Det 25:e Hungerspelet. [SV] [THG]

TAAACK ALLIHOPA!! ♥

Vsg ♥

Varsågod ♥♥

Bra

Du skriver som en gud ♥♥

Meer

jättesupermegabra
du skriver skiiiiitbra♥

TACK, jag blir så glad över era kommentarer! ♥

Kapitel 8 ~Panem

Jag känner att tåget börjar sakta in och jag uppbådar all min styrka för att ta mig själv samman. Jag reser mig upp från sängen och går fram till en spegel i badrummet. Synen som möter mig är inte direkt uppmuntrande. Trots att jag ansträngde mig kunde jag inte hålla tårarna borta och jag ser trött och härjad ut. Såhär kan jag inte låta alla se mig. Det pågår en inre strid inom mig; ska jag ge vika för ett nervsammanbrott eller kämpa till slutet. Det skulle vara så skönt att bara ge upp, genomlida träningen, bli insläppt på arenan och dö en snabb död. Men vad skulle min familj tänka om mig då? Jag öppnar ett skåp i badrummet, jag vet inte vad jag förväntar mig att hitta men jag vet att jag är i ett desperat behov av något. Det finns en liten dosa som jag tror att jag har sett Kaysee använda i ansiktet. Det finns ett hudfärgat pulver där i och jag lägger på lite under mina ögon. Det ser bättre ut än innan. Jag bortsar mitt hår som har blivit alldeles trassligt. Min plan är helt enkelt att gå med nedböjt huvud och låta håret täcka ansiktet, på så sett slipper jag förhoppningsvis visa kamerorna att jag har gråtit.

De andra sitter kvar i matsalskupén men de har flyttat sig till några soffor vid ett fönster. Jag förstår att de har satt sig så för att kunna se Huvudstaden ordentligt. Än så länge ser man bara skyskrapornas toppar men bara det ser makalöst ut. Tåget gör en tvär sväng runt ett berg och nu kör det rakt mot Panem. Jag tappar haken, visst har jag sett det på tv men i verkligheten är det en helt annan sak. Sättet som solen reflekteras i byggnaderna får det att se ut som om allt glittrar. Hemma är jag van vid att alla färger finns på en gråskala med små inslag av brunt. De gråa betongklumparna till fabriken och den svarta röken som kommer ur dem. Här är allt färgglatt och hälften av färgerna känns nästan helt nya för mig. När vi närmar oss staden börjar jag kunna urskilja människorna. Deras kläder, deras hår, ja till och med deras hud går i samma färger som byggnaderna. Jag blir förundrad och trollbunden samtidigt som jag känner hat mot orättvisan vårt land är uppbyggt på. Men Dee sa att de gillar mig om jag ler och vinkar åt dem, så när alla Huvudstadsinvånarna börjar peka och vinka på vårt tåg vinkar jag tillbaka. Förvirrad och fylld av självförakt ler jag som om detta är det bästa som någonsin hänt mig. Nu kommer jag på att det faktiskt finns en sak som jag är bra på, och det är skådespel. I det ögonblicket bestämmer jag mig för att jag ska komma hem efter spelen. Men jag klarar inte av att vinna som mig själv, den riktiga Janice är bara feg. Att vara stark, modig och omtyckt har aldrig varit min grej men det är så min rollfigur kommer att se ut. Jag kliver in i rollen som är min enda chans. Hon kommer att vara uppbyggd på lögner. Men Hungerspelen är uppbyggt på lögner. Och alla ljuger i spel. För det här är ju bara ett spel.
__________________________________________

Superkort kapitel, jag vet!
Men jag lägger upp nästa imorgon och det blir mycket längre.

HELT RAVENCLAWSOME!

HELT TOTALLY AWESOME!!♥♥