House of Night

I no X) >.<

>_<

;_;

Har gjort en bild av Lara Morell:
http://tinypic.com/r/2mi2iop/5.
Om ni inte kan se den (Det kan iaf jag...) så är det lugnt, man får ju tänka sig hur hon ser ut själv också xD
Anyway, här är ännu ett kapitel Hope U like it ♥

~Kapitel 9~
Nästa dag hade snacket om mig börjat om på nytt, då Wen hade börjat snacka skit om mig. Simon och Wren såg mest bekymrade ut, och Miri och Athena...ja, de syntes inte till. Jag åt frukost i en mycket trevlig tystnad, tog mina skolböcker, och gav mig iväg till poesilektionen.

Mitt sår hade läkt nu, men ärren på min arm syntes tydligt, och jag visste att det var det som var dagens skvaller handlade om. Jag tog en plats bredvid en av Simons nickedockor, som genast flyttade plats. En av tjejerna i klassen log kallt och hånande mot mig. Jag hoppades innerligt att leendet jag gav tillbaka såg mindre ut som en grimas än det kändes som. Vid lektionens slut trycktes jag in i ett hörn av samma tjej och hennes kompisar. Och Wen.

- Hej Lara, jag är Shauna. Såg att du har ett ärr på armen, undrade vad som hänt, ville hjälpa till att reda ut röran som handlar om dig. Visste du det? Att alla snackar om dig?
- Jag är inte dum. Du vill bara ha uppmärksamhet, synd att du inte kan få vad du vill ha bara för en fjantig liten 14-åring, eller hur? fnissade jag. Wen sparkade mig på smalbenet.
- Håll käften bitch! fräste han och såg äcklat på mig.
- Ja, eller hur, det är ju du som vill ha uppmärksamheten! Men bara så att du vet: snart är det slut för dig. Du är bara ett tillfälligt uppehåll, snart kommer allt vara som vanligt. Glöm aldrig detta: Det här är min skola. sa Shauna
Jag fnyste till och log sedan oskyldigt mot Wen.
- Har söte lille Wen glömt bort gårdagen? Jag tror att han har blivit lite gaggig. Du kanske skulle behöva lite blod?

Wen gjorde ett kräkljud och backade från mig. Jag tryckte upp honom mot väggen såg honom djup i ögonen. Så slet ju såklart Shauna bort mig, och de gick iväg med arga miner.

Efter lunch hade jag dubbeltimme i fäktning. Jag gav allt och det var skönt att tänka på annat än Wen. När lektionerna var slut hittade jag Alice liggandes på soffan, och vi skrek båda ut av lycka, äntligen var hon tillbaka! Vi gick till mitt rum, där jag berättade allt som hänt sedan hon svimmade i korridoren. När jag var klar var Alice rasande på Wen. Alltså förklaringen till att hon hällde en flaska läsk över honom när han kom in och frågade efter Miri.
~

Kapitlet blev inte så bra, kom typ inte på nåt bra att skriva. Men jaja
Som vanligt: KOMENTERA!

Superbra!!!

Bra!

Varnar dig! Kommer att ha med den i nästan varje kommentar.

:3

Som jag trodde, du skriver verkligen grymt bra!
Betydligt bättre än jag, men det var väl inte heller någon överasskning
Fortsätt och sluta aldrig skriva, du skulle utan tvekan kunna bli en författare en dag. Jag har aldrig läst så mycket om vampyrer, men tyckte den här storyn verkade redigt bra så jag kommer absolut fortsätta att läsa!
Gillar Lara ♥
Nä men seriöst du är verkligen jätteduktig! Du ska ha stort tack för att du berikar mugglis med denna underbara ff:n och för att du läser min Draco Memoraid. Tack ska du ha!♥

Tacktacktack!! Känner mig hedrad
Nä, men serri, tusen tack! Och självklart läser jag din ff! Den är verkligen hänförande! Här kommer iaf ett nytt kapitel!

