Den onämnda magiska trekampen (SV)

Aaahhhhhhhhhhh Gud!
Gaby var var det där du kan väll inte bara dyka upp och sedan försvinna igen!
Jag ska beskriva och längre kommentar kommer när jag fått tag i en dator

asdfghjklöä
Så perfekt, hemskt, smärtsamt och känslofyllt.
Om ditt mål är att vi ska sitta och gråta-skratta-gråta- dö inombords så lyckas du helt med ditt syfte

OMG! DU GJORDE DET! DU MÖRDADE PASHA! ofjishgilshgkjkgslgmam *får inget syre* *skriker* *gråter* *bryter ihop totalt* *vrålar*
JAG HOPPAS ATT DIN FAVORIT KARAKTÄR NÅGONSIN BLIR MÖRDAD. bara så du vet så du får känna denna smärtan.

nu till lite stycken som berörde mig eller väckte någon slags känsla inom mig.

- Men jag hann säga adjö i alla fall. När de arresterade mig och Adrienne hann jag se honom en sista gång och vi hann säga allt som blivit osagt innan han fördes iväg, säger hon och nya tårar börjar rinna.
- Det kommer komma en dag du får se honom igen. Det är i alla fall det jag intalar mig själv med Gaby, säger jag.
- Jag skulle vilja dö nu precis som han gjorde för tre minuter sedan, men jag gav honom löftet att ’’ inte göra något dumt’’. Ibland behandlade han mig som ett litet barn, säger hon med ett litet förkrossat skratt och ser sedan ner på armbandet.
- Fan för dig Pasha, viskar hon och torkar bort tårarna.: DETTA STYCKET GJORDE SÅ ONT ATT LÄSA ATT JAG SERIÖST TRODDE ATT MITT HJÄRTA SKULLE FLYGA UT UR MIN KROPP OCH JAG SKULLE FÖRBLÖDA TILL DÖDS

Det enda som fanns kvar av Gabryella var hon. fattar du hur perfekt denna meningen var?! omg.

Synen av detta gjorde att Peter svimmade och jag ville som vanligt kasta en förbannelse över hans opassande beteende. Klart som fan att du svimma ditt svin.

- Pojken som ligger avsvimmad på marken är Peter, säger Aurora och ser en aning dömande på Peter.: Typ det bästa jag läst.


- Han ser mycket bättre ut än vad jag fått det beskrivet som, säger Soline med ett stort leende.
- Det är inte jag som är förälskad i honom, svarar Aurora och blinkar med ena ögat mot mig.
- Det var den andre eller hur var det? Frågar Soline och Aurora blänger ilsket på sin mor och ingen kan låta bli att skratta åt hennes reaktion.: ahahaha älskar Aurora och Soline!

- Det har varit trevligt att se er igen och jag är så tacksam för att ni fanns för Gabryella efter min död, säger Aurora och går runt omkring oss och rör vid våra kinder, men stannar upp vid Remus.
- Tack för engelska lektionerna, svarar hon och flyger upp en bit för att nå vid hans kind och ger honom en lätt kyss innan hon följer efter sina föräldrar. : Remora<♥♥♥♥

- Lycka till med vad ni gör i fortsättningen av ert liv och håll ögonen på varandra, speciellt honom, säger Mr. Krum ...OMG HAN VET! 0_0

- Lämna mig inte, viskar jag hjälplöst och kysser henne i något som kändes som en evighet som tog slut för snabbt.
- Lova mig att du klarar dig, säger hon och kramar om mig.
- Klart jag klarar mig, säger jag, men känner hur jag dör inombords för varje sekund. : hERREGUD :'(

- Du var min första vän här och jag visste alltid att säga adjö till dig skulle vara ett av de svåraste jag måste göra, säger Gabryella.: Omg! jag sa något liknande till en av mina närmaste vänner i lettland när jag var tvungen att flytta.. omg saknar henne så mycket :'((((

- Mitt nöje, och tack själv. För alla skratt, för nöjet att tortera Lily tillsammans på julbalen, för loven, för Quidditchmatchen och som sagt, allt, säger Gabryella och kramar om honom en sista gång innan hon ser på Remus. : omgggg

- Jag förlåter dig aldrig för det här, säger Remus när han tårögt kramar om Gabryella.
- Du hittar nog någon lösning som du hittar på allt annat, min bäste vän, skrattgråter Gabryella.
- Gå innan jag hindrar dig, säger Remus.
- Sakna mig inte för mycket nu, varulv, skrattar Gabryella och torkar bort sina tårar och kramar om honom en sista gång innan hon vänder sig mot mig igen. Jag förlåter aldrig DIG KATTA.

