Kiss me [LE/JP] [SV]

När kommer du att skriva mer?
Förlåt om jag spammar (hoppas jag inte gör det).

13

Veckorna passerade och November anlände med regn och vind, men tiden verkade inte sudda ut det som varit. Lily kunde inte hjälpa den tomma känsla hon kände varje gång James undvek hennes blick, och ännu värre när de satt tillsammans i uppehållsrummet med sina vänner och låtsades vara vänner. För de var inte vänner. Inte längre. Och ju mer tid som de spenderade ifrån varandra började Lily fundera på om James hade haft rätt. Kanske hade de aldrig varit vänner, men vad var de då? För hon saknade hans närvaro i sitt liv, och hon hade gjort vad som helst för att byta ut deras stela konversationer i uppehållsrummet mot ett av hans leenden. Femtonåriga Lily skulle nog aldrig ha trott att den dagen skulle komma, och den nuvarande Lily hade faktiskt lite svårt att komma underfund med sina nya känslor om hon skulle vara helt ärlig, för av någon anledning hade hon ju inte berättat om det för Haylie och Mary.
Mitt under en middag tillsammans med snigelklubben, där Lily inte hade kunnat tänka på något annat än James, hade hon bestämt sig för att hon inte längre stod ut med deras förändrade relation. Hon tänkte ta saken i egna händer, för så lätt tänkte hon inte ge upp på deras vänskap fastän han hade kastat iväg den som om den vore en gammal uppsats. Frågan var bara hur.
"Ms Jones, smakar det bra?" Lily vaknade upp ur sina tankar och såg upp på Snigelhorn som verkade road utav hennes väninna som fortfarande åt på sin efterrätt som alla de andra redan hade ätit upp för minst tjugo minuter sedan. Haylie såg lite generad ut, men slutade inte äta och log bara hemlighetsfullt till svar.
"Hur är det med dig, Lily?" Frågade Haylie en halvtimme senare när de var på väg ut från Snigelhorns kontor. Lily såg förvånad ut.
"Vad menar du?"
"Det är inte så att du verkar överdrivet nere eller så, men du är inte riktigt dig själv." Sade Haylie enkelt och ryckte på axlarna.
"Jaha, det kanske bara var för att John och Severus var med på middagen. Jag vet inte." Svarade Lily lögnaktigt.
"Jag tror inte det." Svarade hon lugnt. "Det har pågått längre än så. Du har faktiskt varit lite konstig ända sedan din dejt med John. Eller snarare ända sedan du blev vän med James." Lily kände hur någontign rörde sig inom henne när Haylie uttalade hans namn.
"James?" Lily försökte verka oberörd.
"Lily, du vet att du kan prata med mig om detta." Sade Haylie och lät nästan lite otålig. "Jag vet att du har känslor för James."
"Jag-"
"Jag vet inte om dina känslor är romantiska eller inte," skyndade Haylie sig att säga, "men du bryr dig definitivt om honom."
"Hur-"
"Plötsligt tycker du James är snygg-"
"Det hade varit konstigare om jag inte tyckte han var snygg. Han är ju inte en motbjudande sumobrottare eller så."
"Sumobrottare?" Haylie såg frågande ut och hade svårt att hålla tillbaka ett leende.
"Det är en mugglargrej." Sade Lily snabbt och viftade med ena handen. "Det är en japansk sport där tjo- väldigt stora personer brottas i en blöja ty- strunt samma."
"Oavsett, så var det en gång vid frukost som du plötsligt försökte börja prata om honom, som om du ville berätta något, men du ångrade dig. Och jag som har varit på förvandlingskonsten och faktiskt sett er tillsammans, till skillnad som Mary som inte riktigt är på samma bana som jag när det gäller er två, så kan jag berätta att det gnistrar om er. Och så verkade ni ha en del att prata om när vi var på tre kvastar, för att inte tala om kvällen han och Sirius fixade till dig. Jag såg nog allt hur han låg med armen om dig."
"Ja, jo... Vi började väl bli... kompisar." Sade Lily försiktigt och såg hur Haylie iakttog henne. "Allting är komplicerat."
"Jag har förstått det, Sirius sa-"
"Sirius?"
"Det är den andra grejen jag ville prata med dig om, som kanske får dig att våga öppna dig mer för mig." Sade Haylie och såg lite nervös ut. Hon började snurra en blond lock runt sitt finger samtidigt som hon såg på sina plötsligt intressanta skor. "Du får inte berätta för Mary, hon skulle inte förstå. Än."
"Vad kan du ha gjort som Mary inte förstår?" Frågade Lily och såg tvivlande på sin bästa vän.
"Lily, snälla, lova att inte berätta." Bad Haylie.
"Det är klart jag lovar, men jag kan inte förstå varför hon inte skulle förstå. Hon är vår bästa vän. Vi är bästa vänner. Vi vet allt om varandra."
"Gör vi verkligen det?" Haylie höjde ett ögonbryn.
"Jag har kanske inte varit helt ärlig mot er..." Erkände Lily.
"Och det har inte jag heller." Sade Haylie och såg på Lily. "Jag har varit så ledsen att du inte har känt att du kan prata med mig och Mary, men samtidigt förstår jag dig. För annars hade jag själv berättat för länge sen."
"Berättat vad?"
"Jag ligger med Sirius Black. Okej, jag ser dina dömande, gröna ögon där - sluta upp med det!" Sade Haylie och pekade varnande mot Lily som ruskade på huvudet.
