Kärlek vid första ögonkastet [SV]

Åhh, jättebra!!
Längtar efter meeeer
De här karaktärerna han nästan blivit verkliga för mig precis som jag tycker J.K. Rowlings karaktärer är verkliga!

Gud vad bra kapitel!

Åå tack vad snällt!! Blir så glad har börjat skriva på nästa, tar några dagar dock då jag inte kommer kunna skriva imorgon Hoppas det är klart till på lördag i alla fall

Ååå, har äntligen läst det senast kapitlet!!! Älskar det som vanligt ♥ längtar till nästa!!! Den här berättelsen är så mysig läser bara o ler

längtar till lördag!!
men... jag är inte hemma på lördag så jag har inte tillgång till dator

Kom idag istället, Tack igen! Här är kapitel 14

Kapitel 14

”Tack för en magisk kväll” Sa jag och kysste Marcus långsamt.
”Det var du som gjorde den” Sa han och jag log. Vi satt i sällskapsrummet framför den öppna spisen ensamma. Klockan var inte mycket och många var kvar och festade i Den stora salen.
”Vill du följa med upp i vår sovsal?” Frågade han och jag nickade ivrigt. Jag ställde mig upp och kom på att jag hade glömt bort att ta min medicin. Allt blev svart mycket snabbare än förra gången och jag kände att jag inte längre hade kontroll över min kropp.

Jag låg på en äng omringad av blommor i alla världens färger. Solen skymtade svagt fram genom molnen som svepte tunt över den ljusblå himmelen. Jag satte mig upp lite förvirrad över vart jag var. Den ljuva doften från blommorna fyllde mina lungor när jag andades in stort. Jag var inte orolig över vart jag var, jag skulle kunnat stanna där ett bra tag. Jag kanske var i himmelen, jag kanske var död, det visste jag inte, men det var inget problem jag ville ta itu med. Jag tog upp en ljusrosa blomma och studerade den noggrant. Den hade många små kronblad som omringade den gula cirkeln i mitten. Jag plockade upp fler blommor. Två mörkblå och en ljuslila. Båda såg ut att vara av samma sort som den första blomman och hade ungefär lika många kronblad. Jag lade dem i mitt knä och hörde hur något prasslade bakom min rygg. Jag vände mig om och såg Dale stå bakom mig. Jag ryckte till lite av överraskningen och tittade på honom.
”Hej” Sa jag och han satte sig bredvid mig.
”Hej” Sa han tillbaka och vi tittade ut över utsikten som gick ända bort till några berg.
”Det har blivit din grej lite att svimma” Sa han och jag skrattade till lite.
”Så jag har inte dött?” Frågade jag honom och han skakade på huvudet ”Då antar jag att det har blivit lite av min grej” Det blev tyst ett tag och det ända som hördes var vinden som smekte lätt över blommorna. Dale suckade djupt och jag tittade på honom.
”Jag måste berätta något för dig” Sa han och han tittade tillbaka in i mina ögon.
”Det är om Marcus” Sa han och jag log lite mot honom.
”Vill du att jag säger något till honom?” Frågade jag och han tittade bort mot bergen.
”Nej, det känns som att det bara är för rättvisans skull jag säger det är till dig. Jag är inte stolt över min bror och jag hoppas att du kan förlåta honom” Sa han och jag tittade förvirrat på honom.
”Marcus har varit otrogen”

Orden flög runt i huvudet. Det kunde han väl inte ha varit? Han älskade ju mig, och jag älskade ju honom.
”Men jag har ju varit med honom hela tiden” Sa jag och kände att min röst blev svagare och svagare i slutet av meningen.
”Jane, du har varit medvetslös i sex månader” Sa han och jag kände att tårarna gled ner för kinderna.
”Men, jag…” Mer kunde jag inte säga innan jag bröt ihop totalt. Jag kände en varm famn runt om mig och jag lutade mitt huvud mot axeln.
”Lugn, du kommer komma tillbaka snart. Allt kommer att bli bra” Sa han tröstande och jag skakade på huvudet.
”Nej, det kommer det inte alls det! Jag har missat mer än halva året i skolan, ingen har säkert saknat mig och Marcus har, har, har…” Jag kunde inte få fram fler ord och gråtandet tog över hela min kropp. Jag skakade och kände hur Dale släppte lite på sitt grepp runt om mig.
”Du kommer vakna snart, förlåt honom Jane, förlåt honom” Sa han och gick iväg, bort från mig, bort från min dröm. Jag skrek för full halls och tårarna rann i floder. Jag kände hur världen blev mindre och mindre och kvävde mitt skrik i mörkret. Jag öppnade mina ögon i längtan efter verkligheten och jag möttes av ett ljust rum. Det var inte på sjukhusflygeln, och det var inte hemma, vart var jag? Jag tittade mig omkring, jag var ensam. Jag satte mig upp och tårarna fortsatte rinna ner för mina kinder. Plötsligt öppnades dörren och en kvinna i trettioårs åldern stod i en vit rock framför mig.
”Jane, du har vaknat” Jag nickade långsamt och kände att tårarna blev fler och fler. Jag andades häftigt och hon greppade försiktigt tag i min axel.
”Jag förstår inte att, att…” Jag försökte prata men det slutade bara upp i fler tårar.
”Jane, du har varit medvetslös ett tag nu och…” Sa hon lugnt men jag klarade inte av att höra hennes lugna röst.
”JAG VET!” Skrek jag åt henne och hon ryckte till. Jag drog upp knäna mot bröstet och höll armarna runt dem. Jag lutade huvudet mot mitt vänstra knä och försökte koncentrera mig på att andas.
”Lugn, Jane, lugn” Sa hon och strök sin hand mot min rygg. Hur kunde hon säga åt mig att vara lugn? Hon visste inte vad som hade hänt, hon visste ingenting.

