Skuggans födelse (DEK 2)

Mer!!!♥♥

Jag känner att jag verkligen borde sluta lova kapitel xD ♥

•••

Kapitel 9 Del 1


Jag rycker åt mig täcket och Dominick gnyr till.
”Ge tillbaka det, jag fryser”, mumlar han sömndrucket.
”Knappast”, säger jag och virrar in mig i det. Jag fryser som om fönstret hade varit öppet hela natten. Jag ryser till.
Han muttrar något ohörbart och slår vingarna om sig själv som har blivit mycket, mycket synligare än vanligt.
”Det där är fusk”, säger jag och blundar, försöker glida in i sömnens värld igen. Något flimrar förbi i huvudet.
Regn som piskar mig i ansiktet tillsammans med vinden. Jag ryser till igen.
Inte drömmensvärld. Det verkar som om jag hade en mardröm, även om jag inte minns exakt vad det var.
”Har du samma lustiga men ändå skrämmande känsla?” frågar Dominick plötsligt. Jag slår upp ögonen och ser att hans är vidöppna, som om han har varit vaken i flera timmar.
”Vilken känsla?” frågar jag.
”Att du har varit med om något du vill minnas men att det mer känns som en mardröm du aldrig vill bevittna igen?” frågar han.
”Ja”, säger jag häpet, ”hur visste du det?”
”För att jag aldrig tidigare har vaknat upp med en sådan här känsla förut.” En suck slipper ur mig.
”Och därför skyller du på mig?”
”Nja… Jag är fortfarande sur för att du tog täcket, det var varmt! Nu myser du säkert i värmen som kom från min kropp. Det är orättvist”, säger han surt och lyckas på något sätt krångla sig in så att täcket är runt oss båda istället. Jag skrattar till.
”Har ni vaknat?” hörs mammas röst nerifrån köket.
”Ja! Är frukosten klar?” ropar jag tillbaka för att se hur länge till jag kan ligga kvar i sängen och mysa.
”Alldeles strax!” hojtar hon tillbaka. Jag ler lojt medan Dominick börjar kyssa mig på halsen. Jag fnittrar till och ryser av välbehag den här gången. Jag vänder mig om och kysser honom tillbaka.
När min mobil börjar ringa på grund av alarmet som ska väcka mig och så suckar jag tungt och gör en ansats att resa mig. Dominick stönar och försöker dra ner mig igen.
”Tyvärr, älskling”, säger jag och kysser honom medan ljudet blir allt högre ju längre tid det går. Jag reser mig men Dominick stönar igen och drar ner mig med hjälp av en vinge.
”Din faster sade att ni häxor kan påverka teknologin”, påpekar han och drar in mig i hans famn igen.
”Tro mig, om jag hade kunnat skulle jag ha gjort det. Men jag har ingen aning om hur man påverkar en smartphone, man behöver ju för Lufts skull trycka på telefonen! Kom på ett sätt att påverka det, vet jag!” säger jag halvt skrattande när jag ser hans missnöjda min. ”Jag skyndar mig”, lovar jag roat och lyckas komma upp ur sängen och skyndar fram till min mobil som ligger jämte tv-bordet på golvet och tjuter för allt vad den är värd vid det här laget. Låten som kommer ifrån den är ”R.I.P” med Rita Ora, jag kommer aldrig tröttna på den, hur gammal den än blir. Min väckarklocka hade av någon underlig anledning stannat när jag skulle aktivera den efter samtalet med Dominick igår natt.
Jag rycker på ”stäng av” och rätar sedan på mig och börjar gå bort mot sängen igen när jag stelnar till.
Nej!
Angel.
Jag känner hur jag bleknar och springer genast bort mot dörren, rycker upp den och springer med snabba och skräckslagna steg mot Angels rum.
Nej, nej, nej. Angel är aldrig rädd.
Jag kastar upp hennes dörr och stiger in i ett rum som påminner ganska mycket om mitt egna fast i färgerna blått, vitt och svart istället. Patrick ligger fortfarande och sover med halva kroppen under täcket, ena benet utanför sängkanten och med ett rofyllt ansikte.
”Badrummet!” flämtar jag skräckslaget och springer med lätt darrande ben dit. För mitt inre ser jag Angel helt blek i ansiktet och med skräckslagna ögon.
”Laurina!” ropar Dominick.
”I-inte nu!” ropar jag tillbaka. Jag går förbi trappan och fortsätter snabbt. Det känns som om hallen är flera mil lång.
Mina bara fötter känner det kalla trägolvet under mig och väggarna som är prydda med familjefoton tagna vid olika tillfällen känns plötsligt väldigt falskt. Vi ler eller är helt ovetande om kameran och ser lyckliga ut, men Angel och jag är inte som våra föräldrar, vi tillhör något som jag anser är större, vilket smärtar samtidigt som det gör mig lycklig.
Jag springer förbi trappan på min högra sida och fortsätter sedan snabbt mot den vita dörren längst bort i hallen.
Jag rycker och sliter i handtaget men lyckas inte öppna dörren.
”L-La-Laurina? Ä-är det d-du?” stammar Angel svagt inifrån badrummet och låter skräckslagen.
”Ja. Angel, öppna den fördömda dörren!” säger jag och andas snabbt medan hjärtat skenar så hårt att jag tror att revbenen inte kommer lyckas hålla allt på plats.
”Nej! Inte nu! Vä-vänta!” Jag hör hur hon snabbt börjar röra på sig med rörelser som är allt annat än smidiga.
”Nej”, säger jag och med en snabb blick så flyger dörren upp och slår hårt emot väggen. Ena gångjärnet går sönder.
Mitt hjärta börjar skena snabbare när jag ser Angel, och det mest skrämmande är att det är Angels hjärta som slår så hårt att även mitt hjärta följer hennes slag. Hon kollar skräckslaget runt efter något.
”Vad letar du efter?” frågar jag och hennes hjärta slår ännu snabbare.
”K-kan d-du g-g-gå ut?” frågar hon och jag ser henne kämpa emot tårarna.
Min blick fastnar på spegeln över pelarhandfatet. Blod. Igen.


