Kraften (femte året)

Woooow såå bra!

Bra kapitel som vanligt! Jag syftade på den här meningen:
“Snape?” Jag log mot honom. “Snape … finaste … älskade.”

Kan faktiskt se Rons min framför mig. Han skulle stå och gapa, medan Hermione skulle se milt förbryllad ut. Eftersom Hermione är så klok, skulle hon dock inte göra så stor sak av det hela, utan låta Miriam berätta själv. Min teori, bara.

Oj, jag missförstod visst allt. Jag trodde att de skulle tillbaka till Hogwarts.
Ja, men så bra att hon får träffa Harry! Nu längtar jag till nästa kapitel.

Okej, men hon kanske vill ge Malfoy en rak höger!

Jag gillar hur Miriam och Snape får en stund själva.

Men guuud va bra!

Ännu ett fantastiskt kapitel från din sida! Blir lika glad varje gång jag ser att du uppdaterat. Trots att jag är helt slutkörd och sjuk, kunde jag inte låta bli att genast dyka in i denna historia, denna värld som du delar med dig utav. Helheten var som vanligt utmärkt utförd och jag hänförs fortfarande över ditt vackra språk som tycks lyckas beskriva allt och alla med bravur.

Som i vanlig ordning har jag citerat några av mina favoritcitat/beskrivningar;

Mamma omfamnade mig hastigt och intensivt, medan pappa stannade en bit ifrån mig med tårfyllda ögon och upplösta ansiktsdrag.

Tyckte att detta var så fint beskrivet för att det skildrar två olika personligheter. Hennes pappa som verkar mer tillbakadragen, försiktig, om dock ömsint medan hennes mamma är mer intensiv och utåtagerande i sitt känslospel...

Snape, däremot, höll en mycket låg profil och betraktade dem med tyst respekt.

Det första som slog mig var att jag tyckte att det var så fint att Snape gav hennes föräldrar denna tysta respekten. Med tanke på vad han har för förflutet och har haft för åsikter om mugglare. Sedan är jag väl medveten om att dessa förändrats. Det andra som slog mig var att jag inte ofta upplever Snape som respektfull (i böckerna) och att det därför betydde så mycket mer den där meningen, att han gav de sin respekt. För Miriams skull.

Tröttheten hade hunnit ifatt mig och de hade ordnat med filtar som jag satt insvept i, den varma augustinatten till trots. Det kändes oerhört tryggt och lindrade känslan från avskedet tidigare.

Tyckte det var så himla fint att hon blivit 'insvept' i filtar. Jag ser verkligen framför mig hur man nästan är insvept som en kokong, och bara det avger en känsla av lugn och trygghet. Sedan förtydligar du detta i nästa mening.

^ Vad skrev jag ens? HAHA...

vi skulle åka tåg tillsammans gjorde mig så pass skrattlysten, att jag inte vågade öppna munnen. Mitt inre kändes som en spegling av nattfjärilarnas fladdrande mot fönsterrutan.

Fick mig ett riktigt gott skratt här. Alltså vem vill inte se Snape hantera en tågresa på mugglartåg? -Och med Miriam dessutom som är han tycker om så mycket. Detta kan bli riktigt roligt om vi får läsa om det senare. Annars har jag redan haft riktigt roligt åt det i min fantasi.
Den sista meningen i citatet lät jag vara kvar för att jag tyckte att det var ett så vackert sätt att använda nattfjärilar i beskrivningen.

“Tänk inte på det. Det ordnar sig …”

AH Snapeis, han är så gullig och omtänksam och mitt ship-hjärta klarar inte av det. Fullkomligt älskar vad en så kort, och enkel mening kan framföra och betyda.

De mjuka orden lade sig tröstande mellan oss och gjorde ögonlocken tunga. Smekningarna över håret fortsatte, och så småningom började mitt medvetande glida iväg i takt med hans dova mumlande:

Nej, jag dör. Jag har dött. Detta var bara så himla gulligt och mysigt. Att han sitter och omtänksamt smeker henne över håret, och pratar med henne så att hon tryggt kan glida iväg in i drömmarnas land. Jag älskar MUSH! ♥

vaggad till sömns av hans ljuvliga röst.


Vem vill inte bli vaggad till sömns av Snape''s ljuvliga röst? -Förutsatt att det är densamma som Alan Rickman's. Jag avundas Miriam och gläds henne samtidigt. Kan inte bärga mig till nästa kapitel!
Längtar ♥

Jättebra kapitel! Har egentligen engelska men kunde inte låta bli att gå in och titta på mugglarportalen - och så hade jag fått brev och ögat var rött ♥

Undrar hur det kommer gå för Snape att åka mugglartåg. Ärligt talat känns det inte som att det är så mycket skillnad, om man tänker på Hogwarts Expressen. Men vem vet, vi kan ju inte veta helt säkert.

