Easier said than done [SV] (1D ff)

Vi väntar!

Kapitel 5
A bloody fight

Marleys POV

”Nja, faktiskt så heter jag Adam.”
Min mun stannade vidöppen ett tag till innan jag slängde mig in i hans famn. Han kramade mig direkt tillbaka medan han gav ut ett lätt skratt.
”Hejsan Mar, det var länge sedan.”
Jag släppte taget om honom och började granska min barndomsvän tydligare.
Han hade på sig en lätt svart T-shirt, mörkblåa jeans och gympaskor, och såg faktiskt riktigt bra ut.
Hans då ljusbruna, ostyriga hår hade blivit mycket mörkare och var fortfarande lika ostyrigt. Han var mycket mer muskulös än förra gången jag såg honom, men hans blågröna ögon var fortfarande lika vackra.
”Vad gör du här?!” utbrast jag med ett stort leende på läpparna som verkade vara omöjligt att svepa bort.
”Pappa fick jobb här i Doncaster så vi flyttade hit för tre dagar sedan. Sen fick jag reda på av mamma att du fortfarande bodde här, så jag åkte hem till dig, men du var inte hemma. Istället sa din pappa att du var… ja, här.” svarade han lätt och tittade runt. ”Michelle bor fortfarande här, eller hur?” sa han försiktigt medan vi långsamt började gå mot utgången.
Jag nickade sorgset och tittade själv runt i den långa korridoren.
”Som det låter nu kan vi kanske få tillbaka henne när hon fyller tolv, men det är om två år. Jag vill helst ha henne nu.” sa jag med ett snett, humorlöst leende på läpparna. Adam kramade mig i en sidokram och släppte sedan taget för att öppna dörren åt mig.
”Åh, fortfarande en gentleman ser jag.” sa jag med ett flin medan han stängde dörren efter oss.
”Ja, jag antar det. Men bara för att mamma tvingar mig till det.” sa han medan han suckade och jag gav ut ett lätt skratt.
”Ja, annars skulle du väl vara den värsta bad-boyen i historian.” sa jag i en ironisk ”duh”-ton och han sträckte ut tungan åt mig.
Jag skrattade igen medan vi gjorde våran väg till mitt hus.

När vi var framme gick jag och Adam in och såg direkt pappa sitta vid köksbordet och läsa tidningen.
”Vänta lite, pappa, ska inte du vara på jobbet?” sa jag efter jag hade tagit av mig min jacka och mina vita converse. Han tittade nervöst upp från tidningen och gav mig ett litet, litet leende och sa sedan;
”D-de tyckte jag kunde få lite ledigt. Just idag.” svarade han lite för fort, men jag brydde mig inte om det. Jag bara ryckte på axlarna och gjorde en gest mot Adam att komma med upp, vilket han gjorde.

”Så du har fortfarande det här rummet?” frågade Adam när han suttit sig i min säng. Jag hade suttit mig bredvid honom.
”Nej, det är Jakes. Jag gick bara in här för att mitt rum ligger såå långt bort.” jag himlade mina ögon mot Adam som flinade.
”Jaja.” sa han.
”Så, vad är dina intressen nu? Har du förändras från när vi träffades sist?” frågade jag med ett leende på mina läppar som han genast gav tillbaks.
”Nja, sådär. Jag gillar fortfarande fotboll och att åka skateboard. Nya intressen är väl antagligen att gå på gym och ragga tjejer.” flinade han mot mig och jag himlade lätt med ögonen.
”Så länge du inte flörtar med mig.” Nu var det Adams tur att rolla med ögonen.
”Vem skulle inte göra det? Du har blivit så himla mycket sötare än förra gången jag såg dig.” sa han och pressade ihop mina kinder så jag säkert såg ut som en groda eller någonting. Jag slog bort hans händer och rodnade lätt mot hans kommentar.
”Killarna på min skola. Ingen vill ha med mig att göra ändå, det vet du. Så var det förut också. Jag var den osynliga och du var den populära. Så har det alltid varit.” sa jag tyst, men tyst nog för honom att höra mig medan jag tittade ner på golvet.
”Ja, kanske det. Men du kommer alltid vara min favorit tjej, så det så.” svarade han och jag log ett snett leende mot hans kommentar och höjde mitt huvud.
”Lovar du?”
”Jag lovar.”


Nästa dag.

Jag vaknade av det väldigt irriterande ljudet från min väckarklocka.
Jag slog ut armen på mitt nattygsbord där min ljusblåa väckarklocka stod och försökte desperat att stänga av den men slog istället ner den på golvet. Ja, den slutade i alla fall att pipa.
Jag suckade högljutt och satte mig upp i sängen. Jag tog upp väckarklockan från golvet och ställde den på bordet igen och ställde mig sedan trött upp medan jag såg min reflektion i spegeln inuti min garderobsdörr, som var öppen eftersom jag nästan aldrig bryr mig om att stänga den i alla fall.
Mitt långa hår var riktigt rufsigt som det alltid brukar vara på morgonen och min pyjamas som bestod av ett rött linne och vit, rosa och röd-rutiga pyjamasbyxor var väldigt skrynklig.
Jag suckade igen och gick sakta fram till min garderob och började bestämma vad jag skulle ha på mig.

