Dottern [SV]

längtar så mycket...

känns som att vi (jag och nilla10)
försöker skriva senaste inlägget på allt...

hahahahahahahahaha

men det känn så!!!!!!!!!!!!!

LOLOLOL (lol på rövarspråket!!!!!!!)

hahahahaha

Skriv mer snart?

hoppas det!

Jag har också den känslan, och uppriktigt sagt känns det som om det är på gränsen till spam.
Det är inte relevant att skriva "meeeeeeeer" så fort någon annan har kommenterat, och nu går ni dessutom Off Topic.
Inte meningen att låta otrevlig, men ni skapar en lite tråkig stämning. Vill ni läsa och kommentera- jättegärna för oss! Det är därför vi lägger ut den här fanficen här! Men spamma inte, tack. Håll det på en lagom nivå.

Här kommer fortsättningen =)
________________________________________

Nästa morgon vaknade London efter att till sist äntligen fått ett par timmars sömn, men sömnen hade störts av konstiga drömmar, och nu var hon lika trött som innan. Tills hon insåg vad dagen hade att erbjuda. Hon skulle hälsa på sin mamma.
Trots att hon helst av allt ville springa ner till bussen i bara nattlinnet tvingade hon sig att andas, tänka, sätta på sig jeansen åt rätt håll.
Klockan var åtta på morgonen, så London hann få en skymt av mr Wrights. Mrs Wrights verkade ha pratat med sin man om vad som hänt kvällen innan, för i samma stund London klev in i köket reste adoptivfadern sig upp, kramade om henne och önskade henne lycka till.
Innan han lämnade huset för att åka till jobbet gav han henne pengar till taxi så att hon slapp åka buss. Tack och lov för att det var en lördag, förhoppningsvis skulle Hermione vara hemma. Frågorna virvlade genast i hennes huvud: Vad jobbade hennes mamma som? Hade hon halvsyskon? Och varför hade de inte gett sig tillkänna? Hade de ens vetat att hon bodde i samma stad som de innan det där grillpartyt?
London skrev en lapp och lämnade på bordet till mrs Wright, och lämnade sedan huset. Hon gick ut på gatan och styrde stegen ut ur villakvarteren och in mot centrum, en promenad hon tog varje morgon när hon skulle ta bussen till skolan.
Men i stället för att gå till busshållsplatsen och sätta sig tog hon upp mobilen och ringde efter en taxi, som inom kort anlände.
Promenaden hade hjälpt henne att reda ut åtminstone de viktigaste frågorna. Som var hennes pappa fanns, till exempel. Och vad det var som gjorde att alla hon kysste blev nollställda.
Hon talade om adressen för taxichauffören och han körde iväg.

Taxin stannade, London betalade och klev ur. Weasleys villa låg i andra änden av stan, och var ett rött tegelhus med svart tak och fönster med blåmålade karmar.
Det låg lite avsides från de andra husen, och var väl inhägnat bakom höga stenmurar. Nervöst gläntade hon på gallergrinden i svart smidesjärn och tog ett steg in. Det var precis sådana här ställen hon förknippade med vakthundar, och efter att ha blivit biten av en hund som liten hade hon inte mycket till övers för dem.
Nervöst smög hon över grusgången och fram till den korta trappan, som ledde upp till en veranda men även till ytterdörren.
London klev upp och ringde på dörren.

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

ska inte göra mer, men jag har en liten anledning varför, som jag inte vill säga nu!