De mjuka orden lade sig tröstande mellan oss och gjorde ögonlocken tunga. Smekningarna över håret fortsatte, och så småningom började mitt medvetande glida iväg i takt med hans dova mumlande:

Nej. Jag dör. Tyvärr, jag har dött. Någon måste uppliva mig så jag kan läsa din fantastiska fanfiction. Det var för gulligt och mysigt att jag dör. Herregud. Hjälp. Ring en ambulans. Jag dör. Att han stryker henne över håret och pratar med henne och jag dog igen. Snälla nån rädda mig. AH ♥

Längtar till nästa kapitel! Ge mig!

Ginerva2003, c8aina och Viloss, vad härligt det är att mötas av er uppmuntran när man vaknar på morgonen! ♥

Mintygirl89, dina ord beskriver verkligen EXAKT Rons och Hermiones miner så som jag ser dem framför mig, om de fick veta om Miriams känslor för Snape. Precis på pricken! Och du tycks kunna läsa mina tankar, när du nämner Malfoy som det troligaste offret för en eventuell örfil … Miriam och Snape använder sina stulna stunder tillsammans på ett helt annat sätt … ♥

Noraaa_5, åh tack vad glad jag blir!

SweeneyTodd, jag blir numera totalt exalterad så fort jag ser att du kommenterat. Om och om igen läser jag dina vackra ord. Var rädd om dig bara, hoppas du mår bättre och har fått vila ♥ Jag önskar jag kunde kommentera som du - utveckla tankarna kring varje citat på det sättet. Det känns så självklart, precis som språket i din egen härliga fanfic. Jag vet inte hur många gånger jag läst om det du skrev om Snape och Miriam när de sitter i soffan … Visst är hans röst densamma som Alan Rickmans! Den mest magiska röst som existerar. Visst kan man både avundas och glädjas med Miriam!

Pride Potter, måste erkänna att även jag börjat gå in på arbetstid och smygläsa kommentarerna … och blev så glad när jag hade fått en från dig! Det är så fint att ni tycker att den här scenen i soffan är gullig och mysig. När jag skrev den var jag själv väldigt sömnig, halvsov nästan och om jag minns rätt, somnade jag när jag skrivit den

Nu återupplivar jag dig inför kapitel 11! ♥

Som sagt betyder era tankar kring texten allt för mig. Undrar verkligen så, vad ni kommer att tycka om vändningen allt kommer att ta … dyka på djupt vatten, som sagt.



Kapitel 11 - Öde

Snape kastade otaliga besvärjelser över dörrarna i den lilla tågkupén. Nu var det, så säkert som aldrig det, omöjligt att se, höra eller ens komma på tanken att ta sig in till oss. Om igen log jag och såg ut mot det grå gryningsljuset. Så länge han var nära mig, fanns inget att frukta.

Det gick aldrig att riktigt vänja sig vid, hur vacker han var med sitt svarta hår och sin ståtliga hållning. Jag betraktade honom i smyg, när han elegant och smidigt rörde sig runt i kupén. Han ordnade omsorgsfullt med packningen och plockade fram den svarta manteln, som han undvikit att bära på perrongen för att inte dra till sig onödig uppmärksamhet. Snabbt vände han sig om och svepte den runt mig, medan han med strängt ansiktsuttryck sa:
“Du är fortfarande utmattad och har inte fått den vila du behöver. Vi har en lång resa framför oss och det är viktigt att du försöker sova.”
Jag nickade lydigt och försökte hålla tillbaka leendet, skämdes nästan över hur lycklig jag kände mig i dessa uppenbart svåra tider, som gjorde honom så allvarlig och ansvarstyngd.
“Du behöver också vila”, slog jag fast. “Inför allt som kräver din kraft.”
Då syntes ett leende även i hans ansikte och han sa:
“Jag tror du har rätt.”
Och han satte sig ner bredvid mig, samtidigt som han uppfordrande bredde ut armarna.