Dörren öppnades ännu en gång, jag torkade bort mina tårar och vi tittade mot den som kom in, Marcus.
”Jane!” Sa han och kom snabbt gåendes mot mig.
”NEJ! DU GÅR INTE NÄRA MIG! UT HÄRIFRÅN! UT!” Jag skrek med all den kraft jag hade kvar och bröt ihop igen. Han gick fröskräckt ut genom ur rummet långsamt. Jag kippade efter luft och kände att mitt knä var blött av tårar. Varför gjorde han det här mot mig? Varför utsatte han mig för den här smärtan? Varför?
Varför?

Vilken vändning!!! ♥ Gud va spännande! Vem är det han har varit otrogen med? Går Dale att lita på? Vill läsa mer;D
Ps. Som vanligt jättebra skrivet .Ds

SuperDuperBra!!

oh my rowling vad bra!! vill ha mer!! nu!!!

Tack!! Här kommer mer, var ett tag sedan och det är kapitlet är koort, men kände att jag ville avsluta kapitlet där det är avslutat

Kapitel 15

Jag hade varit medvetslös i sex månader precis som Dale hade sagt till mig. Många kom och hälsade på mig och verkade vara allmänt överglada. Jag visste att jag skulle vara tvungen att prata med Marcus någon gång och bara tanken fick hela huvudet at börja snurra.

”Jane?” Det var han. Han knackade försiktigt på dörren till mitt rum på St. Mungos.
”Kom in” Sa jag och han öppnade dörren försiktigt.
”Hej” Sa han kort och jag sa ”Hej” tillbaka. Det blev tyst och jag visste att någon av oss skulle behöva bryta den.
”Har du varit med någon annan, under tiden jag var… borta?” Frågade jag bara för få det sagt.
”Va? Vad menar du Jane?” Sa han med ett förvånat ansiktsuttryck.
”Marcus, säg det om du har det. Jag träffade Dale.” Sa jag och jag såg att hans ögon blev våta av tårar.
”Jag har… Det var inte meningen, jag var så ledsen att du var borta. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade tappat förståndet. Förlåt mig.” Sa han och jag kände tårarna rinna ner för kinderna. Även om jag redan hade gråtit så mycket de senaste dagarna så fanns det tydligen tårar kvar. Jag nickade långsamt.
”Jag förstår, du trodde att jag inte skulle komma tillbaka. Det var mitt fel att jag lämnade dig. Jag vill att du försvinner ut ur mitt liv. Jag orkar inte med mer. Bara gå härifrån” Sa jag långsamt samtidigt som fler tårar rann ner för kinderna. Jag ville börja om på nytt, starta ett nytt liv. Han backade mot dörren och jag mötte hans havsblå ögon en sista gång innan han gick ut genom den vaniljvita dörren.

”Vi har saknat dig såå mycket! Och vi måste berätta allt som du har missat!” Melanie kom springandes genom dörren och kramade om mig hårt. Strax efter kom Sam och Laurie och kramade om mig lika hårt.
”Jag har saknat er med, eller jag har inte direkt vetat om att jag har varit borta, men ändå” Sa jag till dem och de skrattade.
”Undrar hur det blir skolan nu och allt” Sa Laurie suckandes och Melanie och Sam slängde några blickar på henne.
”Du har inte träffat henne på sex månader och det första du nämner är skolan?” Frågade Sam och vi skrattade tillsammans.
”Det är lugnt, jag har faktiskt tänkt på det. Det blir ju så konstigt nu eftersom att jag antagligen måste gå om och allt.” Sa jag och tog ett djupt andetag ”Jag ska hoppa av skolan”,
”Va!?” Skrek tjejerna.
”Jag vill börja om på nytt, och jag ska studera i en mugglarskola” Sa jag och de tittade bekymrat på mig.
”Är du säker, jag menar, du har bara varit vaken i några dagar” Sa Sam och jag nickade.
”Jag vet att det är rätt. Och om jag ångrar mig, kan jag alltid gå extra magilektioner. Jag missar bara ett och ett halvt år” Sa jag och tog ett djupt andetag.
”Men du missar ju dina G.E.T. prov” Sa Laurie och jag nickade.
”Ångrar jag mig får jag göra dem någon annan gång” De tittade på varandra och bytte några blickar.

”Jane, har det hänt något mellan Marcus och dig?” Frågade Melanie och jag skrattade lågt.
”Han hade inte träffat mig på sex månader, jag vill gå vidare, eller det var väl han som valde att göra det först” Sa jag och suckade. Jag var trött på att gråta, det tog mycket på krafterna och jag lät bli att släppa en tår ner för kinden.
”Var han…? Nej, inte Marcus?” Sa Sam och jag nickade.
”Åh Jane, jag är så ledsen” Sa Melanie och kramade mig.
”Var inte det, det var hans beslut, och jag har accepterat det” Sa jag och de nickade långsamt. Jag spenderade resten av den dagen med dem. Pratade om allt och ingenting. Jag nämnde aldrig att jag hade träffat Dale, då skulle jag vara tvungen att berätta allt om honom, och det ville jag inte.

Jag var redo att börja mitt nya liv, med nya människor, nya platser och nya äventyr.