"Du ligger med Sirius Black?" Upprepade Lily som om hon inte trodde sina öron.
"Okej, skrik det lite högre. Jag tror inte att det sovande porträttet där borta hörde dig." Muttrade hon tyst. "Men du behöver inte vara orolig, vi dejtar inte eller så. Det är bara sex. Inga känslor. Inga, Kein, Nada!"
"Passar ni på och har språklektioner samtidigt, eller?" Flinade Lily och räckte ut tungan. Haylie smällde till henne på armen. "Så är det bra, eller?"
"Han får vad han än hette i Grekland att framstå som en sval sommarvind." Suckade Haylie och lutade sig mot väggen bakom henne.
"Så varför har du inte berättat? Vi känner dig, Haylie. Det är inte så att vi inte vet att du inte är tjejen som letar efter den perfekta gentlemannen och leva lyckligt i alla sina dar, även om jag självklart önskar dig all lycka och kärlek i världen."
"Varför har du inte berättat om James?" Frågade Haylie.
"Åh, det är så mycket jag inte har sagt när det kommer till det." Sade Lily. "Det är James för sjutton tomtenissar. James Potter! Han som jag avskydde så. Någonting är annorlunda. Han är annorlunda. Eller jag, eller vi. Jag har ältat det så länge, och jag kommer inte fram till något vettigt. Jag vet bara att han får mig att känna annorlunda när jag är med honom. Och för några veckor sedan så... James han sa... Alltså..." Lily kämpade emot tårarna och bet sig i läppen för att inte börja gråta.
"Sirius berättade att ni två hade bråkat."
"Som sagt, det är mycket jag inte har berättat." Sade Lily tungt och tog ett djupt skälvande andetag. Det kändes nästan som att luften höll på att gå ur henne när hon pratade om James. "James sa något som jag är rädd är sant." Haylie lade armarna om sin bästa vän som snyftade tyst mot hennes axel.
"Förlåt, Lily, för att du inte har känt att du kan prata med mig och Mary om detta." Lily kramade om sin vän ännu hårdare. Trots att känslorna vällde inom henne och var en enda svärm av obesvarade frågor och oidentifierade känslor, så kändes det skönt att äntligen få säga några av dem högt. Hon insåg hur mycket hon hade saknat sina bästa vänner trots att de hade varit hos henne hela tiden.
"Det gör så ont, Hay, och det går inte bort."
"Det kommer bli bra." Tröstade Haylie och klappade henne över ryggen.
"Jag vet inte..." Sade Lily och släppte taget om Haylie nu. Hon satte sig ner på stengolvet och lutade huvudet mot väggen bakom. Haylie satte sig jämte henne. "Jag har spenderat en del tid ensam med James, aldrig planerat, men det har bara blivit så... Och det är inte förrän nu jag inser hur nära honom jag verkar ha kommit. Hur mycket hans närvaro verkligen påverkar mig. Och plötsligt, helt utan förvarning, berättar han hur vi inte är vänner. Hur vi aldrig har varit vänner och att jag inte har något med något att göra."
"När du berättar det för mig, så får jag en känsla av att han har rätt." Sade Haylie vilket fick Lily att höja på båda ögonbrynen.
"Vad menar du?"
"Bli inte arg på mig för att jag säger det här, men det låter som att ni är menade att vara mer."
"Jag önskar bara att han ville se på mig som vanligt igen..." Sade Lily sorgset och torkade bort tårarna som hade nått hennes ögon. Plötsligt slog det henne. Hon förstod varför hon inte hade berättat om James. "Hay, är det därför som du inte berättat för oss om Sirius? För att du kanske har känslor för honom?"
"James är inte den enda som är full av överraskningar."
"Vet du hur han känner för dig?" Frågade Lily. Haylie skakade ledsamt på huvudet.
"Min magkänsla säger att det vi har kanske är, du vet, DET med stort d. Huvudet drar en helt annan historia." Förklarade hon och såg på Lily som lyssnade på henne. Lily drog två händer genom sitt tjocka hår och suckade sedan djupt.
"Hur hamnade vi här?"
"Ja, det är en väldigt bra fråga." Haylie och Lily tittade upp och mötte Professor McGonagalls skarpa blick.
"Förlåt, professorn. Vi var på väg tillbaka från Snigelhorns middag." Sade Haylie hastigt.
"Och ni tänkte försöka hasa er fram på era ändor, antar jag, eftersom att ni sitter och inte går?" Gissade McGonagall spydigt. Lily och Haylie hade båda öppnat munnen för att komma med ett svar, antagligen dummare än någon kunde drömma, men ingen fick någonsin höra det för McGonagall skyndade sig att säga: "Jag vill inte ens höra er försöka svara på det där. Straffkommendering 11:00 på lördag med Filch."
"Men, professorn, Gryffindor spelar match mot Slythe-"
"Ms Jones, om du inte vill ha ytterligare en kvarsittning skulle jag skynda mig tillbaka till mitt egna elevhem utan invändningar." Sade hon och lade extra betong på egna elevhem. Haylie och Lily, båda skära om kinderna, reste sig upp.
"Förlåt professorn, det ska aldrig hända igen." Sade de, och skyndade sig sedan tillbaka till respektive sällskapsrum.

