13 och såld

^ Do it! O_O

Haha, måste ta tag i det, har tänkt göra det i typ en månad nu, men orkar inte ändra på allt så att allt hänger ihop (för det är nästan inget som hänger ihop xD) och typ passar med samma utseenden och sånt.

^ *uppmuntrande*

Du fixar det säkert och jag tycker det hänger ihop väldigt väl faktiskt. ^^

Jo, än så länge är det ganska okej antar jag, men senare ändrades Aidens utseende (dock inte här, eftersom jag försöker ändra på det som är fel) och massa annat. Men jag ska göra det, I promise!

^ Aja, i vilket fall som helst kommer jag köpa din bok/dina böcker om du ger ut någon/några. ^^

Gör så! ^^ Haha, vi får verkligen hoppas att det blir några böcker när jag blir äldre!

Ja, du har en enorm talang när du "bara" är 12 så jag tror du kommer gå otroligt långt.

Tack så sjukt mycket! ^^ Blir hur glad som helst!

Btw, är tretton ^^ Har inte det ändrats på min profil... o.O

Ändå! D:
Nej. ._. Det har det inte... inte det som du skrivit. x3

Jaha, det har jag glömt och ändra ^^
Men tack återigen, du fattar inte hur tacksam jag är! ^^


Kapitel 15


Till mat blev det en köttgryta med grönsaker. Det var en enkel gryta, som jag hade kunnat äta hemma på gården. Jag fann att jag tyvärr hade börjat vänja mig vid slottsmaten. Vilket jag inte tyckte om. Praktiskt taget tyckte jag inte om något från slottet. Förutom Stephanie.
Alla soldater, eller rebeller kanske, hade samlats för att äta middag. Först nu såg jag hur många de verkligen var. Det var minst hundra huvuden som nästan doppade ansiktena i grytan, för att de var så hungriga.
Jag tvingade ner grytan, i hopp om att börja vänja mig. Alla började göra det sista för dagen, utom vi yngre.
Aiden log mot mig, och jag log tillbaka. Aiden var fantastisk på alla sätt, men det vågade jag inte säga. Trots kyssen på träningen var jag rädd att det bara hade varit en impuls, och att han ångrade den.

