Från helvetet och tillbaka

* Klapp *

Bravo ♥

Först och främst vill jag be om ursäkt för att jag inte fixade något kapitel igår, men jag var på dåligt humör osv.
Men, idag så har jag fixat ett kapitel, och ni kommer få två kapitel någon gång i framtiden som ersättning för det som skulle kommit upp igår.

lumos1: Det är helt underbart att ni som en hel klass kan skratta tillsammans! Vad kul att du gillar det!
fashion7: Ett gott skratt förlänger livet!
Petrificus: :-D
LIA15: TACK! ♥
mandragora: Tack så hemskt mycket!


♥ Kapitel 17 ♥
Jag: Du är fin.
Vän: Jag tror inte någon någonsin sagt så till mig förut.


Jag har namnsdag idag.
Det är faktiskt ganska skoj när folk gratulerar en. Då vet man att folk bryr sig.

Idag kom en grupp med småtjejer fram till mig, och pep:
- Grattis på namnsdagen!
Alla tjejer ( utom en ) gav mig en kram, och gick sedan för att äta. Det var gulligt gjort av dem, och jag uppskattar verkligen ett '' grattis ''.

Den här dagen var en av de få dagar som faktiskt var riktigt bra.
Vi har för det första ingen matte på torsdagar, och vi hade NO istället för teknik.

Sen, att ha svenska är alltid underbart. Vi hade fått uppgiften att skriva en insändare, dock inte till en tidning, till lärarna förstås.
Vi skulle välja ett samhällsproblem, som till exempel homofobi, tiggeri, droger eller liknande. Jag valde alkoholister.
Jag tycker att det är så himla synd om dem, de förtjänar något bättre, så jag kom med förslag om hur jag skulle kunna hjälpa de som faktiskt tigger på gatan för att kunna köpa som alkohol.
Men, nog med det.

Den här skoldagen var som sagt bra, men imorgon kommer det bli rena rama mardrömmen.
För det första ska jag lämna in matteuppgifter jag inte har gjort, för att jag '' freakade '' ur.
Jag får en oväntat stor press på mig, men min käre far var snäll och sa att jag inte behövde göra uppgifterna om jag inte orkade. Detta hände igår, och idag ringde pappa igen och sa att:
- Jag tar mig tid om du vill göra de där matteuppgifterna.
Men, helt ärligt, jag orkar inte.

Det kan låta dumt att strunta i skolarbetet, men just nu har jag alldeles för mycket att tänka på.
Jag har ett schema angående min matte, och det står att jag måste hinna till en viss uppgift varje vecka. Jag har kämpat tills svetten runnit varenda mattelektion, och till slut har jag lyckats komma till rätt tal.
Dock, problemlösningsuppgifterna som jag inte orkade göra får bli orörda.
Matematik är ett extremt svårt ämne för mig, trots det har jag lyckats få E i det.

Sen är det den där jäkla soarén som vi ska ha i klassen.
Jag har bestämt mig - jag ska spela gitarr.
Wilma har lärt mig alla ackord, men jag har problem med att lära mig byta. Jag är inte särskilt musikalisk.

Men, det som tar upp stor del av min hjärna just nu är faktiskt Emelies födelsedag.
Hon fyller visserligen år i april, men jag oroar mig. Ska jag köpa något och skicka på posten?
Ska jag skicka ett sms?
Eller ska jag bara strunta i hennes födelsedag?

Hon strunta fullkomligt i min, trots att hon påstod att hon hade skickat ett meddelande på kik.
När hon fyller år så kommer det vara flera månader sedan vi slutade vara bästa vänner. Men, jag vill på något sätt visa henne att jag inte är en enorm idiot.
Under hennes födelsedag så gav jag inte henne något, jag skickade bara ett mejl. Jag vill återgälda det lite, och jag gav henne inget heller i julklapp.
Så, jag ska fortsätta fundera.

Det som kan göra att jag inte vill köpa något till henne är väl att hon och jag inte ens är vänner längre.
Jag räknar inte henne som en vän, man kan inte vara vän med någon man aldrig pratar med.
Det är skumt hur en bästa vän kan bli någon man vänt ryggen till.

Ni kanske tycker att jag tar upp Emelie väldigt ofta, trots att jag sagt att jag inte är hennes vän längre.
Saken är den att hon var min första bästa vän. Hon betydde mycket för mig, faktiskt allt.
Sen, när hon ber mig att sluta bry mig om henne, så kan ni förmodligen förstå att jag fick en chock. Tänk att lita på någon, som lovat att alltid vara din bästa vän, och sedan ber personen dig att dra?

Jag ska försöka att inte tänka på det.
Jag ska istället fokusera på annat - mina vänner som jag har nu. Efter att jag och Emelie gått skilda vägar så har jag ju funnit nya vänner, och det jag borde och ska göra är att ta hans om dem istället och inte bry mig om en person som faktiskt inte brytt sig om mig på över två månader.

OOOO GRÄTULEJSHÖNS!!!!!!!!
Jag har ingen namnsdag, eller så är det ingen som firar mig ._.
Dina nya vänner verkar coolare än Emelie, speciellt som hon beter sig
Oh well, jäkligt bra skrivet (som vanligt!)

Grattis på namnsdagen! ♥
Du skriver verkligen helt fantastiskt, verkligen helt underbart!

