Harry Potters liv efter striden(SV)(Restart av tråd)

Känn ingen press vi väntar så länge som helst (typ)...

Grattiis Ginnyy!!

Grattis Ginny Weasley!

Grattiiiiiiiiis

DUDES OCH DUDETTES
Del 4 är färdig. Och del 5 är typ oexisterande för den är så kort och då är det bara del 6 kvar.

Och skriver du nu?

Om Johanna snart är klar blir Andrea glad c:
Om Johanna stressar blir Andrea ledsen :c

Snart och snart
Imorgon ska jag klippa mig och bleka håret (blont hår here i come fast jag ska tona det mörkare ibland) typ hela dagen så jag kanske inte hinner så jättemycket, men jag ska försöka bli färdig för då kan jag sätta mig med TCOL och snitsa upp den för Pottermässan.

YAAY 8D
Men stressa inte, fast det visste du typ att jag skulle skriva xD

Åhvadcooltattduskagöradet!!!

Okaii

VET NI VAD NI UNDERBARA MÄNNISKOR SOM ÄR FINAST I HELA VÄRLDEN OCH SÅ VIDARE OCH SÅ VIDARE?????





Kapitel 34: Lily

Det snöade ute. Vita, tjocka, snöflingor seglade långsamt ner från himlen och samlade sig till de stora snöhögarna utanför. Godric's Hollow var inget annat än vitt, och så fort man tog ett steg framåt satt man fast i snö.

Å andra sidan, för vissa fanns det inget annat val än att försöka pulsa fram i snön. Harry hade stor lust att bara använda en trollformel för att få bort snön, men olyckligtvis höll deras mugglargranne på att skotta, vilket fick honom att låta bli. Ministeriet var inte exakt vad som behövdes just nu.
”Har du tänkt att vi ska åka bil efter det här?” Ginnys röst lät ganska skeptisk.
”Vid närmare eftertanke tror jag nog inte det.” Harry suckade. ”Förslag?”
”Transferens.”
”Det ska man väl undvika, enligt Ministeriet?”
”Man ska absolut inte splitta sig, i alla fall. Har du något bättre förslag än transferens när vädret ser ut såhär?” Hon tittade uppgivet på den fallande snön.
”Nej, inte direkt... ” Harry suckade. ”Kör för transferens då. Beredd?”
”Beredd.” Ginny stack sin ganska kalla hand i hans, och sekunden senare upplevde Harry återigen den välbekanta känslan att tryckas genom en gummislang.

När luften återigen fann Harrys lungor stod han i Sankt Mungos entréhall. Förutom en gammal tant med en morot till näsa och en medelålders brunhårig man som såg väldigt förvirrad ut, och så värdinnehäxan borta i sitt bås förstås, så var det ganska folktomt på sjukhuset. Harry slängde en skräpande nummerlapp i papperskorgen och vände sig sedan mot Ginny, som sjunkit ner på det mörkgråa stengolvet och nu lutade sig mot väggen.
”Är du okej?”
”Någorlunda.” Hon ryckte på axlarna, reste sig upp igen och började gå mot mödravårdsavdelningen. Harry skyndade sig att följa efter.

Det var något fler personer i väntrummet där, men Harry och Ginny hade ingen bokad tid, så de behövde ändå inte sätta sig där.
”Vi behöver träffa en botare”, sa Harry snabbt till den något vindögde mannen som satt bakom hjälpdisken.
”Javisst... Namn..?”
”Potter.”
”Potter.. Åhå.” Mannen nickade intresserat och tittade nyfiket på Harry och Ginny. ”Javisst. Botare Rawson är ledig. Rum 20.” Han pekade bortåt i den evighetslånga korridoren och viftade med sin trollstav mot ett papper så att en papperssvala flög iväg till det rum han pekat ut.

