Quirrells första år på Hogwarts

Super kapitel!

Du skriver jättebra
Bra beskrivningar.

Tack för era kommentarer! Nu är det hög tid för ett nytt kapitel denna valborgsmässoafton! Läs och njut!
_____________________________________________________________


Kapitel 18- Dom mystiska snyftningarna


Men följande dag log Quirinus nästan inte en endaste gång. Han och Frank satt vid sitt vanliga bord i biblioteket, men James och hans vänner var i närheten och James kastade uppmärksamma blickar omkring sig, som om han hoppades på att hitta osynlighetsmanteln. Remus satt ensam vid ett bord och läste.
”Stackaren! Dom fryser ut honom”, sa Frank.
”Jag har ju försökt säga att dom är omogna! Fast det är klart, Remus vill nog vara lite för sig själv”, sa Quirinus och såg bort mot James bord. Sirius och Peter kollade åt hans håll och båda två viskade något till James.
Jaha, nu ska dom visa sig på styva linan igen! tänkte Quirinus, när han såg James resa sig från bordet.
”Jag undrar om James vet något om våran upptäckt.” Frank lät orolig.
Innan Quirinus hann säga något, kom James fram till deras bord och sa:
”Om ni vet något om någon mantel, så kläm fram det!”
Frank satte knogarna i munnen.
”Vad då för mantel? Vad pratar du om?” frågade Quirinus medan han petade till Frank på smalbenet med foten.
”Spela inte oskyldig, Quirinus!” fräste James argt. ”Sirius nämnde osynlighetsmanteln vid frukosten, och då sa han att du reagerade när du passerade vårt bord!” tillade han.
Aj då! tänkte Quirinus och ångrade att han hade lyssnat på de fyra pojkarna. Sirius dök upp bakom James.
”Du har säkert tagit den för att retas!” sa han och hans blick mörknade.
”Vad rädd jag blir av dessa anklagelser!” sa Quirinus kyligt. ”Jag har ingen aning om vad ni två pratar om. Men än sak är då säker. Ni kommer att råka illa ut om ni fortsätter reta jättebläckfisken! Adam sa då att ni höll på med det i morse igen!”
Sirius gapade, men James böjde sig fram mot Quirinus och väste:
”Vad vi hittar på, har inte du med att göra!”
”Nej jag vet. Men räkna inte med att jag hjälper till, om någon av er blir nerdragna i vattnet!” sa Quirinus.
Han kände sig betydligt starkare än vad han hade gjort tidigare. Frank stirrade på honom med gapande mun. James fnös och gick tillbaka till sitt bord, med Sirius i hälarna.


