Mugglisgame

Bra!

OMGG så jävligt bra♥♥

SUPERB!

Superbra!!

Jag vet att jag har varit lite seg och jag ber väldigt mycket om ursäkt Jag vet dessutom att detta blev ett långt kapitel. Fick typ mycket inspiration eller nåt. Jag hoppas att ni orkar läsa ♥

Distrikt 7

Även stämningen i Distrikt sju var orolig och spänd, trots att det var ett av de få distrikt som precis som vanligt skulle få skicka två tributer (en flicka och en pojke) till Hungerspelen. Ingen av de närvarande visste vem som skulle bli dragen. Visst hade Abby Laice (evee) gjort en hel del som skulle kunna försätta henne i fara nu innan spelen, men hon hade klarat sig undan de senaste fyra åren, så varför skulle hon bli dragen nu? Abby själv visste att hon hade många lappar i den där skålen. Allt för många. Det var inte det att hon var oskicklig som ofta blev fångad. Nej, Abby hade bara oturen att vara på platser vid tidpunkter när hon inte borde vara där, något som försatt henne i en hel del trubbel.

Ett lätt rasslande hördes från scenen när lapparna i skålen vidrörde dess kant på insidan. Namnet som lästes upp i mikrofonen fick alla att vända sig om.
"Abby Laice!"
Alla vände sig om för att titta på Abby, för många visste vid det här laget vem Abby var. När hon var liten hade hon varit distriktets egna gullunge och nu var hon mest känd för att hon råkade i så mycket trubbel och för att hon jagade på förbjuden mark. De flesta såg henne förmodligen som någon slags rebell.

Abby gick upp till scenen. Hon var inte nervös. Bara rädd. Rädd för vad som skulle hända. Rädd för att hon skulle dö. En tår rann ner för Abbys kind. Hon försökte hålla den inom sig, för hon ville inte verka svag. Det skulle ge de andra tributerna en stor fördel. Abby lät tåren rinna, men såg inte ledsen eller upprörd ut. Snarare upprorisk och bestämd. Om hon väl hade kommit in i det här helvetet skulle hon också ta sig ut ur det. Och det levande.

Nästa person som ropades upp var Aimi Pawenswood (Tippy), en kille som alla visste var smart och inte svag heller. Han skulle nog vara en stark tribut i årets spel. Aimi själv trodde inte att han hade den minsta chans. Han var alldeles för dålig med vapen. Han hade testat att jaga en gång med sin syster, Elle, men han hade inte lyckats särskilt bra eftersom han var så klumpig och dålig på att hantera vapen. Muskler hade han iallafall. Han var dessutom en mycket duktig boxare och brottare. Det var det han fick förlita sig på. Det som kanske kunde rädda honom i årets hungerspel.

Distrikt 8

Sonya Wolfv (Vendela) hade tagit på sig sin finaste klänning i ljusgrönt och satt upp det blonda håret på det där sättet mamma brukade göra när hon levde. Hon visste egentligen varför hon hade klätt upp sig. Det var som att det mest hörde till. Inte egentligen att Sonya tyckte att det var något att fira. Snarare var det något att sörja att Distrikt 8 skulle förlora ännu en lovande ungdom till Spelen. Inte för att ungdomarna i Distrikt 8 skulle kunna få någon vidare karriär där iallafall. De levde fattigt, förmodligen var de det fattigaste distriktet i Panem. I Distrikt 8 fanns bara textilfabriker och ett par andra officiella byggnader såsom skola och något varuhus. Inte för att någon hade råd att handla där. Det var den främsta anledningen till att varuhuset höll på att gå i konkurs.

Sonya såg bort mot pappa, för hon kunde se honom bland folkmassan. Han stod där, längst fram och såg på henne. Han log kort och Sonya fick en klump i halsen. Varför gjorde han så där varje år? Stod på samma plats, log på samma sätt. Nästan som att han ville förvissa Sonya om att det inte var någon fara. Att hon inte skulle behöva åka till huvudstaden och tävla i Hungerspelen. Sonya visste hur mycket det skulle tära på pappa om hon väl skulle bli uttagen som Distrikt 8:s tribut. Han hade bara henne och hon hade bara honom. Om hon skulle dö så skulle pappa bli kvar i Distrikt 8. Alldeles ensam och med ett hjärta slitet i tu för andra gången. Den första var givetvis när mamma dog. Tiden stannade den där dagen när hon bara föll död ner vid symaskinen på jobbet. Sonya hade varit åtta år gammal, men mindes det som om det var igår. Tårarna hade redan börjat rinna innan hon hörde namnet som ropades upp i högtalarna.
"Sonya Wolfv!"
Sonya mötte återigen pappas blick, och hon trodde att han skulle göra som mamma, och dö där på fläcken. Hans ansikte hade blivit alldeles vitt av fasa, och Sonya såg att hon inte var den enda som grät.

"Oliwer Temple!" (flyttnyckeln), ljöd kvinnostämman över Distrikt 8. En pojke, några år äldre än Sonya klev fram ur sitt led. Först hade Oliwer Temple försökt att snabbt räkna ut ett sätt att ta sig därifrån, att slippa delta, men efter en noggrann kalibrering av omgivningen kom han fram till att det var omöjligt. Det var för mycket folk där, för många vakter. Han skulle inte ha en chans. Oliwer var ändå relativt lugn, iallafall mot vad han hade trott att han skulle vara ifall han blev utvald att delta i tävlingen, eller vad man nu skulle kalla det för. Oliwer såg ut över folkmassan där han stod på scenen. Han skulle sakna sin familj i Huvudstaden. Sin familj och sin bästa vän Jim. Jim var precis som Oliwer logiskt lagd och de brukade göra planer på allt möjligt när de spenderade tid tillsammans. Oliwer hoppades att han skulle hitta någon som Jim i spelen, någon han skulle kunna samarbeta med. Göra upp planer med och komma till slutet med.

Snart distrikt 12

Super!

Jättebra!

Snart distrikt 9...