Astrid och Blodtjuven

Jättebra!!!!

Håller helt och hållet med!

Alltså, wow. Tack för alla fantastiska kommentarer! Jag slutar aldrig att bli överraskad av hur awesome ni är ♥

Inredigering av kapitel 8:

Kap. 8
Ett överraskande byte

”Jag ser ut som en idiot,” muttrade Ellina.
Astrid ansträngde sig för att hålla sig för skratt.
Inte för att hon såg ut som en idiot. Hennes mörka hy passade perfekt till den midnattsblå nyans som Ravenclaws quidditchställ hade.
Det var mer det att hon grimaserade som ett barn som tvingats i finkläder. Hade Astrid inte känt henne bättre hade hon trott att hon skulle mörda någon.
”Du är jättefin,” sade hon istället med en nonchalerande gest. ”Trettio minuter, sen kommer de sluta tjata.”

Ellina stönade ljudligt. ”Vems kvast är det här ens?”
Hon höll upp en illa medfaren kvast som såg ut att ha varit med om bättre dagar. Riset baktill spretade åt alla håll och kanter, och en noterbar spricka löpte längs med den övre halvan.
”Någon de hade liggande som reserv. Jeri sa att det inte spelar någon roll – Jonathan kommer inte delta utan bara sitta och ta noteringar om hur ni rör er och så.”
Ellina såg tvivlande ut, men nickade. Hon slöt ögonen för ett ögonblick och tog ett djupt andetag.
”Jag kommer så ångra det här.”

Astrid gav henne ett uppmuntrande leende.
”Kom igen nu. Trettio minuter, sen kan vi fortsätta plugga den där jäkla talmagin.”
Ellina stönade högt. ”Åh. Jag hatar talmagi. Jeri får aldrig välja kurser åt oss igen.”
Astrid skrattade medan Ellina långsamt hasade sig fram mot utgången.
”Lycka till!”
Ellina himlade med ögonen över axeln.

Astrid sprang ut genom sidoutgången för att ta sig upp till en av läktarplatserna. Läktaren var i princip tom, förutom Angelica Umbeke och Nicole Nights som satt och spelade mugglarpoker på översta läktarraden, ett spel som Nicole fastnat för direkt och nu använde för att, ganska ansenligt om ryktena stämde, dryga ut sin kassa.
Angelica vinkade åt henne.
”Med? Liten mörk på en sikel.”
Astrid rös teatraliskt.
”Jag gillar inte att spela om pengar. Alldeles för stor risk för mig.”
Angelica ryckte på axlarna.

”Jag skulle hälsa från Fox,” sade Nicole med sin ljusa röst. ”Och Thelmina, men det var till Ellina.” Hon log blekt och klättrade ned till raden under.
”Åh, var du där och hälsade på dem? Ellina är därnere,” svarade Astrid med en nickning.
Nicole nickade.
”Stjärnorna var fina igår.”
Astrid började svara, men hejdade sig. Det var nog bättre att inte be om en förklaring.
”Ellina gav efter alltså?” sade Angelica. ”Hah. Bra det.”
”Varför är inte du därnere? Du gillar ju quidditch.”
”För att jag är värdelös. Såg du hon fjärdeårseleven på Hufflepuffs uttagning imorse?” Angelica fnissade okontrollerat. ”Hon var på uttagningen för att bli slagman, men tappade slagträet och slog nästan ut tänderna på en andraårselev. Haha, det är nog den enda jag sett som är klumpigare än mig.”
”Hennes hår blev rött,” sade Nicole i en frånvarande ton. Hon tycktes ha gett upp kortspelet och satt istället och ritade i ett litet anteckningsblock med sin multifärgpenna. ”Det ändrar färg.”
Angelica nickade.
”Det är sant, faktiskt. Det gick från typ samma färg som Ellina har till knallrött efter att hon tappade träet.”
Astrid nickade förstrött, men flyttade snabbt fokus till planen.

