Min version av de 74:e Hungerspelen

Då är jag nöjd!

Kapitel 11:

Nästa gång jag vaknar så är det första jag känner smärta. Jag sätter mig upp, kippande efter andan och helt utslagen. Någon sorts löv faller ner från mina getingstick. Jag tar upp ett. Vad är det här?
Eller, ”löv” kanske är fel ord. Det ser mer ut som en trådig, grön gegga. Jag kravlar mig upp på alla fyra och känner genast en skarp smärta i mina getingstick. Jag kastar en snabb blick på dem. De har svullnat upp och är nästan lika stora som små plommon. Gaddarna sitter kvar. Utan att tänka mig för så drar jag ut dem. Smärtan fördubblas och jag kvider. Otåligt torkar jag bort tårarna ur mina ögon.

Jag reser mig upp på darrande ben och tar mig långsamt fram till min ryggsäck som ligger vid några trädrötter. Jag letar snabbt igenom packningen och andas ut. Inget är borta. Dessutom hittar jag min nya låda fylld med knivar. Jag öppnar den och flämtar till. Där i ligger knivar i alla färger, former och storlekar. Det finns till och med en kniv som är formad precis som en jaguar!
Jag smeker försiktigt knivens blanka blad en stund innan jag lägger tillbaka den och stänger lådan noggrant.
Plötsligt hör jag en gren knäckas. Mitt huvud vänds genast mot ljudets riktning. På andra sidan gläntan, vid en trädstam, kan jag se en lock av tjockt mörkt hår sticka fram. Rue.
”Rue?” frågar jag försiktigt. Jag svär nästan att jag hör en flickröst kvida till.
”Kom fram”, säger jag och sätter mig ner på en stock. ”Jag kommer inte att skada dig. Jag lovar.”
Det är tyst en stund. Sedan dyker halva Rues ansikte upp bredvid stammen.
”Vill du vara i lag med mig?” viskar hon.
”Varför inte?” Jag rycker på axlarna och ler brett. ”Du räddade mig från karriäristerna med de där målbålgetingarna. Och jag kan nog inte bli av mig dig ändå, eller hur? Kom” Jag vinkar henne mot mig. Hon rör sig tveksamt fram mot stocken jag sitter på. Halvägs stannar hon, tvekar lite, försöker bestämma sig.
”Hungrig?” frågar jag och viftar lite med ett kaninben, från en kanin som jag sköt innan jag sågade ner målbålgetingarna på karriäristerna.
Hon sväljer hårt och kastar en längtansfull blick på köttet.
”Kom hit då, jag ska ändå jaga snart igen.”
Rue tar ett steg framåt och börjar gräva i sin väska.
”Jag kan fixa till dina sting.”
”Hur då?” frågar jag. Hon drar fram en handfull löv och håller stolt upp dem i solen. Jag flämtar till och kommer att tänka på att det nog är de här löven Gale och jag brukar använda om vi får målbålgetingstick.
”Var hittade du dem?” frågar jag.
”Här omkring. Det var jag som lade löven på dina sting, men jag har fått byta två gånger, och jag vet inte om du behöver fler.” säger hon fundersamt och dimper ner på stocken bredvid mig.
Ett tag sitter hon bara och stirrar på mig. Jag tröttnar och boxar lekfullt till henne på armen, precis som jag skulle göra med mina syskon.
”Ska du fixa till mig eller inte? Vi har inte hela dan.”
Rue fnittrar, stoppar in löven i munnen, drar ut dem och placerar geggiga massor på alla mina sting.
”Ååhh…” Ljudet kommer ur min mun utan att jag kan hejda det.
Det känns som om löven drar ut smärtan ur getingstingen nästan på en gång.
Rue fnittrar till. ”Bra att du drog ur gaddarna. Annars skulle du må mycket sämre.”
Jag skrattar till och får en skymt av ett långt brännsår på Rues underarm.
”Jag kan fixa till det där (ja, jag vet att jag inte skrev om när Cherry fick brännskademedicinen av Haymitch, men det har hänt i alla fall).”
Jag drar fram burken med brännskademedicin och börjar smörja in det.
”Du har bra sponsorer”, säger Rue längtansfullt.
”Har du inte fått något än?” frågar jag. Hon skakar på huvudet så att de mörka lockarna studsar.
”Det kommer”, lovar jag. ”Ju närmare slutet vi kommer, desto fler sponsorer inser hur smart du är.”
Vi är tysta en stund innan jag harklar mig.
”Ska vi vara bundsförvanter, då?” frågar jag. Rue nickar och sträcker fram sin hand som jag skakar.
”Överrenskommet.”
Jag kan nästan höra Haymitch stöna över att jag går i förbund med den här taniga ungen, men jag bryr mig inte. Tvärtom. Jag litar på henne. Dessutom påminner hon mig om Rose och Charlotte.
”Vi delar.” Jag viftar lite med kaninlåren och Rue gör ett längtansfullt ljud. Jag skrattar och delar upp dem mellan oss. Rue slukar sin del i ungefär tre tuggor och börjar längtansfullt stirra på mina bitar.
”Ååhh”, viskar hon och klappar sig på magen. ”Jag har aldrig ätit ett helt lår alldeles själv förut.”
Jag kan se det. Rue kan inte ha ätit särskilt mycket kött alls.
Jag betraktar mina bitar en kort stund innan jag bestämmer mig och kastar det ena låret till Rue, som stirrar på det som om det vore ett spöke.
”Ta det”, säger jag. Rue bara sväljer hårt.
”Men ät det då.”, envisas jag. ”Jag ska ändå jaga imorgon, och jag har ganska mycket smått och gott i min ryggsäck.”
Rue betraktar mig i några sekunder innan hon slukar biten. Hon slickar bort det överflödiga fettet från fingrarna och suckar belåtet.
”Jag hade nästan glömt bort hur det känns att vara helt mätt.” säger hon. Jag nickar och äter min sista bit.

