Avierna - Emma07 & Kattens

Att känna hans arm om sig kändes så otroligt främmande, men samtidigt var det.. som om det borde vara så. Dem månaderna de varit så nära varandra men ändå inte på så sätt. Närmst de varit någonsin var väl på bröllopet nästan. Och det kunde man knappast kalla nära när de var främlingar. Sophia tog lite stöd mot honom men släppte greppet om honom när de kom in i det rummet. Satte sig ner på den första sittplatser som var en ottoman. Visste knappast var de var i slottet, eller åtminstone inte vad för sorts rum de var i. Vände upp blicken mot Nathan. Trots halsen och lungorna brände var det nog bara effekt av röken.
"Hur mår du? Du var också där inne.." Hade inte haft tid att fråga honom, men han kunde ju knappast må bra då hon redan efter sekunder i det rummet mådde dåligt.

På något märkligt vis kände han sig som hemma med henne. Hon hade fort blivit en stor del av hans liv, en del av det som han inte ville vara utan nu. Trots att de egentligen inte visat kärlek för varandra förrän kyssen nyss, så insåg han ändå att känslorna funnits där ett tag från hans håll. Det gav också en otrolig lättnad att nu veta att de känslorna fanns också för henne, så vida det inte varit något hon gjort i ren chock. Men han hoppades, och trodde, inte det.
"Jag mår bra, jag var ju inte där lika länge." Sade han med en huvudskakning för att avfärda hennes fråga. Halsen hade svidit då när han varit där inne men så snart han fått vara ute i friska luften igen så hade det lagt sig, vilket han var övertygad om grundade sig lite i hans natur. Det var inte ofta han hade utmanat det, men med tiden hade han ändå förstått att han som drakryttare var lite tåligare mot allt som hade med eld att göra - men han hade inte undersökt till vilken gräns det handlade om, och hade heller inga planer på att göra det.

Sophia knäppte upp korsetten. Anade att läkaren skulle kolla hennes andning och den gjorde den knappast normal. Hur hennes fingrar nästan skakade av nervositet för göra det framför honom. Trots hon hade på sig alla andra kläder och inte tänkte klä av sig mer, var det speciellt att bara göra någon sån sak. Kanske var det kyssen, att det var något som han önskade sig som fick det att pirra. Drog några djupa andetag och hostade lätt till. Nog hade spänningen lossat, kanske skulle chocken också lägga sig och rädslan slå in. Ville inte vara själv då.
"Men du var knappast där kort tid, jag började ju känna stickande bara efter.. några sekunder eller något sånt." Sa hon, hoppades han mådde bra men ville verkligen inte att han skulle ljuga för få henne att må bättre.

Han såg på henne, han anade ju varför han egentligen inte tagit så stor skada men det här var inte rätt tillfälle att ta det. inte här och nu. Han fann ändå till sin förvåning en vilja att berätta mer om det för henne - och han trodde hon skulle vara rätt person att berätta för. Men inte här och nu, nån gång när inte de båda var i chock efter något sånt här.
"Jag var väl inte där lika länge, och röken var väl värst där du var - och där var du betydligt längre tid än mig." Sade han, hoppades att hon skulle nöja sig med den förklaringen men hann inte mycket längre med den förrän det knackades lätt på dörren och en läkare klev in.
"Hur går det här?" frågade han.

Det kändes inte som det var hela sanningen, eller så hade han inte känt efter helt. För upptagen och i chocken över det som hade hänt. Hur den friska luften nästan hade bränt hennes hals över den friska luften. Visst hade hon nog svalt mer rök än honom men så mycket värre kunde hon inte vara. Om det inte var någon smärta som hon inte hade upptäckt för varit för upptagen med annat. Sophia såg upp mot läkaren, hans väska som säkerligen innehöll något lugnande. Säkert skulle de båda behöva det. Öppnade munnen för svara på hans fråga samt be om medicin men istället kom åter ett hostanfall till, tog sig lätt om halsen. Fanns nog inte mycket dem kunde göra.

Läkaren ställde ner sin väska på ett av de små borden och öppnade upp den, medan han höll ett vakande öga bort mot hennes hostningar. Lät höra ett svagt mumlande innan han rotade igenom sin väska och fick upp en liten flaska som han drog ur korken på och räckte fram till henne.
"Drick detta, det borde underlätta det." Sade han vänligt och såg mellan de två kungligheterna.
"Blev någon av er brända?" Frågade han och Nathan skakade på huvudet åt hans fråga.

Sophia såg ner på flaskan. Det var ingen aptitlig doft, och vätskan såg inte så aptitlig ut heller. Såg mot Nathan, kunde fortfarande inte förstå att han inte var så påverkad. Kunde ju omöjligt vara så att det var så simpelt att han inte varit där inne tillräckligt länge. Hade ju tagit en stund att få upp henne. Såg upp på läkaren igen innan hon svepte innehållet i flaskan. Räckte därefter över den och såg mot sin hand. Hon hade tänkt öppna dörren till hans kontor, för se om han var där men ho hade inte gjort det? Varför inte? Såg på sin andra hand och därefter ner mot sina ben. Tyckte att hon borde känna smärtan om hon blivit bränd eller att han skulle ha sett det på henne. Men mest var det nog bara soten som klädde hennes kropp och kläder.
"Nej, inte vad jag vet. Tack vare kronprinsen vågade sig ta sig upp dit så slapp jag det." Sa hon, såg mot honom. Oändligt tacksam men samtidigt sån idioti att ge sig in i ett rum som det brann i. Speciellt någon son var så viktig för hela riket.

Läkaren följde henne noggrant med blicken då hon drack vätskan, tog sedan emot den tomma behållaren och ställde tillbaka den vid sin väska innan han riktade blicken emot Nathan vid hennes svar.
"Och hur mår prinsen?" frågade han med samma lugna röst som tidigare varpå Nathan skakade lite avfärdande på huvudet åt frågan.
"Bra, efter omständigheterna." Sade han och läkaren såg granskande på honom som för att försäkra sig om det innan han vände blicken tillbaka mot Sophia igen.
"Känns det bättre nu? Om så, finns inte mycket mer jag kan göra just nu. Men skicka efter mig direkt det är någonting annars." Fortsatte han.

Sophia såg intresserat mot Nathan. Om även läkaren undrade om han verkligen mådde bra var det inte bara hennes oro över någon som hon brydde sig så mycket om. Förstod att det kunde blivit så mycket värre. Om det var så. Skulle det bara varit prinsen som skulle ha räddat henne? Eller skulle någon vakt eller liknande gett sig in? Hon harklade sig lätt när läkaren såg mot henne igen. Hade nästan helt missat att han åter riktat fokus utan var det när hon märkte mannens blick mot sig.
"Ja, det blir bättre. Tack så mycket och det ska vi göra om det är något." Sa hon därefter och log tacksamt.

Läkaren hälsade de båda adjö innan han klev ut igen, och Nathan vände blicken tillbaka till Sophia igen. Oron för henne hade lugnat sig något nu tack vare läkarens ord om att det inte borde vara någon större fara, men det var svårt att jaga ut de där sista fröna av obehag efter det som hänt. Anade redan nu att han knappast skulle sova särskilt bra inatt.
"Känns det bättre?" frågade han mjukt och suckade sedan lågt.
"Vi får väl se hur mycket elden spred sig, men vi kan säkert låna något gästrum. Jag tror inte far hade några gäster som stannar här." Det skulle ändå vara något de skulle behöva gå vidare med, och gå till botten med vad det var som hade orsakat själva branden.