’Hon står tyst och väntar, ovetande om vad som ska hända.
Ovetande om att hon är iakttagen.
Ovetande om att hennes steg är räknade, ovetande om att hennes hjärta snart kommer sluta slå.
Ovetande om att Den kommer närmare.
Ovetande om att jag kommer närmare.
Ovetande om att vi kommer närmare med er undergång.
Du står och väntar ovetande om vad som ska hända.
Men en sak kan du vara säker på, dina steg är räknade och en dag kommer ditt blodiga hjärta att sluta slå tillsammans med hennes.
Ty en dag kommer ni aldrig vakna igen.
När den dagen kommer är det redan försent.
– A.’



”Nej”, flämtar jag. En galen tanke drar förbi i mitt huvud, ett bevis på hur sjuk situationen är. Hon borde komma på något nytt istället för blod.
”D-det är säkert i-inget”, säger Angel och verkar finna det hon söker. En ljusblå handduk. Hon försöker torka bort blodet men det smetas ut istället. Hon skakar för mycket för att kunna göra det ordentligt.
Hela hon skakar.
Jag darrar lätt.
Jag går fram till henne och kramar hårt om henne. Hon drar bara upp armarna och lutar dem mot min bröstkorg och gråter ut mot min axel. Den blodiga handduken faller ner på det vita kakelgolvet.
”Laurina, du sade att det… Herre min Luft!” flämtar Dominick och stannar förskräckt upp. Hans vingar flaxar automatiskt, som på en fågel, en skrämd fågel.
Angel stelnar till för en sekund men slappnar av igen sedan.
”Vi… Vi måste få bort blodet”, säger Dominick och börjar genast leta efter handdukar. Den vanliga, flexibla Dominick som alltid vet vad man ska göra i en nödsituation är tillbaka.
Snabb som en orm – och lika effektiv – som attackerar sitt byte börjar han gå runt i badrummet. Med lätta och vana steg undviker han tvättkorgen, handfatet, badkaret och alla andra hinder.
Han hittar tre handdukar inom loppet av tjugofem sekunder. Han försöker torka bort blodet precis som Angel nyss gjorde men resultatet blir detsamma.
Det enda som han får utav det är att blodet smetas ut mer på spegeln och handdukarna blir blodiga.
Blodet sitter kvar som en blodigel.
Angel gråter bara tyst nu men skakar inte trots hennes skenande hjärta. Hon tittar upp mot Dominick.
”Fan också!” svär Dominick lågt och argt. Han kastar dem tre blodiga handdukarna i tvättkorgen och böjer sig sedan ner och tar upp handduken Angel använde och gör likadant med den.
”Det där kommer inte funka”, säger Angel så lågt att knappt jag hör.
”Det menar du inte”, säger han sarkastiskt på grund av den pressande situationen. Vår mamma kan komma upp när som helst för att säga att frukosten är klar eller bara för att se till oss, se vad vi gör, vad som tar så lång tid. Eller varför jag nyss sprang.
”Frukosten är klar!” ropar mamma nerifrån.
Universum har verkligen en sjuk humor. Men varför måste den jämt drabba mig?
Angel stirrar bara på spegeln och en klump av vatten dyker upp.
Höger, neråt, vänster, neråt, höger, neråt, vänster, neråt, höger, neråt, vänster, neråt, höger, neråt, vänster. Snabbt.
Den flyger snabbt över ytan och torkar upp allt. När varenda bloddroppe är borta så försvinner vattenklumpen också.
Springande steg hörs i trappan och mamma uppenbarar sig vid dörröppningen. ”Är det bara ni här?” frågar hon och söker med blicken över varenda yta i rummet vi står i.
”Ja, Mrs. Breakow”, säger Dominick. Mamma rodnar lätt och slutar söka vilt med sina klara, havsblå ögon. Hon harklar sig.
”Kalla mig Stephanie, Dominick”, ler hon.
”Inte än, och inte någon gång i framtiden heller för den delen. Det enda jag tänker kalla dig bortsett från ’Mrs. Breakow’ är mor eller mamma”, säger han och jag ser hur alla hennes känslor blandas. Först kommer den frågande minen, sedan leendet när hon tror att han skämtar och hur det rycker i mungiporna, sedan förvirringen när hon ser det lugna och allvarliga leendet i Dominicks ansikte, och sedan den undrande blicken med en hård glimt.
”Skämta inte med mig, inte nu”, säger hon.
”Jag skämtar inte. Du ska se, en dag ska jag gifta mig med er dotter och jag ska göra allt för att hon ska bli lycklig och skydda henne med mitt liv”, lovar han högtidligt. Hans fokus ligger på henne och inte en enda gång råkar han titta på handdukarna så att även hennes blick skulle dras dit.
