Den eviga kampen

Mort, tänkte citera, men kom på att bara det skulle bli ett helt kapitel, typ xD
Du menar att änglar skulle ha en till övernaturlig förmå utan att kunna flytta sig, använda vindtunnlarna (som jag tror att jag kallade de...), känna till den övernaturliga världen och bara få vara änglar? Är inte de övernaturliga i sig? Haha, ändrade på felen i originalet, men är som sagt för lat för att göra det här >.<
Jätteroligt att du tyckte om några ställen i texten ^_^*glad*
Hm... Det där med släkten kommer nog kanske komma i del två (tack för att du sa det! Skulle nog ha glömt det annars x) ) eftersom att jag lägger ut kapitel 11 nu, som är det sista kapitlet innan epilogen ^^
Det var bra att veta att du blev ärad över den delen ^^ (är det förresten okej om du kommer med igen i del två...? Haha xD )
Okej, här kommer iaf kapitlet! ^^
Hoppas ni gillar det ^^

•••


Kapitel 11

Först är det helt tyst av chock, en häxa blev vald som ledare!
Fast sedan utbryter hurraropen.
Min faster går, knallröd i ansiktet, upp till podiet och ställer sig bredvid Nina som ler glatt. Min faster harklar sig och börjar prata medan rödheten försvinner.
”Om det inte vore under sådana sorgliga omsändigheter jag blev vald så skulle jag vara hedrad, men morden på William McLeah, Viktor Kristol och Michael McLeah är inget att vara glada över”, börjar hon dystert och hennes ansikte får en sjukligt blek färg istället för den tomatröda.
”Jag måste tillägga att jag även hoppas på att lyckas bilda en ny allians mellan elementärer, häxor och änglar. Och jag hoppas att min brorsdotter ska kunna hjälpa mig med det, Laurina Breakow”, säger hon och plötsligt är det som om en bombexplosion sker exakt där jag står. Allas blickar vänds mot mig och alla börjar genast prata. Istället för att rodna sticker jag näsan i vädret och kollar trotsigt tillbaka. Om alla plötsligt tycker att jag är en så stor sak, så kan jag väl vara ”den stora saken”?
Dominick skrattar intill mig och lägger stöttande handen på min axel.
”Tro inte att det är en lätt uppgift! Övermod är alldeles fel strategi! Elementärer flyttar omkring och är jämt på resande fot! Dumma flicka, tror du verkligen att det blir så lätt! De är elementärer!" ryter Eld och får mig att känna mig mer osäker än någonsin. Jag har inte lovat något, försöker jag försvara mig med.
”Sant… Gå nu upp och förklara att du inget kan lova”, beordrar han som en sträng pappa som försöker lära sin flicka en läxa. Skämtar du? Har du sett hur många det är här?!
”Jag ser nästan allt du ser”, svarar han fullt allvarligt. Jaha...
”Dominick, kan du följa med upp?” frågar jag och snubblar på orden.
”Varför skulle vi gå upp? Bara för att de stirrar på oss betyder det inte att vi måste gå upp…” mumlar han till svar.
”Nej, men jag kommer få en exploderande huvudvärk av Eld om jag inte går upp…” säger jag och börjar ta de första stegen. Folkmassan skingrar sig där vi går, ända fram till podiet viskar folk. Tillslut när jag och Dominick är uppe på podiet så tystnar de.
”Gratulerar till ledarskapet”, ler jag och kramar sedan om min faster.
”Tack!” viskar hon tillbaka och låter lite skakad. Vi släpper taget om varandra och jag går tvekande fram till mikrofonen. Bara så att du vet, jag kommer säga att det var du som sa åt mig att säga det,säger jag varnande till Eld.
”Så länge budskapet kommer fram så duger vilken metod som helst. Att lova någon något eller få de att tro att du lovar de det är en av de värsta saker vi vet. Att vara ohederlig ligger inte i vår natur...”
Jag tar ett djupt andetag, kliver fram till mikrofonen och kollar ut över folkmassan, det jag ser får mig nästan att flämta till.
Folkmassan är större än jag trodde, ända bort till nästa berg, och ändå finns det änglar i luften. Jag kan nästan svära på att, trots regeln om att alla över sexton måste rösta, så finns det några familjer som är inomhus just nu.
”Jag måste tyvärr meddela att min faster förhoppningar på mig är alldeles för höga”, börjar jag och genast startar mumlet, men när jag tar till orda så tystnar de.
”Elementärer stannar sällan på ett ställe under en lång tid. Bara för att jag har både en elementärs blod och en häxas blod i kroppen betyder det inte att jag kan lokalisera de på direkten. Fast om vi någonsin skulle stöta på andra elementärer än oss själva så ska jag försöka inleda någon form av fredsallians mellan de och oss”, säger jag och förvånas över att min röst låter stadig.