Uttagningen hade börjat. De hade delat upp två lag, och Ellina satt på sin slitna kvast i den ena änden. På andra sidan satt en brunhårig pojke på en kvast som var identisk med Jeris. Astrid stönade. Ellina skulle behöva kämpa mot en elev som kunde flyga cirklar runt henne och fortfarande komma fram först.
Jonathan blåste i visselpipan och träningsmatchen satte igång. Angelica hoppade ned från den övre bänken och satte sig mellan Nicole och Astrid.
”Oh, håll ögonen på nummer tretton. Hon ska vara duktig, har jag hört.”
Astrid nickade, men lade inte särskilt mycket fokus på det. Hon tittade på Ellina som försökte komma underfund med sin kvast.

”Ellinas kvast är inte mycket att skryta om, va?”
”Hon fick låna den,” svarade Astrid förstrött.
”Ah. Den drar åt vänster – ser du? Det kommer aldrig gå.” Angelica skrattade till för sig själv.
”En galleon på att Ellina fångar kvicken,” muttrade Astrid till svar.
”Taget,” sade Angelica leende. ”Och jag som trodde att du inte gillade att spela om pengar.”
Astrid stönade för sig själv. Hon var väl medveten om att hon antagligen precis spelade bort en hel galleon, men det kändes ändå rätt, på något sätt. Hon kunde bara inte förstå varför.
”Modigt att slå vad med kursettan från spådomskonsten. Fem år i rad,” sade Nicole med sin ljusa röst. Hon utstrålade en lätt road känsla.
Angelica frös till någon sekund.

Astrid flinade tillbaka. Inte för att hon trodde att det låg något i det – det hade inte riktigt känts som en spådom – men det var alltid kul att reta Angelica, framförallt när hon uppenbart precis hade varit övertygad om att ha vunnit en enkel galleon.
Ellina och Jeris lag hade tagit ledningen stort därnere, mycket tack vare den blonda nummer tretton – Joanna – som hade visat sig vara mer än bra. Hon och Jeri hade spelat bort motståndarna gång på gång, och såg fullständigt ostoppbara ut. Den tredje jagaren i deras lag hängde inte riktigt med, men det verkade inte som att han behövdes.

Helt plötsligt dök Ellina nedåt. Sharif, den andra sökaren i matchen, flög snabbt efter och var ikapp efter någon sekund. Ellina slog av på farten.
Hon testade honom.
Astrid log för sig själv. Ellina var uppenbarligen medveten om att Sharif inte behövde göra något annat än att hålla koll på henne. Tre avstickare senare var det pinsamt uppenbart att han höll mer koll på Ellina än efter en möjlig glimt av kvicken. Ellina såg alltmer uppgiven ut där hon flög omkring, i små, små cirklar.
”Vad håller hon på med?” frågade Angelica fundersamt.

Helt plötsligt vinkade Ellina till sig Jeri. De pratade några sekunder, och i en smidig manöver kastade hon sig från sin kvast medan Jeri gjorde detsamma. Helt plötsligt satt de på varandras kvastar.
”Bryter inte det där mot någon regel?” frågade Nicole intresserat.
Angelica satt och tittade med öppen mun, för förstummad för att svara.
Först nu kunde de tre åskådarna se den gyllene kvicken som hade gömt sig motsols. Helt plötsligt förstod Astrid varför Ellina hade cirklat. Genom att hela tiden ändra vinkeln från solen så minimerade hon dess påverkan. Vad som såg ut som att hon uttråkat gett upp var i själva verket bara en strategi som gav henne övertaget hon behövde för att kunna genomföra bytet med Jeri och ändå vara först på väg.

Ellina steg i en rasande fart, och en överraskad Sharif flög efter så gott han kunde. Det var dock lönlöst. Fjorton sekunder senare ljöd visselpipan igen, och Ellina flög triumferande ned med kvicken tätt omsluten i sin hand. Jublet steg från det vinnande laget, och en skrattande Ellina landade för att bli dunkad på axeln av Ivan och Jonathan, som välkomnade henne till laget.