Inte en enda min som avslöjar vad han just bevittnat.
”Om du inte håller det löftet så får du se min armé som jagar dig”, ler hon hotfullt. Min mun formas till ett litet ”o” medan en svag rodnad sprider sig över mina kinder.
Hotade mamma nyss Dominick?
”Det nöjet kommer jag tyvärr aldrig att få uppleva”, svarar han med ett roat leende. Jag är bara sexton! vill jag skrika. Hela mitt inre vill skrika det samtidigt som det även vill skratta av lycka och kanske fälla en tår eller två av samma anledning.
Att Dominick har mognat snabbt är något jag redan har klart för mig, så att han planerar ett bröllop i framtiden är inte så chockerande men jag kan fortfarande inte vänja mig vid tanken.
Mitt liv är helt sjukt nu. Ena sekunden läser jag ett hotmeddelande från Ashley och i nästa så diskuterar min mamma och min pojkvän ett bröllop. Mitt bröllop till råga på allt.
Min mamma ler nöjt.
”Det är ett nöje som ingen borde behöva bevittna, det skulle inte vara så roli… Angel? Vad har hänt, gumman?” frågar hon skräckslaget och med två snabba steg är hon vid hennes sida. ”Du är alldeles blek, är du sjuk? Behöver du stanna hemma?” Jag släpper inte taget om min syster först men efter en sekunds tvekan drar jag mig undan så att hon inte är i min omfamning längre.
Hon skakar på huvudet – vågar inte tala.
”Är du säker?”
Hon nickar svagt, och sedan lite mer ivrigt när hon ser mammas oroliga blick. Jag är glad över rodnaden som döljer min egna bleknad.
”Är du verkligen säker? Du kanske borde stanna hemma, för säkerhetsskull?” frågar hon oroligt med händerna på hennes axlar och lätt böjande så att hon kan se Angel i ögonen.
Angel nickar – fortfarande rädd för att rösten inte skulle bära.
Något rött på hennes vita skjortärm fångar min blick. Blod. Så länge jag kan minnas har Angel föredragit att sova i skjortor, men varför just vit?
Jag ger henne en skräckslagen blick som hon ser över mammas axel. Först verkar hon inte förstå men sedan lyckas hon täcka den ena ärmen med hjälp av den andra.
Mamma märker ingenting utan stirrar bara på Angel. Hon nickar också, verkar osäker på vad hon ska göra, vad hon ska bestämma sig för, vad hon ska tro på.
”O-okej”, säger mamma, rätar på sig och meddelar ännu en gång att frukosten är klar och att vi ska skynda oss innan hon försvinner ner till nedervåningen igen.
Spänningen i luften släpper.
Jag kan äntligen ställa frågan som har gnagt i mig sedan vi hörde hennes steg.
”Sprang hon hit upp?” frågar jag häpet. Angel ruskar på huvudet och när hon möter min blick är färgen på hennes kinder tillbaka, svagt rosenröda som alltid. Livet i hennes ögon är tillbaka, hennes hållning är rakare, skakningarna är borta.
Hon ler prövande.
”Det verkande nästan som om hon kände av att jag använde elementärmagi”, säger hon och försöker ge ifrån sig ett skratt. Det ekar tomt och ekona låter precis lika ihåliga som originalet.
”Nej, så kan det inte vara. Laurina och jag övande i hennes rum igår, då kom hon inte rusandes”, säger Dominick.
Eld fnyser.
”Laurina har omedvetet satt upp ett skydd i rummet så att magin som används där inne inte läcker ut till andra rum eller ställen”, hörs Elds röst i rummet.
”Så du menar att hon är en häxa?” frågar jag misstroget.
”Det sade jag aldrig, flicka lilla”, svarar han irriterat.
”Det var bättre när du bara pratade i mitt huvud”, suckar jag men är glad att han ändå dök upp just nu.
”Men ändå är du glad”, säger han med något som endast kan beskrivas som en lekfull ton.
Eld får mig jämt att känna mig trygg när han talar med mig, eller bara låter mig veta att han finns vid min sida, låter sin egen närvaro vara en tröst som hjälper mig. Då vet jag att han vakar över mig, skyddar mig och räddar mig. Och just nu räddande han mig ur brunnen som Ashley skapade endast för mig.
Den ihåliga ensamheten, den gnagande skräcken, den flyktiga oron som vägrar stanna på ett ställe utan bara vandrar runt i mig, den vildsinta paniken som stoppar mig från att tänka ordentligt, alla överväldiga känslor som Ashley fick fram försvinner av självaste hans närvaro och hans ord – vilka de än är – sätter åter upp mina murar och får mig att känna mig stark igen.
”Det är inte bara jag som är glad”, kontrar jag.
