Memories In A Diary [Sv][PG]

Älska denna snälla skriv mer ♥

Berättelsen är färdig skriven, men jag har inte riktigt kunna lägga ut fler kapitel utan kommentarer. Men nu kan ni få kapitel 9... ^^

----


Kapitel 9
Posion and Relatives
1 december 2016

Dave sitter ihopsjunken och framför sig har han en puttrande kittel med något gröngrått som stinker värre än arg hippogriff. Han kände sig en aning obekväm och bortta där han satt och rycktes ur dvalan han hamnat i när en knarrade skärande röst ekade mot honom.
”Dolohov, din dryck stinker lika av skyvärt som din kusins farfars ruttna skägg, om du inte skärper dig och är mer allärt på mina lektioner kommer du att bli utkastad”.
Dave blev genast rak i ryggen och Weasley röd i hela ansiktet.
”Ja, Professor Snape” sa Dave försiktigt och undvek att möta trolldryckläraren Severus Snapes iskalla blick.
”Bra, så be Fröken Jakobs om hjälp att rädda din värdelösa trolldryck och jag vill se dig på mitt kontor på torsdag eftermiddag Dolohov ” fortsatte trolldryckläraren ekande stämma att säga innan han gick vidare.


Dave suckade djupt, han hade fallit i tankar på annat när han insåg att han inte skulle lyckas med drycken och tänkt på sin mormors dagbok. Han skulle läsa mer, så fort han kom åt.
”Dave, kolla här” sa Mell och puttade Dave på armen. Dave nickade och kollade på henne.
”förlåt…” mumlade han och så hjälptes dem åt. Dave insåg ganska snart till sin förfäran att den tid han fått kvarsittning var Qudditch tränings tid. Han kunde inte missa den. Han blev rasande på sig själv och kunde inte återfå någon koncentration på trolldrycken.
”Dave, du måste lära dig att inte värma dryckerna för hårt” sa Mell i ett försök att få Dave på banan igen.
”Mmh” mumlade Dave och kollade på grytan som nu var orangeskimrande. ”Pumpajuice?” undrade Dave lite förvirrat. Mell fnissade.
”Inte alls dummer, det är apelsinskal i” sa hon självsäkert när dörren till fängelsehålan slogs upp. Hela lektionen vände sig mot dörren och läraren såg ytterst misstänksamt mot den.


Men efter ett par sekunder av tystnad, precis som om tiden stod still kom en sugga in mot dörren och där stod en skepnad. Skepnaden kom närmare och närmare dörr öppningen och där stod Jenny Prince.
”Fröken Prince, välkommen tillbaka” sa Professorn med en högtidligröst som för en gångs skulle inte var ironisk. Vilken kunde beror på deras släktskap, trolldrycksläraren var nämligen kusin med Jennys mamma på sin egen mammas sida. Dave följde henne med blicken när hon kom närmare och närmare. Han log, äntligen var hon tillbaka.
”Jen, du är tillbaka” sa Dave och log mot henne. Jenny nickade och han såg att hon fortfarande såg extremt blek ut.
”Vi är glad att ha dig tillbaka” sa Mell och gjorde plats åt Jenny bredvid henne. Jenny satte sig, men höll sig tyst. Alla blickar riktades mot dem och speciellt på Jenny. Alla undrade vad som hänt henne.
”Ja, det är ingen circus, låt fröken Prince komma in i rytmen igen medan ni slutför era brygder” små snäste Professorn och genast fokuserade alla på sina trolldrycker.
När klockan för lunch ringde kände Dave en enorm lättade när han tillsammans med Jenny, Mell och Will gick mot storasalen ifrån Historielektionen.
”Du har missat så mycket när var borta” sa Will och skrattade. Jenny log bara och nickade med givande.
”Haha, du skulle vara veta vad som hänt sedan Halloween” fortsatte han lika skrytande och skrattande. Dave log bara och Mell höll armkrok med Will. Jenny nickade igen.
”Jo, Dave satte på Ariana Brown och de har inte varit än en gångs företeelse” skröt Will och drog en armbåge i Daves midja.
”Lägg av, för de första så hände de aldrig och för de andra så ska ni skita i vem jag har…” röt Dave och vände på klacken och skyndade där ifrån.
”Dave, kom i… ” sa Will och hejdade sig i vändningen då han såg Ariana stå bara en bit bakom dem och Dave skolrock fladdrade långtbort i korridoren.
”Snygg Will” sa Mell och suckade.
Dave sprang iväg mot biblioteket. Han skulle skita i att äta lunch, alla behövde väl inte veta att han haft de med Ia. De var ju vänner, även i fall Ia ville mer så skulle dem förbli vänner tyckte Dave. Han sjunk ner i en korridor med ryggen mot stenväggen och drog fram den gamla dagboken. Hans fingrar trummade lite över den innan han slog upp och började läsa.


