Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Prinsen (sjätte året)

Forum > Fanfiction > Prinsen (sjätte året)

1 2 3 ... 7 8 9 ... 33 34 35
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Avis Fortunae
Elev

Avatar

+5


Viloss
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för plusset!


Mintygirl89
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för plus och kommentar, glad att du upplever gastkramande spänning och att misstankarna inte landar på Malfoy.

Vad snällt att du tog dig tiden och funderade över tredje tipset igen.♥ Det uppskattas mycket! Jag tog till mig ditt förslag med några små ändringar:

Draco ryckte till och kastade en skrämd blick på smycket, MED ögon lysANDE av fruktan, vilket fick honom att se ÄNNU blekare ut.


Vad gäller kapitlets sista meningar kände jag att de inte flöt riktigt bra, men visste inte hur de skulle ändras, så jag hoppades på hjälp från dig och det fick jag!♥

Spoiler angående Lavender:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag håller med om att det är irriterande, men just därför fungerar det dessvärre bra som störningsmoment i andra situationer. Du får se vad jag menar


Spoiler angående Eugene:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Det kommer, men en rejäl dos änglalikt tålamod behövs, och jag känner redan nu att det blir den svåraste scenen någonsin att skriva …


Ginerva2003
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack så mycket!!!


Refren
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack, blir så glad att du läser och kommenterar! Nu kommer nästa kapitel


https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fencrypted-tbn0.gstatic.com%2Fimages%3Fq%3Dtbn%3AANd9GcRmcv3jRhb4W77trT9MpThVtCz5-lRR7hRSMC3ml2bML89__vtneQ%26amp%3Bs

Kapitel 14 - Erkänsla

Våra steg ekade mot de kalla stengolven, när vi sakta drog oss från sjukhusflygeln för att söka upp någon av slottets varma brasor. Det snöblandade regnet kastade sig mot fönstren med ett trummande ljud och bildade ett effektivt skydd för vår halvt viskande konversation. Det som hänt vår vän verkade dock inte ha hunnit sprida sig i skolan och vi slapp frågor.
“Tack Merlin att Elli lever”, upprepade Harry om och om igen.
“Det var professor Snape som räddade hennes liv”, sa jag hett varje gång. “Vi borde tacka honom för det.”
“Ja, jo, absolut”, höll Harry med men utvecklade inte frågan vidare. Istället kom han åter in på ämnet Malfoy.
“Det kanske inte var meningen att Elli skulle få halsbandet”, sa han, “men jag är säker på att Malfoy har något med det att göra. I Svartvändargränden ville han veta av Borgin hur något skulle lagas, och på samma gång köpte han en sak som han bad Borgin förvara i butiken. Jag är säker på att det var det här halsbandet.”
Vi passerade en grupp elever som just kommit in från utflykten och ovädret, och gick vidare i deras blöta spår innan Hermione såg sig om efter dem och viskande fortsatte:
“Borgin frågade om Malfoy ville ta föremålet med sig, men han sa nej.”
“För att han inte ville röra det, så klart!” Harry slog ut med händerna.
“Det han faktiskt sa var ‘Hur skulle det se ut om jag kom bärande på en sådan sak ute på gatan?’” sa Hermione sansat.
“Ja, han skulle förstås se töntig ut om han bar på ett halsband”, insköt Ron och flinade mot Harry, som log uppskattande tillbaka.
“Åh, ni båda”, sa Hermione uppgivet, “det skulle vara helt inslaget, så att han inte behövde röra vid det och inte särskilt svårt att gömma innanför en mantel. Jag tror att det som han ville ha undanlagt åt sig på Borgin & Burkes var någonting bullrigt eller stort, som han visste skulle dra uppmärksamheten till honom om han bar det med sig ute.”
Det var onekligen en intressant tanke. Samtliga i sällskapet nickade begrundande, möjligen med undantag av Ron som fått syn på Lavender borta i korridoren.
“Hej, Ronny!” kvittrade hon och vinkade med en nyinköpt påse från Godisbaronen samtidigt som hon njutningsfullt stoppade en stor klubba i munnen. Ron log aningen osäkert och gav Hermione en snabb blick, men hon var försjunken i funderingar liksom de andra. Efter ett ögonblick frågade Elvira:
“Så, vem tror ni det var meningen att Katie skulle ge halsbandet till, om det inte var Elli?”
“Det kan ha varit massor av personer”, trodde Harry. “Dumbledore, ett av Dödsätarnas främsta mål, eller kanske professor Snigelhorn, som de gärna skulle ha haft på sin sida …”
“Eller du, Harry?” slog mig tanken. “Den mörka sidan har ju alltid …” Jag hejdade mig, frustrerad över mig själv. Varför jaga upp honom ytterligare? Men Harry sa lugnt:
“Det kan det inte ha varit, för då hade det varit smartare att bara överlämna det direkt i Hogsmeade, innan vi kom till entrén på slottet där Filch kommer med hemlighetssensorn. Jag undrar varför Malfoy sa åt Katie att ge det till Elli, om Elli nu inte var måltavlan …”
“Malfoy var ju i spökande stugan”, kom jag plötsligt på. “Förmodligen hela dagen, för jag mötte honom i backen när han var på väg därifrån.”
“Hm, det är sant ... men han kan ju ha använt en medbrottsling, som strulade till det." Harry såg tankfull ut. “Crabbe eller Goyle, de är inte speciellt smarta. Eller”, utbrast han plötsligt, “han kan ju anlita Dödsätare, nu när jag tänker närmare på saken … det går säkert att få massor med kumpaner nu när han har anslutit sig.”
Hermione och Ron bytte en blick med varandra och suckade. Jag försökte åter föra in samtalet på trevligare banor:
“Det viktigaste just nu är väl att Elli klarade sig? Och det var faktiskt Malfoy som sprang efter professor Snape, så att han kunde hindra förbannelsen från att spridas. Det räddade Ellis liv.”
Samtliga av mina unga vänner nickade; det fanns inget att invända mot detta. Vi hade nått ingången till Gryffindors uppehållsrum och det var dags att skiljas åt.
“Vi borde tacka professorn”, sa jag återigen med hetta. Harry nickade tveksamt igen, de såg tysta på mig och jag insåg plötsligt att ingen av dem skulle våga säga något erkännsamt till Severus. Det fanns kanske för mycket i historien, bland annat hur han varit mot dem tidigare år, som gjorde dem tveksamma kring hans reaktion. Den nu trettonåriga Elvira hade visserligen alltid uppskattat honom, men hon var istället nästan stum av respekt i sin högt värderade lärares närvaro. Jag följde den tysta flickan vidare mot Ravenclaw sedan vi tagit adjö av trion, och tillsammans vi såg vi massorna av snö och vatten vräka ner utanför murarna i till synes oändlig hopplöshet.