”Frågan är bara varför de skulle vilja inleda fred eller någon sorts av pakt”, hörs Elds röst, och även han verkar undra över detta. Är inte elementärer fredliga? Varför försöka inleda en pakt med ett redan fridfullt folk?
”Det är det som är frågan…” mumlar han till svar innan hans närvaro försvinner tillsammans med honom.
Tystnaden fylls med ljudet av klappande händer och några glädjerop. Folket här kan verkligen vara mystiska. Jag har inte ens lovat något och de tycker ändå om idén om att inleda en värdelös fredsallians med ett fredligt folk.
Jag och Dominick börjar gå nerför den lilla trappan och när jag kommer på att vi aldrig kommer lyckas hitta Angel och Patrick igen i den här röran.
När vi har gått ner för trappan så ser jag att de redan väntar på oss. Jag ser åter Patricks vingar och förbannar min dumhet. Jag kan inte låta bli att känna mig lurad och dum på en och samma gång. Visst, det enda som syns av dem är ju ett svagt, svagt skimmer som man inte ens tänker på, men jag borde ha lagt märke till dem! tänker jag surt.
”Nå, vad händer nu?” frågar Angel när vår grupp åter är samlad.
”Nu… börjar festen”, svarar Patrick och plötsligt släpps ännu en bomb. Nina meddelar att valceremonin är över i samma stund som Patrick svarar och genast börjar folkmassan att röra sig, trängas, skrika, springa runt, och om jag inte misstar mig så försöker några skjuta raketer, trots att det bara är skymning. Jag griper tag i Dominicks arm av exakt samma anledning som förra gången; jag vill absolut inte tappa bort mig här nu.
”Kom här”, säger Dominick plötsligt och drar in mig i hans famn. Han trycker ifrån med benen och i nästa sekund är vi uppe i luften tillsammans med andra änglar. Jag flämtar till och ignorerar lusten att ropa ”Släpp ner mig!”, för det vore ingen vidare idé. Patrick kommer snabbt upp med Angel i sin famn, fast han måste ha missat en sak. Angel är helt blek i ansiktet och skakar svagt.
”Hon har inte bara klaustrofobi. Du vet väl att hon är höjdrädd också?” frågar jag oroligt. Det ser ut som om hon kommer svimma eller spy vilken sekund som helst. Patrick tittar förvånat på henne och bleknar när han ser henens reaktion.
”Vi ses inne i Stora salen!” säger han snabbt och dyker ner i lagom snabb fart och försvinner bland de alla andra personerna.
”Är det dit vi ska?” frågar jag och klamrar fast mig vid Dominick.
”Ja. Är du säker på att du inte också är höjdrädd?” frågan han när jag håller honom hårdare. Jag blänger surt tillbaka.
”Självklart inte, jag blev blyg och försiktig istället. Bara för att vi är tvillingar betyder det inte att vi är rädda för samma sak”, svarar jag över vindens vinande.
”Vad är du rädd för då?” viskar han tätt intill mitt öra. Hans andedräkt kittlar mig på halsen och jag ryser av behag och vänder bort blicken med brinnande kinder. När han märker min reaktion skrattar han lågt.
”Jag rädd för att förlora dig…” mumlar jag mot hans bröst medan hans huvud är tätt intill mitt.
”Du kommer inte förlora mig”, svarar han och pussar mig lätt på huvudet. Jag suckar och lägger lutar huvudet mot hans bröst och njuter av stunden medan vinden viner förbi.
Några minuter senare landar vi och har fast mark under fötterna. När jag försöker ta några steg ramlar jag nästan.
”Ta det lugnt, det blir lite vingligt de första minuterna om man inte är van”, säger Dominick och griper tag i mig precis innan jag ramlar.
”Du kunde ha sagt det lite tidigare”, muttrar jag och klänger krampaktigt tag i hans arm och skakar på huvudet.
Vi är nere tillsammans med folkmassan och försöker, precis som dem, komma in i en stor lokal. I vänstra ögonvrån kan jag skymta Rättenshus.
”Vad är det för ”fest” vi ska på?” muttrar jag när någon armbågar mig i bröstet.
”Det är jämt någon form av fest efter valet, och personen som arrangerar festen är den som vann.”
”Men, det är ju orättvist! Hur ska man hinna fixa en hel fest under några minuter, och speciellt när alla skyndar dit?!” utbrister jag. Jag sneglar mot Dominick och ser ett leende leka på hans läppar.
”Man får ingen tid när det gäller krig heller, det här är som ett test, och eftersom att ingen nomineras så kan ingen förbereda sig på något sätt. Jag är säker på att din faster har hittat på något.”
”Hon är ju häxa…” mumlar jag.
”Och framför allt är hon en Breakow”, tillägger Dominick.
”Vad det nu ska betyda…”