”27 december 1982
Kära dagbok, jag har precis haft Alexis hos mig, men söta rara dotter, tänk att hon är 2år nu. Jag berättade historier om grundarna av Hogwarts skola av häxkoster och trolldom, men det var hon faktiskt inte speciellt intresserad av utan bad mig berätta om ormar istället. Hon har blivit så stor nu och min mage är lika uppblåst som förra gången. Alexis ska bli storasyster. Jag kunde en myt från skolan på min tid om en basilisk som strök runt i rören på skolan och förstenade och dödade mugglarfödda häxor och trollkarlar som jag berättade för henne. Jag brukar läsa tidningen ibland när Bellatrix råkar lämna The Daily Prophet framme eller Hört och Sätt. I går låg faktiskt hört och sätt framme och jag bläddrade igenom dem och där var Amanda på uppslagssidan. En stor bild vara det och text, det fick mitt hjärta att hoppa till en aning. Det stod en stor artikel om att Amanda Stuart, den första kvinnliga Auror har blivit kidnappad redan under sitt första år. Jag vill inte tro att min käraste Amanda råkade ut för något så fruktansvärt. Jag önskar inget mer än att få veta hon mår bra. Det var de första jag fått veta om Amanda sedan jag lämnade skolan och det är snart 4 år sedan. Jag tror det är aftons mat snart, måste gå
/C.D.”


Dave drog efter andan lite. Vänta nu? Amanda var en tjej, en auror och hon hade blivit kidnappad och hans mormor kallade henne. Neeej, det kunde inte. Dave ruskade på huvudet och han reste sig upp. Han la ner dagboken i den blytunga väskan. Han viftade lite på trollstaven på väskan så att den värken tog stor plats eller var tung längre. Han log belåtet de hade funkat. Han skulle nog börja använda sig av den. Axlarna blev så stela och slitna av att bära den tunga axelremsväskan. Dave kollade ner i golvet när han gick men stannade till när han hörde två skrikande röster.
”Teddy, du bestämmer inte över mig, jag gör precis som jag vill… Du är inte min pappa, inte ens min bror…” fräste den förste.
”Nej kanske jag inte är, men jag är din vän James och du kan inte hålla på så där. Fattar du inte att du sårar henne.”
”Som om jag bryr mig, hon är ändå bara tillsammans för mig eftersom jag är bra på Qudditch och har ett känt namn”, Dave kunde verkligen höra självgodheten och föraktet i rösten. Han visste vilka det var. James Potter och Teddy Lupin. Dave gick vidare utan att bry sig om dem. Varför bry sig om elever från Gryffindor, speciellt om en av dem var Potter?
Sen efter en hel dag av skolarbete och försök att undvika sina vänner låg Dave i sin säng nere i fängelsehålan och kunde inte somna. Han tog smått tveksamt fram dagboken och läste.

