Annie Crestas historia

Bevakar fortfarande, detta är ju eb av mugglis bästa fanfictions!
Stackars dig jag är glad att det är bättre nu!! Kram

Klart jag vill läsa mer!!!

Jag bevakar!
Jag tycker att du är stark.
#Staystrong

Kapitel 7


Finnick leder mig genom den mörka korridoren. Här och där står avoxer, som betraktar oss med stumma blickar i deras fåniga huvudstadsutstyrslar.
Finnick tar ingen notis om dem utan fortsätter gå framåt. Det enda ljud som accompanjerar oss på vår lilla promenad är mina hulkningar.

Jag vill inte titta längre.

Överallt tror min hjärna att Lynn står – bakom gardinerna, vid fönstren och till och med som en av avoxerna ser jag henne och för första gången i mitt liv önskar jag att jag var blind. Skulle jag behöva delta i hungerspelen ändå om jag var blind?

En tanke på mig själv som långsamt sticker ut mina ögon bildas i min hjärna och jag snyftar till igen. Finnick vänder sig inte om för att fråga hur det är med mig, utan drar mig in i närmaste hiss. Han släpper inte min handled någon gång, inte ens när han bankar till hissknappen till bottenvåningen lite onödigt hårt – den blinkar till och släcker sig själv. Han svär till, drar ut mig ur hissen igen och sedan in i nästa hiss, där han trycker aningen lösare på knappen till bottenvåningen.

Resan tar ca tio sekunder, ändå känns det som om en evighet. Finnick vägrar möta min blick och det får mig (av någon anledning) att börja snyfta igen.

Äntligen öppnas hissdörrarna. På ca en halv sekund har Finnick börjat gå ut, fortfarande med ett våldsamt starkt grepp om min handled. Jag förstår inte vart vi är på väg förrän de massiva dörrarna som separerar mig från huvudstaden dyker upp i mitt synfält. Jag börjar streta emot, och, trots att det står avoxer och vakter överallt, börjar jag skrika.

”Släpp mig!” Jag river och sliter i hans dyra skjorta. ”Släpp Mig!”
Han lyder inte, utan vänder sig om och väser:
”Sluta.”
Jag ger till ett öronbedövande tjut, lyfter min fria hand och börjar klösa överallt jag kan komma åt på hans ansikte. Förmodligen kommer jag få någon slags straff för att jag förstört Finnick Odairs perfekta ansikte, men i nuläget kan jag inte fokusera på det.

Det känns skönt att få riva ut min ilska.

Allt jag hinner se innan hela världen vänds upp och ner är Finnicks arga ögon. Mitt huvud börjar dunka mot någons muskulösa rygg, och på något sätt förstår jag att Finnick lyft upp mig och placerat mig över sin axel som en säck fisk.

En kvinnoröst säger något om att ni tyvärr inte kan gå ut där, mr Odair, men Finnick spinner något om att jag kan betala tillbaka med en natt i mitt rum om du inte skvallrar och jag blir alldeles iskall när jag förstår vad han menar, trots att det inte berör mig på något sätt.

Kvinnan måste ha accepterat Finnicks erbjudande (vem skulle inte göra det – det är ju Finnick Odair, för guds skull!) för jag blir alldeles bländad av kvällssolen när dörrarna öppnas.

Det känns som åratal sedan jag var ute i solen.

Finnick släpper ner mig från hans axel, men behåller det stadiga greppet om min hand. Jag funderar på att börja skrika åt honom igen, men synen jag har framför mig får mig att bli alldeles stum. Min mun faller ihop i ultrarapid, för framför mig har jag en sagovärld. Husen är höga som bergen bakom dem och överallt runt omkring mig går dess invånare omkring, och trots att deras kläder är det fånigaste jag sett kan jag inte låta bli att tycka att det här är ganska vackert.

Finnick låter mig inte titta länge. Han börjar dra iväg med mig ännu en gång.

”Vart är vi på väg?”
Han knuffar sig genom en skara av fnittrande kvinnor, som alla håller på att svimma när hans fingrar gör kontakt med deras skinn.
”Bort.”
”Är det inte förbjudet att lämna vårt område…”
”Bara om någon får reda på det.” Finnicks röst är hård.

Jag sväljer. ”Den där kvinnan…”
”Hon skvallrar inte.”
”Vad händer om hon gör det?”
”Jag dör.”

Jag sväljer igen innan jag inser att om det här på något sätt når President Snow så kommer det att gå ut över mig också. Förmodligen kommer han beordra spelledarna att döda mig fort inne på arenan – om jag på något sätt överlever blodbadet, vill säga.

Ett våldsamt hat mot Finnick fyller mig.