”Verkligen inte, flicka lilla.” Hans röst slutar att eka och försvinner, men hans närvaro finns fortfarande kvar och pulvriserar det lilla som finns kvar av brunnen.
”Ni båda verkar må bättre nu”, säger Dominick, ”så är det okej att jag frågar nu?” Hans blick förflyttar sig mellan oss och verkar vänta på ett svar.
”Visst, vad vill du fråga?” säger Angel utan att darra det minsta på rösten längre.
”Vad sjutton stod det egentligen?”
Angel blinkar förvånat, öppnar munnen men inget kommer ut. Hon tar ett djupt andetag, harklar sig och försöker tala igen.
”‘Hon står tyst och väntar, ovetande om vad som ska hända.
Ovetande om att hon är iakttagen.
Ovetande om att hennes steg är räknade, ovetande om att hennes hjärta snart kommer sluta slå.
Ovetande om att Den kommer närmare.
Ovetande om att jag kommer närmare.
Ovetande om att vi kommer närmare med er undergång.
Du står och väntar ovetande om vad som ska hända.
Men en sak kan du vara säker på, dina steg är räknade och en dag kommer ditt blodiga hjärta att sluta slå tillsammans med hennes.
Ty en dag kommer ni aldrig vakna igen.
När den dagen kommer är det redan försent.’ Och signerat med ett A, som förra gången.” Hon stirrar tomt på honom men verkar inte bry sig så mycket längre, nu är det bara tomma ord.
”Vi har inte ens sett henne sedan den korta striden i Cynthias kontor”, säger jag och försöker trösta henne med dem orden trots att hon är den starka av oss två, oavsett vad – utom förmågor och krafter. Vi har inte sett henne, om inte mina drömmar gills. Jag visste att hon rymde på grund av en dröm jag hade när jag över hos Dominick i hans hus i Änglarnas stad. Det är en förmåga vi utvalda har; att kunna se in i framtiden genom drömmar. Eller saker som sker i den sekunden. Det varierar, men i den drömmen var det exakt i den sekunden.
Hon nickar med ett nästan osynligt leende.
”Det var ett hot… och en varning”, säger Dominick fundersamt. Hans nötbruna ögon möter Angels lika klara havsblå ögon som mammas. ”Du kom verkligen ihåg allt det där?”
Hon rycker på axlarna. ”Fotografisktminne.”
Han nickar.
”Vart tog hon vägen?” gäspar någon innan personen uppenbarar sig i dörröppningen.
”Åh, dude. Inte okej”, säger Dominick och skakar på huvudet.
”Vad?” frågar Patrick och kliar sig i bakhuvudet.
”Vet du var vi är?” undrar Dominick.
”Hemma”, svarar Patrick.
”Du betraktar det lite för mycket som hemma. Man går bara inte runt i endast kalsonger hemma hos någon annan”, säger Dominick och skakar åter igen på huvudet.
”Äh, det gör väl inget”, gäspar han till svar. ”Det är bara Angel och Laurina. Och ja, plus du också då.” Jag vet inte hur röd jag är om kinderna men man skulle nog kunna steka ägg på dem. Att jag skulle se Patrick i boxerkalsonger har aldrig slagit mig, och… Herregud, det här är ju pinsamt!
”Frukost! Skynda er, annars kommer ni försent!” ropar mamma igen.
”Oj. Det förklarar huvudskakningarna”, säger Patrick och rodnar lätt.
”Släng på några byxor”, säger Angel och Dominick med en mun.
”Bara för att du sover i gårdagens kläder”, säger Patrick bittert till Dominick. Dominick himlar med ögonen och viskar lågt till mig: ”Han är jämt så här på mornarna, en riktig plåga.”
”Min ängel, snälla, jag måste verkligen på toa”, ber Patrick Angel. Hon ger honom en hård blick. Jag smiter förbi Patrick med Dominick hack i häl och betraktar scenen utifrån hallen istället.
”Nej”, svara hon bestämt. ”Jag måste verkligen duscha”, säger hon ännu mer bestämt och jag förstår att hon tänker på blodet som måste ha kommit från något levande. Blod som en gång livnärde någon stackars varelse som måste vara död nu. Blod som hon måste ha nuddat när hon försökte skydda mig från den vedervärdiga synen. Som kanske finns på hennes hud nu och som hon vägrar visa.
Kanske undviker hon anblicken av skjortärmen för att hon skulle börja kräkas på direkten?
”Snälla, jag mås…”
”Nej.”
Patrick går muttrande därifrån och Angel ler beklagande mot oss.
”Inte tillräckligt med sömn”, suckar hon. Jag nickar bara och försöker att inte tänka på rodnaden på mina kinder.
”Jag måste också ta en dusch efteråt”, inflikar Dominick. ”Är du snäll och säger till på direkten? Jag kommer inte kunna äta något innan den.” Angel nickar förstående och säger att hon känner samma sak.