Angelica plockade fram en galleon.
”Sista gången jag slår vad med en siare,” muttrade hon besviket.
Astrid flinade bara tillbaka.

Kap. 9
En resa genom blodsmagins historia

En hög trave böcker dunsade ned på katedern, och hela klassrummet hoppade till.
”God eftermiddag.”
Professor Darafuil stegade självsäkert ned från trappan som ledde från kontoret. Han viftade nonchalant med sin trollstav, och böckerna delades ut till varje elev i rummet.
Astrid tittade fundersamt ned på boken. Den var uppenbart helt nyinköpt. Den doftade av nytt läder, och hon kände hur bindningen gjorde motstånd när hon försökte öppna den.
Darafuil harklade sig. När Astrid väl såg honom på närmre håll så såg hon att hans hud var nästan genomskinlig och hade en grå lyster.

Som en vampyr. Hon funderade ett ögonblick men slog sedan undan tanken. Ingen skulle anställa en vampyr, och om hon lade märke till likheten så gjorde vem som helst det – och garanterat såväl rektorn som övriga lärare. En rimligare förklaring var nog att han bara gillade solen. Hon tänkte spontant på något hon hade hört om någon som fötts med solallergi. Det fanns ju i mugglarvärlden, så det var inte omöjligt…

Hon avbröts av att professorn började tala.
”Boken ni har framför er får ni inte ta med er ut ur salen. Varje ex är tryckt i min privata regi. Om jag kommer på någon med att nedteckna ett enda stycke ur boken, så blir den personen direkt och oåterkalleligt underkänd. Förstått?”
Klassrummet var knäpptyst.
”Jag frågade om det var förstått.”
Astrid tittade sig omkring, och mumlade sedan ett jakande i samklang med de andra.

Professor Darafuil log ett isande leende.
”Bra. Vi har gjort en bakgrundskoll på alla i den här klassen, och ni är de enda som har klarat den.”
Astrid såg sig omkring. Nästan alla från Ravenclaw – utom Dorian Francis och, överraskande nog, Nicole Nights - var där, men bara fyra från Hufflepuff, två från Gryffindor och en ensam flicka från Slytherin.
”Det innebär att ni är de enda som bedömts som tillräckligt ansvarstagande för att studera denna kurs. Och,” tillade han med en mycket seriös biton, ”som vi bedömt har rena motiv.”
Astrid svalde. Exakt vad var det de hade undersökt?
Ellina räckte upp handen, uppenbarligen också nyfiken.
”Fröken Shane. Du är här på prov. Flera lärare ansåg inte att du var kapabel att hantera denna kurs. Jag gjorde ett undantag. Var vänlig och bevisa inte motsatsen.”
Ellina drog genast – överraskande nog – tillbaka handen.

Darafuil log igen.
”Strålande. De flesta av er har redan tjuvläst innehållsförteckningen, ser jag. Jeriam Platt, inte sant? Vad tror du att syftet med denna kurs är?”
Jeri samlade sig snabbt.
”Identifiera objekt som används för förbjuden blodsmagi, tydliga tecken på att blodsmagi använts och att lära sig skydd mot blodsmagi.”
Ciaran Darafuil nickade.
”Mycket bra,” berömde han. ”Bra abduktion.”
”Vad är ’abduktion’?” viskade Ellina förvirrat.
”Ehm, när man –” började Astrid
”Vill ni dela med er till resten av klassen?” avbröts hon av professorns stämma.

