Claire & Tassen

Najs

Du är awesome

Tack, vad glad jag blir

Jag älskar också marodörerna, och din kommentar! Hallåå, liksom, självaste DyingToShoutout bevakar min ff Jag älskar din ff! Superglad nu!



YEEEEY! Jättekul!

Åh, gillade det här kapitlet! ♥
Skriv mer imorgon

AWWWWWWW someone is making me blush

Här får ni ett slarvigt och rätt kort kapitel! Jag är verkligen inte nöjd med detta kapitel, det är verkligen inte bra tycker jag. Förlåt för att ni har fått vänta så länge mellan kapitlena, men nu är det äntligen här iaf ehehe ♥ Enjoy(om ni kan..)


Kapitel 5
Kaos


Det hade blivit ett problem. Jag kunde inte koncentrera mig på lektionerna längre, det enda jag tänkte på var den där natten. Någonting sa mig att Sirius inte alls hade haft några problem med att somna. Och varför hade han sett så nervös ut när jag undrade var det var som lät? Inte rädd, bara nervös.

Jag vaknade upp ur min trance när någon petade mig på armen, jag vände mig om.
"Åh, hej Lily", sa jag frånvarande och försökte uppbåda ett leende, men det blev mest en grimas.
"Säg inte att du fortfarande går runt och tänker på det där?!", fräste hon anklagande när hon såg mitt bekymrade ansiktsuttryck och spände sina onaturligt gröna ögon i mig.
Jag suckade bara och började slött rafsa ner alla mina saker i väskan.
"Bli inte arg på mig Lily. Jag förstår bara inte... du måste medge att han betedde sig konstigt. Och varför ville få iväg mig så snabbt? Eller hur?"
Jag stängde väskan och vände mig om. Hon var inte kvar. Typiskt.

Jag stannade kvar i klassrummet längre än de andra efter lektionen i trolldryckskonst. När alla elever lämnat och rummet var tomt gick jag fram till katedern.
"Professor Snigelhorn?"
Han hoppade förskräckt till vid min röst och snodde hastigt runt. När han såg att det var jag som stod inför honom sprack han upp i ett leende och slog ut med armarna.
"Claire, min flicka! Vad kan jag hjälpa dig med?"
"Jag har bara en nyfiken fråga... vad vet du om Spökande Stugan?"
Han rös till.
"Det är inga trevliga saker som sägs om det huset. Det brukar höras ljud. Ruskiga ljud, som om någon blir plågad... ja, usch. Byborna säger att det spökar. Inte otroligt om du frågar mig. Dit ska man inte ge sig av ensam! Det gör du väl inte, Claire?"
"Nejdå, Professorn." Jag log ansträngt. Det skulle jag inte heller. Jag fick nöja mig med att undersöka på distans.

Jag passade på att fråga så många som möjligt under håltimmen som jag hade innan den sista lektionen för dagen. Alla jag frågade svarade ungefär som Professor Snigelhorn. Efter femton nästan exakt likadana svar slog jag mig suckande ner på ett trappsteg i trappan nedanför porträtthålet som ledde in till Gryffindors sällskapsrum. Det var lönlöst. Mitt huvud värkte av allt tänkande.
Plötsligt kände jag en hand på min axel och tittade upp. Sirius.
"Varför sitter du här alldeles ensam?", han svepte med blicken över mitt trötta ansikte och de mörka ögonen blänkte till av oro. "Har det hänt något?"
"Nej."
Han satte sig ner bredvid mig. "Varför sitter du här då? Var är Lily?"
"Jag är bara trött. Sov inte så mycket inatt. Och Lily ja, hon skulle plugga", ljög jag och undvek omsorgsfullt hans forskande blick.
Han svarade inte utan flyttade sig bara närmare mig där vi satt på trappsteget. Min huvudvärk började avta. Han la sin arm om mina axlar. Huvudvärken var bortglömd. Jag tog hans smala hand i min och lutade huvudet mot hans axel. Ingen av oss sa ett ord. Vi bara satt där.

James röst ekade mellan stenmurarna som omgärdade den främre delen av skolområdet. Ett tjugotal ögon följde hans vardagliga attack mot Severus Snape. Stackars Severus. Lily hade berättat att hon och han hade umgåtts mycket under tidigare år. De pratade fortfarande men mest genom brev under somrarna. Nu satt hon djupt försjunken i en tjock bok.

"Hört talas om Schampo?", ljöd Sirius hånfulla röst över området. Severus sa ingenting, han stirrade bara på Sirius med så mycket hat i blicken att jag nästan blev rädd. Tänk om han precis då, övervunnen av hatet och ilskan gentemot Sirius och James, lyfte sin trollstav och dödade dem båda.
Det gjorde han inte, lyckligtvis. Han bara vände på klacken och stormade in i slottet med nerböjt huvud, det rejält flottiga håret hängde fram som en gardin och dolde det utmärglade, vaxbleka ansiktet. James kastade huvudet bakåt och gav ifrån sig ett elakt skratt.
"Fegis!", ropade han efter Severus. "Du är en fegis, Snorgärsen!"

äntligen frida!!

Jajajaj, det var ju hur dåligt som helst. Sämsta jag skrivit i hela mitt liv.

:3 FINALLY!

Käften biatch, du sårar mig :'c

Ny läsare, ÄLSKAR DET ♥ Älskar marodörerna och sen skriver du fantastiskt dessutom 8} Väldigt fin bild av Sirius du målar upp, är lite obsessed with him heh cx
Längtar efter mer ^^