I ett sista andetag [novell]

Jag bevakar och väntar på nästa, jag håller ut!!!
God jul :-D

Jag blir alltid lika exalterad när en bra handling dyker upp i mitt huvud. Det spritter i fingrarna efter att få skriva ner det jag kommit på och det är precis vad jag har gjort nu. Nu har jag kommit på den nya handlingen och jag är väldigt sugen på att låta er läsa den.
Här kommer alltså fortsättningen.
Tack för att ni håller ut!
***

Kapitel 2.5

Vid trappslutet finns inget mer än en stor, bastant trädörr några meter in i en korridor. Jag stannar en bit ifrån och studerar de ordentliga gångjärnen och det mörka järnet som formar ringarna till handtag. Dörren ser inte ut att ha blivit rörd på många år. Dammet har lagt sig i träets revor och en lätt spindelväv hänger i hörnet av korridoren. Ändå ser det ut som om dörren är ny. Ingen rost kan skymtas på järnet och inte heller har skivans yta blivit repig eller sliten. Under handtaget visar sig ett lås. Jag sneglar mot Crestan för att lista ut om han har en nyckel till det också.

Han hade ställt sig intill väggen under tiden jag granskade vad vi kommit fram till. Nu sätter han fast facklan i en tom ställning som hänger på väggen och närmar sig mig.

"Behöver vi inte den?" frågar jag och försöker låta säkrare än vad jag är.

Crestan skakar på huvudet.

"Det kommer att finnas tillräckligt med ljus."

Jag vet inte hur jag ska tolka den meningen. Det han säger får mina tankar att rusa. Jag kan bara föreställa mig ett tomt rum på andra sidan dörren, men ändå så känner jag på mig att det är mycket mer än så. Den ljumma luften får det att kännas tungt i huvudet, men jag tycker mig ändå kunna urskilja något som kommer från det framför mig; något jag inte vet om jag tycker om.

Crestan visar sig ha nyckeln även till detta lås. Han gör en svepande rörelse med båda händerna runt nacken och han får upp en stor nyckel som visst har hängt runt hans hals. Nu tar han av sig bandet och placerar nyckeln i handen. Jag ser på när han går fram till dörren och drar om i låset. Ett högt, klickande ljud hörs och så trycker pojken upp dörren på glänt.

Det första jag kommer att tänka på när jag ser in genom springan är att vi visst kommer att behöva facklan. Det är becksvart där inne. Jag ser på Crestan med en viss skeptisk blick. Han tittar lugnt tillbaka på mig och öppnar sedan upp mer.

"Det är mörkt där inne", påpekar jag och tar ett par vacklande steg fram.

"Jag vet", sa Crestan kort. "Jag har egna ögon att se med."

Jag känner mig plötsligt aningen frustrerad.

"Men du sa –"

"Jag vet vad jag sa", avbryter pojken mig. "Och jag står fast vid mitt ord."

Jag förstår honom inte, men när har jag gjort det? Jag väljer helt enkelt att strunta i vad han säger och fokusera på vad som händer istället.

Crestan gör en svepande gest med handen som för att visa att jag ska gå in. Jag höjer på ögonbrynen. Om det är något ställe jag inte vill gå till med honom så är det ett mörkt jag-vet-inte-vad där man inte ens ser sin hand framför sig. När han märker att jag tvekar ser jag hur käken spänner sig smått. Han verkar inte villig att övertala mig, men det behövs inte. Jag går framåt och in i mörkret. Crestan följer efter mig och stänger dörren bakom oss.

Jag hängde först inte med i vad jag gjorde. Jag hade, trots min misstänksamhet, gått in i det okända som om jag slängt bort allt som hindrade mig från tankarna. Jag ryser smått. Jag vet att det var Crestan som gjorde någonting med mig, såsom han hade gjort då han fått mig att stanna hos honom när jag egentligen ville springa därifrån. Nu står vi där i mörkret och jag känner en värme krypa i min hy. Jag vet inte varifrån det kommer, men jag gillar det inte.

Plötsligt hörs en svag explosion vid sidan om mig. Jag rycker till av ljudet och råkar nudda Crestan med ena armen. Han tar tag i den och håller mig stilla. Ett ljus har börjat visa sig där smällen hördes. Det är som en kristall som lyser. Ett isblått sken bryter mörkret itu och plötsligt smäller det till igen och igen tills alla kristaller längs väggarna på det stora rummet lyses upp. De skarpa, blåa färgerna lägger sig och ett svagt skimrande tar dess ställe.