Tillslut kommer vi in och det jag ser tar andan ur mig. I mitten av taket i den enorma aulan hänger en gigantisk kristallkrona som glimmar i guld och silver, hela aulan har ett svagt guldfärgat skimmer omkring sig och höga bord ligger uppdukade överallt med vita dukar över som hänger ner till golvet, över hela aulan går servitriser och kypare runt och frågar om man vill ha en drink, och det värsta av allt: alla har någon form av festklädnad på sig.
Jag kollar ner på mina kläder och ser mina egna kläder som har blivit sunkiga efter att ha blivit tvättade utan tvättmedel.
Framför mina ögon förvandlas mina sunkiga kläder till en lång, snövit klänning som släpas där bak. Klänningen är nästan uppdelad i två delar, en grund klänning, och sedan släpet där bak som delas från midjan – där ett svart skärp sitter – i två delar med lite kurviga slut. Klänningen har inga axelband men ändå hålls hela klänningen upp utan några problem. Jag flämtar till och snurrar tafatt.
”Sådär ja! Mycket bättre än de andra kläderna, du kan behålla den om du vill”, hörs en skrattande röst. Faster Cynthia. Jag vänder mig om och ler. Jag kollar på Dominick och ser att han är klädd i svart kostym med vit skjorta och svart slips.
”Inte helt svart i alla fall”, mumlar han och kollar ner på sin klädnad. Faster Cynthia ler retfullt till svar.
”Garderoben och rummet är fortfarande i svart, antar jag?” flinar hon. ”Jag kan komma förbi någon dag och ta bort besvärjelsen om du vill.”
”Behövs inte. Jag har redan tagit bort den”, inflikar jag. Hennes retfulla leende försvinner och hon får en lätt rynka mellan ögonbrynen istället.
”Menar du att du tog bort min besvärjelse?”
”Ja, vad då? Är jag för svag för det, eller?” fräser jag tillbaka i fientlig ton. Min faster är hur sjyst som helst, men hon är inte överlägsen mig.
”Nej, självklart inte, Laurina. Jag menar bara att en annan häxa inte ska kunna ta bort en annan häxas besvärjelse.”
”Men jag gjorde det!” säger jag och märker att håret inte kittlar mig i ryggen. Jag för handen mot huvudet och upptäcker att det är uppsatt på något vis. En slinga ramlar ur uppsättningen och hänger ner vid nyckelbenet.
”Ja, det är det som är grejen. En utvald har aldrig tidigare lyckats…” mumlar hon och rynkan mellan ögonbrynen blir djupare. Hon skakar med handen och rynkan försvinner medan hon kollar på mig med en glädje i blicken.
”Du är helt enkelt mycket starkare än alla andra utvalda, eller häxor. Men seså, dansa nu då!” uppmanar hon oss när musiken sätts igång.
Dominick räcker handen mot mig och bugar.
”Får jag lov?”
Jag tar chockat emot handen och han leder mig in i mitten av aulan.
”Det kanske är försent att säga, men jag kan verkligen inte dansa, och det vet du faktiskt”, viskar jag skärrat när han tar tag i min ena hand och lägger sin andra på min midja, jag lägger försiktigt handen på hans axel.
”Följ mig bara”, viskar han tillbaka och möter min blick. Innan vi verkligen börjar dansa så ser jag att Angel och Patrick gör oss sällskap. Angel är klädd i en ljusblå variant av min klänning och Patrick är klädd i en helt vit kostym.
Dominick börjar leda dansen och jag försöker följa med så bäst jag kan. Jag sneglar ner mot våra fötter och försöker följa med i dansen, dock så har jag fått högklackade skor…
”Kolla inte ner, följ mig bara”, säger Dominick. Jag biter mig i läppen men möter sedans hans blick.
Bak, fram, sida, fram, bak, sida.
Jag känner ett leende ta form på mina läppar när jag märker att det här faktiskt går.
”Se, det går faktiskt”, säger han mjukt med ett leende. Jag ler bara tillbaka och låter honom leda dansen. Folk börjar också dansa till orkesterns musik och snart är aulan full av dansade folk. Borden, som fanns över hela golvet, har plötsligt försvunnit tillsammans med servitriserna och kyparna.
”Typiskt min faster att förvandla festen till en bal”, mumlar jag.
”Ja, men jag är verkligen glad för det. Jag skulle nog aldrig ha fått dig att dansa annars”, ler Dominick till svar.
”Och jag skulle aldrig ha sett dig i kostym”, skrattar jag. ”Men varför ett sådant… gammaldags tema? Hon kunde ha trollat fram en vanlig CD- spelare istället för en hel orkester, och det enda som lyser upp stället är ju kristallkulan, som förresten har levande ljus, och det svaga guldfärgade skenet, och…”
”Sluta. Sluta prata. Kan vi inte dansa först? Din faster svarar säkert på alla dina frågor efteråt”, säger han och ler. Jag nickar och förbannar min dumhet.