”27 mars 1983
Kära dagbok jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Den är en vecka sedan jag födde min herres son som vi gett namnet Adrian, men jag har knappt fått se honom sedan dess. Alexis har jag i alla fall, men jag är rädd att jag nästan aldrig kommer få träffa min son. Min herre och make vill uppfostra honom ensam. Som en far ska uppfostra sin son. Men han släpper heller inte sina tyglar på Alexis. Han lär henne ormspråket när han förstått att hon förstår det. Jag vet inte vad jag ska göra…
C.D.”

Dave slog igen boken, ha hade en morbror, men varför hade han inte fått veta något om honom? Varför fick han inte träffa honom eller inte ens veta att han existerade. Han undrade vad som hänt med honom och hoppades hans mormor skulle berätta det.

super! i love it!

yes yes bra !!! vad snackar vi om ???

Hur menar du ? Att historien handlar om Voldemorts barnbarn eller att jag inte kunnat uppdatera med nytt kapitel även om jag haft färdiga för att jag inte kan uppdatera då jag är den sista som har skrivit ? ^^

Älskar ♥ snälla lägg upp ett till kapitell

Hon skriver så typ överallt. o_o

Jättebra föresten. :>

Er önskan, min lag !

_ _ _ _


Kapitel 10
The black sheep’s unloved Christmas
25 December 2016

Dave sträcker på sig i den mjuka sängen. Han gnuggar sig gäspande i ögonen och ser sig lite omkring. Han suckar djupt, juldagen.
”Vilken högtid” suckade han djupt och drog av sig täcket. Han såg med en trött och mattblick runt i sitt rum. Väggarna var matta och det såg ut som det gjort, ja så länge Dave kunde minnas. Ett tråkigt rum och inte precis överflöd av saker. Han hatade att han var hemma, det var inte något han var med nöje. Han längtade redan tillbaka till Hogwarts och dagboken, hur kunde han varit så korkad att han glömt dagboken på Hogwarts? Han kunde inte riktigt förlåta sig själv för det. Han reste sig upp och i samma sekund hörde han sin mamma ropa på honom. ”DAVE KOM NER NU!”.

Dave suckade djupt och drog på sig ett par svarta stuprörsjeans och en svart t-shirt. Han öppnade dörren och mötte sin mamma i hallen. ”Dave rappa på gästerna kommer om en timme och du måste äta och du, ta på dig några andra kläder än det där, du ser ut som en mugglare” sa Alexis känslokallt och den föraktfulla ton som hamnade vid sista ordet fick nästan Dave att rysa. Dave suckade bara och svarade inte men följde med henne ner för den knarrande trappan. De gick in i köket och Dave satte sig ner på en stol. Han kliade sig trött i nacken och gäspade.
”Skärp dig Dave” fräste Alexis utan förvarning medan hon ställde fram bröd och pålägg.
”Mor, jag gäspade bara” sa Dave och höll inne sin irritation.
”Men inte i köket… Du är vaken nu och har sovit alldeles för länge, ät nu” sa hon och lämnade köket. Dave suckade lågt och gjorde i ordning en smörgås med ost på som han åt en tugga av. Han hade ingen matlust och inte julkänsla häller. Han hade hört många kompisar från skolan berätta om jularna hemma hos dem och nu när han såg på sin egen jul insåg han hur idiotisk och jullös den var. Det låg ingen familjekärlek i grunden för den.
Dave dukade av köksbordet efter sig och gick upp för den knarriga trappan för att göra sig i ordning bättre. Eftersom hans mamma inte uppskattade kläderna och han hoppades han skulle hinna innan hans pappa dök upp någonstans. Dave knöt handen i tanken på att möta sin far igen. Dave hittade en grön skjorta som han drog på sig i stället för den svarta t-shirten och byxorna behöll han på, det var hans favoritbyxor. Han kollade sig i en damig spegel och torkade bort lite av dammet med handen och kollade sen på handen som hade ett tjockt lager av dam på sig. Han fnös och skakade äcklat av sig dammet. Han kollade igen i spegeln och kammade till det chokladgrodebruna håret. Han hör genom rumsväggen att det knarrar i trappan och någon är på väg upp till övervåningen. Han tittar sig snabbt i spegeln igen och bestämmer sig för att det får duga. Han vänder sig mot dörren, beredd att den när som helst skulle kunna flyga upp, men inget händer. Dave andas ut och går ut i hallen och ska just gå ner för trappan när han känner en hand på sin axel.
”Dave…” hör han sin faders stämma.
”Ja far” säger Dave något så när uppfostrat och står helt stilla.
”Vad är det jag har fått höra va…” säger han irriterat och bitskt.
”Va? Vad menar du?” Undrar Dave osäkert och kollar ner på sina fötter.
”Att du har haft vissa saker för dig sedan halloween… ” sa Andreas med bestämt ton. Dave blev röd i hela ansiktet.
”De angår inte far… Och det betydde inget” sa Dave i ett försök att låta en aning underlägsen samt dölja hur irriterad och generad han var.
”Ha ha, inte visste jag att du var så lik mig, fortsätt så och jag kanske blir stolt över dig en dag” skrockade Andreas och slog till Dave i bakhuvudet. Dave mumlade något som inte gick att höra och tog sig för bakhuvudet och fortsatte gå ner för trappan. Vad menade han med det där? Dave knöt sin högra hand i vrede, han orkade inte bli behandlad så här längre. Han var inte mindre värld än någon annan och han brydde sig inte om de var stolta över honom eller inte, han visste att de ändå aldrig skulle kunna bli det. Han skulle förbli släktens svarta får för all framtid.

