Demonernas ö (Dokusåpa)

Jag längtar.

snyggt

HÄR KOMMER DET FÖRSTA KAPITLET!!!

Som ni säkert längtat efter!

Tyvärr så hoppas jag inte att ni blir besvikna då det kan bli väldigt svårt att skriva exakt lika mycket om alla, men ta det lugnt!
I ett kapitel kanske det står lite extra om några personer och i ett annat kapitel så kanske det står lite mer om några andra.

___

Kapitel 1: Uppvaknandet

En grupp människor vaknade plötsligt upp i en mörk fängelsehåla, (inte så pass mörk att man inte kunde se någonting, men tillräckligt för att man inte skulle kunna se hela fängelsehålan eftersom att den sträckte sig över en väldigt stor yta, och den var tillräckligt för att kunna bli vettskrämd).

En del av dem, vaknade av vattendropparna som föll från det fuktiga taket ner mot golvet, en del vaknade av de andras skrik då de blev rädda av att vakna på en okänd plats med okända människor, och en del vaknade av vanliga anledningar.

Den första som vaknade var en kvinna som var 18 år som var klädd i en sliten svart strandklänning. Hon hade chokladbruna ögon och en stor blåtira i det vänstra ögat och ett sår vid kinden.
Hennes namn var Sara Mintsson.
Hon hade fått panik, hon pressade sig mot väggen samtidigt som hon såg att hon befann sig i ett mycket stort rum med mögliga stenväggar och golv, som liknade en fängelsehåla som kunde vara byggd någonstans under medeltiden.

Hon skrek högt och nästan helt oavbrutet ända tills hon lyckades inse att panik inte skulle tjäna till någonting.

Därefter vaknade Matthew Whisp, en 16 årig kille med långt rakt ljusbrunt hår, han hade ljusblåa ögon, han var smal och medellång. Han hade mörkblåa slitna jeans, svarta korta strumpor och en långärmad röd tröja.
”Vilka är ni”? Frågade han. ”Var är vi”? Frågade han förvirrat medan han kände på sitt huvud.
Han hade en stor bula på bakhuvudet. Det gjorde väldigt ont tyckte han.

En flicka på 17 år reste sig sedan upp, hennes namn var Lia.
Hon hade mörkbrunt långt hår ner till halva ryggen, hon hade en lite av en sned lugg, havsblåa ögon. Hon hade mycket blek hy, ganska smal och hon var ungefär 170 centimeter lång. Hon hade en svart t-shirt med grå hoodie över, ett par slitna jeans och röda sneakers som skor.
Hon stod med armarna i kors och tittade otrevligt på Matthew.
”Jag heter Lia, men hur skulle jag kunna veta var vi är”? Sa hon med elak attityd.

”Du behöver inte vara så otrevlig! Jag vet inte om du minns hur vi hamnade här eller inte, jag bara undrar om någon på något sätt minns något av hur vi hamnade här och hur man tar sig härifrån”, svarade Matthew.

”Det senaste jag minns, var att jag tappade min engelskaläxa i en vattenpöl när jag väntade på att bussen skulle komma, jag hade sedan lagt dem på ett bord för att låta den torka, en stund senare då jag skulle kolla till den så var den borta, sedan märke jag en skugga bakom mig och sedan vaknade jag upp här”, sa en darrande röst en bit bort i rummet.
Det kom från en 15: årig tjej som hette Liw Isacsson.
Hennes ansikte var smalt med massor av fräknar och chokladbrunt hår ner till axlarna. Hon hade ganska stora dimgråa ögon. Näsan var bred och munnen var liten.
Hon var klädd i en stor svart kjol, hon hade en grön kortärmad tröja innanför en svart munkjacka, och på fötterna hade hon svarta converse.

Lias senaste minne var att hon hade suttit vid en sjö och kollat ner i vattnet då hon såg något glittra och att hon sedan ramlade ner i vattnet, av en anledning hon inte kunde förstå.

Sara försökte också minnas, men det enda hon kunde minnas var att hon hade legat vid poolen och läst skvaller tidningar.

Det dröjde inte länge förrän alla hade vaknat.
Då utbytte de sina sista minnen med varandra för att försöka få ledtrådar om hur de hamnade där. Något de i alla fall hade förstått var att någon, eller något hade fångat dem och fört dem dit.
Men de kunde inte minnas av vilken anledning eller vem som ville dem något illa.

En kille som stod i ett hörn försökte också minnas.
Han hette Sebastian Little. Han hade axellångt blont hår och var blåögd samt hade han ett rätt så kantigt ansikte. Som kläder hade han en blå t-shirt och jeans.
Han berättade att innan han vaknade upp där så hade han gått genom några mörka gator, mer än så visste han inte.
Vanessa Johnsson, en 17 årig kvinna med mörk hy och brunt hår och runda bruna ögon som var klädd i en sliten klänning med sandaler berättade att hon lekt med sin lillasyster i familjens trädgård och att hon sedan var på väg in i huset då allt sedan blivit mörkt.