Jag blir helt förbluffad av synen som möter mig.

Jag befinner mig i något som liknar en helgedom. Föremål och skulpturer formade till olika djur står längs sidorna i det kvadratiska rummet. Väggarna är täcka av vad som ser ut som silvriga skynken. Golvets stenar formar ett cirkelformat mönster i marken och i mitten finns en ensam, rund sten i en aningen ljusare nyans. Vid väggen längst bort från dörren står ett altare i renaste guld. Bakom det finns en stor, skimrande skulptur i form av ett drakhuvud. Det är genomskinligt och skickar ljuset från kristallerna genom sig, vilket får det att lysa i vitt.

Crestan släpper min arm och börjar gå genom rummet. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag bara står där som förlamad och kan inte slita blicken från allt runtomkring mig.

När jag ändå lyckas koncentrera mig på vad min fångvaktare gör så ser jag något märkligt i hans gångstil. Han ser slappare ut än vanligt. Det är som om fötterna släpas efter honom där han går. Han har ingen rytm. Det är som om han glider fram över golvet. Jag tar några försiktiga steg fram för att ta reda på vad som händer. Den känslan som dörren utsöndrade är starkare än någonsin nu. Värmen kommer från altaret längre fram och tillsammans med den lägger sig något tungt och sövande över mig. Jag känner mig om ens ännu tyngre i huvudet, men jag låter inte det hindra mig från att tappa min fokus. Jag fortsätter att granska Crestan. Det var han som ville ta med mig hit. Nu får han visa vad vi ska göra här.

Till min förvåning sänker sig Crestan ner till marken då han kommit nästan ända fram till altaret. Han sätter sig på knä och hukar med huvudet. Jag börjar känna mig rädd. Hjärtat slår i bröstkorgen på mig och mina leder spänner sig som en förberedelse för flykt.

Crestan fortsätter att huka sig ner tills han ligger med pannan mot golvet och händerna framför sig. Jag hör honom mumla något, som om han ber, men jag förstår inte vad han säger. Det är ett språk som jag aldrig har hört förut. För mig är det bara en enda röra av bokstäver som blandats ihop och vridits om. Jag backar instinktivt bakåt några steg. Jag känner inte för att sluta utan ökar bara på takten. Blicken släpper jag inte från Crestan. Hans mumlingar fortsätter och jag blir bara mer och mer förvirrad.

Det är som om luften vibrerar. Jag känner att det kommer från andra sidan rummet och börjar befara vad som kommer att hända. Vad det än är så är det inte naturligt. Det är magi det handlar om, det är jag säker på nu.

Plötsligt dämpas kristallernas ljus så att luften färgas grå och otydlig. Drakhuvudet går över till att bli helt genomskinlig, som om den bestod av glas. Hjärtat slår hårdare än någonsin inom mig och jag kämpar för att inte låta den sövande känslan ta över.

Drakhuvudets ögon lyser upp i ett skarpt, grönt sken. Ljuset slår ut genom luften och jag blir tvungen att sätta handen för ögonen tills det lagt sig. Det gröna är skrämmande bekant en annan färg jag sett mycket av de senaste dagarna. Det är samma färg som Crestan har på sina ögon. Vad har han gjort? Har han överlämnat sig själv?

Jag börjar få panik. Jag känner hur händerna spänner sig och rycker och att fötterna bara vill springa därifrån, men samtidigt vill jag istället springa framåt, fram till Crestan och få upp honom på fötter. Han måste ha blivit sövd, precis som mina tankar som sakta fördunklas i den tunga känslan i rummet. Han visste nog inte om vad som skulle hända här. Han förtjänar också att få komma ut säkert.

Jag börjar ta mig framåt till honom i en ren impuls. Mina steg flyger över golvet. Men så stoppas jag av att marken rör sig under mina fötter. Det cirkelformade mönstret har börjat slingra sig i en spiral. Det känns som om jag skriker till, även ifall inget ljud lämnar mina läppar, och jag hoppar förskrämt undan från den stora cirkeln.