Dave gick in i salongen där han såg sin mamma redan sitta där i en mörkgrön fåtölj i sin svarta tjocka långa men urringade klänning. Rummet var avlångt och det brukade bara användas till mindre sammankomster av det finare slaget. Dave såg som vanligt ingen skymt av julprydnader förutom att de var lite finare städat och ett finare porslin fram dukat. Han nickade med huvudet i en lite bugning mot henne när han kom in.
”Godkänner mor mitt klädval?” frågade han lågt och kollade ner i golvet fortfarande med böjt huvud.
”Ja, det duger sätt dig ner gästerna kommer snart” sa Alexis godkännande men kyligt. Dave lyfte blicken och gick till den mindre fåtöljen på sin mammas vänstra sida där han satte sig. Dave sjunk ihop i fåtöljen och suckade lite.
”Dave sätt dig upp ordentligt” fräste hans mamma och Dave satte sig upp ordentligt med en sur min. Hur länge skulle dem hålla på? Andreas kom in tillsammans med Draco, Pansy och Scorpius Malfoy. Dave sneglade mot Pansy och sen kollade på sin mamma som hälsade den välkommen på sitt korta och känslolösavis. Det satte sig ner alla ihop och började små prata, men Dave var mest tyst precis som Scorpius.


”Ariana, kommer du alla väntar på dig” suckade Lavender Brown när hon knackade på sin dotters dörr.
”Ja, mamma vänta bara… Jag kommer snart, ska bara…” ropade Ariana tillbaka och rättar till den gröna klänningen, hennes mamma skulle inte acceptera hon gick i svart på juldagen så hon fick ta en grön klänning vilket hon egentligen inte hade något emot. Hon hade lockat sitt mörkblonda hår och de föll fin ner över huvudet mot axlarna. Hon spände ett brett svart bälte i midjan och log mot sin spegelbild.
”Ariana… Kom nu”
”Ja, jag kommer” ropar hon och suckar. Sen går hon till sin dörr och öppnar den.
”Vad tycks?” säger hon leende och gör en pose. Lavender skrattar lite och smeker henne på kinden.
”Du är jätte söt vännen, kom nu”. Ariana ler och går tillsammans med sin mamma ut i vardagsrummet. Det är varmt och hemtrevligt där inne. Julgranen lyser och paket ligger under den. Det är ljus tända och granris utlagda över hela bordet där större delen av familjen Brown och även en som Ariana kände igen som vän till familjen, Dean Thomas satt.
”Ja, Ariana som du ser är Dean också här” sa Lavender leende. Ariana nickade instämmande och först nu hörde hon att dov julmusik hördes i bakgrunden.
”Jo, jag ser det mamma” sa hon och satte handen i midja och väntade på att hon skulle säga något mer, men hon sa inget. Ariana satte sig på en tom stol bredvid sin mormor Alice. Lavender blev lite generade och ställde fram den sista grytan på bordet. Det luktade utmärkt precis som varje jul, Ariana kände igen den vanligaste jul doften av dem alla, saffran. Hon log, det var jul när det fans saffran i maten och paket under en gran.
”Så, ja hugg in då alla och låt det väl smaka” sa hon leende och satte sig ner bredvid Dean. Ariana sneglade lågt mot sin mamma och Dean, var det något mer än vänskap mellan dem nu? Eller vad?


