Spirande kärlek

Jättebra 2x

Kapitel sjutton: Sexornas avslutningsfest

"Förstår du inte? Jag kommer få sparken!" Det var Professor Hange som hade skrikit medan han irriterat hade börjat plocka ihop sina saker.
"Du behöver inte vara sur på mig", sade Penelope. "Jag berättade det inte för någon. " Hanges ansiktsuttryck mjuknade.
"Förlåt, Pen. Jag vet att du inte gjorde det, men någon kom på oss. Jag får inte vara kvar här längre."
"Men vem ska ta hand om dina lektioner resten av året?"
"Jag vet inte", svarade Hange ärligt. "Kanske Severus Snape, eller vem vet, Dumbledore själv?"
Penelope satte sig på Hanges säng och såg honom plocka ihop en stund.
"Du får inte glömma mig bara för att du lämnar skolan", sade Penelope tyst och borstade igenom sitt hår med fingrarna.
"Det är klart att jag inte gör", svarade Hange och med en trollstavsrörelse vek resten av hans sockor ihop sig själva. Han vände sig om och såg rakt in i hennes ögon. "Även om det satte mig i klistret, allt det här, så ångrar jag inte en sekund av det." Han satte sig på sängen och kramade om Penelope länge, länge, medan resten av hans packning lade ihop sig själv.

♦

Dagen för sexornas avslutningsfest var här. Alla sjätteklassarna hade varit underligt uppspelta hela dagen, men Alice kunde inte riktigt koncentrera sig på allt roligt som skulle hända samma kväll. Hon hade fortfarande tankarna hos Oscar. Han hade kvicknat till nu, och hade kommit ut från sjukhusflygeln, men det skulle dröja innan han kunde röra sig normalt igen och han verkade fortfarande ha ont där kniven hade stuckits in.

"Men, nu får du skärpa dig, Al." Wen knäppte med fingrarna framför Alices ögon. "Har du glömt klänningen?" Hon höll fram den lila, korta klänningen Alice hade fått i julklapp av just Wen. "Vad är det med dig idag? Du har varit helt borta."
"Jag är bara orolig för Oscar. Jag vet inte om jag vill ha kul när han fortfarande mår så dåligt", svarade Alice tyst, medan hon låg och tittade upp mot taket i sovsalen.
"Han blir inte bättre av att du ligger här och tjurar iallafall. Det är klart att det är bättre att du har kul, glömmer Oscar bara för ikväll. Kom igen, Al."
Alice satte sig upp och tittade på Wen utan att säga något. Wen skakade klänningen framför Alices blick.
"Om du inte tar den här nu så kommer jag att förstöra den." Wen riktade trollstaven mot klänningen. Alice tog den, om än något irriterat.
"Du kommer bli skitsnygg i den där, Alice", sade Cindy, deras andra rumskamrat.
"Japp", sade Wen, som redan hade på sig sin svarta klänning, som passade perfekt med hennes mörkare hy. Alice hade bara sett blek ut i den. Alice tog på sig sin klänning.
"Jack kommer att älska dig i den där", sade Wen. Alice svarade inte.
"Jack? Vår kompis, Jack?", frågade Cindy. "Jag hörde att ni var tillsammans nu."
"Det är vi inte", svarade Alice.
"Ni kommer bli", sade Wen så tyst att bara Alice kunde höra. "Kom igen så fixar vi håret och sminkar oss. Festen börjar snart."

♦

Under tiden gick Jack ner för trappan från sällskapsrummets torn och upp för trappan mot Vid-behov-rummet där festen skulle hållas. Han gick långsamt, för han ville inte vara tidig. Det var det aldrig någon som var. I vanliga fall brukade Jack vara upp mot en halvtimme sen, men idag hade han varit väldigt nervös, och han visste inte riktigt varför. Det var då Jack stötte på Jacob.