Dagen efter hade de berättat för Mary vad de hade berättat för varandra som inte bara var stött för att hon hade fått veta sist, hon var alldeles rasande över att behöva gå ensam på matchen på lördagen.

"Ni kommer få vara tillsammans nu på straffkommendering, medan jag - jo, jag, måste vara alldeles ensam och se på hur Potter fångar kvicken efter tio sekunder. Hurra." Sade hon drygt på lördagsmorgonen där de tre vännerna stod i entréhallen. Mary virade om sin gryffindorhalsduk för att visa vilket lag hon höll på i dagens match (och för att det var nästan stormväder).
"Det är så synd om dig." Sade Lily sarkastiskt.
"Ja, jag hade då hellre haft straffkommendering i två timmar med Filch här inne i värmen, än se på match där ute." Sade Mary och pekade på den stora ekporten som öppnades med jämna mellanrum och släppte in de kyliga vindarna.
"Ingen tvingar dig att gå." Sade Haylie. "Jag tror Filch mer än gärna hade accepterat en extra straffkommenderare."
"Är det ens ett ord?" Frågade Mary och såg skepitsk ut. Haylie ryckte på axlarna.
"Mary, vi har bett om ursäkt tusen gånger." Sade Haylie. "Du vet att vi mycket hellre hade gått på matchen med dig." Hon svarade inte utan såg bara trumpen ut. Haylie och Lily såg först på varandra och himlade sedan båda med ögonen.
"Vi älskar dig också." Lily och Haylie drog in Mary ofrivilligt i en kram innan de skiljdes åt i entréhallen.
"Hon kommer över det." Sade Haylie till Lily, och började gå långsamt upp mot deras straffkommendering. Men de fick sig allt en överraskning när de träffade den skadeglada vaktmästaren.
"Ni ser lättklädda ut för er straffkommendering."
"Lättklädda...?" Haylie och Lily såg oroligt på varandra.
"Ni ska med Hagrid ut i skogen." Sade han och grinade nu stort åt dem. "Kom med här, vi har ingen tid att spilla."

