Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

Hej, här har ni nästa kapitel!
Hoppas att ni tycker om det Har redan börjat skriva på nästa kapitel


Kapitel 14
~Tom Dolder~

Han ser sig omkring, ingen finns där. Boken vilar stadigt framför honom, skakande med sitt huvudet ser han på boken. Hans händer öppnar den och blicken faller ner på de tomma sidorna. Fjäderpennans topp doppas i det svarta bläcket men innan han kommit på vad han ska skriva faller en droppe bläck på bokens skrovliga papper. Den försvinner in i pappret, Harry drar med sin hand över pappret, ett veck av undrande bildas mellan hans ögon och han byter sida men bläcket har inte gått igenom pappret. Fjäderpennan doppas ännu en gång i bläcket och han börjar skriva.

Mitt namn är Harry Potter. Efter att han skrivit klart försvinner bläcket in i pappret och en ny text uppenbarar sig.
God dag Mr Potter, mitt namn är Tom Dolder. Harry drar efter andan från chocken över att boken förstår det han skriver, även att den svarar honom. Fjäderpennan doppas igen, Harry rätar på sig och skriver med hastiga, slarviga rörelser.
Vet du något om Hemligheternas Kammare? Bläcket försvinner och ett enda ord uppenbarar sig på den annars tomma sidan,
Ja Harry skyndar sig att skriva igen,
Kan du berätta för mig? Hans handstil är hispig och spretig när han skriver i all hast för att få svar så snabbt som möjligt. Oförmögen att hålla tillbaka ivern över att kanske få veta något om det som händer på Hogwarts. Men till hans besvikelse uppenbarar sig endast ett ord.
Nej

Harry slänger pennan på bänken och lutar sig uppgivet tillbaka i stolen. Han ser på de gulnande sidorna, en uppgiven blick visas i Harrys ögon medan han motvilligt suckar. Men boken är inte klar ännu, nya ord uppenbarar sig.
Men jag kan visa dig.
Låt mig ta dig femtio år tillbaka... Boken bläddrar sida och texten 13:de Juni uppenbarar sig i högra hörnet på toppen utav sidan. Harry tar boken i sina händer och håller upp den mot sitt ansikte. Ett vitt sken bryter genom platsen där de två sidorna möts på mitten och i nästa sekund är han inte längre i stolen inne i det lilla studierummet i Gryffindors elevhem.

Kvällssolen möter mitt ansikte med en varm hälsning, min penna glider mjukt över det vita pappret i boken som vilar tungt ovanpå mina ben. Jag vet inte hur länge jag suttit på den gamla stocken men solen har sjunkit betydligt, den är nästan nere vid brytningslinjen skapad där bergen möter himlen i fjärran. Jag ser upp med mina isblå ögon och stänger förstrött boken. Mina ögonlock faller ner och njuter av dagens sista varma solstrålar.
- ”Alli?!” Jag hör Fred som med upphetsad röst ropa på mig en bit bort på stranden, han och George har testat en ny uppfinning. Den ska tydligen göra så att föremål för en kort sekund inte är begränsade av jordens dragningskraft, alltså att de med andra ord kan sväva för en kort stund.

Jag ser upp och reser mig hastigt, boken faller till marken men jag bryr mig inte om att plocka upp den. Med snabba steg och ljudet av stenar mot mina skors sulor ekande omkring mig småspringer jag till Fred som står mitt bland ett flertal stenar som svävar.
- ”Den funkar! Den funkar faktiskt!” Utbrister Fred och George med en röst och jag fnittrar glatt innan jag klappar mina händer lite lätt. De bugar båda två och ger varandra en high-five.
- ”Jag kan inte förstå att ni faktiskt gjorde det!” Glädjen i min röst är äkta och genuin men Fred och George ser inte på mig, de ser bort mot strandens kant. Jag vänder mig om och får se Draco som böjer sig för att ta upp mitt block.

Jag springer bort och rycker det ur hans händer innan han hunnit se mer än två av mina teckningar.
- ”Det där är privat Mr Malfoy!” Draco ser förvånat på mig med ett snorkigt leende spelandes på läpparna. Mina ögon är hårda och jag kan känna hur irritationen över att han tog sig friheten att snoka bland mina saker växer inom mig.
- ”Ms Dumont, jag visste inte att ni var så skicklig på att måla. Men det är väl klart, om man är en blodsförrädare och inte ägnar sig åt vettiga saker har man väl tid att måla.” Hans röst är tyken och har en ton av förakt, men även en liten underton som ännu en gång berättar för mig att han inte står till hundra procent bakom det han säger. Det där måste vara den mest elaka och snorkigaste komplimangen jag någonsin fått. Har han inget hyffs? Men på andra sidan så var det i alla fall en komplimang, tror jag...?