”Jag förklarade bara vad abduktion var.”
”Ah. Ta sådana frågor i helklass. Hur många undrade detsamma?”
Flera händer flög upp i luften.
”Var inte rädda för att avbryta med sådana frågor. Det är ingen idé att jag ska stå här och prata om ni ändå inte förstår. Jag är inte särskilt van vid att vara lärare, är jag rädd, så jag kan stundtals hålla ett lite väl, ehm, akademiskt, språk,” han pausade med ett leende.
”För att förklara något så finns det tre metoder av härledningar. Antingen utgår man från induktion, vilket innebär att man förklarar någonting för att det brukar hända. Ett exempel är att jag vet att jag kommer att bränna mig om jag rör vid en varm spisplatta – för jag har gjort det förut. Det finns vissa problem med denna metod, men det här är försvar mot svartkonster, och inte mugglarstudier, så vi lämnar filosofin därhän.” Han pausade ännu ett ögonblick och skrev upp ’induktion - erfarenheter’ på tavlan.

”Nästa metod är deduktion. Detta innebär att man härleder någonting logiskt. Om vi vet att alla människor är dödliga, och att fröken Shane är en människa, kan vi därför genom deduktion sluta oss till att fröken Shane är dödlig.”
Han vände sig återigen till den svarta tavlan. ’Deduktion – logik’.

”Och slutligen har vi abduktion, som Jeri precis exemplifierade. Det innebär att man härleder någonting för att det är den bästa förklaringen. Som vi såg nyss så gjorde Jeri en abduktion – den bästa förklaringen till att vi ska läsa de kapitel som jag har skrivit är för att lära oss att bekämpa blodsmagi.”
Han skrev snabbt upp ’abduktion – gissning baserad på iakttagelse’.

”Jag hoppas att jag inte har tråkat ut er för mycket. Å andra sidan verkar det mest vara elever från Ravenclaw här,” tillade han vilket gav upphov till flera nervösa skratt från elevpubliken.
”Nå, precis som herr Platt så uppmärksamt noterade så är den första delkursen ni ska läsa ’försvar mot blodsmagi’. Detta innebär att ni kommer att lära er blodsmagi; ni kan knappast förväntas bekämpa någonting ni inte behärskar. Era övriga årskamrater som inte är här kommer att få lära sig i princip samma sak, men de kommer inte få lära sig blodsmagi, av den enkla anledningen att det är för farligt. Det gör att de kanske kommer kunna känna igen en hel del – men de kommer aldrig att förstå, och det kommer att hämma deras försvarsmöjligheter.”

Klassen satt knäpptyst.
”Vi ska inte börja med det än. Idag får ni en väldigt enkel uppgift. Läs igenom det första kapitlet – en resa genom blodsmagins historia – och beskriv kopplingen mellan Englands ockupation av Irland och Skottland med blodsmagins utveckling på max femhundra ord. Pergamenten i er bänk är förtrollade, så ni behöver inte hålla räkningen själva. De gör det åt er.”
Han klappade händerna och log mot klassen.

”Jag hoppas att ni kommer att gilla denna kurs, för tro mig, det var inte lätt att få godkännande till att genomföra den. Om någon av er funderar på att i framtiden söka som aurorer så rekommenderar jag mycket starkt att ni anstränger er för detta. Det kan rädda era liv någon dag. Blodsmagi är mycket, mycket mäktigt och minst lika farligt. Nå – slå upp era böcker!”

Ellinas ögon lyste, men Astrid hade en obehaglig känsla i maggropen.

Hon var övertygad om att det var någonting som den excentriska professorn inte berättade.

Så himla bra skrivet! ♥

SÅ BRA!!!♥♥ Bästa sättet att starta dagen på♥

Superbra!!

AWAZHANG!

Supeeeeeeermeeeeeegafaaaaaaaaaaaaaaaantistisktbraaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jättebra!!! Men en fråga bara, hur kan professorn veta Jeris smeknamn? Professorer brukar ju använda elevers efternamn?

Tack för alla fantastiska kommentarer! Nästa kommer på fredag

EEEEH NEVERMIND! Jag postade precis kapitel 9 utan att ha postat kapitel 8 innan *facepalm*.

Har redigerat tidigare inlägg med kapitel 8 nu. So sorry. Haha.

Kapitel 8 ligger ovanför kapitel 9, i samma inlägg. Ber så mycket om ursäkt!!!