Mittenstenen börjar höja sig upp ur marken och rök stiger från den. Jag ser hur pelaren som reser sig högre och högre öppnar sig och allt som fått mitt hjärta att skena - det gröna ljuset, det snurrande golvet, Crestans mumlande ord - upphör.

I pelaren ligger ett föremål av silver. Jag ser en grön sten svagt lysa upp sin närmaste omgivning.

Det är ett halsband.

Oh, intressant c8

Spännande.

Tack, tack ♥
***

Kapitel 2.6

Jag står som förlamad, känner hur den tunga känslan sakta rinner av mig. Luften verkar bli lättare och jag kan förmå mig till att dra några djupa, friska andetag. Syret fyller mina lungor och jag börjar få kontroll över mina hjärtslag. De dämpas, sakta med säkert, men min förvirring och oförståelse är ändå för stor för att jag ska kunna göra något.

Min blick är fäst på föremålet inuti pelaren. Den gröna stenen slutar inte att lysa trots det att lugnet lägger sig. Det är så tyst runtomkring att jag kan höra mina andetag. Vad kan det vara för halsband? Vad är det här ens för ställe? Jag förstår ingenting, och jag kan inte direkt förvänta mig någon bra förklaring från Crestan.

Crestan...

Jag ser bort mot honom på andra sidan spiralgolvet. Han tycks ha legat kvar i sin ihopsjunkna ställning tills nu. Han höjer sig sakta upp på armarna. Även ifall jag ser honom bakifrån kan jag se att han hänger med huvudet. Han verkar trött och ser inte ut att orka resa sig. Jag vet inte vad jag ska göra, om jag borde springa fram och hjälpa honom upp eller bara hålla mig borta från honom.

Jag vet inte vad jag precis har sett, men jag är väl medveten om att det handlar om övernaturliga ting. Det är det som får mig att backa undan; bekräftelsen att Crestan inte är naturlig och vetskapen om att han mördade min syster.

På grund av dessa tankar förstår jag inte varför jag ens överväger att hjälpa honom. Han är farlig och oförutsägbar. Vem vet som kommer hända härnäst?

Det knyter till sig i magen på mig när jag tänker på det. Jag vill inte att något mer ska hända. Jag vill bli av med pojken så fort som möjligt, innan något annat konstigt tar sin början.

-
Under tiden jag står och funderar börjar Crestan ta sig upp på fötter. Jag ser honom häva sig upp och vackla till en sekund. Det är som om han precis har vaknat ur en lång, djup sömn. Jag kan tydligt se hur han försöker få kontroll över sig själv igen. Det gör mig ännu mer fundersam. Vad hände med honom? Jag vågar knappt fråga.

Han ser plötsligt bort mot mig och möter min blick. Jag ser tröttheten i hans ögon även ifall han försöker dölja det. Han spänner käken, försöker få fast ett säkert uttryck i ansiktet igen; såsom han alltid har annars.

Det är då jag märker något underligt.

Hans ögon är inte lika skarpa och intensiva som de var förut. Jag kan fortfarande se den gröna färgen, men den verkar matt. Ännu en gång slänger jag en blick bort mot pelaren och ser på stenen som smyckar halsbandet. Om det nu var magi; hade halsbandet tagit färgen ur Crestans ögon?

Jag vill inte tänka på magi, det låter både absurt och riskabelt, men funderingarna i mitt huvud kan inte stoppas. Mina tankar skenar iväg och lämnar mig med en hopplös röra av oförstånd.

Crestan har börjat ta sig framåt. Han är inriktad på pelaren, inte mig, men jag ser ändå att han slänger några blickar mot mig då och då. Jag försöker visa mig starkare och säkrare än vad jag egentligen är. Förvirring är min värsta fiende. Den förstör bara för mig och mitt sinne.

-
När Crestan har nått ända fram till pelaren tröttnar jag på att inte veta. Jag tvingar fram min röst till att tala.

"Vad är det där?" frågar jag med en krasslig stämma, förbannar mig själv för att jag låter svag och försvarslös.

"Ett halsband", svarar Crestan med sin vanliga, lugna röst.

Jag suckar.

"Jag ser det, men..."

