PRS AlexZz och Cindy :D

Stephanie gick fram och tillbaka mellan alla människor, men såg inte ett spår av Melody, Simon eller hennes Mamma.
Tillslut gick hon fram till en kvinna hon kände igen lite grann och frågade var de var någonstans.
Kvinnan tvekade genast, och Stephanie frågade igen.
"Var är min familj?"
"Ja..jag är ledsen.. Men... Simon och Melody är döda och din mamma ligger i det där tältet med allvarliga skador..." Kvinnan hade fått tårar i ögonen och Stephanie började backa bakåt.
" Du ljuger! De kan inte vara döda!"
Mer hinner hon inte förrän hon kutar in i skogen igen.

När de når lägret har Joanne istället för att skälla ut sin bror, börjat ignorera honom fullständigt. Nathan vet att det kommer gå över och inte, så kommer han antagligen bli helt knäckt ett tag. Joanne rusar fram till en äldre kvinna som ser otroligt lättad ut över att de äntligen är där. Den äldre kvinnan råkar vara Annabelle - en vän till deras mor. Joanne verkar bli förvånad men sedan överlycklig när hon snabbt som satan springer in i lägret.
"Vad är hon så glad över?" Frågar Nathan Annabelle som ler mot honom.
"Din mor är tillbaka." Säger hon med tårar i ögonen och Nathan är inte sen på att följa efter Joanne.

Stephanie stannade först när hon kommit väldigt långt in i skogen.
Det var då tårarna kom. Hon hade redan förlorat hennes pappa, måste hon förlora hela hennes familj också?!
Hon skrek av ilska och tog upp en sten och kastade den genom luften.
Hon tystnade för en stund och försökte lugna ner sig (vilket inte gick så bra) när hon började höra ljud, människor som pratade, skrattade och hurrade.
Hon ställde sig upp och gick försiktigt mot ljudet och såg snabbt att det var vattennationens läger hon hade kommit till.
Hon fick en lust att springa där ifrån och berätta för ledarna, men hon ångrade sig snabbt. Istället satt hon sig bakom en buske och kollade fram från den.
"Nejmen kolla. Vad har vi här då?" Stephanie hoppade till och vände sig om. Det var två av männen som var där när Nathan försökte mörda henne. "En liten rödtott. Samma som försökte mörda våra vänner."
De tog henne i tröjan och släpade fram henne till lägret.
"Kolla vad vi hittat!" sa en av dem. Man hörde att han var väldigt nöjd över sig själv.

Hela lägret tystnade. Alla såg mot männen som talat. Som hade avbrutit vinstens glädje och sorg. Nathan, som kommer ut ur ett tält, ser väldigt annorlunda ut. Han har mjuknat kan man säga. Men när han får syn på Stephanie som släpps på marken av mannen mörknar hans blick. Joanne kommer också ut, till skillnad från honom är Joanne rödblommig ögonen glansiga efter att ha gråtit av lycka när hon träffade mor. Nathan lyckades hålla tillbaka gråten, men det visades ju ändå att han var riktigt lycklig över att få träffa sin mor.
"Det är ju hon, eldflickan? Hur kommer det sig att hon lever?" Ropar någon från mängden och Nathan tänker febrilt på en vettig förklaring utan att de skulle ge varken honom, eller Joanne, trubbel.

Stephanie hör kommentaren och biter sig i läppen. Hon har inte lust att håna dem längre, hon bara ligger på marken, försöker hålla tillbaka tårarna, och försöker undvika allas blickar.
"Jo, det kan man ju undra..." sa en av männen som svar på frågan som hade kommit från gruppen av människor. Han sparkade till henne i ryggen, men Stephanie låtsades som ingenting.

"Hörru, Nathan, varför lever hon!?" Frågar en av de äldre honom med frågande tonfall och han får en del tunga blickar på sig. Joanne biter sig i läppen och ska precis till att säga något innan Nathan avbryter henne.
"För att jag inte tycker att det är nödvändigt." Säger Nathan irriterat. Mummel och dylikt sprids genom folksamlingen.

Stephanie tittade fösiktigt upp på Nathan och gav honom en min som betydde ungefär:
Nu ligger du illa till. Men inte som ett hån. Mer som en påminnelse om att han nu kommer känna lika mycket smärta som hon kände.

Nathan ignorerar blankt Stephanie.
"Det finns ingen logisk anledning att mörda henne när hon inte gjort något ont." Säger Nathan hårt till sitt försvar och Joanne står handfallen bredvid honom och verkar inte veta var hon ska ta vägen.
"Hon är ju från eldnationen!" Säger någon ilsket.
"Jaha, och du är från vattenstammen, ser du någon större skillnad? Man borde döma på handlingar inte var man kommer ifrån. Därför, om någon, ska bli dömd är det jag." Fortsätter Nathan irriterat. En fullskalig bekännelse och en smula förräderi, underbart läge.

Stephanie tittar fortfarande på Nathan.
Och var chockad.
Att han skulle offra sitt eget liv för hennes - inte ens simon skulle ha gjort det. Det var vid tanken av Simon som hennes inre leende slocknade.
"Nej." sa hon högt, oc hon fick allas ögon riktade på henne. "Det borde vara jag som blir straffad." hon höjde rösten ännu mer och kände tårarna bränna innanför ögonlocken. "Ni har mördat mina två syskon och gjort så min mamma är en millimeter ifrån att dö. Jag är säker på att ni kan döda mig också!" det sista skrek hon. Hon försökte hålla tillbaka tårarna, men de var för starka. De forsade ner på hennes kinder medan hon fortsatte skrika med hat i rösten;
"Så vad väntar ni på?! Ni är ju ändå så j*vla vana med att mörda, det går säkert lika bra att koka mitt blod igen."
Hon vände sig mot Nathan och såg med hat på honom.
Det var helt tyst i lägret.

Nathan snappar åt sig en kniv från de som står i närheten av honom och går fram till henne innan han hukar sig ned.
"Om du nu så gärna vill dö, ta ditt eget liv." Säger Nathan tillräckligt högt för att lägrets general ska höra och lägger kniven framför henne. "Dessutom, är inte ditt folk så ovana vid det heller." Konstaterar han bittert innan han reser sig upp för att gå igen.
"Inget att se, återgå till arbetet, dårar!" Ropar en av generalerna och alla har plötsligt bråttom med att göra det de borde göra.