Den natten smög jag mig ut från tornrummet med den varma halsduken svept över axlarna som en sjal. Morgonrocken av siden hade samma djupt gröna färg. Korridorerna ekade kyligt tomma och ovädret slog fortfarande vilt mot rutorna. Det var ingen konst att ta sig osedd ner till fängelsehålorna.
“Är vi ensamma?” viskade jag pliktskyldigast till Severus när han försiktigt öppnade dörren, och då han nickade kastade jag mig om hans hals med sådan kraft att han faktiskt fick ta några ostadiga steg tillbaka, innan han fann sig. Stadigt slöt han de stora, varma händerna om mig medan han förvånat och aningen oroligt mumlade:
“Så, så … hur är det nu fatt?”
Jag lyfte häftigt på huvudet: “Hur det är fatt? Du räddade vår väns liv idag, Severus. Har någon enda människa här på slottet tackat dig för det?”
“Men, käraste Miriam …” Han försökte försiktigt hålla mig stilla och såg begrundande in i mina tårvåta ögon. “Jag fullföljde bara min plikt, det vem som helst skulle ha gjort i mitt ställe.”
“Det är just det!” utbrast jag och kramade häftigt om hans axlar. “Ingen annan kunde ha räddat Eleonora, för det är bara du som har de här specialkunskaperna om svart magi! Vilket du hela tiden använder i gott syfte … du är den skickligaste på slottet, kanske i hela den magiska världen, och om ingen annan vågar tacka dig och ge dig någon form av erkänsla, så ska i alla fall jag göra det!”
Utan ett ord vidare började jag överösa honom med kyssar och smekningar så häftiga att vi drogs ytterligare några steg bakåt. Jag gav honom en lätt stöt i bröstet och, ovan vid sådana rörelser från mig, sjönk han ner på soffan och såg upp på mig med fortsatt lätt undrande blick. Han drog mjukt ner mig på sitt knä och jag fortsatte kyssarna, drog i hans kläder som om jag genom det kunde nå rakt in i det goda hjärtat som fanns under dem. Vid det här laget visste jag precis hur man handskades med alla de olika lagren, men när de långa ärren framträdde i det svaga, nästan utbrunna ljuset från eldstaden, skymde tårarna min sikt. Jag lade huvudet mot hans bröst och höll honom hårt, medan jag mumlade: “Vi tar dig för given, Severus. Allt det svåra du kan och gör. Du … du tar dig själv för given!” Återigen började jag kyssa honom var jag kom åt, lutade mig över honom medan han fortsatte att lugnande hålla mig och viska: “Men, min skatt … så, så …” tills jag kände hur han darrade till och gav efter. Med kinden tätt mot hans hjärta viskade jag:
“Oavsett vad som händer, så kommer jag alltid att älska dig, Severus. Du förtjänar att älskas i evighet.”
Då gick en ny, kraftig skälvning genom honom och när jag vände upp blicken mot hans ögon såg jag att de var fyllda med tårar. De glänste svagt i det försvinnande ljuset.
“Alla kommer att vända mig ryggen, Miriam”, viskade han. “Till och med ordensmedlemmarna kommer att tro att jag gått över till mörkret. Och du blir tvungen att låta dem sväva i den villfarelsen … både dem och dina vänner ... det blir så tungt för dig att bära.” Han strök mig sakta över håret och blinkade bort de stora, glimrande tårarna ur sina mörka fransar. Jag sträckte mig fram och tryckte mjukt läpparna mot dem.
“Jag gör det för din skull, Severus. Och det vore tyngre om jag trodde att du gått över på allvar.”
“Det kommer att bli oerhört svårt att betvivla det, Miriam.”
“Jag kommer aldrig att tro det.”
Vi höll hårt om varandra och jag kände hans hjärta slå oroligt. Då och då darrade han av snyftningar. Till sist viskade han:
“Kom ihåg det jag sa till dig om Albus. Allt kommer att ske enligt hans vilja och det kan hjälpa dig att veta. Men jag vill kunna beskydda dig … jag vill inte lämna dig, Miriam …” Hela hans ärrade kropp skälvde av gråt nu.
“Det vet jag att du inte vill.” Jag smekte oupphörligt den silkeslena, varma huden, följde skårornas oregelbundna vägar. “Men vi vill båda göra det rätta. Och tack vare dig behärskar jag kraften. Jag kommer att klara mig.”
Han nickade nästan omärkbart, strök bort sina tårar medan baksidan av handen och började varsamt ordna med min halsduk, draperade den skyddande över mig medan han på nytt sa:
“Det blir så svårt för dig, Miriam.” Så tillade han: “Potter och hans vänner kommer naturligtvis att förakta mig, om möjligt ännu mer än tidigare.” Jag såg upp med viss förvåning, för jag hade aldrig förstått att ungdomarnas synpunkter om hans egen person bekom honom det minsta. Men så fann jag mig och sa bestämt:
“Den så kallade Potter har dig att tacka för en hel del. Idag upprepade han gång på gång sin tacksamhet över att Eleonora lever. Och jag kan nästan lova att Draco kände detsamma. Jag har aldrig tidigare sett honom så berörd och förtvivlad.”
“Den arme pojken”, suckade Severus och jag instämde, med en viss förhoppning om råd och hjälp hur jag skulle bemöta min elev.
“Det finns inte mycket du kan göra”, svarade han stilla. “Var dig själv, ditt stöttande och tröstande jag.”
“Jag har mest varit arg på honom”, mumlade jag skuldmedvetet.
“Och det hade du säkert dina skäl att vara. Men en sak är säker - den pojken befinner sig under omänsklig press.”
“Ja, Eleonora sa att han inte mådde bra”, mindes jag och kände, som så många gånger förut, förståelse för det hon gick igenom.

