Who I am [SV]

Tack så jättemycket cikki! Dina kommentarer får mig alltid att le ;D ♥



Jag är klar med kapitlet. Vill ni ha det nuuu, på direkten? Eller imorgonbitti? ♥

NUUUUU SÅKLART DET ÄR JUE SÅ AWESOMEEEE! ♥♥♥♥

Okej cikki! As you wish!

Kapitlet är en aning längre än tidigare delar. Jag hoppas att det är okej c:

Och tack för att ni är så snälla mot mig! ♥


Kapitel 5
Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore

Lyra tänker på det hemliga brevet varje dag efter besöket på föreståndarens kontor. Två veckor skrider förbi, och hennes tankar är fortfarande lika desperata. Hon ser mrs. Greens skrivbordslåda, och dess värdefulla innanmäte för sin inre syn när hon sluter ögonen. Hon grubblar och grubblar, men det tycks inte finnas något som förklarar varför någon i första hand sänt henne brevet. Hon kan bara inte släppa det.

Och alla de här funderingarna tvingas hon hålla för sig själv. För vem skulle lyssna? Vem skulle förstå?

Ingen, tänker Lyra nu. Hon kramar sin teddybjörn Freddy för att finna någon som helst tröst. Det finns ingen att prata med.

Det är eftermiddag, och Lyra sitter uppkrupen på sin säng igen. Medan de andra barnen är ute på gården. Den lilla undervisning som sker på barnhemmet är för dagen över.

Lyra är glad att hon kan lämnas i fred. I alla fall för ett tag. Middagen serveras inte förrän om några timmar.

Lyra stryker sakta sin teddybjörn över huvudet. Hon mumlar tyst för sig själv. Det är en melodi hon inte ens själv känner till. I hopdiktad på impuls. På något sätt känns det bra att fylla tystnaden, så att den inte kväver henne helt. Det är i alla fall vad Lyra intalar sig.

Hennes sång avbryts tvärt. Det knackar skarpt på dörren till hennes dörr.

”Lyra Miller?” Det är föreståndarens röst där utanför, men Lyra får en känsla av att inte allt står rätt till. Stämman är förvrängd och sömnig på något sätt. Hon har svårt att sätta fingret på det exakta felet.

”Kom in”, ropar hon tveksamt och stuvar med det in Freddy bakom madrassen.

Dörren glider upp och blottar något som får Lyra att tappa hakan. Mrs. Green stegar in först med lätta drömmande steg. Men efter henne kommer den konstigaste människa Lyra någonsin sätt. Det är en reslig gubbe med lila klädnad och vänliga ögon bakom ett par halvmånsformade glasögon. Hans silvriga skägg är så långt att det flätas samman med håret och tvingas stoppas ner i klädnadens bälte. Han bär också en spetsig hatt med gula stjärnor mot matchande lila bakgrund, som han tar av sig efter att dörren glidit igen efter dem.

”God eftermiddag, Lyra.” Mannen ler ett brett leende. Trots hans höga ålder tycks alla tänder vara på plats. ”Får det lov att vara en citronsorbet? Jag har blivit väldigt förtjust i dem på senare år.”

Lyra gapar då gubben plockar fram två isglassar ur en av de djupa rockfickorna. Hon flackar med blicken mellan Mrs. Green och den lustiga mannen. Föreståndaren är stel i hela kroppen, och hennes ögon stirrar drömskt ut genom Lyras enda fönster.

”Vem är du?” Frågar hon förvirrat. Föreståndaren är helt borta i tankarna. Hennes huvud är slött lagt på sned. Lyra har aldrig sett henne bli på det sättet förut. ”Vad har du gjort med mrs. Green?”

”Mitt namn är Albus Persival Wulfric Brian Dumbledore. Men allt får många anser att det är allt för svårt att lägga till minnet”, svarar han med ett leende. Han räcker Lyra en av glassarna, men hon skakar på huvudet åt galenskapen. ”Så de flesta kallar mig 'Dumledore', eller 'professor Dumbledore' om vi ska vara fyndiga.”

”Vad har du gjort med mrs. Green?” Upprepar Lyra. Hon känner redan en stark irritation mot den här mannen. Redan efter någon menings utbyte inser hon att han bara försöker dra ut på saker och ting. Istället för att säga saker på direkten. Lyra tycker inte om de som ska dra ut på det intressanta för att hålla lyssnaren på spänn.

”Åh.” Dumledore tycks vara en aning besvärad. Åldersrynkorna i pannan förstärks plötsligt av hans osäkerhet. ”Jag var tvungen att göra lite tillfälliga justeringar för att hon skulle... samarbeta. Hon kommer bli sig själv igen efter det här samtalet.
Jag skulle vara tacksam om du inte berättade det för någon.”

Dumbledore ser strängt på henne. Hans ögon har den klaraste färgen av blå. Hon viker undan med blicken och stryker tafatt till lakanet hon sitter på.

”Vet du varför jag är här, Lyra?” Frågar Dumbledore och släpper ämnet med föreståndaren. Lyra är inte säker på att hon tagit hans parti, så hon är glad att hon slipper lova honom något.

Lyra skakar på huvudet då hon förstår att han väntar på ett svar.

”Jag skickade dig ett brev...”

Lyras är övertygad om att hennes hjärta stannar då hon hör orden. Hon gapar, kan inte få ordning på tankarna. Han? Var det han som skickade brevet? Betyder det att... nej, det kan det inte göra. Det får det inte göra...