De blev välkomnade in i undersökningsrummet av en korthårig, blond kvinna i de klassiska mörkgröna botarkläderna. Ginny satte sig försiktigt på den stela undersökningsbritsen och Harry slog sig ner på en stenhård stol bredvid (han fick snabbt en känsla av att den framkallat en hel del ryggskott genom åren).
”Då så. Julia Darwson.” Hon skakade hand med de båda. ”Får jag fråga varför ni kommit?”
”Sammandragningar,” svarade Ginny enkelt. ”Men..” hon grimaserade, ”de känns fel.”
”Hur då?”
”För starka.” Julia nickade långsamt.
”Hur långt gången är du?”
”33 veckor, prick.”
”Och beräknat datum är?”
”19 mars.” Harry och Ginny lyckades svara exakt samtidigt vilket resulterade i en mindre skrattattack som fick även Julia att le.
”Det hade ni koll på... Nåväl. Jag lär väl göra en undersökning, helt enkelt.” Julia plockade upp en trollstav i nästintill vitt trä ur fickan och tog fram ett vitt papper. ”Du får välja om du vill ligga ner eller sitta upp, men du måste vara still”, förklarade hon för Ginny, som nickade men satt kvar i samma ställning. Harry hörde Julia uttala en formel, och en osynlig penna började anteckna på pappret i en hiskelig fart.

Enligt klockan över dörren satt de där, både stilla och tysta, i fem minuter. Harry och Ginny utbytte nervösa blickar lite då och då, medans Julia övervakade pappret med ett neutralt ansiktsuttryck som irriterade Harry något så otroligt.
”Nåväl, då ska det vara klart”, sa Julia efter att de fem (evighetslånga) minuterna gått och Ginny andades lättat ut.
”Tack för det. Jag känner mig som en staty.”
”Jag förstår det.” Julia skrattade till och började läsa på pappret, som nu var fullt med siffror, kommatecken och svåra ord Harry knappt kände till, och som aurorchef hade han ändå stött på rätt så många. Hon läste i knappt en halv minut, och sedan reste hon sig snabbt upp.
”Jag behöver kolla på de här papprena med någon annan. Jag är tillbaka om en kvart”, sa hon snabbt och rusade ut. Det hördes en ekande smäll från dörren, och Harry och Ginny var plötsligt ensamma i rummet.
”Vad hände?” Ginny såg väldigt förvirrad ut. ”Eller, jag vet vad som hände”, tillade hon innan Harry hann svara, ”men jag förstår inte varför hon var tvungen att kolla upp resultaten med någon annan.”
”Inte jag heller”, muttrade Harry. ”Men med tanke på hur stressad hon verkade..”
”..så är det troligtvis inte så värst bra.” Ginny skakade på huvudet. Harry kunde se att hennes ögon höll på att tåras, och han satte sig bredvid henne, lade armarna om henne, gjorde halvklumpiga försök att torka bort hennes tårar – men han kunde inte säga något, för han visste vad hon var rädd för, och han kunde inte dölja att han fruktade precis samma sak.

