Have you ever been in love? [SV] [LE/JP]

Och ett steg kvar...:
* FÅ HENNE LÄGGA UPP KAPITLET!!!

Och tack för hjälpen!

hon har inte skrivit klart kapitlet tror jag och fråga mig inte hur jag vet det för jag har ju knappast läst igenom kapitlet

SIMON!

( berätta.... )

hahah, Simon! XD
Jag ska verkligen försöka skriva klart det nu!
Men saker och ting kom ivägen. Jag och min pojkvän har gjort slut idag Lite jobbigt, men skönt samtidigt.

Men ska försöka nu

Stackars dig men men, det är bra om du skriver klart!
Kommer det på ff.net?

Ja isf!

Beklagar...
Hoppas du mår bättre snart och lägger upp kap.!

är nu på fjärde a4.at
Är nästan klar
!! =)

YeeeeeeeeY!

FANFICTION FUNKAR INTE !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
:'(
Lägger upp det här så länge.


Themarauder94: Här kommer äntligen hela kapitel 19 (läsarna på mugglarportalen har redan läst en del). Kapitlet strulade lite. Jag skrev hela för några dagar sedan, men glömde spara bland annat. Men här är det i alla fall! Hoppas ni tycker om det! Läs och njut!!

Kapitel 19

[James]

Hon smakade sött. Som bär. Eller jordgubbar.
Jag skulle ha kunnat stå där med Lily i mina armar, och mina läppar tryckta mot hennes, för alltid. Jag ville aldrig släppa henne.

[Lily]

Jag drog efter andan. James ögon var återigen hasselnötsbruna och glittrade som vanligt bakom glasögonen.
Mitt hjärta dunkade hårt i bröstkorgen.
Jag var minst sagt förvirrad.

[James]

Om Lily aldrig hade släppt, hade jag nog aldrig kunnat göra det.
”Lily… Detta är inte rätt.” Sade jag lätt andfått. Hjärnan hade hunnit ta över hjärtat.
Lily såg oförstående på mig med sina gröna ögon. Hennes kinder var alldeles rosiga och det röda håret aningen tilltufsat. Varför skulle hon vara så (förbaskat) vacker?

[Lily]

Jag hade legat vaken hela natten - försökt förstå vad som hade hänt tidigare med James. Hade han verkligen kysst mig? Och hade det verkligen känts så bra som jag mindes det? Och varför ville jag ha mer?
”Lily… Detta är inte rätt.”
James ord ekade i huvudet. Om det inte var rätt, vad var det då? Den kyssen hade varit långt ifrån kyssen med Diggory.
James vände verkligen upp och ner på min värld.
Åh. Varför?

Morgonen därpå var det dags att åka hem till James mamma. Dumbledore hade hjälpt oss med att ansluta sällskapsrummets spis till flampulvernätverket, så vi så smidigt som möjligt skulle kunna ta oss hem till Mrs Potter.
Helst av allt hade jag bara velat ligga och dra i sängen hela dagen. Aldrig gå upp. Helst av alt skulle jag bara vilja slippa James. Bara att titta på honom var jobbigt.
”Lily… Detta är inte rätt.”
Han kunde väl ta sig någonstans.
”Jag går först.” Sade Sirius. ”Rödtotten kan gå efter mig.”
”Sedan kan jag gå.” Sade Remus och räckte upp en hand. ”Alice och Haylie går efter mig.”
”Låter som en plan.” Flinade James.
Sirius tog en näve med flampulver och steg in i spisen (han tvingades dock att böja sig rät rejält).
”Familjen Potters hus.” Sirius kastade ner pulvret i spisen och försvann i en grön låga. Jag kastade en nervös blick på James innan jag tog min näve flampulver. Sedan ställde jag mig i spisen där Sirius precis hade stått.
”Familjen Potters hus.”
Och jag försvann likaså i den gröna elden.