Andreas gick in i köket och log lite som han brukade i mellan åt. Han strök handen genom det bakåt kammade håret och betraktade personen framför honom. Han gick längre in i köket och konstaterade till sin belåtenhet att de var ensamma.
”Pansy… Det är så trevligt att se dig komma tillbaka och besöka oss” säger han och går närmare henne. Pansy vänder sig om från köksbänken och stirrar mot honom.
”Andreas, jag menar min herre” sa hon och neg med böjt huvud. Andreas flinade mot henne och gick närmare. Pansy tog ett fast grepp och köksbänken med handen och såg tvekande mot Andreas.
”Min herre, jag vill inte förolämpa er, men jag tror att de ni vill inte är lämpigt…” sa hon med halvt darrande röst. Andreas skrattade lite lågt.
”Pansy jag trodde du visste att jag gör som jag vill, vem ska klandra mig? Vem ska säga jag har gjort fel? Inte du, och ingen annan…” sa Andreas självsäkert och nu var han så nära att han tog en hand om hennes hals. Han kunde känna hur hon svalde hårt och de roade honom. Han kollade in i hennes ögon och såg hennes olust. Han kysste henne och lutade henne mot köksbänkarna. Han lät sin ena hand följa hennes kurvor innan han lyfte upp henne på bänken.
Dave gick upp på sitt rum och satte sig ner på sängen. Han la sig ner med huvudet tungt vilande på huvudet.
”vilken dag” mumlade han till sig själv. Det var nästan så han slumrade till där han låg på sängen när någon gick in genom hans knarrade dörr.
”Dave?” sa den mjuka rösten försiktigt.
”Mmmh” mumlade Dave och öppnade ögonen och kollade. Han tittade upp och såg ett inte så leende ansikte.
”Pansy…” sa han och log svagt.
”Ja, tänkte kolla hur det är med dig nu för tiden?” sa hon och satte sig ner på sängkanten. Dave hasade sig upp i sittande.
”Ja, det är väl okej. Men jag hatar att vara hemma. Jag måste verkligen flytta efter examen” sa Dave och kollade på Pansy.
”Hur är det med dig?” undrade han sen.
”Tack att du frågar, men jag klarar mig. Känns lite knepigt att Scorpius går i skolan bara, svårt att vänja mig vid det… Han är ganska förändrad nu när han kom hem” sa hon lågt. Dave nickade och killade sig lite i huvudet.
”Jag har förändrats än del också, sedan du var min barnskötare” sa Dave och suckade.
”Ja, alla förändras vi lite. Hur har din termin varit?” undrade hon med ett lätt leende på läpparna.
”Okej, men ja lite hände på Halloween festen, ja du vet…” sa Dave suckande och himlade med ögonen mot henne.
”Oh… Vem var den lyckliga då?” blev svaret.
”Olycklige menar du? Det har blivit en total katastrof allt sammans eftersom jag bara vill vara vänner, men det vill inte hon” sa han och drog besvärat handen genom håret.
”Ah, jag förstår, knivigt”
”mhh, och det blir inte bättre av att mina andra vänner skämtar om det, hela tiden…”

love this!

Åh snälla lägg ut mer för det är så grymt bra ♥