Det var sedan Samantha Henry och Bonnie som berättade om sina minnen.
Samantha (eller Sam som hon också kallades) var en 19 årig tjej med svart hår ner till axlarna, hon hade rätt så ljus hud och ljusblå ögon, hon hade just nu en svart kjol och en vit t-shirt där det stod ”I RULE THE WORLD”.
Bonnie var en 15 år tjej med grön, blå och platinablonda slingor, hon var ganska kort och var klädd i en långärmad tajt tröja och mjukisbyxor.

Sam berättade att hon hade precis tagit studenten och var överlycklig, hon hade lyckats få A i alla ämnen.

Bonnie berättade att hon hade bråkat med en vän i en taxi då föraren plötsligt började öka hastigheten fast de egentligen precis var på väg att kliva ur.
Kanske taxichauffören kunde vara den som förde henne hit? Det visste hon i vilket fall inte.

Efteråt var det Elizabeth Monroé och Crain Kaelin Pieponts tur att berätta om sina minnen.

Elizabeth var en 16 årig tjej med ett rätt så hjärtformat ansikte, hon hade axellångt brunt hår och smaragdgröna ögon. Hon var ganska smal.
Hon var klädd i en svart jeansjacka med tajta jeans.
Egentligen så ville hon inte berätta om sitt minne då hon egentligen inte gillade att umgås med folk, men då hon insåg att de behövde samarbeta för att komma någon vart.
Så berättade hon att hon hade suttit och pratat med sina vänner Jennifer och Lucas, de hade suttit och pratat om deras förflutna, framtid och nutid.
Hon hade varit väldigt lycklig med de två, men lyckan varade fram tills hon plötsligt började bli illamående och dåsig då allting långsamt började bli suddigt framför hennes ögon och sedan mindes hon inte mer.

Crain var en 24 årig man med ett lätt asiatiskt drag över sig.
Han hade ett långt svart hår som han sparat ihop sedan 13 års ålder då han fick klart för sig att detta var extremt coolt. Han brukar ha det uppsatt i knut eller i hästsvans, men han gillade inte att ha det löst. Hans ögon är stora och grå och påminner om ett åskoväder rent färgmässigt, de är omgärdade av glesa ögonfransar och relativt tunga ögonlock.
Hans ögon är lite mer vinklade lite mer neråt, vilket är vad som ger det asiatiska intrycket.
Han har lätt olivfärgad hy, men bara så att man nästan inte kan urskilja det.
Han hade en naturfärgad munkjacka, men inte en alltför mörk då han inte var så förtjust i mörka färger och i jeans. Hans utseende var lätt att komma ihåg även om han inte var slående vacker.
Man hakade sig oftast fast vid ögonen, vilket är vad de andra först eller sist brukade lägga märke till.

Hans senaste minne var att han var på väg hem till sin lägenhet i sin bil då han var tvungen att köra genom en stor skog för att komma dit.
Det hade blivit mörkt ute och precis när man inte hann reagera så hade en figur sprungit tvärs över vägen och han hade varit tvungen att tvärbromsa, sedan hade han gått ut för att se vart figuren tog vägen då han blev chockad över vad någon skulle göra ute så här dags.
Han hade sedan gått ut ur bilen men sedan mindes han inte mer, precis som många andra.

De hade i alla fall just nu förstått att det var någon eller några som kidnappat dem. Men vad kunde de egentligen ha gemensamt som var anledningen till att det just var dem som fångades.

Det var sedan Cynthia Strawfords tur att berätta om sitt minne.
Cynthia var en 15 årig flicka med mörkbrunt midjelångt hår, höga kindben, ganska blek hud och isblå ögon. Hon var cirka 165 centimeter lång och var klädd i jeansshorts, svarta stövlar, ett svart linne och en hoodtröja runt midjan.
Det enda hon kunde minnas var att hon hade varit på ett kryssningsfartyg med sin familj och efter att somnat på båten vaknat här.

Nu stod Vee Smith på tur.
Vee var en 16 årig tjej med lockigt ljusbrunt hår. Hon hade bruna ögon, och röda läppar och ett ganska sött ansikte.
Hon hade kamouflagefärgade jeans och en grön långärmad tröja.

Vad hon mindes som senast var att hon satt i ett flygplan då hon skulle på semester tillsammans med sina vänner, då plötsligt planet störtade mot havet och hon skrek.

Den sista i rummet var en 17 årig tjej som hette Guenever (fast man kunde också kalla henne Gwen) le fay.
Hon hade lockigt ganska långt hår, lätt solbränd hy, bruna ögon och rosa läppar.
Hon var klädd i en gammal medeltidsklänning som hennes mamma sytt.
Det senaste hon mindes var bara att hon hade hjälpt sin familj att handla.