- ”Vad vill du Malfoy?” Det är Fred som talar, han och George har kommit fram till oss.
- ”Weasley och Weasley. (Draco ser på Fred och sedan på George med elaka ögon som nu är fulla v genuint förakt för tvillingarna.) Det är inte er ensak, detta är mellan mig och blodsförrädaren.” Fred drar sin trollstav och riktar den mot Draco, dess topp mitt mellan hans ögon.
- ”Jag tror att du ska gå nu, Mal-foy.” Draco backar nervöst och fnyser sedan innan han går sin väg. Jag ser upp på Fred som ler ner mot mig.
- ”Tack Fred, ska vi gå tillbaka till skolan, det börjar bli mörkt ute.” Tvillingarna nickar, mina saker åker ner i väskan som hamnar på min rygg med den ena remmen över min högra axel. Vi vandrar tillbaka till skolan medan vi pratar glatt om alla saker som tvillingarna planerar att uppfinna.

Utanför Stora Salen möts vi av Harry, Ronald och Hermione, de ser på mig med bestämda ögon. Nästan som om de väntat på mig.
- ”Vi ska gå nu, det var roligt att du ville följa med ner till sjön Alli.” Säger tvillingarna med en mun, jag ler mot dem och nickar,
- ”Tack för att ni frågade, det var roligt, trots vissa förhinder på den roliga delen.” Fred ger mig ett strålande leende och de skrattar båda lite finurligt innan de lämnar mig precis när min tre vänner kommer fram mig.
- ”Alli, kom igen nu, vi måste prata!” Harry tar tag i min arm och vi beger oss genast mot elevhemmet i en rysande fart.

Brasan sprakar bredvid oss, Harry sitter på golvet, Ronald i en av fåtöljerna medan jag och Hermione sitter i den röda soffan.
- ”Så vänta lite, menar du att du åkte in i dagboken och allt var svartvitt och typ grönt? (Harry nickar) Så du följde efter den här mannen som du tror är någon som heter Tom Dolder, du får se hur en flicka bärs ut på bår som är död och sedan visar han dig att det var Hagrid som släppt loss ett monster i slottet? (Harry nickar igen) Så du menar att den här Tom Dolder visar dig något som påvisar att Hagrid var den som öppnade Hemligheternas Kammare förra gången? (Harry nickar och Hermione suckar, jag ser på Hermione) Jag vet inte vad ni tycker men det låter ju inte klokt! Varför skulle Hagrid göra det?” Alla tre rycker på axlarna, Hermione är den första som tar till ord,
- ”Jag tror inte på det, det känns inte rätt.” Alla fyra suckar och jag kan inte riktigt linda mina tankar om det som Harry just berättat för mig.
- ”Jag tycker att vi sover på saken, allt är säkert klarare imorgon...” Hermione nickar instämmande och vi beger oss alla till våra respektive sovsalar.

Meer för att detta är så amazingjättealfomegasuperduperbra!

Här får ni nästa kapitel, jag hoppas att ni ska tycka om det!
Jag ber om ursäkt att det dröjt så länge men jag vill ha varje kapitel i ett separat inlägg och väntar därför alltid till någon kommenterat innan jag lägger upp nästa kapitel.

Tack Harry-Potter-Bokslukaren för att du kommenterade så att jag kunde lägga upp detta kapitlet!


Kapitel 15
~Quidditch, Dunkare Och Försvunna Ben~

- ”Lycka till nu, hoppas ni vinner!” Jag ger Harry, Fred och George varsin kram,
- ”Bryt några kvastar, fånga kvicken och slå några dunkare. Hur svårt kan det vara?” Säger tvillingarna till mig med en röst, jag fnittrar lite och Fred blinkar skämtsamt mot mig.
- ”Alli! Kom nu!” Det är Hermione som ropar på mig, jag vinkar och springer bort till henne.
- ”Hoppas de vinner idag, jag har hört att Slytherins lag har helt nya kvastar, Malfoy köpte in sig i laget som sökare.” Hermione och jag skakar båda på våra huvud och beger oss upp på läktaren där resten av Gryffindor redan finns. Alla hejar och ropar, många är klädda i sina husfärger både i Gryffindor och Slytherin.

