Don't wanna loose you!

Jätte bra!
Du är väldigt duktig på att skriva!

Tack så mycket allihopa! Era kommentarer betyder verkligen jättemycket!


Tack igen! Jag tänkte byta till Annies perspektiv i detta kapitel

(Annies perspektiv!!)

Kapitel 20

Jag satt ihopkuren bredvid mor i den slitna soffan och tittade på öppningsceremonin. Distrikt efter distrikt åkte och mitt hjärta slog snabbare när det var distrikt fyras tur, Finnicks tur. I en vagn dragen av ståtla, vit skimrande hästar stod de. Distrikt fyras tributer. Jag hoppade till när jag såg Finnicks vackra silhuett och tårarna rann. Mor strök tröstande handen över mitt bruna, toviga hår. Finnick och den kvinnliga deltagaren bar gröna dräkter med en massa skräp slängt överallt. Det såg hemskt ut, men inte hemskare än vanligt. De log ståtligt och vinkade, poserade, vad som helst för att göra ett bra första intryck. Även om dräkterna var otroligt fula såg de snygga ut där de stod på vagnen, tillsammans. På nytt kände jag mig avundsjuk av att hon skulle få spendera så mycket tid tillsammans med Finnick under de kommande dagarna, men sköt snabbt bort de giriga tankarna.

Karriäristerna såg som vanligt stolta, muskulösa och snygga ut. De hade säkerligen varit frivilliga till detta galenskap i hopp om att vinna, vilket de nästan alltid gör. Jag tittade på alla distriktens kvinnliga och manliga tributer för att titta efter allvarliga hot mot Finnick, men slutade efter ett tag. Man vet aldrig vad folk har för dolda talanger, hur de än ser ut på utsidan. När ceremonin var över och jag inte kunde se Finnick längre fällde jag tår efter tår. Så jag saknade honom, vad skulle jag ta mig till om han inte kom tillbaka? Jag grävde ner mig i mors famn och snyftade ljudligt. Mor sa inget, för inget skulle förändra något. Hon om någon förstod sorg, hon som mist ett barn och make till havet. Jag som varit så liten när allt hänt kom inte ihåg något, kände ingen sorg förutom min mors sorg. På nytt klamrade jag mig fast vid henne och grät. Även mor fällde tårar som föll ner på min arm och gled vidare ner till handen.

På morgonen väcktes jag utav ett desperat bankande på dörren. Hastigt slängde jag mig fram till dörren och ryckte i den. I dörröppningen stod Abel, han gick i samma klass som mig och var väldigt lång med gyllene brunt hår.
"Hej!" Började han.
"Öh, hej. Vad ville du? Varför bankade du så hårt?"
"Trodde inte du skulle vakna annars." Han smålog charmigt.
"Jaha! Vad ville du då?" Jag blev irriterad av hans leende.
"Förlåt." Började han. "Men vill du hänga med och fiska?"
"Fiska?" Jag höjde på ögonbrynen. "Visst!" Svarade jag när jag kom på hur mycket jag ville glömma allt som pågick. "Visst!" Upprepade jag och drog in honom till huset. "Ska bara byta om först."
"Okej." Sa han och satte sig ner på närmsta slitna trästol. Jag sprang och hämtade den slitna klänningen jag alltid bar när jag skulle fiska, slängde av mig kläderna jag bar och drog på mig klänningen och gick till Abel.
"Fin du är." Sa han rodnandes.
"Tack?" Svarade jag förvirrat. "Vänta lite ska bara säga till mor." Jag gick till mor som satt i soffan med en kopp te i händerna.
"Mor, jag går ut och fiskar med Abel." Hon nickade och jag kysste henne på pannan.