Harry var alldeles säker på att det gick mer tid än en kvart, snarare tjugofem minuter, innan dörren öppnades igen. Julia hade med sig tre andra botare denna gång och de skakade alla hand med både Harry och Ginny samt presenterade sig med namn. Isabella Roberts, Carl Smith, Cecilia Williams.
”Förlåt för den långa väntetiden.” Julia log ett ursäktande leende. ”Jag var tvungen att ta upp det här med några andra.”
”Det är väl inte..” Ginny fick inte fram hela meningen.
”Barnet lever”, sa Julia lugnande, och hon gav till en lättad suck. Även Harry kände lättnad sprida sig i kroppen, samtidigt som han istället blev räddare. Vad var då fel?
”Vad jag fick fram av undersökningen, och vad jag sedan fått lite hjälp med... Barnets hjärtljud tyder på att något är fel med hjärtat.”
”Hur allvarligt?” frågade Harry försiktigt.
”Det kan man inte veta än – men vi behöver göra det.” Julia skrattade till vid Harry och Ginnys förvirrade ansikten. ”Vi kan inte få reda på det förrän barnet är ute. Du kom in med sammandragningar”, sa hon med en blick på Ginny, ”och i det här fallet är det bra. Vi kan hoppas på att det är ett tecken på att förlossningen tänker starta av sig själv. Om den inte gör det kommer den sättas igång om ett par timmar.”
”Så...” Ginny såg ut att tänka efter, ”det här barnet kommer alltså födas sju veckor för tidigt?”
”Sant, men det är inte det största problemet. Vi kommer behöva undersöka hjärtat noga och vi vet inte alls vad det är för problem med det. Även om vi är trollkarlar, så är det här inte lättare för oss än för mugglare.” Harry nickade långsamt medans han gjorde sitt bästa för att ta in informationen.
”Och vad ska hända nu?”
”Ni ska få ett rum där ni kan vila, kontakta familj och vänner om det behövs. Säg till om ni behöver hämta saker där hemma, för det får ni, bara ni säger till först. Om ett par timmar så kan vi sätta igång förlossningen... Sa jag för mycket nu eller lyckades ni förstå?” Julia log ett ursäktande leende.
”Jag lyckades i alla fall, tror jag.” Ginny ryckte på axlarna. ”Om någon av oss nu ska hem och hämta grejer så kan vi lika gärna göra det direkt, va?”
”Det vore bra.” Julia nickade uppmuntrande. ”Jag ska bara visa er till rummet först.”

Harry hade aldrig varit på ett mugglarsjukhus så vitt han visste, men han gissade att rummen där inte alls var lika trevliga som de privata rummen på Sankt Mungos. I anslutning till rummet fanns ett stort badrum med svart kakel och röda detaljer här och var, och själva rummet var även det väldigt trevligt med sina mörkröda tapeter, en dubbelsäng, fåtöljer, bokhylla, skrivbord och garderob. Det såg mer ut som ett hotell än ett sjukhusrum, och förminskade känslan av var de egentligen befann sig, vilket inte direkt var en nackdel.
”Jag borde transferera mig hem och hämta saker”, mumlade Harry när de blivit lämnade ensamma i rummet.
”Jag kan göra det, annars.”
”Nej, jag gör det. Något särskilt jag ska packa?”
”Inte som jag kommer på just nu… Men jag litar inte på dig när det kommer till packning, så var snäll och be mamma om hjälp.”  Ginny gav honom en ”jagvethurdetbrukarvara”-blick och kysste honom snabbt på kinden.
”Ja, ja. Tack för komplimangen.” Harry himlade med ögonen, fokuserade stenhårt på hallen där hemma och transfererade sig iväg.

Harry landade med en hård duns på trägolvet, och var för några sekunder rädd att han råkat väcka någon, innan han kom på att klockan bara var halv åtta och att det förmodligen inte var någon i huset som somnat än.
”Du skrämdes!” Molly Weasley kom skrattandes ut ur vardagsrummet med Albus i hälarna. Harry lyfte upp honom i sin famn och log när Albus genast kramade om honom.
”Förlåt.”
”Det gör inget… Men varför är du här men inte Ginny? Är något fel?” Molly såg orolig ut.
”Inte med henne.” Harry försökte dölja att hans ögon tårades genom att fokusera på James, som nu kom störtande nerför trappan.
”Jag vill också komma upp”, muttrade han och Molly hjälpte genast till så att Harry kunde ha ett barn på varje arm.
”Om något inte är fel med Ginny, vad är det som är fel med barnet?”
”Hjärtfel”, lyckades Harry få fram medans han gjorde sitt bästa för att hålla tillbaka tårarna. ”Men de vet inte heller exakt vad som är fel med det… Vilket de vill veta, så de kommer att sätta igång förlossningen, om den inte sätter igång inom ett par timmar.”
”Vet de hur allvarligt det är?”
”Inte alls… Men de förberedde oss på att vi nog får vara kvar där ett tag, så jag ska packa nu. Ginny bad mig att jag skulle be om hjälp från dig.” Det var svårt att hålla kvar både en treåring och en tvååring i sin famn, och Harry började få stora problem, så han lyfte ner James och Albus på golvet igen.
”Så hon litar inte på dig?” Molly skrattade. ”Jag kan hjälpa till.”
”Tack. Medans vi är borta på sjukhuset… kan du och Arthur ta hand om James och Albus då?”
”Det kan vi såklart. Oroa dig inte… Vi har lyckats uppfostra sex pojkar, och det var ändå den enda flickan som var värst.” Harry skrattade till och Molly blinkade åt honom.
”Fast jag får väl erkänna att hon skärpt sig genom åren.”

