Asteria Lifton (Hungerspelsfanfic)

super!

Bara för att ni är så bäst så ska ni få ett till kapitel ikväll


Kap. 12 Arenan

Dagen därpå delade vi den lilla biten bröd jag hade kvar med Sam’s halva fågel. Sedan packade vi ihop oss, jag jagade ihop lite kött och begav oss in till skogen. Jag berättade om mina äventyr och han om sina. Karriaristerna hade hittat honom, men han hade lyckats fly. Vi gick under tystnad tills jag kom på en sak.

”Sam! Jag mötte Marvo och någon tjej från sjuan, Dasy hette hon. Eller, jag mötte dem inte. Jag gömde mig i en buske en bit ifrån dem. Men i alla fall, de pratade om någon plan. Dasy hade kommit in i karriaristgänget, och Marvo skulle kommit till deras rastplats igår natt. Jag vet inte om du hörde några kanonskott? Jag jagades av Mane så jag hörde ingenting.”

”Fyra kanonskott, Derek från nian och Liam från tvåan. Också hon du dödade och en till.”
Jag räknade i huvudet.
”Så då är det bara två karriarister kvar?” frågade jag. Sam nickade på huvudet till svar. Plötsligt slog det mig att jag inte visste vilket distrikt Sam hörde till.
”Du Sam! Jag kom nyss på… vilket distrikt kommer du ifrån?”
”Tolv.”

Jag hajade till lite, jag hade sett honom från distrikt 6 eller möjligen 8. Men inte tolv.

”Hur många är kvar i tävlingen? Åh gud, jag trodde aldrig jag skulle klara mig så här långt.”
”Bara fem. Marvo och hans kumpan måste lyckats med sin plan eftersom de dödade två karriarister och överlevde. Snart är det slut, Ast. Snart får du komma hem.”
Jag stannade. Jag hade inte tänkt på…. Jag skulle bli tvungen att döda… döda Sam. Min vän, min goda vän som räddat mig och fått mig att känna mig mindre ensam här.
”Nej Sam. Jag vinner inte. Skulle jag vinna men du skulle vara död så skulle jag inte klara mig. Jag skulle vara som ett lik hela mitt liv, och isolera mig själv.” sade jag bestämt. Till min stora förvåning så skrattade han.
”Och hur tror du jag skulle känna va? Bättre att du vinner än en karriarist." Jag blev förvånad och skrämd av bitterheten i hans röst, regeringen gillade inte sådant. Egentligen så ville jag hålla med men med tanke på min familj så förblev jag tyst och vi gick vidare.

Vid kvällen kom vi fram till en lämplig rastplats och jag gjorde upp en eld. Snart så knaprade vi på kött och pratade. Vi var förväntansfulla, om kanske bara tre dagar så skulle en av oss vara hemma, som vinnare. Jag kunde nästan inte tro det, jag hade verkligen kommit långt. Sam hade fått en hängmatta av sin sponsor och han satte upp den högt i ett träd. Där kurade vi ihop oss och jag somnade snabbt, utan att tänka.

Morgonen därpå var lugn, och jag och Sam bestämde oss för att stanna på rastplatsen hela dagen. Medan jag samlade kåda från träd så hördes ett kanonskott. I nästa sekund hade Sam dykt upp och vi skrattade lättat.

Det var en lugn dag, solen sken och fåglarna kvittrade. Men kvällen kom snabbt, de ville nog att spelet snart skulle ta slut. Ansiktet som visades på himlen den kvällen fick mig att gråta.

Marvo
Distrikt fyra

Sam tröstade mig, flickan från hans distrikt hade dött för ganska länge sen. Men det hjälpte inte, Marvo som hade varit så snäll mot mig och bett mig att le mot huvudstadens invånare för att få sponsorer.
”Fyra kvar i tävlingen.” sade jag med ett nervöst skratt. Tanken på att kanske få komma hem var underbar, men egentligen, skulle man någonsin komma härifrån? Jag sade det till Sam och han höll med.
”Vistelsen här kommer vi alltid att minnas. Eller, någon av oss.”
Han kysste mig på pannan och vände sig om. Jag låg vaken länge den natten, och när jag vaknade kände jag mig väldigt illamående.