Vi var vid den mest avlägsna bryggan där ingen var och metade efter småfisk. Egentligen fick man säkert inte fiska såhär, men vi har aldrig blivit tillsagda. Jag som var en så skicklig fiskare fick upp fisk först, jag hade till och med fått upp sju fiskar innan Abel fick upp sin första.
"Tur du har idag." Han blängde på mig.
"Kalla det tur om du vill, men jag skulle kalla det skicklighet!" Jag började flina och sedan skratta högt när han gjorde en sådan konstig grimas.
"Kul." Svarade han och försökte att inte le. Jag ställde mig upp och gick bakom honom.
"Visste du." Började jag och lade händerna på hans axlar. "Att." Fortsatte jag och lade all min tyngd på honom. "Att det finns bläckfiskar som kan dra ner en?" Nu flinade jag och knuffade i honom i vattnet när han var som allra minst beredd. Med ett duns hamnade han i vattnet och det skvätte . När han dök upp hade han sjögräs intrasslat i håret. Jag började skratta så mycket att jag satte mig ner, vilket var ett misstag för sekunden efter grep han tag i min fot och drog ner mig i det kalla vattnet. Nu var det han som skrattade och jag tittade surt på honom innan jag också började skratta. Där stod vi i vattnet skrattandes och skvätte vatten på varandra när vi hörde att någon kom.
"Sch!" Hyssjade jag. "Det kommer nån. Det är en fredsväktare." Sa jag när jag fick syn på den mulliga, men muskulösa väktaren. "Kom." Jag vinkade till mig Abel och pekade mot bryggan. "Vi kan vara under, skynda." Vi simmade inunder bryggan och stod tysta i vattnet som räckte mig till axlarna. Väktaren började muttra och gick runt och upp på bryggan. Den knakade när han började gå på den och jag höll andan i rädslan att han skulle höra mina hastiga andetag. Tillslut gick han, men vi stannade under bryggan ett tag till ifall att han skulle lura på stranden. När vi nästan var helt säkra på att han gått gick vi allvarligt upp ur vattnet och pustade ut.
"Det." Började Abel. "Var nära ögat." Fortsatte han viskandes.
"Mm." Nickade jag instämmande.

Tyst och försiktigt gick vi hem till mig eftersom det var närmast. Mor öppnade dörren och fann oss dyblöta med vatten droppandes från näsa, hår och fingertoppar.
"In med er." Sa hon irriterat, men kärleksfullt och drog in oss båda och stängde dörren efter oss.
"Säg inget." Sa hon när jag började ursäkta oss. Hon badade oss båda i det varma vattnet hon haft över den öppna elden och skrubbade oss rena, torkade oss envist när vi försökte smita. Gav oss nya torra kläder och ledde oss till brasan.
"Så, sätt er och värm er så kommer jag med soppa." Nästan genast var hon tillbaka med soppa till oss båda med två brödskivor var och skedar. Belåtet sörplade vi i oss av det varma och slet i oss det sega brödet och doppade det i soppan. När vi ätit färdigt och Abels kläder torkat gick han hem.
"Tack frun." Hade han sagt till mor innan han gått. Hon hade rufsat honom i håret och kramat om honom.

"Så, tog ni med nån fisk?" Mor såg leendes på mig.
"Faktiskt så lade jag dem utanför." Jag gick ut i regnet och drog upp de leriga fiskarna och gick tillbaka in i värmen. "Här." Med åtta fiskar i handen räckte jag dem smutsiga till henne.
"Tack." Hon log kärleksfullt och strök min kind med sin mjuka hand. "Tack, mitt barn." Hon var tårögd och jag slängde armarna om henne.
"Åh, mor." Suckade jag.


Hoppas ni gillar det!

Om vi gillade??!?!?!?!?!!?!?!?!?!!?!?!?!?!?!!?!?!?!?!!?!?!?!?!? DET VAR JU SÅ HIMLAAWESOMESOMETTKAPITELKANBLI!!!!!!!!!!!!

Åh, stackars Annie! :´( ;(
Kommer det en fortsättningen på denna ff, då Annie är utvald…?