Fyrtiofem minuter hade Harry med hjälp av Molly lyckats packa en väska, och efter att ha tagit ett ganska svårt, om än tillfälligt, adjö av James och Albus transfererade han sig tillbaka till sjukhusrummet.
”Hej.” Ginny lyste genast upp när han anlände, och Harry såg att hon flyttat ett av sängens mörkblå täcken till fåtöljen och nu satt invirad i det.
”Fryser du?” Harry flinade åt henne.
”Nä, inte nu längre.”
”Hur mår du annars?” Han tog två mörkröda slingor av hennes hår och började rastlöst med att fläta ihop dem.
”Jag vet inte, riktigt. Inte riktigt bra, men inte jättedåligt heller.”
”Vi åkte in för att du tyckte något kändes konstigt. Hur känns det nu?”
”Även om de inte bestämt sig för att sätta igång förlossningen tror jag att den skulle gå igång i alla fall, bara att det skulle ta längre tid… om vi säger så.”
”Ett till tio?”
”Tre, kanske.” Det hade börjat snöa igen utanför fönstret, och Ginny betraktade ovädret med ett drömmande ansiktsuttryck som nästan påminde Harry lite om Luna.
”Vad tänker du på?” efter några minuter kunde han inte hålla sig längre, utan var tvungen att fråga.
”Minnen”, blev svaret. ”Från Hogwarts.”
”Om vad? Mig?”
”Ja… Det finns många bra minnen där. Det är lugnande att tänka på.”
”Mer lugnande än att tänka på vad som ska hända nu…” Harry lutade sig tillbaka i fåtöljen och tänkte även han på minnena från Hogwarts. De stulna stunderna i hörn på Hogwarts marker… Kyssen efter quidditchmatchen… Den hemska stunden då han varit tvungen att göra slut med henne… Hur mycket som egentligen kunde ändras på elva, tolv år, gjorde honom bara förbryllad.´

OCH HÄR MINA KÄRA NOVELLÄSARE SÅ STANNAR NI UPP LITE OCH SCROLLAR TILL VIDEON LÄNGST NER.

De satt så i den timme som var kvar innan igångsättningen. I varsin fåtölj, tittandes på snöovädret utanför, tänkandes på minnen från Hogwarts. Harry hörde då och då på Ginnys andning att hon började bli besvärad av smärta, men han kunde inte göra något och vågade knappt säga något, så han tog bara hennes hand och fortsatte drömma sig bort.
Klockan hade hunnit bli halv tio när det knackade på dörren och botaren som förut presenterat sig som Carl Smith klev in i rummet.
”Hej. Jag undrar om ni är redo för att sätta igång förlossningen? Det finns ett rum åt er, nämligen.”
”Jag antar det”, sa Ginny tyst, drog undan täcket och reste på sig. Carl nickade uppmuntrande, väntade tills även Harry lämnat fåtöljen och guidade de sedan till ett förlossningsrum. Förlossningsrummet var tyvärr inte precis det vackraste Harry sett. Väggarna gick i en ljusgrön nyans och möbleringen var väldigt spartansk med säng, stolar och skåp samt eget badrum även här. Harry gissade att rummet fyllde sin funktion, men han kände sig samtidigt ledsen över att så många barn startade sitt liv i ett rum som snarare kändes som ett ställe där dödssjuka personer vistades.
”Jag gillar inte det här rummet”, sa Ginny tyst när de lämnats ensamma i en kort stund.
”Det gör inte jag heller.” Han tryckte hennes hand medans han konstaterade för sig själv att även om de inte tyckte om rummet, så kunde de inte lämna det nu.