Han fortsätter leda dansen och tillslut känns det så naturligt att det knappt märks i kroppen när vi tar stegen. Under hela dansen så håller vi ögonkontakten och ler.
Dominicks leende är nog det ärligaste jag någonsin sett, inget spår av retsamhet eller något annat. Bara… ärligt och lyckligt.
Låten, melodin, tar slut alldeles för snabbt.
”Det gick väl bra?” frågar Dominick i samma stund som orkestern börjar spela en lugn melodi. Ett leende sprids åter över hans läppar.
”Vad?” frågar jag och känner på mig att jag kommer ångra att jag frågade.
”Du kan inte ana hur länge jag har velat dansa tryckare med dig”, säger han och lägger båda händerna på min midja. Jag lägger händerna kring hans nacke och stirrar surt på honom.
”Du vet att jag inte kan säga något nu”, säger jag irriterat, för om sanningen ska fram så har jag också längtat efter att få dansa med honom, men om jag säger det nu kommer han känna sig överlägsen. Två danser i rad, på hans önskan, jag skulle få höra om det i evigheter. Om inte… Om han inte har mognat, jag har ju förändrats under den här ”resan”, och trots allt såg han ju en av sina bästa vänner bli mördade mitt framför hans ögon, så han borde ju ha mognat på ett eller annat sätt…
”Kan, kan du ju alltid, men du skulle ställa till med en scen”, ler han och det mjuka, ärliga och sårbara uttrycket är tillbaka i hans ansikte. Jag kysser honom och lutar sedan huvudet mot hans hals.
”Vad var det för?” undrar han förvånat.
”Måste jag ha ett skäl?” viskar jag mot hans hals.
”Nej”, svarar han och ryser lätt. Jag ler och låter sedan huvudet tömmas på alla tankar. Jag hänger mig helt och hållet åt dansen.
Till slut tar även den här dansen slut och borden kommer tillbaka tillsammans med servitriserna och kyparna.
”Kom hit nu!” ropar faster Cynthia och jag kollar förvirrat på henne där hon står vid ett av de många borden. Jag tar några tveksamma och när jag ser att hon fortsäter vinka till oss fortsätter jag gå mot henne, hand i hand med Dominick.
”Ni två också”, tillägger hon och kollar på något bakom oss. Jag vänder på huvudet och ser Angel och Patrick som också börjar gå bort mot vår faster.
”Vad är det?” undrar jag och när vi fem står kring det höga bordet.
”Jag tänkte att jag skulle prata med er eller svara på era frågor nu eftersom att jag kommer få det väldigt svårt att pressa in er i mitt schema nu när jag är Rådsledare”, svarar hon allvarligt och kollar förväntansfullt på oss. Jag rycker på axlarna och antar att det här är min enda chans på ett tag framöver.
”Varför en hel orkester för? Dög inte en CD- spelare?”
”Jo, men vi häxor är ett urgammalt släkte som sagt, och när första häxan upptäckte sina krafter så fanns inte teknologi. Det jag menar är vi inte kan trolla fram något teknologiskt fast vi kan påverka den”, förklarar hon.
”Det förklarar fortfarande inte orkestern, du kunde lika gärna fixat fram självspelande instrument”, påpekar jag.
”Du har rätt”, svarar hon häpet. ”Vad dumt det var att ringa de och be de att trolla hit sig…” mumlar hon surt. Hon börjar le och frågar om vi har fler frågor.
”Vad är det första du ska göra nu när du är ledare?” frågar Dominick. Min faster ler nyckfullt till svar.
”Klänningen då? Den kan inte ha funnits då den första häxan upptäckte kraften”, säger jag och hoppas på att jag har överlistat henne. Hon kollar nästan trött på mig.
”Vem tror upptäckte tyget?” frågar hon med höjda ögonbryn.
”… Häxorna”, muttrar jag när jag kommer på det. ”Såklart…”
”Vet mamma och pappa om det här?” frågar Angel.
”Er pappa är ju från samma familj som mig”, börjar hon svara och kollar på mig och Angel. ”Men, ändå har han blivit en tristara”, suckar hon beklagande.
”Trivaddå?” frågar Angel.
”Tristara, det betyder ”kraft lös” på det gamla språket”, ler hon.
”Så du menar att pappa är helt… kraft lös?” frågar jag häpet. Jag ska föreställa en utvald och sedan har jag en pappa som kanske inte ens känner till den här ”världen”? Hon nickar.
”Och det betyder att han inte känner till häxor, änglar och andra övernaturliga varelser.”
”Mamma då?” undrar Angel.
”Jag har ingen aning…” mumlar hon och rodnar som om hon skäms över det.
”Ingen alls?” frågar Patrick. Hon suckar och skakar på huvudet.
”Er mamma är minst sagt besynnerlig”, säger faster Cynthia.
”Men… Hur kommer det sig att jag och Laurina är elementärer?” undrar Angel förvirrat.
”Grattis till ledarskapet, Cynthia!” säger plötsligt en person. Chris. Och bredvid honom står Nina och ler glatt.