- Gör det som gör dig lycklig och låt inte mitt öde bilda ditt liv, säger hon och kramar om mig.
- Det är lättare sagt än gjort, säger jag och tar tag i hennes ansikte och kysser henne igen.
- I min minnesbok som ni tog finns ett brev till var och en av er, men jag vill inte att ni läser dem förens ni är på tåget på väg härifrån, säger hon och fortsätter:
- Jag älskar dig, var lycklig. För min skull och detta är inte för alltid- Bara för tillfället, säger hon och släpper min hand och går mot fönstret.
- Var lyckliga, säger hon och öppnar det och flyger iväg.''
: Hade ändå inte tänkt att göra något anant än gråta i dag så tak.

När hon är borta faller jag ihop på marken och kan inte längre kontrollera mina tårar som forsar ner för mina kinder. Detta var inte rättvist. Livet var inte rättvist och jag visste att varje dag utan Gabryella skulle bli ett levande helvete. : fuck you. dör med Sirius.

jätte bra skrivet och jag längtar på andra delen och det är bäst för dig att Pasha återuppstår från det döda.

och jag ugglar mina beskrivningar: så inte kommentaren blir alldeles för lång! ♥

Åhh jag gråter seriöst omg så berörande o hemskt men ändå fint o perfekt (för att vara avsked) men ändå bara åhhhhh
Vad r det meningen att jg ska säga efter det här?!
*mindblowed*

Hej allesammans!
Jag tänkte bara lägga ut del två av kapitel 99, men tyvärr kommer den tredje delen dröja lite och lika så med kapitel 100, kan inte säga varför riktigt, men bara så ni vet, men ska försöka ta tag i det så snabbt jag kan!

Hoppas ni gillar detta kapitel och glöm inte kommentera er åsikt, gilla om detta inlägget förtjänar någon av era tummar och fråga om ni undrar något.

Och ni som hatar mig pga Pashas död *host*Sourire*host* - Enjoy

Kram!

Kapitel 99 för tillfället del 2 (Gabryellas perspektiv)

Mötet med Sirius, Remus, Lily och James hade egentligen inte haft någon särskild betydelse förutom att jag var tvungen att se att de var okej och för att få se dem en sista gång på jag vet inte hur länge. Det var bara ett tillfälligt adjö, men ingen visste hur lång tid det skulle dröja förrens jag såg någon av dem igen.

- Du gjorde det rätta, säger Aurora till mig när vi flyger bredvid varandra för att hitta ett passande ställe att observera nästa händelse.
- Vilken tid börjar det? Frågar min mor.
- De får höra om de får lämna skolans område om tjugo minuter så jag antar tre kvart kanske, svarar jag.

Vi hade bestämt oss för att observera uppifrån när de olika skolorna tog farväl av varandra nu när ministeriet lämnat över mitt fall till Storbritanniens ministerium vilket betydde att kraven att alla skulle stanna här upphörde. Vi stannade vid ett av de lägre tornen som var tillräckligt nära marken för att vi skulle kunna se folkets ansikten och höra deras samtal.

Tiden gick sakta och jag lyssnade med halvt öra på min systers och mina föräldrars samtal medan jag såg mig runt omkring Hogwarts. Detta var en plats som alltid skulle kännas som ett hem och den plats som haft störst inflytande på mitt liv. Under ett år hann jag: Få vänner, bli förlovad, delta i en livshotande trekamp, kom mina syskon närmare, förlorade Aurora och fick tillbaks henne, men om några timmar skulle jag ha varit tvungen att lämna detta bakom mig och fortsätta härifrån till en säker plats.

- Folk börjar röra sig där nere, säger Aurora och jag kikar försiktigt ner på marken och får syn på flera elever som skyndar sig där nere.
- Jag flyger ner för att se vad som händer, säger jag.
- Bli inte sedd, svarar min far och jag flyger diskret närmare marken.

Jag landade en bit från ingången och hörde hur lättade alla var över att få åka hem i dag. Jag såg en snabb skymt av min syster och kände ett hugg i hjärtat av att veta att hon var själv nu. Nu ser jag även Sirius, Remus, Lily och James komma och jag flyger tillbaks till min familj innan någon av dem skulle få syn på mig.

Jag ser hur de ställer sig och pratar med Abigail och Adrienne. Abigail håller hårt fast i Pashas armband och det är tydliga spår av att hon inte sovit på flera dagar. Vi var tillräckligt nära för att höra att de talade om det sista skolåret som väntade.

