You'll never treat yourself right, darlin' (SV)

MEEEEEEEEEEEEEEER!!!!!!!!!!!!!!!!!

Superbra!

AWSOME!

Förlåt mina kära läsare att jag varit så dålig med att uppdatera, men har haft en rätt så dramatisk tillvaro på senaste och därför inte riktigt haft tid. Men men, här kommer iafall nästa del! Jag vet att det är en ovanligt kort en, men förhoppningsvis gör det inte så mycket

16. Upptäckten av Lanas namn.

Fåglarna kvittrade glatt utomhus och solens strålar sken in genom fönstret på värdshuset vi nyss klivit in på. Efter att Scorpius och jag upptäckt att vi verkligen var i en annan tid, var vi snabba på att ta reda på valutan så vi kunde trolla till oss några mynt, för att sedan besöka stadens värdshus så vi kunde få tak över våra huvuden när natten väl kom.
”Ett enkelrum för det unga paret, va? Det ska vi nog se till att ordna allt, dina stiliga pojk!” utbrast värdinnan för värdshuset till Scorpius då vi stod vid kassan. Kvinnan framför oss var kort och rund, med ett långt råttfärgat och slitet hår som hon tycktes dra sina fingrar genom var tionde sekund.
”Det stämmer, frun”, svarade Scorpius artigt, varpå den groteska kvinnan undslapp sig ett ännu mer groteskt skratt som visade hennes alldeles för få, brungula tänder.
”Scorpius, jag tror jag tar en liten promenad medan du… gör klart allting”, sa jag till honom bara för att få slippa höra den förfärliga kvinnan. Scorpius såg på mig med en konstig blick jag inte riktigt kunde placera.
”Okej, men gå inte för långt och var inte borta för länge”, svarade han mig sedan och jag log kort mot honom innan jag vände mig om för att gå ut.
”Vilken liten flicksnärta du gift dig med, va! Fast hon var ju då inte särkilt hustruaktig av sig, nog kan en så stilig ung man som du…” hörde jag värdinnan berätta för Scorpius bakom min rygg medan jag gick ut genom dörren, och en lätt rysning for genom mig kropp. Glad att vara utanför och slippa höra den kvinnans tjatter, började jag lättat gå längst vägen.

När jag rundat en byggnad fick jag syn på en gestalt som fick mig att stelna till. Några meter framför mig vid ett fik satt en ung kvinna vid ett bord, med ett paraply utav spets höjt ovanför sitt huvud. Hennes böljande blonda hår var identiskt med Lanas, men det var något med hennes ansikte som gjorde mig osäker på om det verkligen var hon. Försiktigt ställde jag mig lite närmare så jag kunde se henne bättre, och såg att hon skrev ett brev. Sakta passerade jag förbi hennes bord och slängde en snabb blick på hennes ansikte, vilket fick håret på mina armar att resa sig upp. Det var mycket riktigt Lana som satt där, men det var en yngre Lana. Snabbt stannade jag därför upp vid bordet där hon satt. Hastigt vände hon upp sitt ansikte och såg granskande på mig med ett par ögon som var lika gröna som smaragder. Hur kom det sig att jag inte lade märke till hennes ögonfärg tidigare?
”Ursäkta mig, men du råkar inte veta vad klockan är?” frågade jag henne, då jag inte kom på något annat att fråga.
”Du får ursäkta mig, men jag samtalar inte med personer jag inte känner”, svarade hon kallt och avvikande och vände sin blick ner mot sitt brev igen. Envis som jag är, drog jag ut stolen mittemot henne och satte mig ner. Lana lyfte sin blick mot mig igen och hon bemödade sig inte med att dölja sin irritation.
”Mitt namn är Lily Malfoy”, sa jag och sträckte över handen till henne, och jag rös till av obehaget att höra det efternamnet efter mitt förnamn. Lana höjde skeptiskt sitt ena ögonbryn.
”Malfoy, sade du? Brukar inte ni ha ljusa drag?” frågade hon mig, utan att ta min hand.
”Jovisst, min ähm… min make har de dragen”, svarade jag henne och kände ett sting av avsmak över att behöva säga de orden, trots att de inte var sanna. Nervöst lade jag ner min hand på bordet, då hon inte verkade vilja ta tag i den.
”Jag själv känner ingen från den familjen, men min far skall vara god vän med dem. Min far skulle skämmas om jag inte bad dig att hälsa din make ifrån honom, då han som sagt är god vän med er familj”, sa Lana och log kort. Jag nickade och såg artigt på henne i några sekunder, tills jag insåg att hon ville bli av med mig. Försiktigt reste jag mig upp från stolen och sköt in den under bordet igen.
”Och vem skulle jag hälsa ifrån?” frågade jag och tvingade mig själv att le. Lana log avmätt mot mig innan hon gav mig sitt oväntade svar.
”Min far. Sir Slendrick Slytherin.”

OHHHH!!!!!!!!!!!!!!! SPÄNNING, SPÄNNING! Åhhh, älskar namnet Lily Malfoy! ♥

Waaaah! Jättebra!!! ^^

Slytherin? Nu blev allt ÄNNU mer spännande!

Håller med! Awesome kapitel

Tack så mycket för era fina kommentarer, det värmer faktiskt! Massor med kramar till er

*tar emot min kram lyckligt*