Det var först flera timmar senare som jag vaknade i hans famn. Tåget dunkade rytmiskt fram genom landskapet och jag såg, att vi kommit en bra bit söderut. En mild, vit himmel gav tillvaron där ute mjuka konturer. Jag sträckte på mig och såg upp i hans ansikte. Vi log försiktigt mot varandra.
“Vet du”, mumlade jag, “att det är första gången på en månad som jag sovit utan att drömma mardrömmar?”
“Jag skulle aldrig ha låtit dig åka tillbaka.” Hans leende dog ut, då han slöt armarna hårdare om mig.
“Du trodde att det var det bästa.” Jag trevade efter hans händer, smekte dem tröstande.
“Se på oss nu.” Hans röst var beslöjad, gåtfull. “Du har varit tillbaka i vår värld i mindre än ett dygn, och jag har inte kunnat hålla mig ifrån dig en minut.” Han lät plötsligt sorgsen. “Hur ska det bli för oss?”
“Vad menar du?” Fylld av fruktan såg jag upp på honom.
“Ingenting har ju egentligen förändrats”, sa han sakta.
“Jag tänker inte hindra dig från att utföra uppdraget. Det är det sista jag vill och det vet du.”
“Jag vet”, sa han ömt och tog mina händer mellan sina. “Men har du verkligen på djupet förstått vad det innebär?” Då jag inte svarade fortsatte han: “Du vet redan att jag inte kan vara tillsammans med någon, rent officiellt. Att det innebär alltför stor fara för den personen.”
“Det behöver inte vara … officiellt.” Jag såg vädjande upp på honom. “Jag bryr mig inte om det.”
“Men du är värd …” Han såg tvekande på mig. “Du förtjänar något som är på riktigt.”
“Du är redan på riktigt för mig.”
“Det är du också, Miriam. Det är därför jag vill skydda dig … från mig.” Han tryckte mina händer, ganska hårt nu. Sorgen var tillbaka i hans ögon, och han talade forcerat då han fortsatte:
“Du kan omöjligt veta vad det är du ger dig in på. Nästan helt säkert är, att det kommer en tid då jag försvinner till synes spårlöst, och då alla - inklusive dina närmaste vänner - kommer att tro att jag gått över på den mörka sidan.”
“Mina närmaste vänner? Du är en av dem. Den närmaste, faktiskt.”
Han stirrade förfärat på mig med korpsvarta ögon. Så viskade han, mycket långsamt:
“Gud hjälpe dig, Miriam.”
Han drog häftigt efter andan. “Jag skulle hållit mig borta från dig.”
Jag skakade på huvudet:
“Du räddade mitt liv, som du kanske minns? Flera gånger.”
“Samtidigt som jag förstörde det.”
“Hur kan du säga så?”
Jag rätade hastigt på mig i tågsätet och såg tillbaka på honom, höll fast hans ångestfyllda blick i min medan det glödde inuti av raseri, och av något annat, en kraft som hejdlöst närmade sig och som inte gick att sätta ord på. Jag kände att jag darrade, men lade all återstående styrka i rösten:
“Säg aldrig någonsin om det där.”
Vi stirrade på varandra, med landskapet glidande förbi som en dimma under den vita himlen, inneslutna av besvärjelserna, medan tåget dunkade i takt med vår häftiga andhämtning.

I nästa ögonblick var våra läppar mot varandra. Oförmögna att stå emot en enda sekund till, lät vi dem äntligen mötas, först sökande men snart alltmer krävande, efter nästan ett års uppdämd längtan, medan vi fördes allt närmare det öde som väntade oss.

åh bästa ff i världs historien!!

Såååå bra kapitel! Har längtat länge och NU KOM DET. Och Sniriam ♥♥

Det gick aldrig att riktigt vänja sig vid, hur vacker han var med sitt svarta hår och sin ståtliga hållning.

Nämen lilla Miriam, vad hände där

I nästa ögonblick var våra läppar mot varandra. Oförmögna att stå emot en enda sekund till, lät vi dem äntligen mötas, först sökande men snart alltmer krävande, efter nästan ett års uppdämd längtan, medan vi fördes allt närmare det öde som väntade oss.

FÖR I (förlåt) HELVETE! KLARAR INTE AV DEN HÄR FANTASTISKA (förlåt) JÄVLA FANFICEN FÖR DEN ÄR SÅ (förlåt) FUCKING BRA! ALLA BORDE TA EN SEKUND OCH LÄSA DEN FÖR (förlåt) FAN! OCH SNAPE OCH MIRIAM FICK ÄNTLIGEN SITT LILLA MOMENT! Men viktigast av allt:

Sniriam is canon ♥♥♥♥♥♥

Längtar till nästa

så bra!!!

Superbra skrivet som vanligt!
Tycker verkligen du beskriver allt så himla bra! ♥

Det gick aldrig att riktigt vänja sig vid, hur vacker han var med sitt svarta hår och sin ståtliga hållning.
Alltså denna beskrivningen av Snape såå bra!

“Du är redan på riktigt för mig.”
Det tycker jag var bra sagt av Miriam ja Snape är på riktigt för Miriam.

Alltså vet inte vad jag ska säga sååå fantastiska beskrivningar altså! ♥