Åh nej! DUMMA ABEL! Han är säkert kär i Annie, och om de blir ihop blir det inte Fannie STICK IBÄG OCH HITTA NÅGON ANNAN, ABEL!!! :3

Älskar verkligen kapilterna♥

Plz, SNÄLLA, KAN VI FÅ MER IDAG!?!?!? SNÄLLA, JAG HAR ALDRIG VELAT HA ETT NYTT KAPITEL SOM NU, SÅ SNÄLLA GE OSS ETT TILL, NU!!!!♥ 3 ♥

Tack så jättemycket! Och jag har faktiskt typ tre kapitlen på lager som jag inte hunnit lägga ut
Jag kanske skriver en när Annie blir vald, men det blir en annan ff i så fall tack igen

Så… vi får ett nytt kapitel nu!
Jippi!♥

Här kommer nästa!

(Finnick perspektiv!)

Kapitel 21

Jag var i rummet som var tilldelat till mig för tillfället och låg ner i sängen som var ovanligt stor och mjuk. Definitivt skönare än sängen där hemma, men just nu skulle jag föredra att ligga i min egna säng. Slippa mina bekymmer, slippa åka till arenan denna gång och fortsätta att hoppas på att inte bli vald. Leva lyckligt, så lyckligt man skulle kunna leva här i Panem, i distrikten. Men, det var för sent, inget kan ändra på detta och alla mina bekymmer är mina egna. Vem kan hjälpa mig? Ingen. Antingen kommer jag tillbaka till distrikt fyra, till Annie eller så dör jag i arenan och kommer aldrig tillbaka hem. När jag låg där på sängen dök saknaden fram. Hela dagen hade jag skjutit undan den, men tillslut hann den ifatt mig. Jag saknade hem, mor och far, Annie, distrikt fyra. Att saknaden skulle bli så stor och överväldigande hade jag aldrig trott, men jag tänkte inte visa mig känslosam här i huvudstaden, inte här.

På morgonen blev jag väckt av Selins bankande som ekade i rummet.
"Upp!" Skrek hon och slutade banka tillslut. Äntligen. Jag ställde mig upp och gick in till duschen, tryckte på några knappar på måfå för att testa mig fram. Det började med otur, iskallt vatten, men tillslut fick jag kläm på det och visste vad några av knapparna bringade. I ljummet vatten stod jag och blev schamponerad av det skummiga, citron luktande vattnet. När jag äntligen var ren, fräsch och torr slängde jag på mig kläderna som hade blivit lämnade på min säng medan jag duschade. De var svarta, tajta och elastiska. Med träningskläderna på gick jag ner till frukosten där alla redan satt, handledarna, eskorten och Henrietta som bar samma klädsel som jag. Jag satte mig på den lediga stolen bredvid Henrietta och suckade hungrigt när magen kurrade. Tre av de rostade mackorna med marmelad på hamnade i magen tillsammans med flertalet ägg och apelsindryck. Henrietta satt och sörplade i sig utav blåbärsyoghurten och tuggade på ett äpple emellanåt.

"Är ni färdiga? Då så ska vi ner till träningscentret, vi måste komma lite tidigare också." Selin reste sig upp och vinkade mot mig och Henrietta att vi skulle följa efter. Minuten efter stod vi utanför hissen och skulle gå in. Henrietta som stod bredvid mig var röd i ansiktet och darrade lite.
"Mår du bra?" Viskade jag.
Hon skakade på huvudet." Neej! Det går så snabbt och jag mår illa utav det." Viskade hon tillbaka med handen på magen.
"Det är lugnt." Fortsatte jag när vi väl var inne i hissen och Selin knappade in våningen, näst längst ner. Henrietta tittade skräckslaget på mig och tog ett hårt grepp om min hand. Jag lyfte på ögonbrynen och flinade retandes på skoj. Handen som hon hade haft på magen var nu ledig och hon slog till mig på magen med den igen, precis som förra gången gjorde det ont.
När hissen började åka hastigt ner blundade hon och höll för munnen med sin lediga hand och på nolltid var vi framme. Selin gick såklart ut först och tittade inte ens bak utan fortsatte bara mot platsen vi skulle till. För att hinna ifatt henne med sina jättekliv fick vi småspringa, fortfarande med våra händer sammanflätade. Vid Selins sida såg vi bortkomna ut där vi oroligt och nyfiket tittade runt om oss. Vid öppningen till själva centret släppte jag och Henrietta varandras hand och flyttade isär något. Med stolta steg gick vi in efter Selin till den gigantiska träningssalen och fann hälften av deltagarna på plats, såklart var karriäristerna några utav dem. Vårt distrikt räknades också oftast som karriärister, men jag såg oss inte riktigt som det. Vi har iallafall inte frivilliga lika ofta för ingen vill åka dit, hur skicklig man än är. Med distrikt ett och två är det annorlunda, de vill åka hit. Det är en ära och de flesta åren vinner också karriäristerna, även vårt distrikt har haft en hel del vinnare.