Åååh, gud vad bra!!

Super!!

Era kommentarer lyser upp min dag! Tack för att ni är så bra!

TOTALLY AWESOME!

jatte bra

ÄLSKAR DET!!!!

O, NICE, NICE, NICE!!

Det är bara tre kapitel kvar på denna fanfic, möjligen fyra. Men kom ihåg! Den är inte slut riktigt än!


Kap. 13 Arenan

Hela världen snurrade runt. I ena sekunden brändes jag levande på bål, i andra seglade jag med stjärnorna. Jag stirrade på den blinkande stjärnan. Sedan sträckte jag fram en hand, världen krängde till och jag var under vattenytan. Men när jag tittade upp såg jag inget ljus, bara kompakt mörker. En figur kom simmande emot mig, jag tog några simtag. Det var Sam, fast han var annorlunda. Ögonen var vita och tomma och håret var gjort av sjögräs. Han sträckte fram händerna mot mig och jag skrek. Jag skrek så högt jag kunde, fäktade vilt runt omkring mig. Sedan kände jag en hand över min mun, en varm hand.

Världen började upplösas, Sam försvann och mörkret kom närmare och närmare tills det slukade mig helt. Jag stirrade mig omkring men såg inget. Jag kände på mina ögon, de var tomma. Jag öppnade munnen och försökte skrika.
Plötsligt dök det upp ett litet ljus långt borta och ett litet hopp tändes i mitt bröst. Ljuset blev större och större och kom närmare och närmare. Jag sträckte mig fram och tittade in i ljuset. Det var som en stor TV. Det var en pojke på bilden, en pojke med blont hår och gröna ögon. Han såg helt skräckslagen ut och skakade på någonting. Plötsligt kom allt tillbaka till mig, arenan, fyra kvar, Sam. Men, om det var Sam på bilden, vart var jag då? Jag vände mig om och stirrade ut i mörkret. Sedan vände jag mig tillbaka och tittade på Sam. Han såg uppgivet på mig. Plötsligt kom jag på det och sträckte fram en hand för att känna på TV bilden. Just när mina fingertoppar snuddade på bilden så kände jag hur jag sögs in i den och lämnade den mörka rymden bakom mig.

Jag slog upp ögonen och drog ett lättat andetag när jag såg att jag var kvar. Sedan vände jag mig om och kräktes. Sam kom springande och höll upp mitt hår. Sedan kramade han mig. Jag lade mig ner på marken igen, jag hade nog ramlat ner från hängmattan. Sam kände på min panna.
”Du har feber” sade han bekymrat. Plötsligt slog han händerna för munnen och hans ögon mörknade.
”Vad? Vad?!” undrade jag skrämt. Han tog långsamt ner händerna och tittade bekymrat på mig. Sedan drog han till sig min ryggsäck och grävde upp flaskan med Manes. Han skruvade av korken och luktade på vätskan, sedan smakade han lite. Han spottade genast ut det och skruvade igen flaskan.
”Det där var inte Manes,” sade han bistert, ”de har lurat oss.”
Jag stirrade skräckslaget på honom.
”Kommer jag att dö?”
”Jag vet inte, vätskan i den här flaskan känner jag inte igen. Hur känner du dig?”
”Jag mår illa, och det känns som om jag snart ska svimma.” Jag ryste till, jag ville inte tillbaka till den mörka rymden. Jag vände mig om på sidan och kräktes på de gamla löven. Sam tog tag i mina armar och drog mig bort från platsen.

”Kan du klättra upp till hängmattan?”
Jag sade att jag skulle försöka och torkade bort svetten på pannan. Sedan stapplade jag fram till hängmattan med Sam’s hjälp. Jag satte ena benet på en utskjutande gren och tog ett fast grepp om en gren högre upp. Sedan hivade jag mig långsamt upp. Sam höll i mig med ängslig min.

När jag äntligen hade lagt mig tillrätta i hängmattan så kände jag mig alldeles slutkörd. På det vänstra ögat hade svarta prickar dykt upp. Sam klättrade smidigt upp till mig och kände på min panna. Plötsligt fick han syn på något, och han föste undan mitt hår för att titta närmare. Jag blev orolig, och frågade vad som stod på.