James hade varit så tankspridd att han hade låtits bli träffad av en dunkare och fått armen bruten, men det hade inte stoppat honom från att ta hem segern åt Gryffindor. Lagmedlemmarna hade burit honom stolt till sjukhusflygeln där Madam Pomfrey sedan hade fixat honom i ett nafs.
"Kan vi ta med honom till festen, nu?" Frågade Sirius Madam Pomfrey som såg oerhört förolämpad över att ens ha blivit tillfrågad en sådan sak, men hon svarade inte honom direkt. "Så vad säger du, Poppy? Du har väl ingen anledning att ha honom kvar här? Han är inte precis bra sällskap."
"Mr Potter stannar till imorgonbitti, och alla ni som inte heter Potter måste lämna. Ni kan komma tillbaka när Potter här har fått någon vila."
"Otur, Taggis." Sade Sirius och lade huvudet på sned.
"Vi ses sen." Log James trött och gick bort mot sängen som Madam Pomfrey sett ut åt honom.
Så fort dörren till sjukhusflygeln stängdes bakom quidditchlaget var det som om all upprymdhet och glädje James hade känt försvann. Hans beslut att inte vara vän med Lily hade gått ut över hans lag. Han hade tränat dem mer ofta för att undvika henne i uppehållsrummet, och hårdare för att få hans tankar på annat. Men på något sätt lyckades bilden av hennes röda svall, goda leende och hennes smaragdgröna ögon alltid hitta sin väg tillbaka. Som på matchen, till exempel. Han hade diskret försökt spana efter henne bland åskådarna och blivit så distraherad när han fått syn på Mary, men inte en skymt av varken Lily eller Haylie. Innan han visste ordet av det hade dunkaren träffat honom på vänstersidan och han kunde komma ihåg hur det hade knakat i armen.
Att inte vara vän med Lily hade varit svårt. Mycket svårare än han någonsin hade förberett sig på.