~Kapitel 10~
Den kvällen, när Alice gått till sitt rum, gick jag ut för att få lite frisk luft.
Då jag kom ut började jag undersöka hela skolområdet. Det fanns en del av västra muren som var sönder;, där skulle man kunna ta sig ut. Och det gjorde jag. Och jag hade aldrig kunnat drömma om vem jag skulle träffa där. Adrian. Min nästan-pojkvän från den mänskliga skolan.
Adrian såg nervös ut och från hans ansikte kund jag berätta att han stått där ett tag.
- Hej...vad gör du här? frågade jag.
- Jo, jag tänkte att ddu kanske ville t-tr-träffas eller eh...ja typ. Alltså inte om du vill..
- Jomen jag vill!
- ..och så, jag tänkte bara...
- Adrian jag vill träffas, vilken dag?
- ..att även om du var vampyr så kunde vi umgås, men det-
- ADRIAN! Jag vill träffa dig okej? Imorgon klockan 6 på eftermiddagen, blir det bra?
- Ja! Javisst! sa Adrian med lättad röst.
Jag lutade mig fram och kysste honom, men nej, ingen pirrande känsla i magen.

Jag vinkade hejdå till Adrian och gick in till skolområdet igen. Där la jag mig på en gräsplätt och blundade. Kall luft åkte ut och in genom mina näsborrar, och allt var helt tyst. Tills.
- Varför gör du såhär? sa han med en skärpa av avundsjuka i rösten.
- Har du inget att göra med. Lämna mig i fred Wen.
- Nej, för jag tycker det är grym irriterande när du håller på sådär!
- Hurdå? frågade jag, tveksam till om jag ville höra svaret.
- Ja, ena stunden är du snäll och rolig, näst är du elak och jobbig.
- Jag lyder bibelns 'behandla folk som du vill bli behandlad'-regel. Du behandlar mig som skit, då kan du väl inte förvänta dig att jag ens säger hej till dig.
- Men det är inte så!
- Säg mig då Wen, hur är det?
Wen blängde på mig, nu när mina ögon var öppna. Jag höjde ett finger och visade honom att komma och sätta sig. Han gjorde det och jag log mot honim.
- Kom igen, berätta!
- ...Jag...när jag kände lukten av ditt blod så var det liksom starkare än jag har känt någonsin och...det bara...jag ville bara smaka...och sen blev allt fel och jag vet inte vad jag ska göra! viskade Wen och såg på sina händer

- Det är okej, men behandla mig inte som skit mer. Okej?
Wen nickade och jag karmade honom. Men. På förbi vägen råkade jag riva Wen på armen, och lukten av Wen var så överväldigande att jag inte han stoppa mig själv.
Jag slickade hans blod.

Wen stönade lätt samtidigt som smaken av hans blod gjorde
fyrverkerier i min mun. Jag tryckte mina läppar mot hans arm, slickade lite till, och lite mer efter det. Wens händer for över mig och jag tryckte hårt mot hans kropp. Wen stönade igen och jag flämtade när han la händerna mot min rumpa och tryckte mig mot honom. Som hgalen slickade jag hans blod, snabbare och snabbare och i nästa sekund höjde och sänkte Wen sina höfter, tryckte ner mitt underliv mot sig och stönade. Jag lät mina händer utforska hans kropp medan jag fortsatte att dricka hans blod. Och plötsligt kände jag bokstavligen hur en del av Wen flöt in i mig, samtidigt som en del av mig försvann. Wen stelnade genast till.

Två sekunder senare stod han några meter ifrån mig, med händerna för munnen. Själv var jag för chockad för att ens tappa hakan.
- Eh...Wen, hände det där
- Snälla Lara, förlåt, jag vet inte vad jag ska säga, jag...jag!...j-jag-
- Wen ta det lungt. Nu går jag och lägger mig och imorgon är vi vänner som aldrig gjort mer än pratat.
- Jag...okej. Godnatt Lara.
Jag nickade, men nej. Knappast skulle det bli en god natt. För allt jag sagt om att glömma - det gick inte.

Hela natten tänkte jag på hur... rätt Wens kropp hade känts mot min. Och på något skumt sätt visste jag att Wen kände samma sak.
Nästa dag somnade jag på samhällslektionen.
~

Koooooooomentera gärna.

Superduper!!