Sedan när alla hade berättat så försökte alla i gruppen samtidigt att fundera över vad som var syftet med att låsa in dem där.
”Tänk om vi blir straffade för någonting”, sa Sam undrande då hon såg på de andra. ”Kanske det, men jag kan i alla fall inte komma på vad”, sa Vee, men hon pratade inte särskilt högt, då hon var väldigt blyg.

”Vad löjligt! Ni fåntrattar skulle i så fall bli bestraffade för att ställa så onödiga frågor om folks minnen”! Sa en retande röst som kom längre bort i fängelsehålan.
”Vem sa det”!? Frågade Sam och såg sig omkring, Vee sa det också, men inte lika högt då omgivningen stirrade på dem.

”Jag sa det”! Sa en tjej som dök upp runt en pelare.

Hon hade långt brunt hår, rätt ljus hud, gröngula ögon, ögonskugga och röda läppar. Hon hade tajta jeans och en ljus svart topp med långa ärmar.

”Vem är du och hur kommer det sig att vi inte såg dig innan”? Frågade plötsligt Elizabeth misstänksamt.
”Jag heter Steysy, jag vaknade upp en bit bort, så det är kanske inte så konstigt att det tog lite tid att ta mig hit, vad trodde du”? Sa tjejen.

”Töm dina fickor! Du kan vara den som låste in oss här, i vilket fall så litar jag inte på dig”, sa Elizabeth.
Steysy skrattade.
”Jag kan tro att jag bara är några år äldre än dig, tror du verkligen att jag skulle kunna släpa in alla er i detta rummet eller”? Sa Steysy.
”Naturligtvis inte själv, men säkert med hjälp av någon skulle du det, men innan du svarar så TÖM FICKORNA”, sa Elizabeth med en smula irritation i rösten.
”Okej, okej”, sa Steysy och tömde fickorna.
Hon tog ut en lapp i vänstra fickan där det stod lite olika anteckningar om skolan och privata saker och i högra fickan tog hon ut en penna.
”Men du låter fortfarande inte särskilt trovärdig”, sa Elizabeth och såg på Steysy som visade vad hon hade i fickan.

”Vad tycker du i så fall att jag borde göra för att vara trovärdig föreslår du”? Sa Steysy och slog armarna i kors.
”Tja… du kan väl börja med att berätta vad du senast minns före du vaknade upp här”, sa Elizabeth.
Steysy vände ryggen emot.
”Vissa saker måste du väl ändå medge borde få vara privata”, sa Steysy.
”Vad kan vara så farligt med ditt senaste minne, egentligen, så hemskt kan det väl inte vara”? Frågade Matthew oförstående.

”Men låt henne vara! Låt henne ha vissa saker privat”, sa Lia och knuffade Matthew in mot väggen så att han fick en hård smäll i ryggen.

Det kändes som en lättnad att någon av de andra börjat starta ett bråk så att de andra så småningom skulle fokusera på det istället på hennes minne, då hennes senaste minne var att hennes alkoholbesatta fyllo till pappa hade blivit arg på henne och slog ner henne med en flaska.
Det var inget hon precis berättade för vem som helst.

”Hur gammal är du egentligen”? Sa Matthew argt till Lia som hånlog då han fick ont.
”17”, svarade hon.
”Har du aldrig börjat tänka på att du borde mognat för ett långt tag sen”, sa han, han var ganska arg, och sedan knuffade han henne mot väggen.
”Du din...”! Sa Lia och skulle precis slå till honom då Crain plötsligt skrek högt.

”LYSSNA! En sak jag fattat just nu är att ingen av er verkar gilla varandra, men vi måste samarbeta, för jag vet att allas mål är att komma härifrån”, sa Crain och fick folk att lyssna.

Elizabeth kom på att Steysy fortfarande inte berättat om sitt minne och kommenterade detta.
Steysy skyndade sig då att hitta på en trovärdig lögn.
”Okej då… jag var på väg till ett köpcenter då jag blev nerslagen bakifrån”, sa Steysy. Lögnen blev trodd och misstänksamheterna började dämpa sig, även om de inte försvann helt på direkten.

Sedan så började saker smått lugna sig.
”Borde vi inte sprida ut oss och undersöka området, tycker ni”? Sa Vanessa efter en stund.

Det skulle dem sedan göra, men tyvärr, så måste ni vänta till nästa kapitel.

..SÅ HIMMLA BRA!! C: 11/10 stjärnor helt klart!♥
Lia blev ett riktigt bad ass och är riktigt häftig ^^
Dom andra karaktärerna är också jätte härliga :3
Som sagt, du har gjort ett bra jobb och älskar alla karaktärer ;3 ^^
Dom som har gjort mallarna måste också lagt ner mycket tid och det här första kapitlet var AWSOME :'3

Jättebra!

Kul, att ni gillade det!

Åh det var så himla bra.
Meeer tack!
♥

Superbra kapitel!

Vad bra

ASBRA!!!!!!