Rue och jag bestämmer oss för att vi ska dela upp våra förråd rättvist mellan oss, om någon kommer bort, så att vi kan klara oss i några dagar utan den andre.
När vi har druckit lite vatten så börjar vi prata. Först pratar vi om huruvida vi ska förstöra karriäristernas läger. Det är Rue som byter samtalsämne genom att säga:
”Jag hoppas att pojken från ditt distrikt överlever”, med svag röst. Jag hoppar ungefär en meter upp i luften.
”Va?” säger jag gällt. ”Är han skadad?!”
Rue hyschar ner mig.
”Cato skar honom.” säger hon. Jag flämtar till.
”Lever han?” frågar jag, med tårar över hela mitt synfält.
Rue nickar. ”Du var borta i två dagar. Men han har klarat sig. Det är två andra från något annat distrikt son är döda. Det är ett under att han lever. Såret var ganska djupt.”
Plötsligt så orkar jag inte mer. Jag sjunker ihop på stocken med händerna för ansiktet och börjar gråta.
”Det är inte rättvist”, hulkar jag. ”Det är inte rättvist! Varför just Peeta?” Sedan kan jag inte prata mer eftersom att min kropp börjar skaka i snyftningar. Rue lägger armen om mig och vi sitter tysta ett tag. Sedan börjar Rue gäspa som en galning.
Det är inte konstigt, eftersom mörkret och kylan har sänkt sig över arenan. Stjärnorna är framme på himlen. Ibland känns det konstigt att tänka på att ”himlen” egentligen är en gigantisk tv – skärm.
Rue håller nästan på att somna över sin ryggsäck, så jag reser mig upp och slår ihop händerna.
”Läggdags!” säger jag. Rue fnittrar trött. Åh nej. Jag har redan börjat gå in i storasyster – beskyddande – läget.
”Jag menar allvar”, varnar jag. ”Det är en lång dag imorgon.”
Hon suckar. ”Ska vi sova i träden?”
Jag nickar. ”Har du en sovsäck?” frågar jag. Rue skakar på huvudet.
”Jag sover i jackan och ett par extrastrumpor.” säger hon. Jag sträcker upp handen och ger henne en high – five.
”Jag med!” säger jag. Rue ler och börjar klättra upp i närmaste träd med mig tätt efter sig.