Vi hade en genomgång om en massa viktig information, vad som är viktigt att tänka på med mera. Själv lyssnade jag bara halvt medan jag iakttog karriäristerna, de var lika närda som vanligt och jämfört med distrikt tolvs tributer som nästan alltid är undernärda, smala och svaga såg de jättelika ut. Tolvorna har bara vunnit några gånger. Ingen såg dem som ett hot, varför skulle dem, ett par undernärda ungar som blivit inskickade till arenan med inga erfarenheter, styrkor. Oftast blir de dödade under blodbadet, annars under nattjakten. Om inte då, följande dag. Aldrig att de är i närheten av finalen.

Medan jag tittade runt omkring mig på mina nya fiender kände jag att jag ändå hade en chans i detta. Största hotet var karriäristerna, däribland Henrietta. Hon skulle göra vad som helst för att komma tillbaka, hon har stora chanser och skulle inte ens ge vika för mig- så fort som hon fick chansen skulle hon döda mig. Jag skulle nog göra detsamma, men detta var inget jag ville tänka på just nu så jag slog bort tanken och riktade min uppmärksamhet någon annanstans.

Jag och Henrietta tränade tillsammans första dagen och övade in växter, knopar. Vi fäktades, förbättrade våra färdigheter, hela tiden iakttagna utav karriäristerna- ettorna och tvåorna. Både jag och Henrietta visste att de skulle bjuda in oss som allierade när som helst och diskuterade medan vi övade in alla de knopar vi fått lära oss.
"Så, ska du bli allierad med dem?" Henrietta blängde på mig med sina blåa ögon som speglade hennes yttre syn. "Hallå?" Fortsatte hon när jag bara satt och betraktade henne.
"Vet inte. Kanske, men tror inte det."
Svarade jag med en ryckning på axlarna och knöt smidigt upp knuten som jag precis knutit och fortsatte knyta en annan knut med det två decimeter långa snöret."Du då?"
"Öhm, kanske, tror det." Nu tittade hon ner på sina långa fingrar som försökte få upp den misslyckade knuten, men förgäves.
"Här." Sa jag och sträckte mig efter hennes snöre som hon lättat lämnade över. Snabbt knöt jag upp knuten och kastade tillbaka snöret som hamnade vid hennes skor.
"Tack." Mumlade hon leendes när hon tittade upp.
"Ja, magiska fingrar. Expert på allt, snyggast, bäst." Jag höjde ögonbrynen och poserade.
"Visst." Hon himlade med ögonen samtidigt som hon satt och flinade. Själv så log jag med blicken farandes runt i rummet efter stationen med växter. Vi gick till växtstationen och satte oss ner bredvid kvinnan som var informatören.
"E ni bra på växter?" Frågade informatören
"Helt okej." Svarade Henrietta.
"Sådär." Fortsatte jag.
"Okej, här kan ni öva på ätbara växter och även giftiga."

Efter träningen hade vi åkt upp till vår våning och ätit. Det var natt nu och jag låg i sängen och tänkte. Tänkte på allt möjligt. Spelen, träningen, huvudstaden, distrikt fyra, maten, Panem, Annie, Henrietta. Med en massa tankar farandes runt i mitt huvud och med blandade känslor somnade jag tillslut.