När jag trillade ut genom Potters spis, var Sirius sotiga skor det första jag fick syn på.
”Ingen van flampulver- resande?” Gissade han med ett brett flin på sina läppar. Jag skakade på huvudet och blåste den irriterande luggen ur ansiktet.
”Inte direkt.”
En efter en kom resten av gänget genom familjen Potters eldstad. Sist kom James, vars glasögon hade ramlat av när han äntligen hade landat. De låg nu i spillror bland askan.
”Smidigt.” Skrattade Remus. James satte sig ner på huk och tog fram trollstaven ur sin byxficka.
”Reparo.”
”James Potter – hur ofta har jag inte berättat för dig att jag föredrar att du kommer genom ytterdörren?”
Alla vände sina huvuden om och mötte Mrs Potters varma blick. Hela ansiktet log – precis så som James ansikte brukade göra när t.ex. jag fick små utbrott över förvandlingskonstsläxan.
Mrs Potter var en medelålders häxa. Hon hade brunt, kort hår som räckte henne till hakan och ögon så lika James. Till skillnad från James dock, var hon väldigt kort. Hon var helt enkelt en mycket charmig häxa.
”Ja, allihopa… Detta är min mamma.” Suckade James leende.
”Tjo, Mamma Potter!” Utbrast Sirius glatt och omfamnade henne som om hon vore hans egen mamma (bortsett från att Sirius aldrig skulle ha kramat sin).
”Sirius, Sirius…” Skrattade hon. ”Vi saknar dig här. Hur gick det med den där lägenheten i London?”
”Jodå”, började Sirius stolt. ”En sliten tvåa med ett badrum med utsikt över London, ni.”

Mrs Potter var allt en underbar kvinna. Marodörerna älskade henne, och jag, Haylie och Alice förstod varför.
James kysste sin mor hastigt på kinden. Jag kunde inte undgå att tänka på vår kyss som hade inträffat gårdagen; James läppar mot mina, mina läppar mot hans.
”Vill ni spela ett parti knallkort?” Frågade Sirius mig och Alice. Haylie, Remus och Sirius satt redan redo vid familjen Potters köksbord.
”Om du inte bränner bort mitt andra ögonbryn.” Klagade Alice och pekade menande på sitt ensamma ögonbryn. Han flinade stort.
”Är man med i leken så får man leken tåla.”

”Var det verkligen nödvändigt att bränna bort flickornas ögonbryn?” Frågade Mrs Potter pojkarna medan vi andra satt i soffan, försökte få våra ögonbryn att växa tillbaka med Mrs Potters hjälp. ”Ibland undrar jag hur gamla de är…”
”Ja, du har verkligen gjort ett dåligt jobb med Sirius.” Sade Haylie. Hon blängde surt på honom (om blickar kunde döda…).
”Jag ser verkligen Sirius som min son, verkligen, men hans uppfostran tar jag helst inte äran för.” Skrattade hon.
”Var inte så blygsam.” Skämtade Sirius. ”Du har lärt mig allt jag kan.”

Senare den kvällen satt vi samlade i Familjen Potters vardagsrum. Eldstaden vi kommit genom tidigare den dagen spred nu värme och ljus.
Där Mr Potters skinnfåtölj vanligtvis hade stått, stod nu en vackert klädd gran som husalfen Ralf hade klätt. Samma alf som James hade befriat många år sedan.
”Jag tänkte att ni var lite för stora för tomten i år.” Började Mrs Potter försiktigt. Männen (pojkarna) gjorde stora ögon, som om hon vore helt dum i huvudet.
”Mor…” James tog ett djupt andetag. ”Du har väl inte tagit bort jultomten…?” Just i den stunden hördes ett pipigt ”Ho, ho” och husalfen Ralf steg in i vardagsrummet med en stor säck släpandes bakom sig. Trasorna som han vanligtvis bar hade han målat röda och ett långt lösskägg hängde under hans långa, spetsiga näsa. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Tjurig, satte han sig på pallen som var placerad framför eldstaden och så började julklappsutdelningen.
Mrs Potter hade gjort oss alla julklappar – underbara halsdukar (i olika färger). Min var smaragdgrön.
Vi andra hade lagt ihop pengar till Mrs Potter själv, så att hon skulle kunna åka på duellerings-VM med sin väninna.
Sirius och Remus hade gett mig, Haylie och Alice varsin kopia av ”En guide till en marodörs hjärta”. James hade dock inte gett mig något. Det sved lite i hjärtat.
Julklappen som jag skulle ha gett till James, låg kvar under sängen i sovsalen.