Att försöka stötta någon som befinner sig under omänsklig press.


Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

8 dec, 2019 09:09

Detta inlägg ändrades senast 2019-12- 9 kl. 19:31
Antal ändringar: 2

Nepflite
Elev

Avatar

+1


gud så bra som vanligt.
Och de kan verkligen dra fram känslorna hos varandra.

Citera mig aldrig är ni snälla.

8 dec, 2019 11:36

Ginerva2003
Elev

Avatar

+1


Så himla bra!!!

Det är inte lätt att skriva en spådom när man har dyslexi

8 dec, 2019 11:37

Viloss
Elev

Avatar

+1


Underbart bra!!

8 dec, 2019 18:18

SweeneyTodd
Elev

Avatar

+1


Äntligen! Tänk att kunna fira andra advent med något man verkligen väntat på – att få läsa fortsättningen på denna fantastiska berättelse.
Det är lite som en veckovis adventskalender under det stora adventus domini. Fullkomligt älskar att jag för en gångs skull har lite tid över så jag kan få läsa, när allt kommer omkring sig den som väntar på något gott väntar aldrig för länge…!

Kapitel 12 - Halsband

Vägen till Hogsmeade låg öppen och lovande framför mig och ungdomarna, där vi travade fram med röda kinder och halsdukarna högt uppdragna mot kylan.

Såhär i adventstider kan jag inte låta bli med att bara fullkomligt älska denna beskrivning samt låta tankarna flyga i väg till en viss marsch (om jag säger 108 kanske någon förstår?). För övrigt vem älskar inte de höstdagar då solen lyser och vinden nyper härligt i kinderna och så Hogsmeade på det!

Jag drog den ännu tätare om mig.

Med tanke på beskrivning just dess för innan där hon associerar dess värme och omslutenhet med Snape, kan jag inte annat än att känna en värme i bröstet vid denna mening. Att hon drar halsduken tätare om sig rent fysiskt men inuti låter hon Snape omsluta henne och hennes hjärta…

Han gjorde en ironisk grimas.

Det är extra roligt eftersom de är medvetna om att alla rykten ang. spökande stugan är falska…

den vrede jag alltid känt mot honom var, som genom ett trollslag, borta.

Det är ändå något väldigt beundransvärt som Miriam gjort. Att kunna sätta sina egna åsikter, tankar och bilder av en människa åt sidan. För även fast vi ser att människor kanske ändrar sig, eller visar en annan sanning bakom fasaden är vi ofta för duktiga på att fortsätta i samma spår och banor. Ovilliga till förlåtelse eller förståelse. Miriam har fått skymta något mer och hon är genast villig att sätta sina egna fördomar åt sidan och ge honom åtminstone utrymme och att inte addera med till vad som än redan ligger på honom.

jag ville titta på böcker.

Jag vill ändå tillägga att jag tycker böcker är minst lika bra som godisbaronen och är en typ av godis för själen som verkar som balsam. Böcker är trots allt, ja skrift är trots allt något helt fantastiskt, som vi får ta del av i bl.a. denna fantastiska historia. Jag skulle faktiskt vilja nog vilja uttrycka mig på ett sätt i alla fall Miriam, förmodligen, hade applåderat (Som lärare) – Sola scriptura!