•••

Well.... Som ni ser blir det inte så många korta kapitel xD

Nej nej nej, jag verkligen ÄLSKAR det!!!!:3♥ Lova alltid kapitel!!! ♥

Bara jag som ryser när jag läste om detta?
’Hon står tyst och väntar, ovetande om vad som ska hända.
Ovetande om att hon är iakttagen.
Ovetande om att hennes steg är räknade, ovetande om att hennes hjärta snart kommer sluta slå.
Ovetande om att Den kommer närmare.
Ovetande om att jag kommer närmare.
Ovetande om att vi kommer närmare med er undergång.
Du står och väntar ovetande om vad som ska hända.
Men en sak kan du vara säker på, dina steg är räknade och en dag kommer ditt blodiga hjärta att sluta slå tillsammans med hennes.
Ty en dag kommer ni aldrig vakna igen.
När den dagen kommer är det redan försent.'

Oj oj oj hur sjutton Ashley?!♥ xD Men jag tror det det är Ashley som skrev det där, jag tro det var
Henne menas väl Laurina? :3♥ shit!♥
Jag trodde Dominick skulle typ flyga Iväg någonstans för att skydda Laurina, jag trodde verkligen han skulle bli galen av oro xD♥ Men han kanske inte är galen av det, men är iallafall orolig?♥ xD

Åh Gud! Jag skulle vara "GAAAAAAH" och skiträdd om jag var Laurina!! xD♥ jag antar att slutstriden kommer vara mellan Laurina och Ashley, eller typ Laurina och Lukas. XD♥ jag vill verkligen läsa med, jag vill se hur det går för dem!!! :3♥

Men glömde Laurina bara av det som hon kom på på natten?!♥ "Han kan inte mitt efternamn, inget har talat om det för honom" Typ, och hon bara fått det ur huvudet? :p hon har ju typ sämre minne än jag då! xD ♥♥

Jag antar att kommentaren blev lite lång...:3^^♥ Men snälla, stt kapitel idag till?♥ usch nej, nu känner jag mig verkligen Hemsk! du lägger upp när du vill ♥ Men har du Selma någonsin typ varit beroende av en berättelse, och bara tänker på den hela dagen?? XD ♥ Så är det för mig och din berättelse, den är ju beroendeframkallande!!! xD♥

Till sist, ska jag tagga några personer som kanske vill läsa? ♥
Emmah
Liv_Weasley
Lellilola
Minihäst

Vill ni läsa denna berättelse? ♥ För att förstå hela kanske ni borde läsa 1:an också! ♥ inget tvång, jag bara undrar!! ♥

Love from
//Molly♥

OOOOH!

