Mitt första Mugglisgame!

Vill helst vara karriärist

Jag satte dig i Distrikt 6 tror jag... Men personen kan joina karriäristerna You will see... ))

Mall:
Namn på karaktär : Exila McVince
Ålder ( 12 - 18 ) : 15
Kön: kvinna
Distrikt: 10
Familj: Mamma Petrenla, pappa Sentalio, storebror Chris, lillasyster Rilea
Styrka (max 4) : pilbåge, focus, koncentrerad, smart
Svaghet (minst 3) : beslutångest, inte bra på taktiker, höga höjder
Bakgrund: När hon va 12 dog hennes tvillingsyster Alixe i HG
Frivillig? (Om frivillig, Varför?) : Nej
Utseende : Lång, smal, fräknar, lockigt orange hår
Övrigt: -

Tack så jättemycket! Jag gillar att ni gillar det jag skriver Här kommer alltså Kapitel 3!

Distrikt 3
Lidea Joseph (Yohna)
Vinden piskar i Lideas långa, orangea hår när hon samlar ihop en hög med ved i sin famn. Hon går alltid ut här, varje morgon, och varje gång, utom under sommarens varmaste dagar, är det lika kallt. Men just idag känns luften om möjligt ännu kyligare och ännu mer kvävande. Lideas klump i halsen hotar att sprängas varje gång det är Slåtter. Slåttern. Lidea börjar nästan gråta när hon tänker på den. Det är idag.

Hon huttrar i den kalla morgonluften, och springer med vedträna i famnen in i värmen igen. När hon kommer in i "allrummet" som pappa kallar det, där familjen har både kök och vardagsrum, sitter pappa i soffan och vaggar lillebror Olof i famnen. Lidea tappar nästan veden när hon ser tårarna på pappas kinder.

"V...vad..." börjar Lidea och pappa tittar upp.
"Är han....vad har...." stammar Lidea fram. Pappa skakar på huvudet. Olof tittar upp på Lidea och hela hennes kropp slappnar av.
"Jag drömde mardröm" säger Olof med tjock röst.
"Jag drömde mamma. Jag berätta för pappa, pappa ledsen." snyftar Olof. Lidea känner klumpen i halsen växa sig större. Mamma. Olof var bara ett år när hon dog förra året.

Lidea släpper tungt veden på golvet och kastar sig om pappas hals. Tårarna rinner från alla tre i den lilla, trasiga familjen och bildar blöta fläckar på det mörka trägolvet. Just i den stunden är Lidea säker på att det inte kan bli värre. Men hon anar inte hur mycket värre det kommer att bli.

Ky King (fashion7)
Ky ser på det mahognyfärgade innertaket. Det är så vackert ändå. Han har aldrig lagt märke till färgen och de vackra mönstrena. Hjärtat bultar i bröstet och Ky vet att han kommer att svimma om han reser sig, och han skulle missa det, nu när han äntligen har bestämt sig. Ingen skulle hitta honom förrän allt var över, ingen skulle bry sig om att titta in genom det lilla fönstret i det lilla, förfallna huset som vissa ändå tror är övergivet och obebott.

Ky sätter sig långsamt och försiktigt upp i sängen. Världen darrar till lite, men han tuppar inte av. Han svänger långsamt benen över sängkanten och andas lugnt. Det här går ju bra. Ky ser på sina "finkläder" som ligger slängda på det dammiga golvet. De enda kläder han har, vid närmare eftertanke. Han suckar och börjar försiktigt dra på sig byxorna. Han är trött på det här, trött på att alltid vara rädd, att alltid dra sig undan, gömma sig. Han är trött på sitt liv, och han vet att det här är den bästa chansen att avsluta det. Att anmäla sig frivillig.

Slåttern
Ky står i sina vanliga vardagsklädsel i 15-årskategorin. Han ser ut över det, än så länge tomma, podiet. Så plötsligt svartnar det för ögonen i en sekund. Ky blinkar och ser de unga pojkarna omkring sig igen. Han andas ut. Det sista han behöver nu är att falla ihop inför alla, och missa sin chans.

Så hörs ett högt dunkande och fredsväktarna i vita overaller marscherar upp på podiet. Efter dem kommer Andrew Sadross, årets dragare i Distrikt 3. Andrew har på sig en svart kostym med guldspännen, som ser nästan vanlig ut. Men när Ky ser hans ansikte kräks han nästan. Lika äckligt pråligt som alla i huvudstaden. Andrews ansikte är fult sminkat och i hans underläpp sitter en stor, glänsande piercing. Kys sinnen slås på helspänn när Andrew börjar prata:
"Välkomna ska ni vara till årets dragning för Distrikt 3!" säger han och slår ihop händerna. Sedan börjar han med sitt tal om jämlikhet och allt, det som de kör varje år. Ky väntar. Han kan vänta länge. Det har han gjort ända sedan hans mor och far dog. Väntat.

Lidea kan nästan höra mammas röst i huvudet nu. Mugglisgames är lika med död. Det mamma alltid brukade säga när Lidea var liten när hon undrade om vad det var. Tårarna bränner bakom ögonlocken, men Lidea vägrar släppa fram dem. Man måste gå vidare. Andrew väcker henne ur hennes tankar när han säger:
"Damerna först!"

Lidea tittar upp och ser Andrews stora hand leta runt bland de små papperslapparna, och sluta sig om en liten lapp. Andrew harklar sig i mikrofonen. Ingen reagerar, alla är lika spända som Lidea.
"Lidea Joseph!" ropar Andrew högt.
Lidea är stum. Något dör inom henne när hon hör ditt eget namn ropas upp. Mugglisgames är lika med död. Hon kommer att dö. Dö.
"Var är du?" ekar Andrews röst, men den är långt borta i Lideas medvetande, kvävs av all ångest. Ingen säger något. Ingen rör sig, alla väntar. Och ingen anmäler sig frivillig.

Ky tar sats. Flickan som blev dragen fick ledas upp på scenen, hon var alldeles blek. Men nu sticker Andrew ner handen i glaskupolen med alla pojkarnas namn. Ky väntar.
"Seth Jones!" säger Andrew och Ky hör ett skrik bakom sig.
"Jag anmäler mig frivillig!" ropar Ky och hans röst är förvånansvärt stadig. Han har gjort det. Han har gjort det, och nu finns ingen återvändo.

Go kk :')

Du är bäst!!!!!!!!!!!!

Så sjukt bra!!!!
Du har talang människa!

Asså, sååå underbart bra!!

Åhh! Det är inte bara i Mugglisgamet du förstummar mig!♥
Bra!

Grym ju