Kina tema med Zendaya och Fellrendión

När det var Yukies tur att styra så gick Li ner i en slags skattkammare där hon kunde hitta saker som var miljoner värt. Hon hittade också en röd kortärmad klänning därnere som var mycket fin. Den tog hon på sig.
Sedan gick hon ut och satte sig för att kolla på utsikten. Skeppet vinglade och skakade mycket men inhen av dem var särskilt bra på att styra skepp, men det gick ändå bra i alla fall kunde hon tro.

Det var vackert. För en stund kunde hon lägga de dystra tankarna åt sidan och bara se på omgivningen. När... eller rättare sagt, om de kom ut ur knipan så skulle de definitivt berätta sina historier för alla sina vänner. Om de också var vid liv.

"Yukie, borde vi kanske spara på bränslet och landa i någon dal? Bara för någon natt"? Frågade Li efter en stund.

"Hm, okej" svarade Yukie på frågan.
När de styrde neråt kunde Yukie nästan känna all last inne i skeppet åka fram och samlas i fören. Hon var rädd att det skulle skapa någon extra vikt som skulle få skeppet ur kurs, men kom på att lådorna och de andra sakerna troligtvis glider runt hela tiden.
Med en svag dunk landade skeppet in i något slags träskmark. Ingen sjö hade varit i sikte så därför valde Yukie att landa på vad som såg mest ut som lerig mark. Då hon ställde sig upp och öppnade dörren så möttes hon av en lukt som påminde henne om rå kött.
"Vad är det där för äcklig lukt?" sade hon högt utan att tänka sig för.

Li kände också lukten.

Hon klev långsamt nerför skeppet. De skulle faktiskt behövt en liten promenad också. Men samtidigt ville hon inte gå så långt. Området var ganska obehagligt även om det var fascinerande.

Området såg ut som en av de ställen en spökhistoria skulle kunna utspela sig. Efter en stund kunde hon även se ben och skelett från olika djur.

Hanyan, som satt på hennes axel darrade.

Efter en längre stund såg hon även människoskelett. Skeletten låg i konstiga ställningar och alla kroppsdelar hade slängts åt olika håll.

"Vi borde nog återvända", sa Li kort innan ett högt morrande hördes bakom henne.

Utan att bry sig om att svara så hade Yukie börjat gå tillbaka till skeppet. När den inte så långa tystnaden bröts av ett morrande vände hon sig om för att se vad för slags varelse som kunnat göra ett sådant ljud. Förskräckt såg hon något som såg ut som en häst med ett groteskt huvud, som en drake.
"Du tror väl inte..." försökte Yukie påbörja en mening "Är det en Longma?"
Efter ett öronbedövande ryt tog den et språng upp i luften och hoppade över båda flickorna. När den landade på hovarna igen så började den galoppera runt flickorna och gav ifrån sig nya unika ljud.
I panik sprang Yukie åt det håll där skeppet låg men Longman sprang framför henne och piskade Yukie i ansiktet med sin svans. Förgäves sprang hon runt samtidigt som hon försökte lugna ner sig, utan att lyckas då hon nästan skrek ut sina stämband.

"Nej"! Tänkte Li för sig själv. Hon kunde inte skrika. Då skulle varelsen skada henne med. Fast samtidigt kunde hon inte låta den döda Yukie. Hon fick tänka och agera snabbt,.

Hon rörde sig långsamt mot skeppet med förhoppningarna att inte djuret skulle upptäcka henne eller att Yukie skulle skrika hennes namn så att hon kunde hämta ett av svärden.
Hon hann bara ta sig några få steg när djuret vände huvudet hastigt och vrålade högt. Li ramlade av chock men tog sig hastigt upp. Istället för ett svärd så greppade hon det närmaste sig och tog tag i en ganska tjock trädgren som fallit till marken.

Hon slog djuret om och om igen för att få den att koncentrera sig på henne och inte Yukie.

