Bakom min fasad [SV]

Du är verkligen otroligt bra på att skriva!

^ tack!

Kapitel sju läggs upp imorgon när jag vaknar! ;D

Du skriver så braa! Behöver mermermermermermermermermermer! Nu! Fastän jag vet att det kommer imorgon

Knizzlare; danke!

Varsågod ^^

Du skriver verkligen jättebra! Jag vet att jag har sagt det, men det bör upprepas, för du är så himla bra på att skriva!!! Please, fortsätt! Erkänn att du är släkt med J.K. Rowling... Erkänn det!!! Du kan inte smita... Säg det bara! Om du inte är det, förklara då det för mig. Min lilla hjärna kan inte tänka sig att du inte skulle vara släkt med världens bästa författare!♥♥♥

Kapitel sju, hejhopp! Blev ganska kort tror jag, men det får fungera! Haha, Ugglan Hedwig; nej, vi är inte släkt!



Den natten drömde jag om Hermiones vackra leende från dagen i lekparken. Det gjorde jag varje dag i en månad efter den dagen i lekparken. Det roliga är att det inte är något annat än hennes ansikte, och hennes leende! Inga ord, inga miner, ingenting annat, en hel natt.

Jag satte mig upp i sängen och kollade ut genom fönstret. Solen var mitt på himlen och jag undrade hur mycket klockan var. Jag letade fram min klocka, och insåg att den var mer än jag trodde. Ingen var hemma, och plötsligt insåg jag att idag var det den tjugosjunde augusti.
Voldemort ska få ett svar, och jag har inte ens tänkt på vad jag ska göra. Kan jag ens säga nej? Förmodligen inte.

Jag tänkte på Dumbledores brev, 'Jag råder dig att göra det ditt hjärta säger dig, du vet vad du ska göra' . Gör jag verkligen det? Jag vet att inte ens Voldemort kan se genom mig, men jag kan se genom honom. Jag kan dölja mina tankar och känslor för honom, men det kan inte han..
Åh, nu fattar jag. Jag har övertaget över honom, det är därför han vill att jag ska bli hans 'vän'.

Han vill att jag ska avslöja mina svagheter, som han sen kan vända mot mig. Jag måste erkänna, det här hade jag aldrig kunnat lista ut om jag inte hade hört Bellatrix berömma hans dåd i förrgår. Hon satt i köket och skröt om hur nära de var, och jag snappade bara upp en liten del av det hon sa, att lyssna på hennes röst länge.. det går bara inte!

"Han brukar väldigt ofta lura till sig det han vill ha. Han spelar oftast på vän-kortet. Som med Snape, han låtsades först att det inte var hans mening att döda Lily. Han sa att han ville bli av med Potter och Potter Jr, så att Snape skulle få Lily, men hon slängde sig framför Harry. Och ja, vi alla vet att så gick det ju inte till!"

Det är alltså så jag ska göra. Den som ger sig in i leken får leken tåla, tänkte jag lite irriterat. Att jag inte insett det här innan? Så enkelt att lista ut, ändå tog det mig nästan en vecka att förstå! Ah, dumma människa, varför kunde jag vara lika smart som Hermione i vissa lägen?

Jag insåg ganska snabbt att jag var tvungen att fixa något att äta, och blev lika irriterad som alltid på att man inte kunde framkalla mat med magi. Jag gick ner för den slitna trappan som leder ner till köket och gjorde en macka och tog en näve kittelkakor. Det var nog den enda saken jag brukar sakna när jag är på Hogwarts, mammas kittelkakor. Det enda äkta i hela huset.

För ovanlighetens skull knackade det på dörren, jag röck till av chocken. Det är aldrig någon som knackar på dörren. Jag gick sakta mot dörren och öppnade den sakta. Framför mig stod Voldemort, väntandes på svar.
Han hade inte räknat med att jag redan hade bestämt mig, men han hade då inte tänkt att komma in och få svaret.
"Ja." sade jag stilla, och det enda jag ville var att falla ihop på golvet och bara ligga där. Han mötte min blick, log, och sedan vände han sig om och gick därifrån.

Jag har just sålt min själ till djävulen, och riskerar att förlora mer än min själ, utan också mitt liv. Sånt som varje tonåring får göra varje dag, liksom.

Oo, bra!

Fantastic as always. :'3

Super =)