Plötsligt är det som om alla inser varför den här balen hålls. Alla kommer fram till oss och börjar gratulera vår faster.
”Jag kommer inte få något svar på ett tag, eller hur?” undrar Angel när vi backar undan från bordet och börjar gå runt i stället.
”Skulle inte tro det”, svarar jag. ”Fast jag undrar verkligen varför pappa inte har någon kraft…”
”Det kan faktiskt jag svaret på”, säger Dominick plötsligt. Jag kollar misstroget på honom. Han rycker på axlarna.
”Jag och Cynthia har pratat förut.”
”Jaha, om du nu kan det så kan du gärna berätta det för mig”, svarar jag med en utmanande ton.
”Magi, som nästan allt annat inom våra överjordiska krafter, kontrolleras av ens tro, ingen annans, bara ens egna. Ju starkare tro man har desto mäktigare blir man, och de som tror på de logiska har helt enkelt ingen kraft och då blir man tristara.
Er pappa jobbar ju som forskare, eller hur?”
”Ja”, svarar Angel åt oss båda. Dominick nickar.
”De flestas öden är redan förutbestämda och det var bestämt att han skulle bli forskare. Och det medför att han bara tror på det som han kan bevisa genom data, en tro för det övernaturliga skulle rubba balansen han tror på.”
Jag nickar fundersamt medan flera börjar gå bort mot vår faster.
”Så utan tro ingen magi?” frågar Angel i ett försök att resumera det hela.
”Nej”, börjar jag. ”Utan tro på det överjordiska, eller det övernaturliga, ingen magi.”
”Exakt”, svarar Dominick och nickar gillande.
”Det förklarar fortfarande inte varför vi är elementärer”, påpekar Angel. ”För farmor val väl häxa?”
”Ja. Jag skulle gissa på att det fanns en annan utvald i ert familjeträd som gör att elementär generna finns bland er”, svarar Patrick.
”Jag tvivlar starkt på det…” mumlar jag.
”Du gör rätt i att tvivla. För svaret är så mycket lättare än ni kan ana”, säger Eld slugt. Om det nu är så lätt kan du väl säga det?
”Ett steg i taget, flicka. Ödet kommer inom tid visa er svaret.” Du är verkligen till hjälp… ”Jag tror att vi har likadan håruppsättning också”, säger Angel plötsligt och avbryter min konversation med Eld.
”Va?” frågar jag och kollar på hennes hår. Det ser ut som om det har flätats på ett komplicerat sätt men om man kollar närmare så syns det att det är ganska lätt, och sedan sitter det små pärlor överallt.
”Är det där äkta pärlor?” frågar jag chockat.
”Tror det, det ser i alla fall ut som det hos dig”, svarar Angel. Jag tappar hakan medans borden åter försvinner och istället ersätts med ett långt bord som är så långt att det nuddar båda väggarna på motsatta sida. Mat dyker upp på borden i onaturligt stora mängder. Allt från oxfilé till vegetarisk lasagne. Soppa, räkor, stora mängder kött, couscous och massor med annat. I mitten av bordet så står det ett gigantiskt fat med massor av olika frukter på. Över hela bordet står kannor med olika innehåll uppdukade med jämna mellanrum.
”Kära invånare. Firandet har snart nått sitt slut, men än finns middagen kvar! Stanna och ät så länge ni vill! Fast efter att sista personen har ätit så försvinner allt och då passar det att gå hem och sova”, hörs faster Cynthias röst mullra över hela aulan.
”Hur blev hennes röst sådär hög?” viskar Angel förvånat till mig.
”Magi”, svarar Dominick.
”Men högtalare är teknologi”, säger Angel.
”Hon förvränger bara rösten, inga högtalare behövs för att förvränga rösten. Eller så skapar hon större ljudvågor, eller något med stämbanden, finns flera sätt”, säger han. Alla börjar sätta sig kring bordet och det är först nu jag märker att alla inte är här.
”Alla är ju inte här, varför?” mumlar jag medan vi går och sätter oss.
”Aulan är inte stor nog. Det finns några fler sådana här ställen där de andra är, det är samma bal där och sådant, enda fördelen med att vara här är att Cynthia är här”, svarar Dominick och drar ut stolen åt mig. Jag sätter mig och drar in den medan han sätter sig på min högra sida. Angel sätter sig på min vänstra sida med Patrick bredvid sig.
”Var så goda och ät!” uppmanar vår faster.
Pratet startar i samma sekund som alla börjar ta för sig av maten, alla pratar om olika ämnen. Skratt klingar i salen då vissa fäller en rolig kommentar. Vi börjar äta medan vi pratar om det som har blivit normalt för oss nu; Ashley, demonen som var hemma hos Dominick, Elementen, Vatten utifall hon är så ovanlig som Eld tror eller inte, vi fortsätter prata under hela måltiden.