Grattis på namnsdagen! ♥
Jättebra skrivet! ❤️❤️ Du får en tumme upp!

Grattis på namnsdagen! C: ♥
Jätte bra! ^^

Är så dålig på att kommentera, så nu ska jag göra det ordentligt för en gångs skull. (började läsa för en vecka sen)

Ditt sätt att skriva är helt underbart! Du bygger upp texterna på ett speciellt vis, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det känns så naturligt och man vill bara veta mer!

Man känner igen sig så himmelens mycket, fast jag egentligen är väldigt olik dig. Allt du skriver får mig att tänka på något som hänt mig, som de två första raderna du skrev i början av senaste kapitlet.
...

nu börjar jag gråta.
Jag har bara en gång förut börjat gråta för att jag läst en text.
Och det var när jag för 7:e gången läste igenom alla HP-böcker.

Jag gråter för att du beskriver det så bra, det är precis såhär det känns! Allt du skriver får mig att känna igen mig och förstå att man inte är ensam, det finns någon som känner på samma sätt fast det är i en helt annan situation, nån helt annanstans.

Vet inte hur jag ska förklara, mitt huvud är fullt av känslor, du är underbar och det tog över en halvtimme att få ner dethär till en text, bland annat på grund av gråtattackerna...

♥

fashion7: Mina vänner är supercoola :-D
Ugglan Hedwig: Tack så mycket för min gratulation! Kul att du gillade kapitlet!
mandragora: TAAACK! ♥
lumos1: Tack så himla mycket! ♥ ( Förlåt förresten, mina tummar tog slut, så jag kunde inte gilla din kommentar )-: ).
Valmo: OMG. Din långa kommentar, alltså gaaaash, jag har läst den typ tio gånger nu.
Jag blir otroligt glad över att du gillar mitt sätt att skriva och att du inte känner dig så ensam om hur det kan vara ibland.
Du får helt klart ett extra tack, för att du tog dig tid att skriva en så lång kommentar. Tusen tack, det betyder SÅ MYCKET för mig. ♥ ♥ ♥ ♥ ♥


♥ Kapitel 18 ♥
Nothing that I do,
will ever be enough for you,
whatever I do, whatever I do.

... Take me as I am.


Ni vet den här soarén?
Jag kan säga ett ord för att ni ska förstå hur det går - fan.

Jag ska alltså spela gitarr, men kan inte byta ackord tillräckligt snabbt. Detta beror förstås på stressen för att jag inte ska hinna, så ja, jag måste träna.

Det som dock blir svårt är ju när resten av gruppen faktiskt kan spela och sjunga allt.
Det som jag tycker är dåligt är att ingen bryr sig om att jag faktiskt inte kan ännu.
De säger bara:
- Äsch, det gör inget, vi övar ju bara.
Men, vi ska visa upp hur långt vi har kommit på torsdag. Vad händer då?
Ska jag sitta där med en gitarr och inte spela någonting alls?
Då blir det helt uppenbart för alla att jag är fullkomligt talanglös i musikens värld.

Jag skäms en aning för att jag inte är musikalisk alls.
Min pappa var pianist när jag var liten, och är otroligt duktig på att spela piano.
Det känns som om jag också måste kunna något instrument för att mina föräldrar ska vara stolta över mig. Jag spelade cello förut, men jag slutade. Jag kan fortfarande höra deras röster säga:
- Så synd att du slutade spela cello, det var riktigt kul att du spelade!
Ibland så känns det som om man inte riktigt duger, som om man måste vara något annat och bli det andra vill. Jag har alltid varit en sådan person som bara är mig själv, men jag vet inte om det är ett säkert kort längre.
Jag menar, vad tycker folk om mig, egentligen?

De flesta tycker att jag är en missbildad unge med dåligt humör.
De som är bekanta med mig tycker att jag är extremt dryg.
De som faktiskt känner mig väl kan tycka att jag är överdrivet ärlig, men trots det en humoristisk person.
Om jag hade varit det som alla andra vill att jag ska vara, så skulle jag förmodligen ha lugg, lite kortare hår, prata mer i klassen och hålla käften hemma och alltid le stort.

Men jag är inte en sådan person.
Jag kan bara prata med folk jag känner, eller i en mindre grupp, annars mår jag dåligt. Riktigt dåligt.
Det finns inte någon jag känner som vet hur det känns att inte räcka till - alla andra är perfekta änglar.

Jag kan se i folk ögon vad de tänker och tycker om mig.
Jag vet att det finns personer som vill att jag ska skaffa en större kompiskrets.
Men jag är rädd.

Jag är rädd för att förlora någon jag älskar, det är därför jag inte kallar någon för vän tills jag vet säkert.
Emelie har fått mig att förstå att även de bästa kan svika en när man behöver dem.

Jag vill också leva upp till andras förväntningar, men jag gör inte det om jag inte ändrar på min personlighet. För att bli det andra vill måste jag bli nästintill perfekt.
Folk förväntar sig att jag ska kunna saker, att jag ska vara den perfekta, men ingen är ens i närheten av perfekt.
Folk förväntar sig att jag ska kunna spela gitarr utan att jag ens rört vid strängarna, och det kommer leda till att jag skämmer ut mig totalt.