”Är du... är du...” Börjar hon stamma. ”...är du min pappa?”

Dumbledore skrattar till. Han tar en tugga av glassen. ”Självklart inte.”

Färgen stiger i hennes ansikte. Hon känner sig arg för att han idiotförklarar henne så.

”Du måste lyssna på mig, Lyra”, säger han, plötsligt allvarlig. ”Det finns mycket att berätta för dig. Det är svårt att veta var jag ska börja.”

”Börja med brevet!” Lyra reser sig upp. ”Jag vill veta vad du skrev till mig. Vad du vill mig.”

”Du är en häxa.” Dumbledore plockar lugnt upp något ur fickan. Det är till hennes stora lycka och chock ett identiskt brev med det som i finns på föreståndarens kontor.

”Jag är vadå?” Hon tar emot hans brev med darriga fingrar. ”Vad menar du?”

”Har du någon gång varit med om något märkligt? Något som inte går att förklara. Något som händer... men som är svårt att förklara...?”

Lyra blinkar till. Hon tänker på den böjda gaffeln, och på alla de hundra knoppar som slagit ut till blommor i hennes öppna handflata. Han har rätt. Märkliga saker har inträffat, men Lyra är inte säker på att hon vill berätta det för honom.

Hon tiger.

Dumbledore ler. ”Det var precis vad jag förutspådde, Lyra.”

Han låter de två glassarna försvinna ner rocken. Det får Lyra att bli ännu mer skeptisk till honom. Det här måste vara något slags stort skämt. Ingen lägger kladdig sorbet i fickorna. Det är helt enkelt alldeles för konstigt.

Dumbledore pekar på brevet i hennes händer med sina långa knotiga fingrar. ”Lyra, det är viktigt att du läser det där brevet. Min förvåning skulle vara mycket stor om du förstod allt, men jag ber dig att försöka.”

”Vad är det som är så viktigt med det här?” Frågar hon och viftar med kuvertet. Kan han inte berätta allt för henne nu? Irritationen kryper och surrar inom henne.

”Det finns så mycket att säga, Lyra, och så lite tid.” Plötsligt far något mörkt över Dumbledores ansikte. Som om han åldrats med ytterligare femtio år. Han börjar mumla för sig själv. ”Jag borde inte göra det här. Flickan får mig att påminnas om honom... Det får aldrig bli som då. Mina misstag får inte upprepas. Inte ännu en gång...”

”Ursäkta?” Lyra rynkar pannan.

Dumbledore skakar på huvudet. ”Förlåt. Ibland har jag en tendens att tänka högt. En egenskap som jag gärna skulle bli kvitt.” Han går till hennes förvåning fram till dörren. ”Av privata skäl och för allas säkerhet kan jag inte berätta i denna stund.
Men du kommer få veta i sinom tid, Lyra. Och då kommer allt att förändras.
Jag hämtar dig om en vecka. Ta hand om dig själlv tills dess.”

”Ska du gå?” Lyra springer efter Dumbledore då han efter ett sista svagt leende stänger igen dörren. Men när hon sticker ut huvudet är han borta. Hon tittar länge efter honom innan hon inser att det är lönlöst.

”Och vad tror du att du håller på med unga dam?” Den raspiga välbekanta rösten får henne att rycka till. Skyldigt stänger hon igen dörren och snurrar runt. Mrs. Greens blick borrar sig in i hennes. ”Tjuvkikar du på de andra barnen?”

”Vad hände med dig nyss?” Lyra gapar.

Föreståndaren fnyser innan hon lämnar rummet. En förvånad flicka med ett brev i sin hand följer henne med blicken.

....

SUPER! ♥♥♥♥

SÅ HIMLA BRA SÅ JAG DÖR♥33333
Nej, okej jag ska inte dö för då kan jag inte fortsätta ta del av den här berättelsen, och det skulle vara fruktansvärt.
Asså herre gud vad du skriver.
Så himla vackert.
Jag blir nästan tårögd.
Du kommer bli författare.
Du MÅSTE bli författare.
Eller författare, och författare, det är du ju redan. Men du måste ge ut en bok, skicka det till ett förlag.
De kommer älska det du skriver♥
Å, asså jag vill verkligen att du ska förstå att det här är inte nått babbel för att vara snäll eller så.
Det här är viktigt babbel, det är ingen som tvingar mig att lägga ner tid på mina ord, eller läsa den här novellen. Nej, jag gör det för att jag verkligen ÄLSKAR DET DU SKRIVER!!!♥3
Så himla fint beskrivet och man lever sig in och gah...♥
Känns redan som jag håller boken i handen.
Älskar att Dumbledore var med dessutom, du skriver verkligen som han skulle säga det.
Älskar älskar älskar ÄLSKAR denna berättelse, och kommer aldrig sluta bevaka♥

AWESOME♥♥♥

Amanda! Åh vad begåvad du är, så himla bra kapitel! Wow

"En förvånad flicka med ett brev i sin hand följer henne med blicken."

Nej vad fint, älskar allt ♥ SKRIV MER, det är en befallning

Älskade hela kapitlet! Slutet var helt perfekt!

Åh, vad jag älskar hur du skriver!
Ett längre kapitel är mer än okej, jag skrev förut att jag älskade att kapitlerna var långa så detta gjorde mig bara glad!

HELT FANTASTISKT♥♥♥