”Jag är proppmätt”, stönar jag medan den kalla kvällsluften får hårstråna på armarna att resa sig. Det kommer medhållande mummel från Angel, Patrick och Dominick. Faster Cynthia rycker leende på axlarna.
”Det var ni som valde att äta sådär mycket. Fast nu ska vi se till att få hem er”, ler hon.
”Hur?” frågar jag plötsligt tveksam.
”Finns det någon vindtunnel hem till dem?” frågar faster Cynthia och riktar blicken mot Dominick.
”Nej”, svarar han.
”Vad är en vindtunnel?” frågar jag när min nyfikenhet vaknar till liv.
”Det är så tunnlarna i vinden kallas. Om det finns en sådan till stället man vill till brukar det vara lätt att hitta öppningen, bara man vet vad man söker efter. Och sedan måste man kunna vägen eftersom att det är som en labyrint.
Om ingen vindtunnel finns så blir det en portal”, suckar faster Cynthia bittert.
”Vänta! Ska du öppna en portal?” fråga jag tvivlande.
”Åh, men snälla. Jag är en Breakow, jag kommer inte svimma när jag öppnar den”, stönar hon och blundar. Jag känner rodnaden stiga över kinderna. Jag borde inte tvivla på min faster.
”Var så goda, skynda er är ni snälla”, väser hon.
”Skynda er, när man öppnar en portal som inte öppnas genom mig så är smärtan mer plågsam!” säger Jord.
Jag tar tag i Dominick och Angel – som håller i Patrick – och går genom den osynliga portalen.