Sirius som hade gått tillbaka till Gryffindors uppehållsrum där det var högljudd fest. Remus och Peter hade som vanligt varit nere i köket och hämtat mat som de försåg alla elever med, och några smöriga femteårselever, enligt Sirius mening, stod för musiken (tyvärr). En skock flickor stod runt om tonårspojkarna och såg drömmande ut mot dem. Sirius såg sig om i hopp om att kanske få syn på Haylie, men de honungsblonda lockarna syntes inte till någonstans.
"Haylie är inte här." Sade Peter som hade ställt sig bredvid Sirius och erbjöd honom en lakritsstav.
"Jag kollade bara läget." Sade Sirius.
"Jag är inte dum." Sade Peter och fick en misstrogen blick av Sirius som samtidigt bet av toppen av lakritsstaven. "Inte så dum, i alla fall." Lade Peter till muttrandes.
"Om du får syn på henne, säg till." Sade Sirius och lät nästan lite ängslig. Peter blev förvånad av den plötsliga ändringen av ton, men nickade.
"Självklart, Tramptass."
"Bra insats på planen idag, Black." Sirius vände sig om och såg direkt på en lång, blond sjätteårselev som han var säker på var bästa kompis med en tjej han hade "dejtat" (om man kunde räkna tjugo minuter i en städskrubb som en dejt). Hon såg självsäker ut där hon betraktade honom med sina isblå ögon.
"Påstår du att min insats inte brukar vara bra?" Frågade Sirius.
"Vill du ha något att dricka?" Sade hon utan att bry sig om Sirius följdfråga. Han avfyrade ett av sina bländande leenden.
"En honungsöl blir bra."
Hon kom snart tillbaka med en honungsöl och en pumpajuice. Hon trollade fram ett sugrör som hon stoppade i flaskan och förde den sedan mot läpparna. Hon släppte dock aldrig blicken från Sirius.
"Så har du spelat quidditch länge eller?" Frågade hon intresserat, men Sirius hann inte svara förrän porträtthålet svängde upp och in kom Lily och Haylie, dyngblöta och eländiga, med vatten som dröp ner på golvet från deras hår och kläder. Hon ställde sig alldeles framför honom så att deras kroppar snuddade vid varandra och dolde Haylie.
"Du och jag. Städskrubb. Nu." Viskade hon kaxigt i hans öra. Hon var så lång att hon inte ens behövde stå på tå till skillnad från Haylie.
"Eh-"
"Det är lugnt. Jag vet hur det fungerar. Sirius Black handlar inte bara på Ica." Sade hon och log busigt.
"Det betyder inte att jag handlar på Willys dock." Svarade han snabbt.
"Min affär kan garantera kvalité till låga priser."
"Jag tror tyvärr inte att du har någonting jag är intresserad av." Sade Sirius bestämt och blev nästan lite irriterad över att hon inte verkade förstå att han inte var intresserad. Han visste inte riktigt varför, men han ville definitivt inte att Haylie skulle se honom prata med den här tjejen.
"Sluta spela svår." Suckade hon och lade sina fingrar över hans läppar.
"Jag s- Aj." Hon hade ramlat på honom så att de landade i en hög på golvet. Sirius såg upp och möte Haylies blick.
"Oj då, förlåt." Sade Lily som stod bredvid. "Jag är så klumpig."
"Och blöt!" Utbrast tjejen äcklat.
"Nämen, det är du." Utbrast Haylie förvånat. "Kom, så går vi."
"Vänta på mig!" Sirius kastade av sig blondinen och skyndade sig upp på fötter.
"Vad?" Frågade Haylie och såg lite irriterad ut men Sirius hade redan slängt sig runt halsen på Lily till allas förvåning.
"Tack för att du räddade mig från henne."
"Vad pratar du om?" Frågade Lily.
"Ja, ni räddade mig från den påfrestande blondinen." Sade han tyst och pekade diskret på tjejen.
"Räddade?" Haylie såg paff ut.
"Vänta, trodde ni- trodde du att jag och hon...?"
"Klart jag inte gjorde." Sade Haylie snabbt och smällde till Sirius på armen, men han flinade bara självbelåtet.
"Puss på dig också, gullet."
"Äsch, håll klaffen."

"Jag är inte dum." Sade Peter och fick en misstrogen blick av Sirius som samtidigt bet av toppen av lakritsstaven. "Inte så dum, i alla fall." Lade Peter till muttrandes.
Jag skrattade ihjäl mig!
Superbra kapitel som vanligt!!

Tack så jättemycket!! =) ♥

Men vart försvann alla andra läsare??

Förlåt, jag har inte haft så mycket internat att jag hunnit läsa . Men jag tycker fortfarande att den är jättebra!!!!!

Har varit på ridläger i en vecka utan internet, så har inte kunnat kommentera, men nu är jag hemma igen Och nu är den om möjligt ännu bättre!

Åh hej jag är på semester med en kompis men ska både läsa och kommentera när jag kommer hem

Ny läsare Jättebra, verkligen ♥♥

Också ny läsare fast en så länge bara på första kapitlet, men fortsätt den verkar bra!

Jag läser men blev lite dålig på att kommentera på grund av alla saker jag gör längtar efter fortsättningen