Helt plötsligt börjar elever på kvastar att flyga ut och runt planen, alla reser sig upp och jublar glatt. Madam Hooch stiger ut på planen och pratar till spelarna, men vi på läktarna kan inte höra vad hon säger, spelet är snabbt igång. De blir en vildsint jakt och kastande av klonken, dunkare flyger omkring och den gyllene kvicken försvinner utom synhåll.
- ”Heja Fred!” Ropar jag ut när Fred flyger förbi på sin kvast och slår bort en dunkare från en av spelarna i Gryffindor laget. Han stannar och saluterar mig med slagträt, jag saluterar honom glatt tillbaka innan han flyger iväg.
- ”Alli, kolla!” Det är Hermione som ropar och skriker medan hon pekar. Jag, Hermione, Ronald och Hagrid ser på Harry som försöker fly undan en vildsint dunkare men Fred, eller är det kanske George, flyger in och slår bort den.

- ”Tränar du inför baletten Potter?! Hahaha” Draco ser på honom, då ser Harry den gyllene kvicken och susar förbi Dracos skrattande och förvånade ansikte. Han börjar jaga den och kan se i sin ögonvrå att Draco följer efter på sin Nimbus 2001. De ligger sida vid sida när dunkaren kommer tillbaka, den följer efter dem som om den blivit mixtrad med. Harry ser sig bakåt, dunkaren slår sönder allt som kommer i dess väg. Kvicken dyker ner mellan planen och läktaren, de båda Sökarna följer hastigt efter och undviker alla pelare och mellanbrädor.

De susar förbi Colin, som står på övergången med sin kamera, som tvingas att ducka hastigt när dunkaren kommer flygandes. Harry och Draco slåss om att komma före varandra men Dracos nya kvast slår i en pelare, han flyger upp och landar hårt på gräsplanen halvt liggandes. Dunkaren fortsätter att jaga efter Harry som nu ensam jagar kvicken. De flyger upp och ut över gräset, han sträcker fram sin hand och kan nästan nå kvicken.

Jag håller andan när jag ser Draco landa på gräsplanen för att sedan falla bakåt till en liggande ställning utan att resa sig. Jag hoppas att han är okej, det där såg ut att göra riktigt ont... Då ser jag Harry komma flygandes efter kvicken, han sträcker ut sin hand för att ta den.
- ”Han kommer ta den! Vi kommer vinna! Vi kommer-” Dunkaren slår rakt mot Harrys utsträckta hand och han håller den bedrövat mot sin bröstkorg. Jag hugger nervöst och skrämt tag i Hagrids arm, med orolig blick ser jag på Harry som kämpar för att få tag i kvicken. Han sträcker ut den andra handen, får tag i kvicken och landar på rygg i den mjuka sanden. Men dunkaren ger sig inte, den flyger upp och landar nästan på Harry hela tiden.

Vi springer alla hastigt ner till honom och Hermione slår med en enkel förtrollning sönder dunkaren som faller till marken i små bitar. Jag springer så snabbt som mina ben kan röra sig fram till Harry och sätter mig på knä bredvid honom,
- ”Harry, är du okej?!” Han reser sig lite ostadigt upp till sittande position och ser på mig.
- ”Min arm, jag tror att den är bruten...” Hans röst är en aning besvärad och när jag ser honom i ögonen speglar sig riktig smärta som en hinna i dem trots att han ger mig ett litet leende som ett försök i att övertala mig.

- ”Ingen fara Mr Potter, jag kan fixa den där armen på ett jiffy.” Harry, Hermione, jag, Ronald, Hagrid och några andra Gryffindor elever stirrar på Gyllenroy Lockman som trätt fram ur folkmassan som trängs runt Harry.
- ”Nej, inte ni...” Säger Harry med orolig röst när Gyllenroy knäböjer bredvid honom.
- ”Stackars pojke, han är i chock, han vet inte vad han säger. ( Han drar upp armen på Harrys tröja ) Nu, detta kommer bara ta en sekund. ( Han drar fram sin trollstav och riktar den mot Harrys arm ) Brackium Emendo!” Gyllenroy ler mot alla sina åskådare och släpper trollstaven till marken innan han lyfter upp Harrys arm.

- ”Vad har du gjort!” Skriker jag när jag ser hur Harrys arm nu är helt benlös.
- ”Hah, ja, det kan ibland hända men den goda nyheten är att du inte längre kan känna någon smärta, ( Han böjer tillbaka Harrys hand hela väggen innan den skumgummiaktigt studsar tillbaka ) och det är ju ganska tydligt att benen inte längre är brutna.” Gyllenroy ger alla ett falskt leende och jag känner hur ordet orm ringlar sig fram bland mina tankar.
- ”Brutna! Det finns juh inga ben kva!” Utbrister Hagrid irriterat medan han ser på Harrys arm. Jag stryker Harry över kinden och tar tag i hans arm där Gyllenroy har sin hand, han släpper Harrys arm och backar långsamt undan.