Leende gick jag mot bokhandeln och försökte visualisera den omöjliga tanken på mig och Severus inne på det rosa konditoriet.

Jag visualiserar det och jag har nog inte skrattat så gott på minst en månad!!!

Något som däremot kändes mer rimligt att drömma om var att gå vid hans sida inne den dunkla bokaffären …

Kan inte låta bli att tycka att det kändes väldigt passade för honom… Hans utsida kanske för ögat inte ter sig särskilt glad, eller vänlig men insidan är full av idéer, tankar, kärlek och omtanke. Precis som en bok – du kan aldrig döma den efter utsidan. Vad är då inte mer passande än att strosa omkring i en dunkel bokaffär där insidan av är allt annat än just det…

Som alltid inne bland böcker upphörde tiden att existera och först vid ljudet av snöglopp mot rutorna insåg jag att det nog var dags att ta sig tillbaka till slottet. Vädret hade helt förändrats medan jag var inne i affären, och den grå väggen av moln låg över de toppiga taken som ett dimmigt mörker. Grupper av elever, som började gå upp mot slottet, skymtade i den tilltagande muren av regn och småspik. Jag drog halsduken tätt om mig igen och den var som en smekning mot huden. Värmen från den tycktes magiskt sprida sig över hela kroppen.

Draco ryckte till och kastade en skrämd blick på smycket, med ögon lysande av fruktan, vilket fick honom att se ännu blekare ut.

Usch, jag lider med honom faktiskt. Det fruktansvärda de får honom till och så råkar det hamna i fel händer – de ända händer som litar på honom och som tycker om honom och ser honom för vad han är – en sextonårig livrädd pojke tvingad att utföra fruktansvärda saker. Trots det håller jag fortfarande med om att han har ett val, som dock är svårt och inte alls okomplicerat.

Kapitel 13 - Räddning

ögonen spärrades upp och tycktes se igen, men på något långt bortom verkligheten, något som var för fasansfullt att beskriva. Hon skrek vilt och skärande, medan ben och armar slog okontrollerat.

Denna händelse känns så himla obehaglig och jag känner hur jag ryser genom hela kroppen när jag läser detta. Hujedamig! Jag får så hemska bilder och hör så hjärteskärrande skrik inom mig. Tänk att behöva genomgå det och tänk att behöva bevittna något sådant!

Draco såg lika orolig ut som Harry, om inte mer.

Det är klart med tanke på att det var han som la dit det och han som köpte det alltså måste han känna sig något skyldig och känna stor skuld över vad han utsatt sin vän för, och tänk om han blev påkommen och planen likaså – vad som väntar honom när han återvänder hem.

Det var hon som var ställföreträdande rektor när Dumbledore inte fanns på slottet.

Med andra ord blir hon Vicarius Dumbledoris… jag tänkte eftersom Hogwarts är så förtjust i Latin…

Om jag ändå i detta nu hade kunnat få omfamna honom, smeka det allvarligt fokuserade ansiktet, kyssa varenda kontur av de säregna dragen och få honom att förstå hur innerligt uppskattad och älskad han var.

Om inte annat hade ju Hermione och de andra blivit måttligt förvånade!
Skämt åsido, tycker jag att det vore på tiden att deras kärlek fick utlopp inte bara i skuggorna och tystnadens hörn utan i öppenhet och ljus! Vem vill inte ta del av en sådan kärlek!? ♥

Kapitel 14 - Erkänsla

“Det var professor Snape som räddade hennes liv”, sa jag hett varje gång. “Vi borde tacka honom för det.”

Lite gulligt ändå att Miriam försvarar Snapes rätt till lite tacksamhet och beröm… medan Harry envisas med att tacka Merlin! Men vem vet kanske gav Merlin Snape makten att göra det? – Men det där är en annan filosofisk diskussion som inte alls tillför något . Miriams försvar var i alla fall en fin detalj! ♥

Och det var faktiskt Malfoy som sprang efter professor Snape, så att han kunde hindra förbannelsen från att spridas. Det räddade Ellis liv.”

Förutom att han sorgligt nog inte hade gjort det om det var någon han inte själv brydde sig om. Han hade inte vågat blotta sig på det viset annars. Om det vore Lavender Brown hade hon förmodligen inte överlevt – i alla fall inte tack vare honom.

tillsammans vi såg vi massorna av snö och vatten vräka ner utanför murarna i till synes oändlig hopplöshet.

En symbol för deras tillvaro just då?

Utan ett ord vidare började jag överösa honom med kyssar och smekningar så häftiga att vi drogs ytterligare några steg bakåt.

Jag tror Snape är ganska nöjd ändå med den tacksamheten Miriam nu honom visar. Jag tror, men kan ha fel, att Snape inte hade varit lika glad över samma visad tacksamhet från McGonagall, Ron eller Hagrid… hm. Men det är bara en hypotes!

“Oavsett vad som händer, så kommer jag alltid att älska dig, Severus. Du förtjänar att älskas i evighet.”