Gud så fint ♥♥

Gah! x) Nu sitter jag helt illröd i ansiktet! D: ♥

Molly evans, tycker du inte att hela natten var tillräckligt mysko? Hon glömmer det självklart xD
Och, din kommentar var såklart inte för lång Helt perfekt! Jag blir så lycklig av att läsa den! ♥

Lellilola, gud vad jag blir glad av din kommentar! ♥
•••

Kapitel 9 Del 2

”Kommer snart”, säger jag och springer uppför trappan.
”Okej”, hör jag alla tre svara. Jag öppnar snabbt dörren till mitt rum och rotar fram några kläder. Jag svär lågt.
”Jag borde ha bytt om innan!” Jag är förbannad på mig själv och stressad. Jag bryr mig inte så mycket ifall jag kommer försent eller inte men jag hatar det.
Jag tar det svarta jeansen och hittar ett vanligt linne i blått.
Jag orkar inte fixa till håret så jag låter det bara vara – det är det jag gillar med mitt hår jag slipper göra någonting speciellt med det men ändå är det snyggt.
Jag stressar fram till sängen och börjar snabbt och vant bädda den.
Någonting svart fångar min blick och med frågor i huvudet så tar jag upp det med vänster hand.
Jag kan inte hålla inne skriket.
Fjädern som är lika lång som hela min arm bränner mig i handen men det är tatueringen på insidan av underarmen och skrämmer mig mer än den blodiga spegeln tidigare i morse. För den här tillhör henne, det är något från henne. Inte från någon levande varelse som vi inte vet namnet på. Det här är personligt, något som en gång tillhörde henne innan den kom till min säng – och den är förtrollad för att bränna min hud...
Om vi någonsin tvivlat på att det är henne hoten kommer ifrån så vet vi med säkerhet det nu.
Jag släpper förskräckt fjädern och en tanke far förbi i mitt huvud. Kan fjädern ha gett mig märket? Jag skjuter bort frågan, jag vet att svaret är ett solklart nej.
En perfekt femuddig stjärna i en perfekt cirkel med en spets är riktad mot min hand. Jag ser stjärnan perfekt, den är vänd åt mitt håll. Från varje spets går ett streck på en och en halv centimeter ut och korsar därmed även cirkelns linje.
Stjärnan och strecken är svarta men cirkeln är mörkt, mörkt blå.
Jag stänger igen min mun och rusar till garderoben.
Jag hinner se den långa, svarta fjädern åka ner till mattan. Den dinglar inte som en vanlig fjäder utan faller ner som om den vore en tegelsten trots att den knappt väger något.
Jag försöker febrilt leta fram en munkjacka medan Dominick kommer rusande.
”Vad har hänt?” frågar han och söker snabbt med blicken. Han registrerar det hela med lugn. Som om han letar efter ett större hot som inte finns. ”Ashleys fjäder och… vad fan har du på armen?” frågar han och kommer fram till mig och tar ett hårt tag om armen, precis över spetsen som är riktad mot min hand.
Han flämtar till. ”Det är Ljus märke!” andas han fascinerat.
”Ljus märke?” frågar jag och sliter åt mig min arm. ”Ljus eller inte, jag måste hitta en munkjacka nu.”
”Det är augusti, mitt hjärta”, säger Dominick. ”Och märket är inget du borde skämmas över, du har fått det för att du är utvald.”
”Lätt för dig att säga. Mamma skulle tro att jag frivilligt gick till en tatuerare och tatuerade mig, och vet du vad det värsta är? Jag är ganska säker på att den har varit på min arm sedan i morse, fast jag har inte upptäckt den förrän nu. Och om det här märket kom för att jag är utvald borde det ha kommit när jag blev utvald, det här bådar inte gott, Dominick”, babblar jag medan jag rotar runt i garderoben. Jag lyckas hitta en creméfärgad munktröja som jag nästan kastar mig över av lättnad. Jag tar snabbt på mig den.
”Säg inget om augusti igen, det duggar fortfarande lätt och blåser nästan lika hårt som igår”, säger jag. Han kollar snabbt bort mot fönstret och höjer misstänksamt på ena ögonbrynet.
”När hann du kolla ut?”