Efter ungefär femton minuter hade jag valt svarta jeans och ett vanligt blått linne. Enkelt, men ingen skulle bry sig ändå, inte jag heller för den delen.
Jag borstade bara igenom mitt hår några enstaka gånger och satte inte på smink. Det har jag inte tid med, och det gör jag aldrig.
Jag beskrivs ändå som den fulaste på skolan, att ha smink på mig skulle helt omöjligt kunna ändra alla andras åsikter om mig på en dag.
”Marley, Jake, frukosten är klar här nere!” hörde jag pappa ropa från nedersta våningen och jag vände mig snabbt om mot dörren och spurtade ner för trappen i hög fart och satte mig på en stol vid köksbordet.
”Vad snabbt du kom då, något speciellt som händer idag?” frågade pappa bakom dagstidningen som han satt och läste.
”Nej, jag antar att jag bara var lite morgonpigg.” ljög jag. Jag hade visst planer för idag. Jag skulle träffa Adam och hans kompis på ett café i stan efter skolan.
Ärligt talat längtade jag riktigt mycket efter det, även om jag troligen inte träffat ans kompis så ska det i alla fall bli roligt att vara med Adam. Även om jag helst skulle vilja vara själv med honom...

Jag tog upp en ostmacka och började äta, men när jag ätit upp halva orkade jag inte mer. Jag var inte en morgonhungrig person, det hade jag aldrig varit.
Jag ställde mig upp medan jag drack upp mitt glas juice som jag hade tagit och ställde sedan in glaset i diskmaskinen och slängde den halvan av mackan som jag hade kvar. ’
”Tack för frukosten.” sa jag till pappa som log till svars.

På min väg upp för trappan kom en halvklädd Jake ner för trappen, jag himlade med ögonen mot honom och mumlade slöfock men troligtvis hörde han det inte eftersom han inte reagerade.
Jag gick snabbt in på mitt rum och lade ner böckerna och andra saker jag behövde i min skolväska och gick sedan ner till hallen och satte på mig mina vita converse som jag hade fått av Jenna i födelsedagspresent.
Jag satte också på min jeansjacka och sa sedan hejdå innan jag gick ut för dörren.

När jag var utanför skolan tvekade jag. Egentligen ville jag inte gå in, Louis såg arg ut igår när han lämnade Michelle.
Tänk om han berättat för alla om henne! Men det skulle han väl aldrig göra, eller? Han lovade ju att han inte skulle göra det.
Jag tvekade någon minut till innan jag faktiskt gick in i skolbyggnaden. Jag hade levt med honom i ett och ett halvt år, jag kan nog överleva det lite längre.
Jag öppnade dörren till skolan och gick upp på våning två och öppnade mitt skåp.
Den här gången ville min väska gå in i skåpet vilket jag var lättad över. Jag tog av mig min ljusblåa jeansjacka och hängde in den innan jag stängde skåpet snabbt, eftersom enligt mitt huvudgjorda schema så borde Louis och hans gäng komma vid den här tiden och knuffa in mig i skåpen, så då kunde jag fly ifrån dem innan de såg mig.
Men ironisk nog kände jag en knuff i sidan en sekund senare och flög hårt in i skåpen innan jag ramlade ner på det smutsiga stengolvet.
Jag mötte kallt Harrys flinande ansikte som stirrade ner på mig medan jag kände någonting varmt rinna ner för min kind samtidigt som det började bulta i mitt huvud. Jag lyfte upp handen till min panna och kände direkt att blodet smetat av sig på mina fingertoppar
Trots mitt dunkande huvud lyckades jag ställa mig upp.

Vid det där laget hade hela korridoren stannat upp och var helt tysta, troligen för att de ville höra diskussionen som de säkerligen visste Harry och jag skulle starta.
Men istället för att ens säga något till honom slog jag till honom på kinden. Hårt.
Hans hand flög automatiskt upp till hans käke och höll för den medan tårar började samlas innanför hans ögonlock, antar att jag slog till hårdare än vad jag hade trott, och ångrade det direkt när jag såg hans ilskna ögon.
Jag försökte desperat backa bakåt när hans hand lämnade käken och höjdes upp i luften, men kom till min förtvivlan på att skåpen var bakom mig och elever stod runt omkring oss och täckte utgångarna, så jag hade ingenstans att fly. Det ända jag kunde göra var att blunda och känna smärtan och smällen mot min käke. Jag hörde smällen, men jag kände inte smärtan.
Jag öppnade ögonen försiktigt och såg Harry sitta på golvet med nu en spräckt läpp och en röd käke.
Innan jag ens hann reagera tog någon tag i min handled och drog ut mig ur folkmassan, ner för trapporna och ut på skolans baksida vid lärarparkeringen.
”Vad fan gör du?!” skrek jag rakt i personens ansikte, men ryggade tillbaks när jag såg vem det var.
Personen som räddade mig från Harry var ingen mindre än Niall Horan.

_____________________________

Authors Note

FÖRLÅÅT ATT JAG VAR SEN MED KAPITLET!! I hope you guys forgive me! ♥

Såååå, kapitlet var inte så dåligt, eller?
Jag hade liksom typ blackout hela kapitlet vilket gjorde att det här inte alls blev lika bra som de andra brukar bli...
Jaja, enjoy! x3

Skriv gärna vad ni tyckte vad bra och dåligt med kapitlet!! ^^

NIALL♥

Oh god. o.o

Okay nu blev det lite cliffhanger här, du får skynda dig med nästa kapitel ;D

Men seriöst, vem är Adams vän? Tänk om det är Louis? Eller någon annan badass?

Och Niall? Har han en crush på Marley? Nialler, Nialler ♥

Oh god good! Superb!

BRA!

Omgomg, sjukt bra!!!!
Längtar till nästa kapitel, det var lite väl spännande slut för mig!

Jättebra kapitel! Jättespännande! Skynda dig att skriva fortsättningen!

Awesome!!!!

BEVAKAR!!! MER!!