Vem förtjänar ens en sådan vacker själ som Miriam? – Helt och hållet älskvärd i hennes fantastiska kärlek och medmänsklighet!

... det blir så tungt för dig att bära.”

Jag hoppas att Miriam känner som jag – vissa ok är väl värda att bäras i slutändan även om backen är lång och brant.

Att försöka stötta någon som befinner sig under omänsklig press.

Där har i alla fall Eleonora och Miriam något gemensamt, och båda vet hur tufft det är och hur tufft det kan vara när andra har sina bestämda åsikter i fallet.

Som vanligt var det här helt fantastiskt bra att få läsa igenom, och jag känner mig så fridfull när jag kommit till slutet, för att jag kan varva ner från all min stress och införliva mig i deras – som utomstående. Helt underbar är vad denna story är – tack för att du har gett den liv och fortsätter att ge den liv så att vi kan få en liten kik in där och få vara med de karaktärerna ett tag som vi alla älskar.
Längtar tills nästa uppdatering!

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2Fed27ae562c52fd7eca385f92b7b0db6d%2Ftumblr_ojo6qwk9gl1tld2y0o1_400.gifv https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F66.media.tumblr.com%2Fff022dce12e4921edace604c3c2210cb%2Ftumblr_pr574rdaE01r4xg82o1_r1_540.gif

8 dec, 2019 23:08

Mintygirl89
Elev

Avatar

+1


Oj, vad bra kapitlet var! Jag gillar hur Miriam och Snape får en stund ensamma. Det har jag sagt förut, men det tål att upprepas. Jag är glad att mina tips åter funkade, och att du tyckte att det senaste förslaget gjorde att slutet flöt på bättre.

Ett litet tips:

“Hm, det är sant ... men han kan ju ha använt en medbrottsling, som strulade till det”, funderade Harry.

Jag skulle vilja ändra, så det låter bättre.

“Hm, det är sant ... men han kan ju ha använt en medbrottsling, som strulade till det.” Harry såg tankfull ut.

I övrigt var det jättebra!
Angående Eugene:
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Ja, jag vet att jag får ha tålamod. Tycker det har funkat hittills. Men du kan väl säga till när det börjar närma sig?

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia1.giphy.com%2Fmedia%2FSsHjbKXhUoIMx6oymc%2Fgiphy.gif

Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

9 dec, 2019 19:01

Refren
Elev

Avatar

+1


Ja! Det blir bättre och bättre för varje kapitel som skrivs
Jag väntar spännt på mer

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2F0812a6f15de7cf2f07db3f8140c8b7a2%2Ffb5187c18f4999e7-a4%2Fs1280x1920%2F833523a92e56d5d166bf4e301b29356c36f61e7c.pnj

10 dec, 2019 21:46

Trezzan
Elev

Avatar

+1


Du skriver ju så fantastiskt bra. Och det senaste kapitlet med Severus som låter sina känslor synliggöras för Miriam på ett sätt som aldrig tidigare kan nog vara mitt favoritkapitel hittills. Och en ond aning slår mig - om att hon kanske kommer tro att han faktiskt gått över ändå. (Åtminstone för att göra berättelsen outhärdligt smärtsam tills hon blir övertygad om motsatsen).

Jag önskar jag kunde ge dig en sådan där kommentar. Du vet en sådan kommentar som får en att skrika av lycka inombords? Men jag kan inte just nu...

Gläds åt att detta är mitt sätt att försöka andas inför min stora prestationsångest till morgondagens examinerande presentation om hemtentan...

Du är en fantastiskt människa - så beundransvärd godhjärtad. ♥

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2F26a33f1fa7e0716925d3ab75037f4105%2Ftumblr_pwownpSxMz1qeha15o2_250.gifv https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2F927c84ab000498a09ed8c5c9547c49fc%2F201698b7bdf4af1f-99%2Fs400x600%2F57008a1793357efdd00509f8e9c234eeecaf7281.jpg

11 dec, 2019 23:37

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+4


Jag är fullt medveten om att jag utlovat en lugnare takt på uppdatering i Prinsen. Nu råkar det dock vara så att kapitlen äntligen börjar bli synkade i tiden inför jul ... och då kan jag inte låta bli.

Tack för alla kommentarer. Det är så roligt och jag känner mig verkligen lyckligt lottad. Ni är bäst! ♥

Nepflite
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för din superfina kommentar! Ja, Miriam och Snape drar verkligen fram de djupaste känslorna hos varandra med sin kärlek. ♥


Ginerva2003
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack så himla mycket - för att du varit med ända från början och fortfarande läser!!! ♥ Tack för plusset också, blir så glad för dem!


Viloss
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack, helt underbart att få din kommentar - och tack för plusset!!!


SweeneyTodd
Spoiler:
Tryck här för att visa!Det är en alldeles speciell känsla att vakna till en kommentar från dig. Finns inget bättre sätt att börja dagen! Och vad mysigt att du tycker det är lite som en adventskalender. Den som väntar på något gott - det gäller i hög grad dina kommentarer. Verkligen goda, i många olika betydelser av det ordet!

