Enthopia: Resan till demonernas rike

Har vi tur blir den klar före påsklovet för på påsklovet ska vi fokusera på andra filmer. ^^

sanna1324567: Jag vet men jag är så naiv och dum att jag tror att jag har en chans... man kan alltid testa men man kan aldrig förvänta sig något.

Helt omöjligt är det heller inte, för han som skrev Eragon var bara 15 år när han skrev första boken har jag hört.

Haha nej, jag svarade bara på frågan varför det skulle vara en liten chans C Hoppas att du får positiva reaktioner, btw

AWESOME!!! ♥
Love it! Vill du ha konstruktiv kritik?

Kan inte säga mycket mer en att du ganska ofta använder ordet mycket. Annars är det underbart! Hoppas verkligen du får den publicerad ♥

Kul att höra!

Jag älskar att få kritik!

Ja, jag kanske använde för mycket utav "mycket" men annars, finns det något annat jag ska ändra?

Det hoppas jag med!

_____

Kapitel 15: Trolljan och trolldrycken


Det hade inte ännu blivit ljust än när Violet vaknade. Klockan kunde vara fyra eller fem på morgonen. Hon var i alla fall utvilad. Hon ville inte väcka de andra och försökte själv att somna om.
Då det inte lyckades så gick hon upp efter en stund och smög bort till klippans kant och satte sig ner och inväntade gryningen.

Violet kunde inte låta bli att undra över vad som menades med ens innersta form. Skulle ett konstigt djur leva inuti henne? Hon förstod inte än..
Himlen hade en så vacker färgton. Först när Daisy och Qwanora kom så reste sig Violet. ”God morgon”, sa Violet. ”God morgon”, svarade Daisy och Qwanora.
”Vad vill ni äta idag”? Frågade Qwanora. ”Jag vet inte, välj du men inget kött åt mig, jag är vegetarian”, sa Violet. ”Jag är inte vegetarian men jag har aldrig varit bra på att jaga, så vi kan väl undvika det för idag”, sa Qwanora till svar.
För Daisy spelade det ingen roll. Det enda kött hon åt var i så fall från insekter.
”Det finns några äppelträd en bit bort, Daisy, du kan väl plocka några. Violet, du kan väl fylla våra bägare med vatten. Jag själv ska leta efter trollja”, sa Qwanora. ”Gärna för mig, men vad är trollja”? Frågade Violet.
”När de första varelserna uppkom i skapandets dimma kom Enthus förfader, vår värld var från början en ödemark, men efter att den första kungen planterade Pladdius trädet så hittade han även trollja. Det är en slags grön vätska som är magins källa, det är därifrån de första magiska krafterna kom ifrån. Trollja är väldigt sällsynt men går att hitta i vissa ödelika skogar”.

Sedan gick alla för att uträtta sina sysslor.
Hennes axlar och fötter värkte. Hennes väska var så tung att banden skavde i hennes axlar. De var helt röda och sved. Hennes fötter gjorde också ont. Hon hade trampat snett och hamnat på vassa stenar.
Hon visste att den tiden skulle komma, men hon längtade i alla all inte till att gå vidare.
Violet tog allas järnbägare och följde sedan ett spår som Qwanora gjort åt henne. Det ledde fram till en liten bäck med kristallklart vatten. Hon satte sig ner på knä vid vattnet och såg att vattnet var mycket rent. Hon fyllde sedan bägarna en efter en och satte dem alla tre bredvid sig på den mossiga kanten.
Hon kunde inte låta bli att förtrollas av ljuden som skogen hade. Hon lyssnade till fåglarnas sånger en stund. Sedan gick hon tillbaka till lägret. Hon fick inte stanna för länge där. Även rovdjur behövde vatten.

När hon kom tillbaka till lägret så såg hon att hon var ensam där. Hon hade antagligen kommit först. Då bestämde hon för att vila vid elden och lät bägarna stå på en platt sten där de inte skulle ramla ner.
Sen kom Daisy med några äpplen, och kort därefter Qwanora med en flaska med en mörkgrön, nästan svart sörja i handen.
De åt äpplena och drack vattnet sittandes vid elden och lyssnade på Qwanora som berättade varför hon behövde trolljan.
”Det dröjer inte länge tills vi är framme vid mitten, och när vi är framme vid den underjordiska porten så måste vi hitta ett sätt att ta oss in. Den kan bara öppnas på insidan om inte av demonerans magi.
Vi skulle inte precis kunna knacka på, för då åker vi fast… så vi måste hitta ett sätt att locka ut dem så att vi kan smita in”, sa Qwanora.
”Därför så tänkte jag att vi lagar ett Bombacus-elixir”! Sa Qwanora.