”Det hann jag aldrig om man ska vara ärlig, jag bara visste. Ännu en förmåga, antar jag. Jag kan också tala om att det kommer bli rykande hett imorgon, vilket kommer leda till problem, vad ska jag då ta på mig? Munkjackan kommer inte funka igen, jag mås…” Jag känner Dominicks armar runt min midja och håller käften. Allt jag säger är pladder för att dölja hur skakad jag är. Varför var jag tvungen att få en tatuering nu?
Elds närvaro som har funnits sedan badrumsincidenten försvinner, överlämnar mig till Dominick i förtroende.
Dominicks läppar snuddar lätt vid min hals och jag slappnar av, låter paniken, stressen och rädslan bara rinna bort.
Han kysser mig vid halsen och fortsätter uppåt tills jag vänder mig om, lägger armarna om hans hals och kysser honom. Han kysser mig tillbaka och jag drar handen genom hans hår, drar in den välbekanta och lugnande doften av honom.
Hans kyssar är hungriga, liksom mina – mer passionerade än någonsin. Jag låter handen fara över hans muskulösa rygg.
Han avbryter kyssen, flämtar, ser på mig med vilda, upphetsade, och kärleksfulla ögon.
”Laurina…”
Jag lägger ena handen på hans bröst, känner hur det sänks upp och ner och hur hans annars så stadiga puls blir ostadig. Jag biter mig leende i underläppen.
Han börjar kyssa mig igen, på munnen, halsen, nyckelbenen och biter mig lekfullt i läppen. Hans fingrar leker retsamt vid nedersta delen av linnet. Munkjackan som jag inte har hunnit dra igen dragkedjan på ännu känns plötsligt för varm och jag lyckas krångla mig ur den utan att avbryta våra hungriga kyssar.
Min hand är innanför hans T-tröja och jag känner hur hans muskler spänns under min beröring.
Han drar sig undan och andas ansträngt.
”Du är farlig, mitt hjärta”, andas han fascinerat och lekfullt med en underton av retfullhet. Jag närmar mig honom och börjar kyssa honom igen. Han svarar genast och jag önskar att jag inte var medveten om att vi kommer komma försent till skolan.
Hans hand är vid mitt lår och min hand är på hans rygg, i hans hår och vid hans nacke. Jag önskar att det här aldrig tog slut, att vi alltid kunde vara så här tätt intill varandra. Varenda millimeter av min kropp skriker efter honom, behöver honom mer än vad jag behöver syret jag andas och blodet mitt hjärta pumpar runt.
Han stönar till och innan jag vet ordet av så är mina garderobsdörrar stängda och jag upptryckt mot dem med benen runt hans midja. Mina händer är uppe vid hans hår igen och jag kysser honom för att kunna släcka elden inom mig i viss mån åtminstone, men den blossar bara upp igen – ännu aggressivare än förra gången.
Han avbryter kyssarna och ser på mig med beundrande och kärleksfull blick. Jag försöker finna ord som beskriver hur mycket jag älskar honom, att jag vill ha honom vid min sida var vi än hamnar, att jag inte ens kan fantisera om att vara tillsammans med någon annan, känna någon annans händer på min kropp, känna någon annans läppar mot mina, att jag inte vill att någon annan varken ska röra mig eller säga ”jag älskar dig” till mig, förutom han. Jag vill förklara vad han betyder för mig, att om han inte finns vid min sida så kommer jag ruttna bort och förvandlas till stoft.
Jag märker till min förfäran och förvåning att de orden inte finns i min vokabulär.
Jag viskar dem ord som är närmast men som ändå aldrig kommer att lyckas med att beskriva mina känslor för honom. ”Jag älskar dig.”
Han ler kärleksfullt. ”De där orden är praktiskt taget värdelösa om man ska beskriva mina känslor”, säger han.
”Men det är de som är närmast”, fyller jag i åt honom. Han kysser mig snabbt och lekfullt på halsen. Jag skrattar till och drunknar sedan för vad som måste vara miljonte gången i hans bruna, bottenlösa ögon. Han ser så kärleksfullt på mig att mitt hjärta nästan brister av min egen kärlek som jag känner till honom.
”Ja… Jag älskar dig, Laurina Lea Breakow.” Jag ler utan att ha den minsta aning om vad Elementen säger om oss just nu.