Som vanligt suger jag i mig vartenda litet ord som gyllene honung. Några favoriter:

Med tanke på beskrivning just dess för innan där hon associerar dess värme och omslutenhet med Snape, kan jag inte annat än att känna en värme i bröstet vid denna mening. Att hon drar halsduken tätare om sig rent fysiskt men inuti låter hon Snape omsluta henne och hennes hjärta…

Hans utsida kanske för ögat inte ter sig särskilt glad, eller vänlig men insidan är full av idéer, tankar, kärlek och omtanke. Precis som en bok – du kan aldrig döma den efter utsidan.

vissa ok är väl värda att bäras i slutändan även om backen är lång och brant


Tycker också om alla dina inslag av latin. Särskilt eftersom jag själv lyckats glömma två års intensiva latinstudier så pass att jag inte själv kan använda det aktivt i denna story, trots att huvudkaraktären är lärare i ämnet …

Det kan nog vara sant att Malfoy inte på samma sätt hade bidragit, om det varit någon annan än Elli som råkat ut för förbannelsen. Enligt mig blir hon ingången till det goda långt inuti honom, och om det väl får komma fram kan det växa …

Jag tror Snape är ganska nöjd ändå med den tacksamheten Miriam nu honom visar. Jag tror, men kan ha fel, att Snape inte hade varit lika glad över samma visad tacksamhet från McGonagall, Ron eller Hagrid… hm. Men det är bara en hypotes!

Om jag inte hade suttit i ett mörkt rum fem på morgonen med en sovande familj, hade detta fått mig att vråla av skratt

Återigen, det är alltid lite av en överraskning hur fint Miriam tas emot av läsarna, särskilt av dig!♥

Slutligen gläder det mig mycket att du ser parallellerna mellan Miriam och Elli! Det är något jag verkligen vill bygga storyn på. Längtar redan efter din nästa kommentar … men, som sagt, den som väntar på något gott!

Tack för plussen också! Uppskattas hur mycket som helst.


Mintygirl89
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för troget plussande och kommenterande ♥ Jag blir jätteglad att du låter mig veta att stunderna med Miriam och Snape uppskattas. De scenerna är ju också olika sinsemellan.

Tipset var som vanligt bra. Vissa uttryck glider med utan att jag registrerar det, speciellt nu när kapitlen inte får ligga till sig så länge.

Du har alltid haft en ängels tålamod! Jag lovar att säga till, när det närmar sig med Eugene. Vem kan motstå dessa bedjande kattögon? I skrivande stund vet jag när i tiden det ska ske, men inte kapitelnummer.


Trezzan
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för plus på kapitel 11-14! Dog lite när jag såg att du var inne och läste. Nu är det mycket med Elli och Draco, och du vet ju hela bakgrunden! Elli har blivit oumbärlig för att storyn ska hålla ihop, och jag kan bara hoppas och be att min skildring gör henne någorlunda rättvisa. Vad gäller Jessica, har jag läst lite om henne nu på fanfiction.net Hon är ju fortfarande en mystisk person i periferin … men vänta bara … Du skriver btw helt underbart även på engelska, men jag kan tyvärr inte ge så mycket konstruktiv kritik. Bara svamla lite i en review. Hoppas den kom fram så småningom

Sedan såg jag ju kommentaren på torsdagsmorgonen … finns något bättre sätt att börja dagen? Jag blir väldigt glad att du gillar hur det utvecklar sig känslomässigt mellan Miriam och Severus. Din respons är en stor del i det. Jag förstår även dina föraningar!

Dina ord får mig redan att skrika av lycka inombords. Precis som för lite drygt ett år sedan, när du började kommentera. Glömmer aldrig hur häftigt det var! Du är en så god och givmild person. Och jag är så glad att tentan gick bra.


Refren
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack, jag blir så glad och inspirerad att skriva mer!


https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fencrypted-tbn0.gstatic.com%2Fimages%3Fq%3Dtbn%3AANd9GcQv1cWl95ZuSluC-9fj-Ftfg_kN40K1S2lup0TMlPNY2jaSRHGXeg%26amp%3Bs

