så begåvad… varför ska det aldrig gå för honom när det väl gäller. Han som nästan alltid kan hålla masken, vara helt lugn och ta allt taktiskt, han klarar sig igenom varenda nivå. Hela vägen fram till finalen. Då förlorar han. Då tappar han allt det där. Självsäkerheten och behärskningen. I alla berättelser, då klarar sig alltid huvudpersonerna precis när det gäller.
Han är annorlunda.
Det har han märkt nu. Han är ingen lyckad huvudperson i en berättelse, möjligtvis, i en berättelse utan lyckligt slut.

Mike är så deppig. Han hänger med huvudet och sluter sakta ögonen. Plötsligt får han en ide. Den är så otroligt genial. Den är perfekt för att hämnas Chris. Problemet är nog hur han ska sätta den i verket. Visst är han en utomordentlig skådespelare, men den rollen han, i ett kort tag, kommer behöva spela är mycket svår. För att inte tala om vad han kommer behöva göra efter den. Det kommer bli så farligt… Men han har inte mycket till val. Och det skulle bli ett helhjärtat sätt att påbörja sin hämnd mot presidenten.
För Chris.
Det är tanken som kommer, precis innan han börjar göra sin, dödligt farliga, plan till verklighet.


Gosh, vad jag är nervös nu...

PPP vill du läsa?

GAH SÅ BRA ♥
Du skriver så underbart, kapitlena är perfekt långa, och du slutar när det är som mest spännande så man bara måste läsa mer!

Ett litet (minimalt) fel dock:
Om han inte kom här ifrån skulle det bli svårt att smida några planer för hämnd.
Här ifrån är särskrivet, det ska skrivas härifrån.

Men det var allt! Annars var det AWESOMEJÄTTEJÄTTEBRAAA ♥

Superduper!!
Det är så sjuukt att du kan skriva så bra trots din ålder!
Jag vill skriva som diiig..

Mer. Typ. Nu.

Hatar särskrivningar... också gjorde jag det självklart själv...
Ödets ironi!

TAAAACK!

HP_Maja ♥ ♥ ♥

Nu adopterar jag några av dina skrivkunskaper så du inte behöver bära bördan att bli världsskänd i framtiden.

GAAAAAAAHHH!!! Vad spännande!!