Dröm eller Verklighet? En ff om 1D

Ok, jag loggade in på Mugglis för någon minut sedan bara, och det första jag gjorde var att kolla om det kommit upp någon ny del. Den här är bara för bääääst. Nu är jag ju ingen Directioner direkt, men jag har läst en hel del intervjuer med dem och jag tycker verkligen du lyckats spegla killarnas personligheter jättebra. Jag tror killarna skulle tycka den här FF:en var superkul om de läst den. Att sitta och läsa denna berättelse och lyssna på deras "Little Things" .... oh my. Hör verkligen Nialls röst i mitt huvud då han sjunger "You'll never love yourself half much as I love you ...." Åhh, man får verkligen rysningar då man relaterar till det du skriver. Det kanske är lite grammatiska fel i texten - men det gör verkligen ingenting, absolut inte. För all värme man känner för dina ord du skrivit väger upp det. Älskar den här ficen ..... när man verkligen känner att man är "inne" i den så undrar man om man befinner sig i dröm eller verklighet, faktiskt. That's the truth. Meeeeeeer!!! ♥

Håller med, själv är jag en directioner och värkligen ÄLSKAR killarna och framförallt denna ficen♥

Lovelovelove ♥
Nej haha, Liam och Viktor xP Jag gillar ju Hanna, ska hon behöva bli ledsen? D:

Ellens POV
Vart var jag? Det gjorde ont i hela kroppen och jag kunde inte röra en muskel. Någon kom in i rummet. Jag kunde höra på fotstegen att det var tre personer. De talade engelska med varandra, en svensk, en britt från London men lite Wolverhampton ändå, och en irländsk kille som hade varit där ganska nyss eftersom det var en ganska grov dialekt. Han med Wolverhampton/London dialekten måste vara Liam och den söta irländska kom helt klart från Niall. Den sista var jag osäker på, det var inte Hanna och inte mamma. Eller varför skulle mamma vara här? Mitt hjärta dunkade lite fortare än vad det brukade och det kändes konstgjort på något vis. En hand lades på min. Det var Niall tror jag. Liam hade mycket större händer.
”Please wake up.” Sa Niall och det lät so om han hade gråtit eller grät. Varför då? Har det hänt något? Jag ville bara sätt mig upp och ge honom en stor kram, säga att jag mår bra och att jag gillar honom. Men smärtan hindrade mig. Ännu en stol sattes bredvid den hårda sängen jag låg i och Liam satte sig antagligen ner. Han sa något till Niall men det var så tyst och han pratade så fort att jag inte hörde vad det var han sa. Niall nickade antagligen eftersom han inte sa något. Han bara satt stilla höll sin han på min och troligtvis tittade på mig och undrade hur jag mådde. Visst jag hade så ont att jag kunde svimma och det skulle inte förvåna mig om jag hade brutit alla mina ben i kroppen. Ryggen var värst, men inte skulle han behöva gråta för att jag inte var vid hans sida.
Vad var det som hade hänt egentligen? Jo jag hade blivit skickad på ett läger träffat One Direction. Vi åkte skidor, Louis ska bli pappa, jag åkte med Niall, jag tog en skogsväg, föll och sedan var det en minnes lucka då jag antagligen varit borta. Resultatet måste vara att jag är på sjukhuset i Åre och Niall och Liam är här för att se hur jag mår. Naw va gulligt.
”Hey I’m hungry, and I honestly don’t think she’s going to wake up today so are you up to get some breakfast?” sa Liam med ganska trött röst. Borde det inte vara Niall som är hungrig?
“I’ve already eaten, but I am a bit hungry so yeah let’s go.” Aha han hade visst redan ätit. Så ledsen var han i alla fall inte att han matstrejkade. Jag kände en klapp på kinden och en på handen.
”We coming soon.” sa Niall. Han är ju för gullig. Visst skulle jag sakna honom men ändå, jag var glad över att han hade tagit sig tid att kolla ur jag mår. Jag försökte le men mina muskler hejdade mig innan jag han göra något. Jaha, så jag ska bara ligga här raklång i tills någon har fixat mina benbrott och muskler? Kul. En till person kom in i rummet. Det var antagligen en läkare eftersom han eller hon vad det nu var hade raska steg och när han kom in i rummet så gick han direkt fram till min säng och började undersöka mig. Aj, varför kunde han inte gjort det medan jag sov? Detta gör ju så ont nu när jag är i medvetande. Jag ville skrika rak ut men som sagt så verkade inget fungera som det ska i min kropp för till fället. Varför kunde inte läkarna se att jag var vaken?
Efter en stunds ytterligare smärta, slutade undersökningen och jag fick antagligen morfin för jag kände mig ganska dåsig och somnade sedan fort när läkaren gått ut ur rummet.

Nialls POV
Egentligen hade jag ingen matlust alls längre, men en macka skulle jag nog få ner. Vi klev ut ur hissen och styrde våra steg mot väntrummet där de andra antagligen fortfarande sov. När vi kom in såg vi att Harry, Viktor och Hanna var vakna. Men jag blev inte så förvånad över att Zayn och Louis sov. Fast hur Louis lyckats somna i en så konstig ställning blev jag dock förvånad över. Det var lite komiskt faktiskt. Vi gick in i rummet medan de som var vakna följde oss med blicken.
”Any news?” frågade Harry. Just det hon skulle ju tala om hur det var med henne. Men istället så bara gick vi. Aja om det var något viktigt skulle hon antagligen leta upp oss. Jag skakade på huvudet och satte mig trumpet ner på en stol. Men den var ganska mjuk och knölig, plus att det kom ett mumlande ljud från den. Jag blev av puttad från stolen och ett högt skri ekade i rummet. Jag hade råkat sätta mig på Zayn. Som sedan vaknat och blivit livrädd. Jag reste mig förvirrat upp medan skrattsalvorna började runt om oss i rummet. Zayn hade fortfarande en ansträngd andning och stirrade på mig med vettskrämda ögon. Stackaren han är ju rädd för nästan allting men ändå sedd som den coola i bandet. Det var ju ganska ironiskt. Jag menar, är man rädd för höjder, mörkret, vatten och ett tiotal andra saker så är man knappast cool, inte om man frågar mig i alla fall. Men jag gillar honom än då. När skrattet dog ut och även Louis hade vaknat och jag gett Zayn en kram för att visa att det bara var jag. Så började vi packa ihop våra saker och bege oss tillbaka till stugan. Vi hade gett våra mobilnummer så de kunde ringa om det hände något. Vi skulle hitta på något kul tillsammas idag för att, kanske inte glömma men komma bort från det som hände och bara ha skoj. För hur mycket jag än saknar Ellen (redan) så vill jag inte spendera denna värde fulla semester till att sitta på ett sjukhus och gråta över någon som jag antagligen inte kommer att träffa igen. Usch jag gillar verkligen inte att tänka så, att ge upp hoppet redan. Men om det som Johan sa var sant så kommer hon inte klara sig, och det var antagligen något jag kommer gråta över hela natten.

Awesome!

Yey ur Ellens POV! AWESOME!

Ellen ligger typ i koma, va?

AWESOMEIGT!!!!!!

jättte bra

Lika bra som vanligt!