Kapitel 15 - Utmaning

Ellis återhämtning gick snabbare än väntat. Hon behövde inte ens överföras till Sankt Mungos utan kunde vårdas i sjukhusflygeln av madam Pomfrey. Och nog för att jag förstod hur det hängde ihop. Mer än en gång, under besöken vid vår väns sjukbädd, såg vi en svart mantel prydligt upphängd utanför sköterskans kontor och en allvarligt instruerande, dov röst hördes från dörröppningen.
“Det är professorns förtjänst att Elli snart är helt återställd”, sa jag åter till Harry när vi var på väg från sjukhusflygeln en dag. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att lyfta fram detta faktum och blev förtjust när Harry faktiskt nickade ivrigt:
“Jag tackade Snape för det häromdagen. Han fick en lite skum min, men han käkade inte upp mig i alla fall.” Han tillade förtjust: “Tänk, att Elli skrivs ut imorgon! Hon kommer att kunna vara med på träningsmatchen!”
Jag såg ömt på Harry. Han blev alltid så sorglöst, pojkaktigt exalterad när det stod quidditch på agendan och jag unnade honom det så mycket att det värkte i hjärtat. Naturligtvis fick han spela quidditch igen efter Umbridges avsked och hade återtagit sin position som sökare i laget. Angelina Johnson, som gick kvar på Hogwarts efter sitt sjunde år för att utbilda sig till flyglärare, var kapten och hade tillsammans med Harry inte helt oväntat till laget valt ut Ron, Ginny och Elli, men även Katie och en flicka som hette Demelza.
Nu närmade sig en viktig match mot Slytherin och Harry fullkomligt strålade, när alla spelare samlades dagen därpå. Elli var lite tunnare än vanligt, medtagen på det sätt man blir efter en allvarlig incident, men friskt rosig om de smala kinderna och vid gott mod.
“Nu ska vi ge Slytherin en riktig utmaning!” log hon okynnigt och höjde glatt sin kvast. Jag undrade om hon tänkte på Draco. Han hade, för övrigt, varit en lika regelbunden besökare i sjukhusflygeln som vi, men alltid buttert gett sig av när han såg att vi var i antågande. Elli var dock ganska hemlighetsfull gällande sin Slytherinvän och det var svårt att fråga henne om honom utan att känna sig alltför påträngande och nyfiken. Hon verkade däremot, som sagt, inte ha några problem med att spela i det lag som skulle möta hans.
För en gångs skull lämnade jag Hermione och Elvira i biblioteket och tittade på träningen, även om det var obegripligt med klonken, dunkarna och allt som susade runt i luften. Det var lättare att förstå hur Harry och hans lagkamrater peppade varandra. Han berömde dem allihopa, sa att de skulle golva Slytherin och verkade få alla att tro på det, undantaget Ron vars tävlingsnerver började göra sig gällande.
“Jag spelade som en gammal gorgelmorf”, sa han efteråt när vi var på väg genom korridorerna.
“Det gjorde du inte alls”, sa Elli uppmuntrande och fick medhåll av Harry:
“Du var den bäste vaktaren vid utprovningen, ditt enda problem är …”
Han avbröt sig och flämtade till, som om han sett något fasansfullt, och Ron blev om möjligt ännu vitare i ansiktet. Skrämt följde jag deras blick, bara för att till min lättnad se att det var Ginny och Dean, som stod halvt dolda av en gobeläng i ett hörn av korridoren och kysste varandra vilt.
“Hallå där!” ropade Ron argt. “Jag vill inte se min egen syster stå och hångla offentligt!”
Ginny såg upp och på en sekund förbyttes hennes häpna ansiktsuttryck mot ilska. Hon blängde tillbaka på Ron och Harry, som inte heller heller såg nådig ut. Elli och jag såg hjälpsökande på varandra.
“Gå före till uppehållsrummet, Dean”, beordrade Ginny och han lommade tacksamt iväg. “Jag vill tala ett ord med min käre bror!” tillade hon och såg bestämt på denne: “Det angår dig inte vilka jag går ut med eller vad jag gör med dem, Ron.”
“Jo, det gör det visst det!” kontrade han. “Tror du jag vill att folk ska säga att min syster är en …”
“En vadå exakt?” skrek Ginny och drog fram trollstaven. “Bara för att du aldrig har hånglat med någon i hela ditt liv, Ron!”
“Det vet väl inte du!” morrade Ron och drog också fram staven. Harry klev omedelbart fram och ställde sig mellan dem, men (vilket jag inte kunde låta bli att notera) i beskyddande position framför Ginny.
“Jaså, lilla Ronny, har du pussat Piggy? Eller vår gamla tant Muriel?” hånskrattade hon bakom Harrys rygg, med höjd stav, och försökte putta undan sin beskyddare. En strimma av gulrött ljus flög ut från Rons stav och träffade väggen strax bredvid Harry och Ginny. I samma stund blandades grönt sken med en röd blixt, när jag lyckades avväpna Ron samtidigt som Elli gjorde detsamma med Ginny. Jag blev så paff över att ha lyckats med den precisa manövern, att jag inte återfick fokus på en hel minut. När jag återvände till verkligheten stod bror och syster fortfarande och vrålade på varandra, med Harry som mänsklig barriär emellan. Ginny lät som om hon inte hade hade långt till tårarna.
“Harry hånglade med Cho Chang”, skrek hon, “och Hermione hånglade med Viktor Krum, och Miriam … ehm … nej, just det …”
Hon hejdade sig och rodnaden stack i ansiktet när våra blickar möttes. Jag hoppades innerligt, att hon inte hade en aning om vad som hänt i kvastförrådet efter hennes och Deans sorti. Nervöst flackade jag med blicken bort från henne mot Elli, som såg tacksam ut att inte ha blivit omnämnd i sammanhanget.
“Det är bara du, Ron, som beter dig som om det vore nåt äckligt, bara för att du har noll erfarenhet av det!” fortsatte Ginny, och med de orden rusade hon iväg. Vi andra fyra stod kvar och tittade ganska dumt på varandra, förutom Ron som såg rasande ut.
“Hånglade Hermione med Viktor Krum?” kom det, något oväntat, från honom. Harry och jag ryckte samtidigt på axlarna, men Elli såg imponerad ut.
“Krum?” sa hon. “Den berömde quidditchspelaren?” Ron gav henne en mörk blick, och vi var ganska tysta när vi begav oss vidare. Det var inte bara Ron som var upprörd; även Harry såg av någon anledning mycket fundersam ut.