Hoppas ni gillar det! Hinner kanske lägga ut ännu ett senare ikväll

SÅÅÅÅÅ BRA!!!!! MEEEER!!! NUUUUUUUU!!!♥

Så BÄST!!!!!

JÄTTE BRA!

Tack tack tack

Kapitel 22



Det var andra träningsdagen och jag och Henrietta stod med pil och båge i händerna. Vi laddade med en ny pil och sköt iväg dem samtidigt. Min pil hamnade i cirkeln bredvid den mittersta, Henrietta var sämre och pilen kom på fjärde linjen.
"Ännu en sak jag är bättre på." Retades jag och lyfte bågen över huvudet.
"Så självsäker man kan vara då." Hon himlade med ögonen. "Tror du de kommer "bjuda" in oss?" Hon sade ordet "bjuda" långsamt och ironiskt, hon menade karriäristerna.
"Vänta bara, de kommer när som helst." Jag viftade med handen som om det var en småsak, vilket det var för mig.
"Jag ska alliera mig med dem i alla fall." Hon ryckte på axlarna och laddade en ny pil som hon släppte iväg, denna gången hamnade den i mitten. Hon blinkade med ena ögat och log charmigt.
"Bravo." Jag klappade långsamt med händerna för att visa sarkasmen.
"Kan du bättre?" Frågade hon.
"Vi får väl se." Nu stod vi bredvid varandra meter bort från varsin piltavla. Samtidigt laddade vi med pilar och sköt iväg, allting väldigt snabbt. Bådas hamnade i mittersta cirkeln och jag laddade med en ny pil som jag släppte iväg, den kom precis bredvid den första pilen.
"Wow." Sa hon ironiskt.
"Vad sa jag." Jag nickade menandes bakåt med huvudet i riktning mot en karriärist som gick mot vår riktning.
"Tjena, fyror." Han var från ettan och var lång med guldbrunt hår. "Vi." Han syftade på ettorna och tvåorna. "Har ett erbjudande."
"Jaså." Mumlade jag för mig själv, tydligen hade han hört detta och blängde på mig i en hundradels sekund.
"Vill ni bli allierade?" Jag förstod att han kände sig förödmjukad av att det var just han som fick fråga som om han var desperat. Sedan gick han tvärt utan att vänta på vårt svar, tog för givet att vi skulle svara ja och om vi gjorde det var det bara att gå fram till dem på lunchen eller nåt.
"Så." Började Henrietta och flinade. "Ska du alliera dig med dem?"
"Nej." Svarade jag efter att ha tänkt i några sekunder. "Nej." Upprepade jag.
"Du är galen. Fattar du inte att de kommer döda dig. Ingen slipper undan från dem, speciellt inte om man tackar nej." Hon blängde på mig storögt och var röd i ansiktet. När färgen i ansiktet lättade fortsatte hon. "Jag ska verkligen säga ja. Jag är inte helt knäpp heller."
"Jaja, du får göra vad du vill, men jag tänker inte bli allierad med några själviska idioter. Tror du själv att alliansen kommer hålla så länge, den första de kommer att döda när den är slut är dig." Jag stirrade nästa ilsket på henne och mitt tonfall var irriterat.
Henrietta öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen och tittade ner i marken. Jag urskiljde en tår på hennes kind som gled ner på hakan, droppade ner i hennes öppna handflata. Innan hon ställde sig upp torkade hon nonchalant kinden med handryggen och tog upp pilbågen och lämnade den på stället med en massa andra olika bågar och pilar. Eftersom det var dags för lunch gick hon raskt mot matsalen. Långsamt följde jag efter och tog utav en köttgryta med lingon i när jag var framme. Vid kanten av ett bord satte jag mig, på avstånd från karriäristerna som Henrietta hade satt sig bredvid. Genast började hon charma, skratta och prata med dem. De välkomnade henne genast och hade blängt på mig i några få sekunder innan de hade vänt sina ansikten igen.Till och med Henrietta hade tittat mot mitt håll och när våra blickar möttes höjde jag frågandes på ögonbrynen. Hon nickade lätt på huvudet som svar. Hon tänkte alliera sig med dem oavsett, det var ändå försent nu- skulle hon lämna dem nu skulle det räknas som förräderi i deras ögon och de skulle mörda henne så fort de fick chansen.

