Good girls don't make history (SV)

Gillade det? Jag ÄLSKADE det!

Jättebra!!

SÅ bra!!♥

I löööv it

Jag älskar att du har med sånt där som ''sommaren kom med stora kliv'' (eller nått xD), vilket inte får dig att bete dig som femtio utan en toppenbra författare
Älskade det!!♥♥

Tack! Då vet jag det! ♥

Författare next kanske? Fast stressa inte! (Den tysta läsare som bara tummat skriverntlihen något xD, du är så jäkla bra!!!!!)

asså wow, vad du gör min dag här ♥

haha bra xD♥

Nu kommer nästa del! Lite smått idétorka de senaste dagarna, men nu har jag skrivit ett nytt kapitel så jag kände att jag lika gärna kan posta nu.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Del 7

Ingen annan hade kommit än, så jag inspekterade lägenheten. Det var en fyra där Koffes mamma och han bodde, tydligen jobbade hans pappa i Oskarshamn.
Allt var vitt och modernt, och framför allt såg allt så sjukt dyrt ut. Allt var designermöbler.
Jag kände på mig att jag skulle ha sönder något viktigt, eller spilla massa mat överallt.
Technot gick över i I will always love you och jag hörde hur Koffe nynnade falskt i köket. Jag grimaserade åt den smöriga musiken och längtade till min egen musik. Med trummor.
Koffes rum var mycket, mycket stökigt. Jag stod bara på tröskeln - jag skulle inte ens kunna komma in utan att behöva vada i smutsiga underkläder och flera år gamla läxpapper. Han sov i en bred våningssäng av metall och hade ett stort, vitt skrivbord under den. Vid sängens fotända stod det en garderob, vidöppen och nästan helt tömd. Allt låg på golvet. Allt såg bländande ljust ut tack vare det stora fönstret. Jag blängde på det rena glaset som om det vore fönstrets fel att jag inte hade några fönster alls.
Ett plingande hördes över Whitney Houstons galande, och jag gick ut från Koffes rum ut i den vita hallen. Jag öppnade dörren. Ute i trapphuset stod Emina flankerad av Emil och Anders, alla tre med breda flin på läpparna. När jag tittade på Anders fick jag lust att krypa in i ett hörn och skämmas. Hur kunde man se så bra ut i mysdräkt?
Emil stönade och skrattade sedan.
“Så Koffe är i farten med sin musik igen”, skrockade han och började sedan mima och göra gester med handen som om han tog i. Jag log och föste in dem.
Emina var sprickfärdig av energi - jag misstänkte att hon inte bara var spänd utan också hade druckit lite för mycket energidricka - och hon studsade runt i lägenheten i sin kattdräkt, ivrigt kommenterande allting. Hennes onepiece var stor som ett tält och hade både öron och svans.
Jag satte mig försiktigt i den vita, hårda soffan och skickade iväg ett sms till Gremlin. Myskväll nu. Jag ska äta musik
Jag fick tillbaka ett *skrattar* glöm inte att äta lite annat också inom tio sekunder. Jag log när jag tänkte på hur han satt på helspänn just nu - överbeskyddande som alltid.
“Vad ler vi åt här då?” hördes Anders röst och han dunsade ner bredvid mig. Attans.
“Inget, direkt”, sa jag och försökte överrösta den nya låten jag inte kände igen.
“Vilken bra sysselsättning”, konstaterade Anders. “Att le utan anledning ska jag också börja med.”
Jag skrattade till lite glädjelöst, men sa inget. Allt jag kunde tänka på var hur nära Anders ansikte var mitt eget. Jag kände nästan hans andedräkt där han satt, lutad mot knäna, med ögonbrynen oroligt rynkade. Bara någon decimeter från mitt.
“Så… Silent Hill alltså?” sa han i ett försök att lätta upp stämningen. “Har du sett den förut?”
“Nej”, sa jag och skakade på huvudet.
“Men Emina verkar vara förtjust i den?”
“Jag vet inte om hon har sett den”, sa jag och skruvade lite på mig.
“Okej”, sa han och kliade sig på hakan.
Jag plockade upp mobilen igen och kände hur mina kinder hettade. Jag såg i ögonvrån hur han betraktade mig. Kunde han inte gå härifrån? Allt kändes så weird.
“Du?”
Jag tittade upp och såg att han hade kommit lite närmre. Mitt hjärta trummade mot bröstkorgen och det kändes som om det höll på att gräva sig ut. Jag tittade in i hans mörkt blå ögon och allt blod for upp till mitt huvud. Allt jag hade velat göra var att titta bort, men jag satt som fastfrusen.
Jag la märke till små detaljer jag inte sett förut. Små, näst intill osynliga fräknar syntes på hans näsa. Hans täta ögonfransar. Små gröna stråk i hans ögon. Hur fylliga hans läppar faktiskt var...
“Går det bra med allt, eller?”
Hans fråga var tystmäld och enkel men träffade rakt i hjärtat på mig. Han undrade hur jag mådde. Han hade märkt att något var fel.
“Ja… jag tror det”, sa jag darrigt och log stelt.
Han log lite snett och strök mig på kinden. Beröringen sände signaler ut i hela min kropp och jag knöt nävarna hårt för att dölja hur de skakade. Detta var inte möjligt. Jag kunde inte.
Jag reste mig upp och gick ut i köket, fortfarande skakande. Jag ville inte träffa honom mer under kvällen. Jag skulle sabba allt.
Koffe stod i köket och nynnade fortfarande. Köket var vitt och fräscht liksom resten av lägenheten. En smakfull tavla hängde på väggen och representerade all färg i rummet.
Ett fat stod på köksbänken. På fatet låg avokadohalvor med majonäs, räkor och små dillkvistar. Koffe uppfattade min blick och log mot mig.
“Tänkte att vi kunde vara lite fräscha inför vårt popcornmulande”, sa han och gick ut från köket för att fixa något annat. Jag försökte att inte grimasera vid tanken på flottiga popcorn.
Jag hörde steg bakom mig och svor tyst för mig själv. Anders lutade sig på bänken bredvid mig och höjde roat på ögonbrynen när han fick se mitt ansiktsuttryck.
“Det här kommer att bli en intressant kväll om du ska bete dig så där”, sa han, skrattade och försvann igen. Jag ignorerade honom, ivrigt betraktande avokadohalvorna.
Precis när jag trodde att han hade gått kände jag hur han la sina armar om mig bakifrån. Jag stelnade till. Han kramade lite hårdare och lämnade mig sedan där med skenande hjärta.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Oj då! Spännande! Hur tror ni att det kommer att gå? *försöker vara lite engagerad*