Jag och Aiden övade på bågskytte igen. Aiden var fast bestämd att jag skulle träffa mitten, så som han gjorde hela tiden. Jag himlade med ögonen varje gång han log retsamt för att ha träffat i mitten.
"Så ska du göra, Alice", sa han alltid.
"Äh", svarade jag, eller så höll jag bara tyst och kopplade på ögonen desto mer.
Mina skott kom närmre mitten, men höll sig borta ifrån den inre cirkeln på pricktavlan. Jag ville sluta flera gånger, men Aiden hade bestämt sig.
Samma man som sagt till oss innan kom igen och sade:
"Hörni, de flesta har gått och lagt sig. Det borde ni också."
Han log mot oss. Först då kände jag hur tunga mina ögonlock var.
"Imorgon..." sa Aiden med ett retsamt leende. "...ska du pricka mitten."
Jag suckade åt honom, men kunde inte motstå att le.
Mannen började gå efter att ha kollat så att vi följde efter. Han ropade på en kvinna, som tydligen hette Rose.
Kvinnan var smal och medellång. Jag var snart längre än henne, trots att hon kanske bara var tjugo år. Hon var vacker med långt ljusbrunt hår. Håret var uppsatt i en lös fläta, som var fäst med ett blått band. Flätan var slängd över hennes axel. Hennes ansikte verkade vara perfekt.
"Min syster kan hjälpa dig till din hydda, där kvinnorna sover", sa mannen varmt.
Mannen hade liknande drag, när jag väl tänkte efter, som kvinnan. Han hade skäggstubb, och hår som gick en liten bit nedanför öronen. Färgen var densamma som kvinnans. Ögonen hade samma ljusblåa färg.
"Hej, jag heter Rose", log hon varmt. "Kom, så ska vi hitta dig en sovplats."
Hon lade handen på min rygg och föste mig till en glänta med en massa tält. Från ett stort tält hördes en massa viskningar och några skratt som genast hyssjades ner.
"Det här är ungdomarnas tält", sa Rose. "De lär sig slåss, men dem kunskaperna får de bara änvända i nödfall. Det gäller dig med. I alla fall innan vi fått klartecken om det."
Hon föste undan tygöppningen på tältet, och genast blev det tyst.
"Flickor, jag vet att ni är vakna. Kan någon tända en lykta?" frågade Rose i normal ton.
En rödhårig tjej tände en lykta på Roses befallning.
"Tack Leah", sa Rose tacksamt.
Minst två dussin flickors ögon i alla åldrar granskade mig.
"Detta är Alice, flickan från slottet. Men det har ni ju hört talas om. Hon ska sova här och jag förväntar mig att ni tar hand om henne", sa Rose och mötte allas blickar.
"Ja, Rose", svarade flickorna i kör.
"Sov nu, flickor. Så att jag inte behöver komma in här igen", log Rose.
"Godnatt", hördes röster från här och där.
Rose lämnade mig tillsammans med tjejerna. En pinsam tystnade uppenbarade sig när jag bara stod där och de bara tittade på mig. Jag ville säga något, men visste inte vad. Jag längtade efter en röst som skulle bryta tystnaden.
Lättat hörde jag:
"Jag såg dig gråta innan."
Men jag blev inte lika glad när jag hörde orden. Det var en flicka, kanske något år äldre än jag som hade yttrat sig.
Jag orkade inte kämpa emot tårarna en gång till. Historien hade berättats tillräckligt för idag, enligt mig.
"Jag med, faktiskt", sa en yngre tjej.
"Varför?" frågade en flicka som satt bredvid tjejen. De var väldigt lika varandra. Kanske var de tvillingar.
"Lång historia", svarade jag.
"Vi gillar långa historier", svarade hon insisterande.
Flera flickor instämde.
Den lite äldre flickan sade:
"Jag heter Leslie. Du kan sitta här när du berättar."
Jag såg att hon log.
Då förstod jag vad blickarna som riktades mot mig egentligen sade. Vissa var fördömande, de trodde väl att jag var en bedragare. Men de flesta blickar var varma och välkomnande.
Jag gick lite vingligt fram till tjejen som pekade på en tom plats bredvid sig. Hon räckte mig en filt som jag kunde sätta mig på.
"Du får en till sen", sade hon.
En av tvillingarna sa otåligt:
"Men berätta nu!"
Jag suckade, men började berätta om mina senaste veckor. Tänk att så mycket hade hänt på några veckor.
När jag var klar med min berättelse tittade precis alla på mig medlidande, förutom en tjej. Hon satt i ett hörn ensam.
"Den var ju inte så lång", sa en av tvillingarna besviket.
Tältet fylldes av fnissningar som steg sig högre och högre tills det blev skratt.
En yrvaken Rose kom in med en spänd min.
"Flickor, jag sa ju åt er..." sa hon.
"Förlåt, Rose", svarade vi i kör. Jag visste på något sätt vad jag skulle säga.
Bland flickorna hade Rose respekt, stor respekt. Men man var inte rädd för henne, utan respekterade henne för hennes godhet. Jag gillade henne väldigt mycket, liksom alla andra.
"Elijah och Aiden ska slåss imorgon, och jag kan säga att om ni inte sover kommer ni inte få titta på", sa hon, men på något sätt visste jag att det inte var sant. Rose gick till sitt tält igen.
"Vem är Elijah? Och varför ska de slåss?" frågade jag Leslie. Jag gillade inte att vi skulle se på.
"Ta det lugnt, Alice. Elijah är han som du skämde ut innan. Det var väldigt roligt förresten", sa Leslie med ett leende. "När Aiden kommer slåss de alltid för underhållning. De flesta håller en stor vadslagning. Men jag lovar, ingen skadas."
"Så Aiden kommer ge sig av?" frågade jag med en klump i halsen. Jag ville inte att han skulle lämna oss.
"Du gillar honom", svarade Leslie och log. "Lugn, det är vår hemlighet. Ja, han jobbar som stallpojke för att kunna ta reda på information åt oss från slottet. När han kommer tillbaka ska han säga att han blev kidnappad av oss. Då får han tillit av soldaterna. Och Richard."
"Jag förstår", sa jag med en suck.
Leslie gav mig en till filt och sade åt mig att lägga mig ner.
"Godnatt", sa jag och blundade.
Jag somnade direkt, och sov en natt utan mardrömmar.