”Du var fantastisk!” sa Frank några timmar senare när dom tog en promenad på gården.
”Vad då fantastisk? James har ju inga bevis på att vi har manteln”, sa Quirinus och strök bort snön från håret.
”Jamen, du gav ju honom svar på tal!” sa Frank och log med hela ansiktet. ”Det var fantastiskt!”
”Vad är det som är så fantastiskt?” frågade en kylig röst bakom dom.
Quirinus snodde om och stod öga mot öga med Rabastan Lestrange. Black stod bredvid och flinade dumt.
”Jaså det är du”, sa Frank surmulet.
Lestrange log hånfullt. ”Vad är det som är så fantastiskt?” frågade han igen.
”Det är så fantastiskt jobbigt att du jämt ska lägga näsan i blöt!” fräste Quirinus irriterat.
”Värst vad tuff man kan vara då, Quirrell!” hånade Lestrange, medan hans iskalla gråa ögon gnistrade elakt. ”Men du blir nog inte så tuff när våren kommer. Då är det ännu en quidditchmatch som ska spelas och den kommer du nog att vilja slippa se!”
”Ja, om jag struntar i den, så är det nog för att slippa se din hemska min, när ditt elevhem förlorar”, sa Quirinus.
Frank försökte dölja skrattet genom en låtsashostning. Lestrange blev röd om öronen. Han gav Quirinus en mördande blick och vände sedan på klacken med Black i släptåg.
”Så var vi av med dom”, sa Frank och torkade bort skrattårarna. ”Men för att få en sak klart för mig”, tillade han och blev med ens allvarlig. ”Skulle du verkligen inte hjälpa till om James, Sirius, Peter ,eller Remus, blev nerdragna i vattnet?”
Quirinus svarade inte på en gång utan stirrade ut mot sjön. Isen var tydligen tjock för en massa elever var där och åkte skridskor.
”Nja… vattnet är så kallt, och sjön är ju rätt djup…dessutom… du kommer att skratta… så…så…så simmar jag inte så bra. Jag har varit väldigt rädd för vatten sen jag var fem år.” Han suckade men bestämde sig för att berätta allt ändå. “Du förstår att vi var vid en sjö och då hade jag fått något i ögat så jag gick för skölja ansiktet, men jag gick lite för långt ut så jag tappade balansen och föll. Gissa om jag fick panik, för det var djupt och jag hade aldrig tagit ett simtag tidigare. Men pappa och morfar lyckades dra upp mig. Sedan dess håller jag mig på land när vi är på stranden. Sätt igång, skratta åt mig! Det gör faster Jills söner! ” sa Quirinus och stirrade ner i marken.
”Varför skulle jag reta dig?” frågade Frank med förvånad blick. ”Du skrattade inte åt mig, när jag sa att jag blev åksjuk av att segla!”
Quirinus tänkte efter och sedan kände han hur han log. Det var ju sant.
”Bästa vänner måste kunna förstå varandra, eller hur”, sa Frank och log.
Plötsligt hördes en massa ljud från sjön och Jake kom springande åt deras håll.
”Skynda er och kom! Nu syns jättebläckfisken under isen igen, och den här gången försvinner den inte!” flämtade han. Quirinus och Frank följde efter med snabba steg. Alla elever stod på knä på isen. Quirinus sprang så fort att han inte såg roten som stack upp ur snön. Han snubblade över den, tappade balansen, föll ner med ansiktet mot isen och gled fram mot elevhopen, som riktade uppmärksamheten mot honom. Han satte sig mödosamt upp på knä.
”Quirinus! Hur gick det?” ropade Frank förskräckt.
”Det gick bra”, mumlade Quirinus och gned sig i ansiktet, ”men det gör ont i käkarna och näsan.”
Det bultade faktiskt av smärta i ansiktet efter fallet.
”Det var ett otäckt fall du gjorde”, sa Aaron Dubois, pojken från Hufflepuff, med ett skräckslaget ansiktsuttryck.
”Du blöder ju!” utbrast Jake förskräckt.
Quirinus kollade ner på sin spegelbild där han satt på knä; han blödde verkligen kraftigt från näsan, och det droppade blod på isen. Det såg ganska otäckt ut. Han hörde steg tätt intill sig och vände sig om. Där stod ju Snape, med armarna i kors, och log försmädligt. Tätt efter honom kom Lucius och en annan pojke, som Quirinus inte visste namnet på. Båda log lika elakt.
”Jag som trodde att du skulle bli av med din klumpighet under jullovet, Quirrell, men jag hade visst fel!” sa Snape spydigt och leendet blev hånfullare.
”Dra dit pepparn växer!” fräste Quirinus argt och satte en hand för näsan, som bara blödde mer och mer.
”Ja, att vara klumpig är nog livsfarligt”, fortsatte Snape med samma spydiga tonfall, ”jag menar, om du snubblar över den där roten under juni månad, finns det ingen is som kan bära dig.” Han böjde sig ner mot Quirinus medan en elak glimt syntes i ögat. ”Dessutom är dörren till Hagrids stuga stängd dygnet runt och eleverna har lektioner i slottet, så förvänta dig inte att någon ska kunna höra dina förtvivlade rop på hjälp när du ligger här i sjön och inte kan ta dig in till land!” tillade han och log.
”Täpp till truten, din vidriga tjuvlyssnare!” fräste Frank argt. Snape rörde inte en min, utan reste sig upp med ett elakt leende.
”Det är ingen idé, Frank!” sa Quirinus och reste sig mödosamt upp, med handen för näsan. ”Lestrange är ju likadan, en vedervärdig idiot!” tillade han och spände ögonen i Snape. ”Vad sa du om Rabastan?!” skrek den främmande pojken plötsligt och knöt nävarna.
”Lugna dig, Rodolphus”, sa Snape och sträckte ut en arm, ”om Quirrell ramlar i sjön, kommer han inte att vara så tuff.”
Han log hånfullt och gick sedan mot slottet, med Lucius i hälarna. Rodolphus gav Quirinus en ilsken blick och följde sedan efter. Flera elever stod tysta.
”Vi går till sjukhusflygeln med dig”, sa Frank efter några sekunder. ”Du ser för hemsk ut, om jag ska vara ärlig”, tillade han.
”Bra idé”, sa Quirinus, medan han kände ilskan inom sig. Varför skulle Snape jämt ta sig friheten att tjuvlyssna på honom?
Han sneglade på Snape, som plötsligt såg arg ut. Quirinus följde hans blick och fick syn på James, Sirius och Peter. Det var tydligen bråk på gång.
”Ingen av dom andra elevhemmen kommer överens med Slytherineleverna, det vet du!” sa Frank.
”Jodå. Men det verkar som att James och Snape är mest kända för sin fiendskap, titta bara! Dom flesta elever lägger undan sina saker och Snape verkar leta efter sin trollstav”, sa Quirinus.
”Kom nu så går vi till sjukhusflygeln, om du vill slippa känna blodsmak i munnen resten av dan”, sa Frank.