Pirret som från början hade varit i magen hade nu spridit sig ända ut i fingertopparna. Kroppen var som av gummi men huvudet var skarp. Yukie var tvungen att tänka kvickt och inne i frustrationen såg hon om efter något som skulle kunna rädda flickornas liv. Då kom tanken på Fákuan upp. Han måste befinna sig någonstans i närheten. Osäker på hur hon skulle kalla till sig honom så gjorde hon något hon inte trodde att hon kunde göra; hon röt. Nästan genast kunde Yukie höra tunga vingslag från sin drake och troligen var han inte ensam. För att skydda sig mot den kommande kampen slängde hon sig ner på marken och kravlade iväg mot Li.
"Ner i gräset!" skrek Yukie.

Longma var en mycket stark varelse. Både Hanyan och Fákuan fick använda alla sina krafter men tillslut fick Fákuan sin svans runt den kraftiga nacken på den förskräckliga Longmannen och Hanyan fick fri väg att bita av huvudet som var lika stor i bredden som det vassa gapet tillhörande Hanyan.
Tjockt blod i en mörklila nyans välde ut från platsen där huvudet av Longma tidigare suttit. Tidigare skulle Yukie vara spyfärdig om hon sett detta men nu kunde hon inte känna några känslor alls. Äventyret hade inte ens kommit halvvägs och Yukie hade redan börjat glömma bort livet i sitt lilla okiya liknande hus. Familjen var som någon avlägsen dröm.

Li höll nästan på att bryta ihop där hon satt nere på marken.
"Är det såhär våra liv kommer bli"?
Några tårar rann nerför kinden.
"Vi har lämnat allt vi håller kärt bakom oss. Vi övergav våra vänner i grottan och vart vi än åker så vill någon döda oss", sa Li sorgset.
"Våra familjer är säkert dödade eller lider i slaveri någonstans. Hur kan vi ens vara säkra på att vi kommer att klara vårt uppdrag..."

För första gången på länge började hon tvivla på sig själv. Det var nära att hon miste Yukie där och även drakarna. Om det hände så skulle det knappt finnas något kvar i världen för henne.
De var hennes allt.

"Försök att tänka positivt" sade Yukie samtidigt som hon försökte le "Vi har fortfarande kvar varandra och ingen kommer kunna hålla oss ifrån varandra"
Yukie kramade om Li för att försöka muntra upp henne. Det spelade ingen roll om att hon själv var mycket ledsen, hon tillät inte att Li skulle inte få vara ledsen.
Yukie reste sig därefter så att hon kunde gå fram till drakarna. Båda andades tungt och verkade mycket trötta.
"Hur ska vi kunna resa med de när de är i detta tillstånd?" frågade hon Li.
Hon satte sig på huk och strök försiktigt över nosen på sin drake. Fjällen som förut varit i glänsande rosa var nu nästan vit och glanslös. Drakens mående kunde inte bara bero på slaget med Longmannen. Någonting måste ha hänt under tiden då Fákuan och Hanyan varit på fri fot längre bort vid slutet av träsket.

Li torkade tårarna. Att tänka att det var hopplöst skulle bara göra dem hopplösa. Det var ändå viktigt att tänka positivt sa hon till sig själv.

Hanyan var också skadad. Hans fjäll var nu blekt grön på gränsen till grå, istället för den starka färgen. Li kände på undersidan av vingen och kände hur blod rann ner på hennes fingrar. Hon lyfte på vingen och såg att det var ett djupt sår därifrån. Blodet bara rann.

"Åh, Yukie...", sa hon skräckslaget. "Hanyan är svårt skadad"!

Både Li och Yukie gick fram och tillbaka upp mot skeppet. De kunde inte bära med sig sina drakar då båda var alldeles för tunga. De gick fram och tillbaka utan att hitta något till hjälp.
Inga läkemedel eller ens nål och tråd fanns ombord.

Li höll nästan på att bli hysterisk innan något rosa började lysa starkt bakom vassen som växte runt en stor sjö.

Ett starkt rosa ljus som fick Yukies hy att se röd ut lyste från andra sidan några vass. Hon var helt omedveten om vad som kunde hända härnäst och stod därför blickstilla i några sekunder. Tankar om vad ljuset påminde henne om flög vilt omkring i hennes lilla huvud och när hon väl hade samlat sig så märkte hon att hon automatiskt hade ställt sig bakom Li. Med ett lågt viskande frågade Yukie sin kompis:
"Tror du att man kan gå till ljuset?"