Bombacus lät bekant för Violet. Vart hade hon hört det?

”En släkting till Pladdiusen som bringar krafter till användaren, är Bombacusen som istället förstör saker efter att blivit kokt och tillsatt i en speciell trolldryck. Vi kan då använda den till att spränga och väcka uppmärksamhet en bit bort, att spränga upp porten är omöjligt. Avleder vi uppmärksamheten blir allting mycket lättare”, förklarade Qwanora."
”Bra plan… och jag antar att trolljan är en viktig del i drycken då”, sa Violet.
”Ja, det är det! Som grund för allt magiskt behövs trollja om inte magin”, sa Qwanora. Violet kom också att tänka på explosionen i bergen som kom från trollens blandning måste varit en Bombacusdryck.
”Vad mer behöver vi”? Frågade Daisy. ”Såklart behöver vi hitta en Bombacus, sen behöver vi några droppar Guanajuice, en nypa ödleägg, en droppe människoblod, och resten finns skrivet i min anteckningsbok, vi tar den biten när vi kommer så långt”, sa Qwanora.
”Blod”, sa Violet osäkert. ”Ta det lugnt, det är bara några droppar”, sa Qwanora lätt.
”Ingen annan kan göra det, för du är vår enda människa”, sa Daisy.
”Om det inte finns ett annat sätt att bryta oss in så gör jag det”, sa Violet tvekandes. ”Det är vår enda chans”, sa Qwanora.
Resten fick införskaffas i skogen.

De hade inte precis någon gryta så Qwanora tog upp en skål av järn och satte den vid elden.
Qwanora fyllde skålen halvt med trollja som långsamt rann ner. Sörjan var seg.
Sen stack Violet försiktigt sig i lillfingret och några droppar rann ner i vattnet. Det gjorde lite ont, men smärta var ingen ursäkt för att ge upp om Enthopia.
”Daisy, fåglar kan färdas mycket fortare än vi kan, be dem att byta till sig ödleögon i Cuaranthem, det är det enda som inte går att införskaffas i denna skogen”, sa Qwanora och rörde om i skålen.
Daisy flög upp i trädtopparna till några röda, svarta och blåa fåglar. Hon pratade på fågelspråk med dem och sedan kom de överens. Daisy fick vakta deras ägg medan de var borta. Hon satt inne i deras bo inne i ett hål i trädet och spanade ut över skogen. Hon passade på att leta efter ett Bombacusträd med blicken.
De var inte mycket sällsynta men det var inte många som vågade använda dem så det var därför inte många pratade om dem. När man tillagat elixiret så var det känsligare än den känsligaste dynamiten.

”Vad är egentligen Guanajuice, så att jag vet hur man får tag i det”? Frågade Violet. ”Guanajuice kommer från Guanabär, juicen svider väldigt mycket och fräter i huden. De är orangefärgade och när man plockar dem så måste man hålla dem försiktigt”, förklarade Qwanora.
”Leta du efter bären, men gå inte för långt! Under tiden letar jag upp resten av receptet. Det dröjer nog en halvtimme tills fåglarna återvänder med ödleögonen”, sa Qwanora. ”Bären växer på låga buskar som är ungefär upp till knäet. Så var uppmärksam”.

Qwanora bläddrade lite i sin svarta bok med alla trolldrycksrecept och lite dagboksanteckningar. När hon kom fram till rätt sida så lämnade hon boken öppen där och frågade sedan Daisy hur det gick för henne.
Daisy kände igen löven från ett träd en bit bort och flög ditåt.

En bit bort stod ett högt träd med blad liknande de som fanns hos ormbunkar. Det var ett Bombacusträd. Hon plockade ett blad och flög sedan tillbaka.
Hon skivade bladet i många bitar och hällde i dem. Qwanora rörde om och så småningom kom fåglarna tillbaka med en liten burk med ödleögon.
De tackade fåglarna. Sörjan hade nu en nästan likadan röd nyans som trollen i bergens trolldryck. Det betydde framsteg.

Under tiden hade Violet gått samma väg som till bäcken och såg sig omkring efter buskar med bär. På andra sidan bäcken fortsatte stigen. Hon gick efter den.
Hon nynnade samtidigt på en melodi hon tyckte om.
Men snart fick hon tystna. Hon hade nått några buskar, men det var inte säkert där.