"Hej", sade Jack kort, som genast kände igen Jacob från den där dagen när Jacob sprungit efter Alice när hon varit ledsen.
"Hej", svarade Jacob lika kort. "Vet du varför inte Alice vill prata med mig? Jag har märkt att ni umgås mycket och undrar om du visste."
"Nej", svarade Jack.
"Du gillar henne va?", frågade Jacob. "Det är okej om du gör det, jag har insett att hon inte är min typ ändå."
"Ja, det gör jag", sade Jack. "Så du är ihop med Emelie nu?"
"Nej, fast jag vet inte vad hon tror. Hon är ditt ex va?"
"Ja", svarade Jack. "Jag vet inte om du vill ta mina råd. Jag förstår om du inte vill det, ifall du känner att jag tog Alice ifrån dig eller något, men jag tycker att du nog skulle kunna hitta någon bättre än Emelie. Alltså, det är inget fel på Emelie. Hon är ju snygg och så, men jag vet någon som skulle passa dig bättre."
"Vem?", frågade Jacob nyfiket och lade bort den svarta luggen ur ansiktet.
"Wen. Wen Jin."


♦

Alice kom in på festen tillsammans med Wen och Cindy, och alla tre såg minst sagt strålande ut. Cindy gick snabbt iväg till Ellie, en av hennes vänner från Hufflepuff. Alice stod kvar med Wen. Båda två var absolut hänförda av vad som hade hänt med rummet. Ljuset där inne var nedtonat så att det skulle bli mer av en mysstämning över platsen. Två stora bord stod i rummets alla hörn. På dessa fanns skålar med bål och olika godsaker som säkerligen tagits från köket. Musik ljöd över platsen, och exakt hur det gick till (eftersom det inte fanns någon elektricitet) var inte Alice helt säker på. Det var då Alice såg Jack. Han stod där, i mitten av dansgolvet och såg sig omkring, lika hänfört som Alice och Wen gjorde. Alice fick en liten putt av Wen.
"Kom igen nu. Prata med honom."

Alice gick mot Jack med ett leende på läpparna, men innan hon hann fram var någon annan där. Emelie. Hon verkligen slängde sig om Jacks hals och när Emelies läppar mötte Jacks i en lång, passionerad kyss, orkade inte Alice se mer. Hon vände sig om med tårar i ögonen och slog hårt till Wen på vägen ut.
"Jag sade ju att det skulle bli så här", sade hon förebrående innan hon försvann bland folkmyllret. Jack slet sig loss ur Emelies grepp.
"Vad håller du på med? Låt mig vara!" Han gick efter Alice, men hon var redan borta. Istället stannade han hos Wen. "Du är ju god vän med Alice. Kan du inte säga till henne att det var ett misstag. Att det var den där Emelie som... Ja, du vet. Alice lyssnar på dig."
Wen höjde ett ögonbryn till svar.
"Ärligt talat, Jack. Jag trodde du kände Alice. Hon lyssnar inte på någon, inte ens på mig." Jack svarade inte ens utan fortsatte genom sjätteklassarna åt det håll Alice hade gått. Samtidigt kom Jacob fram till Wen.
"Har du kul?", frågade han.
"Nej. Har du?"
"Nej. Vill du gå och göra något annat?"
Wen nickade.
"Visst. Du är Jacob, va?"
"Och du är Wen."

De gick iväg ivrigt pratandes med varandra, och medan Wen och Jacob gick ut från festen hittade Jack äntligen Alice. Hon hade stannat i korridoren utanför Vid-behov-rummet.
"Det var inte jag, Al. Eller, det var jag, men det var inte jag som ville hålla på. Det var Emelie."
Alice torkade bort en tår.
"Det har alltid varit så lätt att prata med dig, Jack. Du har alltid förstått mig, men det kanske inte är meningen."
"Vad?", frågade Jack.
"Vi. Det kanske inte är meningen att det ska bli du och jag." Alice skakade på huvudet. "Jag trodde alltid att det var bäst så, men jag är inte säker längre."
"Ouch. Den där gjorde ont."
"Ärligt talat, Jack. Vad skulle hända om vi kom på att det inte var någon bra idé eller om vi gjorde slut? Skulle vi fortfarande kunna vara vänner?"
"Vet du, Alice. Det är en chansning, och en tuff sådan också, men jag bryr mig inte. Jag gillar verkligen dig och jag är redo att chansa. Är du?" Han tog ett steg närmare henne.
"Jag vet inte", sade Alice ärligt, men det kändes som om hon blivit bedövad.
"Låt mig då åtminstone få prova det här."