”Du måste vara försiktigare, när du är ute på sjön sådär!” sa madam Pomfrey ilsket, en kvart senare.
”Jag var försiktig, madam Pomfrey”, mumlade Quirinus.
”Om det hade varit mars nu, hade du fått mer än bara en sönderslagen näsa…” Hon avbröt sig och kontrollerade ansiktet. Sedan drog hon fram sin trollstav och Quirinus kunde känna att bultandet försvann.
”Tack så mycket”, sa han och tog sin väska, för att gå till Marrigburns lektion.
”Se till att vara försiktigare nu”, muttrade madam Pomfrey till svar.
”Vilket humör!” mumlade Quirinus för sig själv när han hade lagt sjukhusflygeln bakom sig. Han började gå med raska steg, när han plötsligt hörde dunsar i ett klassrum.
Han smög närmare och satte örat mot dörren, men istället för en massa mummel från en elevgrupp, hörde han någon som grät uppgivet och sa:
”Jag hatar dom! Dom är så elaka mot mig, hela tiden!” Quirinus kunde inte höra ifall det var en flicka eller en pojke som grät, men en sak var då säker; personen pratade för sig själv, för det var ingen som svarade.
”Alla tre är elaka, men James är nog den som är mest elak!” snyftade personen plötsligt.
Kunde det vara Remus? Han hade ju inte suttit tillsammans med James, Sirius och Peter vid måltiderna, sen i söndags. Quirinus sköt försiktigt upp dörren på glänt och ropade: ”Hallå? Är det du Remus?”
”Försvinn härifrån! Lämna mig ifred!” sa personen argt.
”Jag vill inget illa. Jag vill bara hjälpa till”, sa Quirinus och försökte öppna dörren.
”Hör du dåligt!? Försvinn härifrån!” skrek personen med gäll röst och plötsligt kom en bläckflaska flygande mot väggen. Den krossades och all bläck sprutade på Quirinus tröja. Han stängde hastigt dörren.
”Äsch! Jag får gå hit på lördagskvällen, vid midnatt, då ligger dom flesta och sover!” sa personen.
Quirinus sprang iväg så fort han kunde. Han kom fram till Marrigburns klassrum och sköt upp dörren. Dom flesta elever stirrade på honom.
”Den här lektionen började för fem minuter sen, Quirrell! Tio poängs avdrag från Ravenclaw! ” sa Marrigburn med sin giftiga röst. Hennes blick fastnade på Quirinus tröja. ”Och vilken slarvig klädsel! Ytterligare tio poängs avdrag!” tillade hon.
Quirinus kvävde en suck och gick fram till Frank, medan Jake, Martin och Adam gav honom varsin medlidsamma blick. Det bästa med jullovet var att Sarah och Chloe hade slutat vara sura på honom, för dom log medlidsamt.
”Varför kommer du så sent?” frågade Frank.
”Mr Longbottom! Inget prat på mina lektioner, om jag får be!” fräste Marrigburn argt. ”Fem poängs avdrag från Ravenclaw!” ”Jag berättar sen”, mumlade Quirinus och blängde på Marrigburn.