”Ralf, hjälper du Haylie att komma i ordning i sitt rum? Och Sirius och Remus, ni kan väl hjälpa Alice?” Kvällen hade till sist nått sitt slut och det var dags att gå till sängs. Ralf (som hade glömt att ta av sig lösskägget) följde Haylie upp till sitt rum medan Sirius och Remus hjälpte Alice. En god natts sömn var allt vi behövde just nu.
”Om du följer med mig, Lily, så ska du få se var du ska sova någonstans.” Sade Mrs Potter snällt. Jag följde efter henne.
Familjen Potters hus var stort. Mycket större än radhuset jag bodde i med min mor. Trollkarlsporträtt hängde på väggarna och vinkade trevligt på en när man gick förbi (eller petade sig i näsan).
Gästrummet låg på tredje våningen av huset och var ett sött litet rum. Tapeterna var vita med söta, rosa blommor på och golvet var i trä, halvt täckt av en rosa matta. Det enda som verkade saknas var en säng.
”Vi har inte behövt använda gästrummet sedan Sirius fick sin lägenhet.” Sade Mrs Potter förklarande. Jag skrattade.
”Det är helt okej.”
Mrs Potter vände sig mot en inbyggd garderob som jag hade missat när jag klivit in i rummet, och öppnade den försiktigt. Först såg jag inte vad det var för något, men efter en stund gick det upp för mig att det var sängen.
”Vi ska se om jag kan få ut den också.” Log hon.
”Annars kan jag sova i soffan om det så skulle vara.” Sade jag snabbt. Jag ville inte ställa till med allt för mycket besvär. Mrs Potter himlade med ögonen, precis så som sin son brukade.
Hon tog tag i det jag antog var sängkanterna, och försökte dra ut den. Efter ungefär fem minuter, och utan resultat, gav Mrs Potter upp.
”James, kan du hjälpa mig lite?” Ropade hon. Och innan jag ens visste ordet av det stod James i rummet han också. ”James, kan du hjälpa mig med sängen?” Frågade hon och torkade en svettdroppe ur pannan. Han skrattade.
”Om du tar bort Sirius från Ralf.”
”Vad nu då?” Suckade Mrs Potter leende.
”Sirius kallar Ralf för Gandalf och Ralf kallar Sirius för pluttis. Det är rätt sjukt faktiskt.”
”Och Remus kan inte stoppa detta?” Frågade hon skeptiskt.
”Han har försökt – tro mig.”
”Tack så jättemycket för att ni kom hit.” Sade Mrs Potter till mig snabbt.
”Tack själv, det har varit jättetrevligt.”
”Hoppas du nu kan sova. Godnatt!” Och så försvann James mamma.
Det var bara jag och James i rummet. Ingen av oss sade någonting, utan tittade bara lite diskret på varandra, samtidigt som vi låtsades kolla på det (faktiskt) fina trägolvet.
James vände sig mot garderoben och såg ut att granska den noggrant. Sedan tog han tag i, precis som sin mor, kanterna av sängen och försökte dra ut den.
De stora musklerna spändes under den vita t-shirten. Aldrig hade jag trott att James skulle kunna se så snygg ut…
”Så.” Sade James när han äntligen fått ut sängen.
”James, jag tror du håller på att förlora mig.” Sade jag plötsligt. Han tittade förvånat på mig.
”Vad menar du?”
”Du förlorar mig.” Sade jag allvarligt.
”Hur kan jag förlora dig när det är just det jag skyddar dig från?”
”Genom att stöta bort mig.”
”Snälla, Lily… Du betyder alldeles för mycket för mig.” Sade han ängsligt. ”Jag önskar verkligen att du inte var en del av mitt liv. Därför jag sårar människor, och förlorar dem. Och jag önskar att du förstod det.”
”Tänk om jag vill vara en del av ditt liv då?” Frågade jag allvarligt.
”Det vill du inte.” Varnade han mig. Jag gav ifrån mig en djup suck.
”Du har ingen aning om vad jag vill eller inte vill.”
”Du vill i alla fall inte berätta något om Diggory.” Sade James irriterat.
”James!” Utbrast jag. ”Hur vågar du ens dra in honom i detta? Han har inget med oss att göra.”
”Det säger du?”
”Om inte du hade funnits James, hade det varit Diggory som förlorade mig.” Sade jag och kände hur tårarna närmade sig ögonen. James stirrade stumt på mig. ”Du kan gå nu.”

Jag kunde inte sova den natten. Jag stirrade upp i det vita taket, kände mig så fruktansvärt ensam. Tankarna virvlade omkring i huvudet. Försökte smälta mina konversationer med James. Det var inte förrän 3-tiden på natten som en lätt knackning hördes på dörren. Jag ryckte till.
”Eh… Kom in.” Sade jag nervöst och satte mig upp i sängen.
In genom dörren kom James. Det korpsvarta håret, rufsigare än någonsin, och den vita t-shirten var nu utbytt mot en annan. Han satte sig försiktigt på sängkanten av sängen.
”Jag vill verkligen inte förlora dig.” Sade han tyst, de hasselnötsbruna ögonen fästa på mig. Sedan lade han sina armar om mig och drog mig tätt intill honom.

[James]

Jag dränkte näsan i hennes röda hår och stängde ögonen för någon sekund. Hon doftade så ljuvligt. Hon doftade Lily.
Lily var den enda person i hela vida världen, förutom Sirius och Remus, som kunde få honom att skratta så. Ingen kunde få honom att känna sig så bra som hon kunde. Och ingen lyste upp världen så som hon.