Efter träningen när vi satt uppe på vår våning och åt middag diskuterade vi om uppvisningen imorgon. Vi skulle visa upp våra skickligheter inför spelledarna.
"Henrietta, vad kan du tänka dig göra?" Frågade Croft.
"Jag kan kasta spjut eller nåt." Hon rodnade. Kunde Henrietta kasta spjut, det hade hon inte sagt innan.
"Spjut." Croft nickade. "Är du bra på det då? Jag menar extraordinärt?"
"Faktiskt, ja. Har övat sen jag var liten och så." Hon tittade ner i sin tallrik som var fylld med en fruktkaka med lite grädde på sidan om.
"Okej, om du tror det räcker så satsa. Finnick, du då?" Nu var det min tur att svara. Medan jag tänkte stoppade jag i mig utav gräddbakelsen som låg ner på min porslinstallrik.
"Alltså, jag är bra på treudd. Och även andra saker, men jag skulle nog välja det om något. Tror jag." Avslutade jag.
"Okej." Croft satt och tittade på Mags som nickade.
"Det låter faktiskt fint så. Jag tvivlar inte på att ni kommer att göra bra ifrån er." Mags fortsatte sedan att mumla för sig själv.

Med fulla magar gick vi till sängs allihop. Morgondagen var en viktig dag, men ändå inte. Det spelar egentligen ingen roll om hur man visar upp sig för spelledarna. Poängen kan vara missledande. Det beror på vilken taktik man kör på, de som har låga poäng kan lika väl var mordiska, men låtsat något annat. De med höga poäng, tja de är väl mordiska de med. Jag tänkte inte mycket på morgondagen utan förlitade mig på mina skickligheter, antingen går det bra eller inte.

Nästa dag satt jag och väntade på min tur. Ettorna och tvåorna hade redan gjort det och nu var det distrikt tres kvinnliga deltagares tur att visa upp sig. Snart var det min tur efter Henrietta.
"Har du bestämt dig ännu?" Hon sa det ganska nonchalant och eftersom vi inte var allierade ignorerade hon mig så mycket som möjligt.
"Vad jag ska visa upp? Vet inte, nåt hittar jag på- min charm kan ju vara till hjälp." Jag tittade framför mig när nästa gick in till spelledarna. "Efter är det du." Sa jag till henne.
"Jaså, hade ingen aning om det." Hennes röst var lugn och samlad, men hennes ben skakade och hon pillade stressat på en tova i håret.

Minuterna efter satt alla som tysta och väntade på sin tur. Precis när det var min tur kände jag ett pirr i magen utav nervositet, men det släppte lika snabbt som den kommit.

"Distrikt fyra, Finnick Odair." Ekade det i rummet när jag hade ställt mig framför spelledarna som var något högre upp än mig.
"Ja." Svarade jag enträget. De satt vid små bord och åt mat.
"Du kan börja." Nu fann jag ägaren till den mörka, ihåliga basrösten- det var en kort man med stor mage och skägg, håret hade tippar med gråa inslag. Jag gick mot vapnen och letade efter mitt vapen, treudden- jag hade sett den under första träningsdagen, men nu var den inte här. Jag improviserade och tog ett spjut istället, den var lång, kraftig och ståtlig. Tjugo meter bort från målet, en föreställande människokropp med ringar på ställen som var dödande efter ett skjut med en pil till exempel. Bredbent ställde jag mig och vred lite på kroppen åt höger och sedan med all kraft sköt jag iväg den, rakt på ringen som motsvarade hjärtats plats hamnade den. Jag sköt en till och sedan med pil och båge även med knivar. Efter att jag visat upp en hel del saker fick jag gå. Nu var det i alla fall uppklarat.


Hoppas ni gillar det
Nu lade jag ut kapitlet lite snabbt så jag kan ha råkat göra nåt fel