- ”Ur vägen! Se så!” Madam Pomfrey kommer i hög fart gåendes mot Harrys sjukhus säng, hon har en vit flaska med ett skelett på i sin hand.
- ”Ni skulle kommit direkt till mig, att läka brutna ben är en sak, men att få dem att växa tillbaka..!” Hon suckar och skakar uppgivet men även irriterat på sitt huvud så att henne grå lockar som sticker fram under den vita lilla mössan studsar från sida till sida.
- "Ni kommer kunna det väl?” Hermione ser oroligt på Madam Pomfrey som ser med ilsken blick tillbaka på henne.
- ”Klart att jag kommer! (Hon vänder sin blick till Harry medan hon häller upp ett glas åt honom) Men det kommer göra ont, (Hon räcker glaset till Harry) du kommer att ha en lång natt Mr Potter.” I samma ögonblick spottar Harry ut glasets innehåll över hela sängen, men även över Fred, George, Seamus och Ronald som står vid foten av sängen som förskräckt backar undan.
- ”Men vad hade du förväntat dig? Pumpa juice?!” Madam Pomfrey blir irriterad och lämnar oss ensamma med Harry. När hon går förbi en annan säng är det någon som ojar sig,
- ”Sluta schabbla Mr Malfoy, ni kan gå nu!” Säger hon irriterat innan hon lämnar sjukhusflygeln.

Fred, George, Hermione, Ronald och jag är kvar efter ytterligare 30 minuter. Jag börjar känna att jag tränger mig på av någon anledning.
- ”Harry, jag tänkte gå nu, men du har ju mycket sällskap så det märks väl knappast.” Jag fnittrar lite och ger honom en försiktig kram innan jag vänder mig om, de andra ler mot mig innan jag lämnar Harrys sida. Jag går ut ur sjukhusflygeln och börjar ta mig ner för alla trapporna och genom alla korridorerna som till slut leder mig till porten på bakgården. Jag smiter ut trots att det börjat mörkna ute. Solen syns inte till och månen har börjat visa sitt vita sken, det lyser starkt och klart. På den korta stunden det tar för mig att gå över gårdsplanen, över bron och ner för den branta backen mot sjön har det blivit alldeles svart på natthimlen, men månens vita sken lyser upp min väg.

Jag stannar upp och drar ett djupt andetag, lite andfådd efter att ha gått ner för backen i rask takt. Mina isblå ögon färdas mot månklotet på himlavalvet och de otaliga stjärnor som omringar mig. Vinden viner frisk och klar genom nattens kappa av tystnad och mörker. Mina fötter bär mig med mjuka steg över gräset, tills det blir skogsmark. Jag kan se sjön framför mig och den glittrar så vackert, bergen tonar majestätiskt upp sig långt bort i fjärran. Min hand snuddar vid en trädstam, dess skrovliga yta sticker mig i fingret och två droppar blod faller till marken. Då hör jag det, små snyftningar och snörvlingar, borta från stranden vid skogens kant.

Jättebra!

Tack PPP Blir så glad för varje kommentar jag får ^^

Varsågod! Tycker om att göra andra glada!

Å vad spännane, men jag har lite frågor, INGEN KRITIK!!!

1. Vad är jiffo?
2. Du skriver "Blablala" Sa Någon, men ska det inte vara "Blablabla" sa Någon?
3. När kommer nästa kapitel?

PPP, Tack tack igen och det är en väldigt god egenskap att ha!


Harry-Potter-Bokslukaren här kommer svaren på dina frågor:

1. Jag skrev "jiffy" vilket betyder ungefär "på nolltid" men känns som om jiffy är något som Gyllenroy skulle säga så tyckte det passade in och det är ett ord jag ofta använder mig av i vardagen.

2. Jag har inte skrivit "blablala" någonstans i texten

3. Jag kan lägga upp nästa kapitel imorgon, eller idag, om någon kommentera (Vill som sagt ha varje kapitel i ett separat inlägg.)


Hoppas mina svar hjälpte dig ^^

Tack för att du läser och kommenterar

*kommenterar* Jag vill ha mer!!

Nej, men jag menade att skriva sade med stor bokstav efteråt! Som det här:
- ”Heja Fred!” Ropar jag
Så ska man väl inte skriva? Det ska väl vara:
- "Heja Fred!" ropar jag