Jag avbryts av en rörelse hos pojken några meter framför mig. Han håller upp handen, sträcker sig efter föremålet inuti pelaren. Mitt hjärta vrider om sig i bröstkorgen på mig. Jag känner mig rädd, trots mina försök att hålla mig lugn. Vad händer när han nuddar halsbandets sten? Kommer det explodera? Kommer golvet att börja röra sig igen, eller försvinna helt och hållet? En massa möjliga och omöjliga alternativ flyger omkring i mina tankar. Jag får nästan panik.

"Får du verkligen röra det?" frågar jag snabbt för att trycka in en varning i Crestans handling.

Pojken ser på mig utan att röra en min.

"Jag sa att skatten var bevarad; inte orörd", säger han och sluter händerna om halsbandets kedja.

Jag håller andan under tiden han för det till sig, håller upp det framför sig och granskar det.

Inget händer.

Då samlar jag mitt mod och väljer också att studera föremålet. Stenen har formen av ett halvt klot och är fint slipad. Jag ser inga bucklor eller brister överhuvudtaget. Kedjan är formad runt stenen i en silvrig färg och fortsätter i en ögla för att utgöra själva halsbandet. Det ser bekant ut. Så bekant att det nästan gör ont i bröstet på mig. Och när jag förstår varför slutar nästan mitt hjärta att slå.

Coreen hade ett likadant halsband. Ett likadant, fast grått.

Jag förstår inte att jag inte såg det direkt. Det är nästan identiskt. Det enda som skiljer är färgerna.

Det skarpa, gröna skenet från detta halsband reflekteras i Crestans ögon och jag kan se hans laddade blick. Jag kan inte förklara känslan han utstrålar vid det tillfället. Det är en slags säkerhet, blandad med motsatsen; oro. Om jag inte ser helt fel så är det som om han underkastar sig halsbandet. Jag vet inte vad det är till för, men jag kan nästan försäkra mig om att det är minst lika farligt som pojken själv.

"Vad gör det för något?" frågar jag tyst. Jag känner att jag tar en risk genom att störa honom, men jag måste få veta vad det är, annars kommer jag att bli galen.

Jag får inget svar. Crestan fortsätter bara att granska det han fått tag i. Jag känner mig lätt frustrerad.

"Coreen hade ett likadant", fortsätter jag med en hackig röst. Jag borde inte prata, men jag kan inte förmå mig sluta. "Hon gick runt med det hela tiden."

Inte förrän nu ser Crestan upp på mig. Den här gången lyser säkerheten igenom. Han säger inget, men något i hans blick verkar fånga upp min själ. Något i hans blick säger mig att han redan visste om det jag sa till honom. Och det gör mig skräckslagen.

suveränt

åhmajgåd så bra :')

Håller på att läsa nu ^^ (men får nog fortsätta imorgon..)
Du skriver så fint och lagom detaljerat! ❤

Edit (nu har jag läst alla kapitel hittills); O MY GOD VAD SPÄÄNNANDE!

Tack för era kommentarer och ert stöd, och jag får än en gång be om ursäkt för att jag inte kommer med något nytt inlägg.

Det är så att jag starkt överväger om jag ska göra den här novellen till en bok istället. Jag vill satsa på en författarkarriär, men alla handlingar jag kommer på bildas till fanfictions, vilket inte går att ge ut, eller vad man kanske kan kalla för o-originella historier. I ett sista andetag är den enda handlingen som jag känner är tillräckligt originell för att kunna göra till bok. Dock är jag rädd att man får för mycket intryck av Twilight eller någon annan "grå" berättelse (det finns en känsla i de böckerna som inte riktigt går att förklara i ord. För att beskriva dem använder jag ordet "grå" eftersom det är den färgen jag kategoriserar dem i), vilket jag inte vill.

Jag vill gärna ha er åsikt i det här. Vad tycker ni? Skulle detta - av vad ni hittills läst - kunna klassa som en bok? Eller ska jag försöka komma på någon annan handling och behålla denna som en novell på sidan? Jag menar; när jag väl anstränger mig för att komma på en handling brukar jag bli nöjd; precis som med den här.

Jag kommer nog inte att komma med ett beslut direkt. Jag får fundera lite till antar jag.
Tack för att ni orkar stå ut med min seghet.. xD
Ha en fortsatt bra sommar!

Jag vet inte riktigt, men det känns originellt och bra för det mesta. En bok skulle vara möjligt säger jag. Men nu har du ju lagt upp mycket här så jag vet inte hur det blir med det..
Men satsa på en bok om det är det du vill ❤