Snart var dagen för den omtalade matchen inne och naturligtvis var det en alldeles speciell stämning i stora salen vid frukosten, två stora fält av antingen guld och rött eller silver och grönt. Som alltid stortrivdes jag på platsen bredvid Severus, men nu var det också tyvärr på grund av att det innebar en lättnad att sitta där. Det var minst sagt spänt mellan ungdomarna nuförtiden och inte helt lätt att hänga med i svängarna längre.

Det mest påtagliga var Rons allmänt ilskna humör. Han mådde alltid riktigt dåligt innan en avgörande match, men det brukade begränsas till nervositet. Nu verkade han arg på allt och alla, speciellt på Hermione, vilket hon naturligtvis blev ledsen över. Han satt så långt från henne som möjligt vid bordet och vände sig demonstrativt till Harry hela tiden. Harry, å andra sidan, hade lagt en del energi på att stötta sin vän inför matchen och försöka medla mellan dem båda, men utan resultat. Dessutom verkade han tankfull och betedde sig aningen reserverat, för att inte säga lite nervöst, mot både Ginny och Elli. Den sistnämnda, i sin tur, blev mycket tyst om Harry och Ron skulle råka lufta sina tankar om Slytherin eller Draco. Inför matchen hade en del sådant prat slunkit ur dem, och Elli var inte den enda som tystnade. Hon var definitivt inte ensam om att ha sympatier för fler än ett elevhem.

Som om Severus anat vad jag tänkte, lät han sin sammetsblick falla på den gröna halsduken som hängde på min stolsrygg.
“Får man fråga om något speciellt lag kan räkna med ert stöd idag, miss Silver?” retades han och jag svarade oskyldigt:
“Som lärare och inte knuten till något elevhem borde jag väl vara neutral, sir?”
“Ni har en beaktansvärd poäng där, miss.” De svarta ögonen glittrade okynnigt mot mig: “Tänk på att det är kyligt på läktarna idag.”
Jag fick hålla tillbaka ett skratt, samtidigt som en ilning gick genom mig av den halvt dolda längtan som fanns i hans ögonkast. Kraften mellan oss var plötsligt så stark att själva luften tätnade och allt upphetsat sorl runtomkring försvann. Hans ögon dröjde sig kvar vid min halsgrop och hettade mot huden.
“Jag ska tänka på er - eh … det, sir”, viskade jag rakt in i det svarta djupet och vi fortsatte att se på varandra, kunde omöjligt hejda oss.
Då bröt en skärande, gäll röst förtrollningen:
“LYCKA TILL IDAG, RONNY! UPP MED HAKAN, DU KOMMER ATT GE LAGET EN VINST!”
Lavender stod upp på sin plats en bit från pojkarna och drog Gryffindors guldglänsande, röda halsduk trånsjukt om sig medan hon strålade mot Ron. Ginny himlade med ögonen och Hermione såg faktiskt rent förgrymmad ut.

Och plötsligt var det så uppenbart hur allt skulle bli.

Morgonen därpå fick vi veta vad som hade hänt på segerfesten som Gryffindor hade haft efter matchen. Ron och Lavender hade kysst varandra mitt framför ögonen på Ginny och Hermione, och de hade hållit på hela kvällen. Jag blev inte det minsta förvånad över att Ron och Lavender efter detta var oskiljaktiga.

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

13 dec, 2019 13:32

Detta inlägg ändrades senast 2023-11-25 kl. 21:34
Antal ändringar: 5

Mintygirl89
Elev

Avatar

+1


Oj, vad bra kapitlet var, men det är det ju alltid! Oj, nu har det trasslat till sig för Ron och Hermione. Men också för Ginny och Dean. Gud, vad jag hatade Lavender i sjätte boken! Sorry, men det måste bli sagt. Hoppsan, Ginny var nästan på väg att säga vem Miriam hade kysst! Nå, tur att hon hann hejda sig. Skönt att Elli klarade sig. Men som sagt, tråkigt att Lavender pajade allt.

Morgonen därpå, när jag av Elli fick höra att Ron på Gryffindors segerfest, inför både Ginny och Hermione, hade kyssts med Lavender hela kvällen och att paret nu var oskiljaktiga, blev jag inte det minsta förvånad.

Jag skulle vilja ändra vilja ändra lite, så det låter bättre. Sedan vore det bra om det fanns en förklaring till varför hon inte blir förvånad.


Morgonen därpå berättade Elli vad som hade hänt på segerfesten som Gryffindor hade haft efter matchen. Ron och Lavender hade kysst varandra mitt framför ögonen på Ginny och Hermione, och de hade hållit på hela kvällen. Jag blev inte det minsta förvånad över att Ron och Lavender var oskiljaktiga.


Ja, nu kommer det att bli väldigt spänt. Du minns ju hur det var i boken.

Jo, en fråga: Vilka dagar kommer du att uppdatera berättelsen?

Spoiler från sjätte boken:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Undrar när vi får veta mer om Eileen och Tobias.

Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

13 dec, 2019 18:38

1 2 3 ... 7 8 9 ... 33 34 35

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > Prinsen (sjätte året)

Du får inte svara på den här tråden.