Han lade ena handen på Alices kind och deras ansikten kom allt närmare och närmare. När deras läppar äntligen möttes gick en rysning genom Alices kropp och det kändes som om hon aldrig någonsin ville röra på sig. Aldrig. Allt det där som Alice hoppades skulle hända med henne hände när hon hade sin mun sammanlänkad med Jacks. Fyrverkerier kom upp för hennes inre blick och allt kändes så bra. Som det skulle kännas. Alice ångrade genast allt hon hade sagt. Det skulle vara de två tillsammans. Det måste vara förutbestämt.

Ja nytt kapittel

Jag älskade det.

ja jättebra!

i love it ( dålig engelska )

Detta kapitel är kort eftersom det är det sista
Tack för att ni läst, underbara människor. Min nästa fanfic finns här: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=35983&watch=1


Kapitel arton:

Alice kunde knappt ens höra sig själv över allt ljud på King´s cross station, så hon klandrade inte Wen för att hon inte kunde göra det heller. Alice höjde rösten ett snäpp till.
"Vi ses på lovet!"
"Va?"
"Vi ses om ett par veckor, okej?"
De gav varandra en lång kram, fast Alice var fortfarande inte helt säker på att Wen hade hört henne.
"Jag ska hem till Jack nu ett par veckor, men vi kan ju ses efter det?"
"Javisst", svarade Wen. "Då kan jag och Jacob komma och hälsa på."
"Det blir toppen", närapå skrek Jack för att överrösta alla barn, ugglor och speakerröster som hördes ekande över stationen. Han kramade också om Wen och gav Jake en broderlig klapp på axeln. Allt mellan Jack och Jake hade försvunnit och nu var de vänner.

Ett par dök upp.
"Mamma, pappa!" Jack kramade om sina föräldrar.
"Har du haft ett bra år?", frågade fadern och plirade mot Alice med samma blick som Jack hade. "Det vet jag att du har förresten", sade han och flinade åter mot sin son.
"Ska du gå och hämta din syster nu, Jackie?"
"Mamma", sade Jack förebrående. "Kalla mig inte Jackie." Wen skakade av undertryckt skratt, och Alice själv behövde verkligen anstränga sig för att inte själv börja skratta.

"Miranda!", ropade Jack över stationssalen mot en liten flicka med mörkt hår som stod och pratade med en pojke. Oscar. Alices bror.
"Hej då", sade Oscar.
"Hej då", svarade Miranda. "Jag tycker fortfarande att det var tråkigt att vi inte kunde ses i sommar."
"Jag med. Bara för att mina föräldrar bestämde sig för att resa till Brasilien i sommar."
"Jag vet. Men varför fick Alice stanna kvar?"
"För att hon var äldre."
"Jaha", svarade Miranda tyst. "Men vi ses när skolan börjar då." Miranda hörde sitt namn ropas högre och skarpare den här gången.
"Jag måste gå nu", sade hon. Miranda kramade om sin pojkvän och gav honom sedan en puss.
"Vi ses efter lovet", sade hon glatt och vinkade mot Oscar.

Jack vände sig genast mot Alice.
"Vill du vänta tills dina föräldrar kommer och hämtar Oscar?"
Alice såg på Oscar som vinkade åt henne att det var okej om hon gick. Hon såg också att andra i Oscars ålder kom fram till honom för att säga adjö.
"Hej då", sade Jack, Miranda och Alice en sista gång till Jake, Wen och Oscar. Sedan klev de in i bilen och försvann.
"Det har verkligen varit ett sjukt år", sade Alice när de väl satt i bilen. Hon flätade in sina fingrar i Jacks.
"Ja, verkligen", sade han och såg på henne länge, länge.
"Jag älskar verkligen dig", sade han sedan oväntat. Alice behövde inte fundera för att veta vad hon skulle svara. Hon log brett.
"Jag älskar dig med, Jackie."

du skriver skitbra!

Jag vet att jag varit en usel läsare. Men dina senaste kapitel är fantastiska.... azum.... supercalifragilisticexpialidocious!

Tack så mycket! nu är tyvärr denna fanfiction slut, men jag har påbörjat en ny om ni vill läsa.

ja vad heter den?=