Att hitta balansen.

Vadå, jag ljuger väl aldrig? D: (a)

Du visste inte alls att Sirre skulle dyka upp, dessutom kommer du hata mig när jag lägger ut nästa kapitel. :3333

Jag visste visst (detdär ser.. wierd ut.. o.o) att Sirre (varför tänker jag på en fisk?) skulle dyka upp förr eller senare, jag känner ju dig! ;D
Varför? Varförvarförvarförvarför? LÄGG UT DET NU! D:

Har bara skrivit en halv sida ;<

Äsch då... xd
Ey, varför kommer jag att hata dig? Jag vill inte hata dig! D:

Kort kapitel, men jag var tvungen att få ur mig själv något xD. Ska skriva mer och lägga ut senare förhoppningsvis, ville inte svika er med delen på kvällen bara. ♥ Älskar mina läsare. :''D

Kapitel 7. Mörker



Jessica


Black vände sig om då han hörde att jag gick i rummet, jag såg på hans röda ögon att han inte mådde bra, men varför visste jag inte. Han stirrade först ilsket på mig men sen gick det över till något falskt. Han log charmigt och verkade må prima från att ha gråtit på en sekund.
”Nej men ser man på vem som kommer.” Sa han med en övermäktig röst. Han gick emot mig och jag hade tappat känseln, rösten hade fått mig att vilja dö på fläcken. Han tog upp sin trollstav och jag tog ett djupt andetag och höll andan.
”Expelliarmus.” Sa han lugnt och fick min stav att flyga över till honom. Han slängde bara iväg den. Han gick fram till mig och satte sina läppar mot mina och jag ville bara skrika. Det var hemskt. Jag lyckades sätta mina händer på hans bröst och han verkade tro att jag tyckte om det först för han tryckte mig hårdare mot väggen. Jag knuffade hårt iväg honom och han landade på rygg och verkade kämpa för att kunna andas.
”Säg mig Jessica. Skulle du inte vilja ha något mellan dig och mig?” Sa han och hånlog.
”Jo gärna.” Sa jag skrämt.
”Som vad?” Sa han och höjde på ena ögonbrynet och log snett. Jag gick fram till honom och ställde mig nära min trollstav.
”En vägg.” Skrattade jag och tog tag i min stav.
”Crucio.” Fick jag ur mig själv och jag menade det verkligen. Han skrek till och jag andades. Vad hade jag gjor t?
”Förlåt, jag vet inte vad jag...” Sa jag och sänkte armen.
”Jag är van.” Sa han med tårarna från kinden.
”Trodde du verkligen att jag skulle bry mig Black?” Sa jag och fnyste.
”Obliviate.” Mumlade jag sedan och Black verkade glömma allt jag gjort, vilket störde mig ännu än gång.
”Nej men tjenare snygging.” Sa han och log självsäkert.
”Lamslå.” Sa jag och pekade på honom och utförde ännu en gång bortglömmnings besvärjelsen över honom och gick iväg. Äckliga lilla råtta. Tänkte jag för mig själv.

Dagen gick och vi fick träffa våran nya lärare i Försvar mot Svartkonster. Professor Carlsson. Han var riktigt ful men charmig och bra på alla ord han sa, vilket fick alla i salen att tystna och lyssna noga när han pratade. Hans charm och personlighet gjorde honom stilig på något sett och hans läppar som aldrig verkade le var extremt mystiska. Lektionen gick fort och vi slutade den en kvart senare in på lunchrasten men ingen verkade han något emot det.

Dagen gick ännu snabbare än jag trott och snart satt jag vid middagen senare än alla andra med Severus, Lara, Avery, och Lily. Jag satt försjunken i tankar då jag kände hur något vått skvätte på mig och jag såg hur Potter och Black hällde en hink med bläck över Severus. Jag reste mig hastigt upp och ställde mig framför dem båda efter att ha tagit deras trollstavar. Min stav satt riktad mot Blacks hals och jag riktigt såg rädslan i hans ögon, i hans undermedvetna kom han ihåg vad jag gjort mot honom och det fick mig att skratta. Jag älskade att ha makt över folk.
”Bu.” Sa jag och både Potter och Black skrek till och ramlade baklänges. Jag satte mig ner och Lily kastade en besvärjelse över Sev för att få bort bläcket. Jag brydde mig inte.

Då vi gick från stora salen och jag gick efter de fyra personerna tog någon tag i min arm och drog med mig under trapporna.
”Bellatrix Black.” Kvittrade en lätt sinnesjuk kvinnlig röst och jag log. Blacks syster antagligen.
”Jag såg vad du gjorde mot min kusin och det fick mig att le, jag såg i mörkret hur hon sträckte fram handen. Jag tog den.
”Jessica Raven.” Sa jag utan att visa min ynka rädsla på rösten.
”Sort?” Frågade hon kvävt.
”Renblod, vad fan tror du?” Sa jag ilsket, och jag visste inte ens varför. En till röst lades till i samtalet.
”Vad gör du nu Bella?” Frågade en manlig röst.
”Rekryterar.” Sa hon lika sinnesjukt som när hon sade sitt namn. Han skrattade.
”Lucius Malfoy.” Sa han och sträckte fram handen. Jag tog den kallt.
”Raven.” Sa jag bara och jag såg konturerna av ett hånleende.
Sen försvann jag i mörkret.

Wow, wow, wow. Take it easy, Sirius! O__O
Stackarn, undrar varför han grät. :'( </3

Jag hatar dig inte, fina Trezz. Ska jag börja kalla dig Trezz? Jag tror bestämt att jag gör det. 83

Han grät för att han blev torterad sepe, fattar du inte det? Haha, han fick ju ont XD.
Nej vad taskig jag är, fina Cornflakes. ♥ Nu ska jag beställa pizza och läsa en bok.
Och du får inte kalla mig Trezz ,isf Raven/Miss Raven.

Jahaa, då fattar jag! 83 Vem torterade? D: Förutom Jessica då. xd
Ey,jag får kalla dig Trezz om du får kalla mig Cornflakes, deal? ;D

Of course.

Sirius är ju lite känd för att bli illa omhändertagen av sin renblodiga familj. Yeah.