”Det… det ser ut som…. Åh, Ast du har inre blödningar!”
Jag stirrade på honom som om jag inte kunde tro mina ögon och han stirrade tillbaka på mig. Plötsligt skuggades solen och vi tittade instinktivt upp. En fallskärm var på väg ner till mig. Jag följde den med blicken tills den landade mjukt på min mage. Sam bände upp asken som satt fast i fallskärmen och tog upp en liten glasflaska. En papperslapp låg virad runt den.

”Drick för att inte svimma.” stod det. Sam skruvade av locket och gav flaskan till mig. Jag drack i djupa klunkar, det smakade gott. Genast försvann de små svarta prickarna på ena ögat.
”Blödningen har spridit sig” sade Sam skrämt.
”Det här är inte normalt, det går inte så här snabbt.” fortsatte han. Plötsligt hördes en dånande röst, en röst som ekade i skogen och skrämde upp några fåglar.

”Grattis spelare för eran framgång! Ni är alla i desperat behov av någonting, och vi kan med nöje meddela att en festmåltid ska hållas vid ymnighetstornet vid skymningen. Lycka till och må oddsen alltid vara er gynnsamma!”

Sam vände långsamt huvudet mot mig. Jag formade ordet ”nej” med läpparna men han skakade på huvudet och hoppade ner från trädet. Han tog sin jacka från ett träd och satte på sig den.
”SAM NEJ! Jag klarar mig, du får inte dö för mig!”
”Vem säger att jag ska dö?” svarade Sam beskt.
”Jag ska ge de jävlarna, jag ska visa att man inte kan leka med oss hur som helst!”

Han var verkligen jättearg, och stampade runt på lägerplatsen i flera minuter innan han satte sig vid elden. Jag satt upp och betraktade honom.
”Sam, jag ska ändå inte vinna. Och om du dör nu… så är allting i onödan. Snälla lyssna på mig Sam! Du får inte ge dig in dit! De skulle stycka dig!”
Men Sam gav sig inte.
”Jag har ju klarat mig så här långt eller hur? Och bättre att ge det en chans.” Han log ett snett leende mot mig.
”Detta är mitt val, jag gör det vad du än säger.”
Jag insåg att han hade rätt, jag var alldeles för svag för att stoppa honom. Sam kastade en blick mot himlen och sedan en in till skogen.
”Borde gå nu, vi ses senare.” Han hoppar upp och jag kan bara se på när han försvinner ut ur lägerplatsen.

Den timmen som följde var den hemskaste jag någonsin varit med om. Jag försökte sova och slappna av, men det var helt omöjligt. Inuti mitt huvud spelades det hela tiden upp hemska bilder, och när ett kanonskott ljöd så hoppade jag till och jag började gråta. Dog Sam så var det mitt fel.

Plötsligt bröts en kvist. Jag grep tag om kanten på hängmattan, var det Sam så var det en befrielse, men om det var någon annan så var det min död.
Jag hade tur, det var Sam som kom instapplande i lägret, han såg omskakad ut, men helt välbehållen. I ena handen hade han en liten väska. Han rusade fram till hängmattan och öppnade väskan på vägen. I den fanns det bara ett litet föremål, ett ensamt vitt piller. Jag tog det och svalde ner det med lite vatten.

Förändringen var ofattbar, genast blev jag klarare och piggare i huvudet, och efter bara tio minuter hade blödningarna försvunnit och jag kunde svinga benen över hängmattan och hoppa ner. Jag kände mig lyckligare än på länge, det var bara jag, Sam och Felicia från ettan som var kvar i tävlingen.

Dagen därpå grydde klar och vit. Det var lyckans dag, men ändå sorgens. Antingen skulle både Sam och jag dö eller en av oss. Det rann en liten bäck precis bredvid våran rasplats, och jag ägnade morgonen där för att fiska med mitt spjut. Det kändes härligt att vara vid vatten, jag hade alltid älskat det. Kanske för att jag är uppvuxen i ett vatten distrikt, jag vet inte.

Ett högt skrik bröt friden, och jag snubblade upp på benen. Spjutet gled ur mitt grepp och ner i vattnet, men jag var redan flera meter därifrån, på väg mot skriket.

Ett långt kapitel