”Släpp mig”, väser jag. Han skakar på huvudet.
”Nej.” Han skrattar, ett ljud som helt saknar humor. ”Dessutom kan du lika gärna börja öva inför spelen nu. Tror du att de kommer släppa dig om du ber om det?”
Jag fräser något jag inte ens lyckas höra själv.

-o-

Medan Finnick drar mig genom hela staden hinner solen gå ner. Plötsligt börjar alla de höga husen glittra i regnbågens alla färger – violett, polkarandigt och till och med lika tigermönstrat som Tigris skinn.

Jag har aldrig sett något liknande.

Hemma i distrikt fyra är genomsnittshuset byggt av den kalk som finns i berggrunden – vitt och ungefär två våningar. Det är klart – det finns ju en finare del av vårt distrikt, men inte ens där har jag sett något sådant här, och jag är inte säker på om jag ska älska eller hata det.

Finnick hatar det.

Eller, det är i alla fall vad jag tror, när han äntligen äntligen stannar i en park och jag får tillfälle att titta närmare på honom. Hans bronsfärgade hår, upplyst av det knallrosa vattnet som sprutar från fontänen bakom honom i en glittrande kaskad, är rufsigt av vinden och hans ögonbryn är vävda tillsammans i ett irriterat uttryck.

Jag förstår inte vad jag har gjort för att få honom så arg, och en våldsam lust att falla på knä framför honom och be om förlåtelse griper mig.

”Är du arg?” Orden faller ur mig som en kaskad innan jag kan stoppa dem.
Finnick vänder sig mot mig och fnyser. ”Annie, jag är inte arg.”
Hans ansiktsuttryck säger något helt annat.

”Vad är det då?” Gråten smyger sig upp i halsen. ”Vad har jag gjort?”
Han suckar djupt och jag hoppar till när han lyfter ena handen och knäpper till med fingrarna.
”Det är dags att du vaknar”, fräser han. Jag måste se oförstående ut, för han fortsätter:
”Tro inte att jag inte märkt hur du går omkring som i en dimma! Annie, jag hör dig gråta på nätterna! Du kan inte bara…”
”Det är ju inte så att jag älskar det här, precis!” Tårarna sprutar ur mina ögon och jag faller ner i en besegrad hög bredvid marmorfontänen.

Finnick böjer sig ner och tar tag i mina axlar med ännu hårdare grepp än när han höll i min handled.
”Man kan inte vinna om man inte är stark”, fräser han. ”Hittills har det inte gått väldigt bra!”
Jag fnyser till. ”Och sedan när har jag haft en chans att vinna?”

Då börjar Finnick också gråta. Han sjunker ihop bredvid mig, och trots att jag kan se att han till varje pris försöker dölja sina tårar lyckas han inte.

Tystnaden som sänker sig är generad, och det enda ljudet som hörs är hans oregelbundna snyftningar.

När han samlat sig något tittar han upp på mig. Hans havsgröna ögon är rödkantade, och, med den dyra skjortan smått sönderriven av mina naglar tidigare, liknar han en fallen ärkeängel.

”Du måste vinna det här”, mumlar han. Jag rynkar ögonbrynen.
”Berör det dig på något sätt?”
Han tvekar en stund innan han skakar på huvudet. ”Egentligen inte…”
”Varför bryr du dig då?” Avbryter jag. Finnick böjer sig fram mot mig igen och ger mig en allvarlig blick.

”Annie, jag bryr mig om dig väldigt mycket.”


Tack för ert stöd! Ni betyder allt för mig ♥♥♥

FANTASTISKT!!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

ÅÅÅ Jag vill ha Finnick!

Gud vad himla underbartawsome!
Alltså jag grät större delar av kapitlet du skriver så himla underbart, dina ord beskriver allting på ett sätt som bara får en att hungra efter mer, Alla karaktärer har du tolkat på ett underbart sätt och Finnick aww... ♥

Annie är också alldeles precis som hon ska vara, tycker verkligen du lyckas med att få till hennes känslor!

Man lider verkligen med Annie i dina ord och alltså är det bara jag som fylls av Annies känslor, men vet liksom inte när ens egna känslor slutar och Annies börjar!!

Underbart, underbart, underbart!!

Det är väldigt bra.

Fantastiskt bra ff!
Jag har aldrig läst en ff ur Annies perspektiv tidigare, så det är väldigt roligt att du fick den idén. Dessutom är jag en stor shipper av Finnick och Annie, så det blir kul att se hur den här fortsätter
Kan inte hitta något alls att anmärka på, du skriver superbra!
Hoppas att du mår bättre nu (läste ditt tidigare inlägg angående den långsamma uppdateringen) och lycka till med livet!

Bara att vänta till nästa kapitel, du slutade med en riktigt cliffhanger