När vi väl är uppe så spänner jag fast både mig och Rue med mitt rep. Rue lägger huvudet på min ena axel och börjar snarka nästan genast. Jag blir konstigt rörd av det hela. Rue verkar verkligen ha bestämt sig för att lita helhjärtat på mig.
Jag suckar belåtet och sluter ögonen, tänker på att jag inte haft någon såhär nära efter Peeta vid dammen.
Snart somnar jag.

Gales perspektiv:

Cherry har bildat en allians med den taniga flickan från distrikt elva. Nu sitter de och skrattar tillsammans, ända tills flickan (var det Rue hon hette?) tar upp ämnet Mellark.
”Jag hoppas att pojken från ditt distrikt överlever”, säger flickan med svag röst. Cherry hoppar till.
”Va?” säger hon gällt. ”Är han skadad?!”
Flickan hyschar på henne.
”Cato skar honom.” säger hon. Cherry vacklar till.
”Lever han?” viskar hon.
Flickan nickar. ”Du var borta i två dagar. Men han har klarat sig. Det är två andra från något annat distrikt son är döda. Det är ett under att han lever. Såret var ganska djupt.”
Cherry sjunker ihop på stocken och börjar storgråta.
”Det är inte rättvist”, hulkar hon. ”Det är inte rättvist! Varför just Peeta?” Sedan kan hon inte prata mer.
Flickan lägger armen om henne och de sitter tysta en stund innan flickan börjar gäspa och Cherry slår ihop händerna,
”Läggdags!” säger hon. Flickan fnittrar trött och jag skakar på huvudet för mig själv. Cherry. Alltid den beskyddande storasystern.
”Jag menar allvar”, varnar hon med ett finger. ”Det är en lång dag imorgon.”
Flickan suckar. ”Ska vi sova i träden?”
Cherry nickar. ”Har du en sovsäck?” frågar hon. Flickan skakar på huvudet.
”Jag sover i jackan och ett par extrastrumpor.” säger hon. Cherry sträcker upp handen och ger henne en high – five.
”Jag med!” säger hon. Flickan ler och börjar klättra upp i närmaste träd med Cherry tätt efter sig.

Flickan, Cherry kallar henne Rue, somnar nästan på en gång. Cherry suckar belåtet och ser ut att vara förlorad i sina egna tankar ett tag innan hon somnar.

Bra? Kort? KOMMENTERA!
♥♥♥♥♥♥♥

SUPER KAPITEL!♥♥♥

Du är ... Jag har inga ord för det! Du ÄGER!!!

Bara en rolig grej:
Här är texten till Panems nationalsång! Sök på "Horn of Plenty" på google/spotify så kommer musiken upp. Det är nationalsången i filmen ♥

Iaf, här är texten:


Oh Horn of Plenty!
A Horn of Plenty for us all!
And when you raise the cry,
The brave shall heed the call,
And we shall never falter.
One Horn of Plenty for us all!
Oh Horn of Plenty!
The Horn of Plenty overflows!
And when you raise the cry,
The brave shall heed the call,
And we shall never falter.
One Horn of Plenty for us all!
Oh Horn of Plenty!
The Horn of Plenty overflows!
And when you raise the cry,
The brave shall heed the call,
And we shall never falter.
Oh Horn of Plenty for us all!
Oh Capitol,
Your glorious diamond shine.
A tribute to
The darkest days behind.
One Horn of Plenty for us all!

Kul!

SUPERBRAIGA KAPITEL! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Åh, JAG ÄR HEMSK
Jag har inte skrivit på tusen år. Vi åker till Norge i övermorgon, men jag kan garantera att det kommer mer imorgon ♥♥
Jag älskar er
♥♥♥♥

Du är ganska snabb med nya kapitel, ju.

Den som väntar på nått gott väntar aldrig för länge!