Förlossningen tog knappt en timme, på både gott och ont. Det var såklart bra att det inte tog alltför lång tid, men Harry kunde se på Ginny att hon tyckte det var rejält jobbigt. Trots det, så höll hon sig fortfarande imponerande tyst under hela tiden, och tjugonio minuter över tio på kvällen var de inte bara föräldrar, till två, utan tre, barn. Efter att botarna kontrollerat att allt var åtminstone någorlunda stabilt med den lilla flickan, lämnade de henne i Harrys famn och förklarade att de skulle få tio minuter med henne innan undersökningarna började.
”Hon är tyst.” Ginny strök försiktigt sin dotter över det klassiskt weasleyröda håret. ”Och väldigt liten.”
”Just det är inte särskilt konstigt... Fast jag håller med.” Harry tittade på det ljusrosa kortet där vikt och längd stod uppskriven. ”Hon är en decimeter kortare än James och Albus och nästan två kilo lättare.” Den lilla flickan öppnade sina stora, bruna ögon, och gav honom en betraktande blick.
”Nu har jag också en kopia.” Ginny log glatt. ”Så nu är det rättvist.”
”Diskuterade vi ens namn någon gång?”
”Det är jag inte säker på... Får jag hålla henne?” Harry lämnade över den lilla filtinlindade flickan, som genast tog ett stadigt(tja, så stadigt hon kunde) tag om sin mammas lillfinger, vilket fick Ginny att skina upp. ”Lily.”
”Lily?”
”Lily.”
_______________________________________________________
Videon;

Den här videon betyder enormt mycket för mig. Tittade på den typ dygnet runt när jag skrev de första kapitlena av Ginny Weasleys Liv efter striden. Och jag kände att jag ville sätta in den här.


OKEJ NU SKA JAG VARA SERIÖS!!!

Okej då, förlåt.

Kommenteringsmall om ni råkar ha det svårt att skriva något. Annars kör ni bara på för jag ÄLSKARÄLSKARÄLSKAR kommentarer och det vet ni.
Favoritcitat:
Favoritstycke(klistra inte in det, skriv typ nummer 1, 2, 3,):
Favoritord, om ni fick något vilket jag inte tror ni fick but well:
Bra:
Mindre bra:


Jag tycker om er mest i hela hela världen. ♥ Har fått minska ner planeringen till 42 kapitel för annars skulle jag få skriva två epiloger efter varandra och det går inte, men ni har i alla fall fyra kapitel kvar att njuta av.

Favoritcitat: Gillar ”Nu har jag också en kopia.” Ginny log glatt. ”Så nu är det rättvist.”
”Diskuterade vi ens namn någon gång?”
”Det är jag inte säker på... Får jag hålla henne?” Harry lämnade över den lilla filtinlindade flickan, som genast tog ett stadigt(tja, så stadigt hon kunde) tag om sin mammas lillfinger, vilket fick Ginny att skina upp. ”Lily.”
”Lily?”
”Lily.”
Favoritstycke: Det sista
Favoritord, om ni fick något vilket jag inte tror ni fick but well: Alla ♥
Bra: Allt. Allt. ALLT.
Mindre bra: EXISTERAR INTE.

Jag vet, väldigt mycket allt. Men jag hinner inte läsa igenom noga, mamma tycker att jag ska stänga av Men du är bäst, bäst bäst ♥