•••




Hoppas ni gillar det! Mort, ännu ett kapitel att rätta xD
Ida Ginny Lovegood, hoppas det blev tillräckligt långt?
Emmsaan, längtar efter kommentaren
Molly Evans, hoppas du gillar det?
Och sen till alla som har skrivit en kommentar - fast jag vet inte om de fortfarande läser... ._. - hoppas ni alla gillar det! ^^
Sista kapitlet innan epilogen :3 ♥

Bra! ヾ(＠⌒ー⌒＠)ノ

SÅÅÅÅÅÅ BRA!!!!!♥♥♥♥

Kan inte fatta det var näst-sista kapitlet :O

Del två kommer ju också att komma ♥

Ja♥

Det tog lite tid den här gången också att läsa, men bättre sent än aldrig

Jag gillar kapitlet Det var sådär mysigt lugnt med fina detaljer (som kristallkronor och vackra klänningar ). Även det att man kan börja luska lite i vad som nästa deö kan handla om Jag funderar själv på om det kan ha med elementärerna att göra
Mycket bra

Hittade något stavfel någonsans och även något ställe där det blivit två ord efter varandra som betyder ungefär samma sak, men minns inte riktigt var Men det är inget som någon dött av

Något jag funderat på är det där med att Laurina är både häxa och elementär och häxa och jag antar att det har att göra med att hon har rötter i båda grupperna, men Angel då?? Borde inte båda vara båda och då?? Och inte bara ena tvillingen??

En liten fördel med att vara utvald
Hihi, man kommer förstå bättre efter del två ^^
Ingen som har undrat hur Angel lyckades bli elementär? O.o Och inte häxa? O.o

Och jag kan säga att nästa del heter "Skuggans födelse", bara för att göra dig/er lite mer nyfikna ^^

Ja det va bra! awesome kapitel som vanligt! Fast det tog ifrån mig min selma tid. dumma kapitel!

Så får vi svaren i nästa del?? För just det där med häxa/elementär har jag funderat lite på

Haha, japp! ^^ Hade tänkt göra lite mer "bok format" så att det inte händer jättemycket på ett kapitel ^^