•••

Japp, två kapitel på en dag då xD Igen
Jag... blir så himla glad över era kommentarer! Ni kan verkligen inte ana! ♥

♥♥
Ditt språk är VÄLDIGT fint! Väldigt! Jag hoppas verkligen att du ger oss två kapitel i morgon också…

Dessutom anar jag att du gillar Sherlock, Selma..., according to din signatur...

Som jag sa igår till dig, så skriver du så moget och bra så du skulle kunna bli författare om du ville ♥

De är så söta tillsammans♥

Vart är del 3 nu då Selmis??? ♥

Här kommer nästa kapitel ♥

•••

Kapitel 10


”Den där flickan är allt bra besynnerlig. Ljus märke dyker upp på en utvald för första gången någonsin och hon anar att det betyder någonting dåligt men inom loppet av en minut är hon glad och kysser pojken som betyder mest av alla för henne.” Eld skakar missnöjt på huvudet. Liksom alla andra har han lånat en andes kropp. En eldande från sitt folk eget folk, Luft har lånat en luftandes kropp, Vatten en vattenandes, Jord en jordandes och Ande har fått tillåtelse av Jord att låna en jordandes kropp.
”Eld, även om hon är utvald betyder det inte att hon inte är en tonåring, vilken art hon än skulle tillhöra så skulle den här perioden komma, vilket vi alla var medvetna om när vi valde henne, och hon älskar faktiskt honom”, säger Jord och ser lugnande på honom. Han skakar på huvudet så att några gnistor flyger ifrån honom.
Deras sken är det enda som lyser upp det svarta tomrum de har lånat.
”Självklart förstår jag henne, Jord, men det betyder inte att jag gillar det. Det nalkas till strid, och de är helt omedvetna. Hon förstår värdet av allt men har jämt turen på sin sida. Inget har hänt henne ännu, inget som har skadat henne. När något sker så händer något annat som gör henne gladare, men en dag kommer dem förskjutna känslorna komma till ytan och då får vi hoppas att hon klarar av dem”, säger Eld med bitter ton. Tänk om flickan de alla valde tillsammans med dem andra inte skulle klara det? Förstöra ondskan och rädda Elementen? Deras kraft blir svagare och svagare men hon anar inget utan utnyttjar bara krafterna hon fått.
”Det är jag säker på att hon gör”, säger Vatten, ”hon är den starkaste av alla utvalda genom tiderna. Hon har både styrkan och egenskaperna som behövs.”
”Hon använder oss fortfarande fastän hon inte behöver det, det är slöseri med våra krafter”, suckar Eld.
”Du kan inte klandra henne för hennes ovisshet”, protesterar Luft.
”Nåväl, ni har rätt. Men jag kan inte berätta heller”, säger Eld med en huvudskakning.
”Varför inte?” frågar Ande. ”Det skulle göra saker och ting lättare för dig. Om hon använder en av oss så är det ändå du som blir tömd på kraft tillsammans med oss, du delar den med oss.”
”Tyst, Ande. Du behöver inte påminna mig, jag var väl medveten om riskerna när jag accepterade att bli hennes huvudelement. När Ljus frågande mig så var svaret självklart.” Han ler svagt. Trots dem tretton åren han har varit hennes huvudelement har han inte ångrat sig än.
De andra skakar sorgset på huvudet.
”Du kommer bli den första av oss som försvinner”, säger Jord.
”Eld, du måste berätta för henne. Annars… Annars lämnar du mig ensam en tredje gång, och den här gången kommer jag inte förlåta dig!” snyftar Vatten och ser på honom med bedjande blick.
”Nej, förlåt mig, älskade”, säger Eld och ler beklagande, lite sorgset.
”Då måste du åtminstone ta tillbaka gåvan du gav pojken!” säger hon med desperat röst.
”Skulle du ha tagit tillbaka den om du var jag?” frågar han med sorgsen blick. Trots att hans undergång är nära så ångrar han inte sina beslut. Och tre av dem många besluten är de viktigaste som är lika självklara för honom som att människor andas.
Hans första beslut som han aldrig skulle ångra var sitt förhållande med Vatten, än är känslorna kvar, det enda han är ledsen över är att de aldrig hann förlåta varandra igen, men nu har han klart för sig att han har blivit förlåten en sista gång.
Det andra var Laurina. När han accepterade att bli hennes huvudelement så tog han med öppna armar emot alla konsekvenser som medföljde.
Den tredje var gåvan till Dominick – sin välsignelse och sina vänners, han gav Dominick inträde till elementärernassläkte. Även dem konsekvenserna som medföljde tog han emot med öppna armar, accepterade dem utan att protestera det minsta.
Vatten tittar ner på den lånade kroppens fötter.
”Nej”, viskar hon förkrossat men ändå ärligt. Hon skulle inte ta tillbaka en sådan stor gåva som inkluderar krafter, hon skulle liksom Eld tänkt igenom det innan hon bestämde sig, och då skulle hon inte ångra sig.
”Se så, älskade”, säger han och går fram till henne och förstör därmed cirkeln de står i. När han står med Vatten i sina armar så tittar han ner på henne med ett plågat och roat leende.
”Men än har jag inte tänkt försvinna, jag ska inte försvinna innan striden, det är ett löfte.” Han ler säkert mot dem alla med ett varmt leende som sällan kommer fram.
Alla, inklusive Vatten, ler tillbaka.
”Det hade vi inte trott heller, gamle vän”, säger Ande med ett vänskapligt leende.
”Att du skulle lämna oss i en strid har jag inte ens tänkt på”, ler Luft.
”Skulle Eld, Eld av alla överge en strid? Det tror jag knappast”, fnyser Jord och ler sedan.
”Du är för envis för att försvinna så snart”, ler Vatten och ett litet, litet skratt kommer ur henne.

•••

I really hope you like it! ♥

If I like it?

Såklart jag gör!

♥♥♥♥

Shit så bra♥