I gräset låg en tasmansk tiger. Var inte såna utdöda, tänkte Violet som kände igen denna varelse. Ett gulbrunt räv och vargliknande djur, cirka en meter långt med nitton mörkbruna ränder på bakre delen av kroppen var framför henne.
Violet hade hört att den kunde öppna sitt gap hundratjugo grader. Dess tänder var vassa och käkarna var så starka att blev man biten så var det svårt att dra sig ur dess grepp.
Trots att hon inte visste om den var en fara för henne, eftersom att hon hade bara hört att den levde på kängurus, fåglar och små däggdjur.

Violet beundrade djurets utseende men vågade inte stå för länge stilla ifall den skulle vakna och gå till attack. Så hon gick istället fram till närmaste bärbuske och plockade försiktigt och tyst några Guanabär. Bärens skal var så tunna att bara vid att röra vid dem kändes det som att de skulle gå sönder.
Violet la försiktigt ner några stycken i handen. Ungefär sju gick före hon hann se att djuret hade vaknat.
Hon flämtade till. När hon vände sig om så stod det bakom henne.
Det såg henne rakt i ögonen och hon var just på väg att skrika.
”Skrik inte! Jag ser att du inte är någon demon så du har inget att frukta”, sa den tasmanska tigern lugnt.
”Hur vet du att jag inte är en demon”? Frågade Violet osäkert.
”Demoner ser ut på ett visst sätt och du ser bra mycket bättre ut än så”, sa djuret.
Violet var fortfarande rädd. Tänk om den bara lurade henne, men hon vågade i alla fall prata med den.
”Öh… tack, tror jag”! Svarade Violet. ”Hur kom du till denna ön människa, det är inte så speciellt vanligt att se människor vandrandes i skogen här”? Frågade djuret.
”Jag och mina vänner kom hit för att rädda kungen, jag är inget hot mot dig så inte tänker du väl döda mig”, sa Violet och flyttade sig några steg sidled. ”Jag tänker inte skada dig, hade jag velat så hade du varit död redan! Men vad är det du gör vid min sovplats”, sa han.
”Jag skulle bara ta de här bären för mina vänner behöver dem…”, sa Violet lågt. Hon var inte tillräckligt säker för att våga berätta till vad.
”I ett gott syfte hoppas jag, det är det väl människa? Det finns inte många elixir med trevliga resultat innehåller Guanabär”, sa djuret oroligt. ”Gott syfte vet jag inte om det är… eller, det är det väl om det har med att försöka lura ut demonerna att göra”, sa Violet lite mindre osäkert till svar.
”Det är bra det, så länge inga oskyldiga kommer till skada”, sa djuret. ”Vad heter du”? Frågade det.
”Jag heter Violet”, fick han till svar. ”Jag själv heter Thylan”, svarade den tasmanska tigern. ”Thylan, bor du verkligen här i gräset mitt bland bärbuskarna”? Frågade Violet. ”Det finns ingen annan plats där jag kan sova, sen några veckor tillbaka har min grotta blivit övertagen av demoner som försökt driva undan mig eftersom att jag inte gick över på deras sida precis som min flock”, sa Thylan.

”Är det inte lite farligt att inte ha ett gömställe”? Frågade Violet lite medlidande. ”Jodå, det är väldigt farligt, det är därför jag bara spenderar en dag per plats innan jag fortsätter vidare”, sa Thylan.
”Vidare vart”? Frågade Violet. ”Runt ön såklart, var annars”? Suckade han.
”Hm… om du skulle vilja komma härifrån, så skulle jag nog kunna hjälpa dig! Det skulle nog inte vara något problem för mina vänner om du jobbar som en vakthund åt oss”, sa Violet efter en stund.
Violet hade svårt för att vara kallhjärtad mot djur och erbjöd honom, trots att hon ändå smått var lite rädd för hans tänder att följa med tillbaka till lägret.

___

Jag hade en bild på Thylan men jag orkar inte leta upp den just nu så jag lägger upp den senare. I alla fall, vad tyckte ni om detta. Jag vet att det är lite som en bamsesaga men jag visste inte hur jag skulle göra det realistiskt.

Förresten så är detta det sista jag tänker lägga upp på mugglis för att jag vill inte lägga upp allt här.

Jätte bra!

Det var jättebra! Men vad synd att du inte lägger upp mer... ;(

Superbra ^^