- Vart är Rita? frågar Aurora oroligt.
- Hon kommer. Hon skulle aldrig åka utan att säga adjö till Adrienne i alla fall, säger jag och känner hur oron börjar växa inom mig, men försvinner snabbt då jag får syn på henne och hon går fram till mina vänner.

- Jag antar detta är farväl då, säger Ritané och kramar om var och en av dem.

- Det ordnar sig för dig, eller hur? Frågar Lily.

- Ja, på något sätt, säger hon och vänder sig om och ser bort mot Branimir.

- Jag kommer aldrig kunna tacka er tillräckligt för vad ni gjorde för Gabryella. Ni gav hennes liv en helt ny mening och fanns för henne då när jag borde funnits för henne, så tack, säger Ritané tacksamt och jag får skuldkänslor för jag ville inte att min syster skulle tro att hon aldrig fanns för mig.

- Du är en bra syster och Gabryella älskar dig. Klandra dig inte själv för något för Gabryella har redan förlåtit dig, säger Sirius och Ritané blir tvungen att torka bort några tårar och jag gör detsamma.

- Tack, Sirius, säger Ritané och rör vid hans arm.

- Gabryella, säger Aurora med uppspärrade ögon och jag ser frågande på henne när hon pekar ut mot folkmassan.

Något fick folkmassan att skingra sig och hoppa till av förvåning eller rädsla. Jag kunde inte se vad det var förens gestalten kommit ut och står några meter från min syster och mina vänner. Alla mina frågor om honom besvarades och jag kände hur tårar rann av lättnad.
Pasha levde. Han bar samma mörka kläder som han haft vid trekampen och hans kappa var öppen. I sin högra hand höll han i en käpp och haltade fram mot dem.

- Pasha! Utbrister Ritané och springer fram till honom och slänger armarna om honom så han nästan tappar balansen.
- Amputerad hand och skadat ben! Utbrister Pasha och kramar om henne.
- Dem sa att du var död! Säger Ritané gråtande.
- Det finns vissa fördelar med att ha släktingar i ministeriet, säger han och kramar om henne innan de släpper taget och Pasha ser bort mot Abigail.

Abigail ser med uppspärrade ögon och öppen mun på honom och står förstenat vid sin syster. Hennes ögon fylls med tårar och hon slår för ena handen för sin mun för att dämpa sitt gråt. Pasha tar ett steg närmare henne, men mer behövs inte förens hon springer fram och slänger sig runt hans hals och de kysser varandra passionerat.
Alla runt omkring ser förvånat på dem och jag kan inte göra något annat än le åt att det fanns ändå en flicka som kunde väcka min brors iskalla hjärta.

Åhhhhhh Tack och lov Pasha!

Längre kommentar kommer på även detta kapitel imorgon!

[i]''- Gabryella, säger Aurora med uppspärrade ögon och jag ser frågande på henne när hon pekar ut mot folkmassan.

Något fick folkmassan att skingra sig och hoppa till av förvåning eller rädsla. Jag kunde inte se vad det var förens gestalten kommit ut och står några meter från min syster och mina vänner. Alla mina frågor om honom besvarades och jag kände hur tårar rann av lättnad.
Pasha levde. Han bar samma mörka kläder som han haft vid trekampen och hans kappa var öppen. I sin högra hand höll han i en käpp och haltade fram mot dem.

- Pasha! Utbrister Ritané och springer fram till honom och slänger armarna om honom så han nästan tappar balansen.
- Amputerad hand och skadat ben! Utbrister Pasha och kramar om henne.
- Dem sa att du var död! Säger Ritané gråtande.
- Det finns vissa fördelar med att ha släktingar i ministeriet, säger han och kramar om henne innan de släpper taget och Pasha ser bort mot Abigail.

Abigail ser med uppspärrade ögon och öppen mun på honom och står förstenat vid sin syster. Hennes ögon fylls med tårar och hon slår för ena handen för sin mun för att dämpa sitt gråt. Pasha tar ett steg närmare henne, men mer behövs inte förens hon springer fram och slänger sig runt hans hals och de kysser varandra passionerat.
Alla runt omkring ser förvånat på dem och jag kan inte göra något annat än le åt att det fanns ändå en flicka som kunde väcka min brors iskalla hjärta. ''[i]= Tack tack tack tack tack tack tack! gråter av lycka!

Denna delen var så fin och äntligen lite ''gladare'', och gaah! det var så bra!!!
längtar tills nästa del, men ta den tid du behöver! :*♥
KRAM!♥♥

*mindblowedonceagain* 80

nästaaa

BRA!

braaa