När det äntligen ringde ut, berättade Quirinus om snyftningarna han hade hört.
”…och sen”, avslutade han några sekunder senare, ”skrek personen att jag skulle ge mig iväg, och det var då jag fick bläck på tröjan.” Han drog fram sin trollstav och lyckades ta bort bläcket.
”Det var ganska dumt av personen att slänga flaskan, jag menar, Marrigburn drog ju bort poäng”, sa Frank. ”Sa du att James nämndes?” tillade han i en frågande ton.
”Ja. Jag tror att det var Remus” sa Quirinus eftertänksamt, ”dom sitter ju enskilt sen vi hittade manteln.”
Dom gick mot trollformelläran.
Vid klassrummet, fick dom syn på Remus. Han såg blek ut, tyckte Quirinus, och ögonen var rödkantade.
”Vad gör du här?” frågade Frank i vänlig ton.
”I-i-inget särskilt. Jag skulle hämta en b-bok från rummet, men Flitwick har i-inte kommit än ”, sa Remus med gråtfärdig röst.
Stackaren! James har verkligen varit taskig mot honom! tänkte Quirinus och kände genast medlidande.
”Har nån varit dum mot dig?” frågade han.
”Nej”, svarade Remus kort. ”Eller… jo…eller nej… nej, menar jag. James och jag kommer inte överens bara”, tillade han frånvarande.
”Var det därför du satt ensam i ett klassrum?” frågade Quirinus försiktigt. ”Jag hörde någon gråta när jag kom ut från sjukhusflygeln”, tillade han.
”Jag har inte varit i något klassrum!” utbrast Remus.
”Men… jag hörde någon som nämnde James, och jag tänkte…” Quirinus tystnade när han såg hur Remus läppar darrade.
Det blev tyst en sekund.
”Vill du prata om det?” frågade Quirinus.
”Men jag har inte varit i nåt klassrum!” skrek Remus och såg plötsligt arg ut.
”Lugna dig!” bad Frank.
”Nej! Ni vill ju inte tro mig! Sluta fråga! Jag har rätt att vara ensam om jag vill!” fräste Remus.
Dörren öppnades och Remus rusade in i klassrummet. Efter några sekunder kom han ut med en bok under armen, medan tårarna rann ner för kinderna.
”Jag undrar vad det handlar om”, viskade Frank.
”Vi kan gå dit på lördag”, mumlade Quirinus. ”Då får du en chans att använda osynlighetsmanteln”, tillade han.
Han stirrade framför sig. Vad Remus än försökte dölja för dom, var Quirinus fast besluten att hjälpa honom.

________________________________________________________________________

Ja, nu fick ni er en tankeställare angående snyftningarna. Skriv ner era teorier vet jag.
En del av er kanske tycker att Quirinus snokade på slutet, men jag hoppas ni förstår att han bara vill hjälpa Remus.

Ja, jag vet. Snape är en elaking som hånar Quirinus, för att han har berättat att han inte är någon bra simmare. Taskigt värre!

Men det vore ingen spännande fan fiction, om det inte fanns konflikter!

Vi får se när nästa kapitel kommer! Ha det bra!

Amazing
Awesome

Alltså, jag har inte kommenterat på länge för att det ärligt talat inte finns någonting att klaga på (och jag gillar att klaga x))

Dina beskrivningar är perfekta, längden på varje kapitel är fantastiskt, handlingen är underbar. Jag skulle kunna gå på hur länge som helst. Det är är en av de bästa fanfictions jag läst. Den är underbart skriven och har en speciell handling.

5/5 helt enkelt! Fortsätt med ditt underbara arbete!♥

Du skriver SÅÅÅÅ bra!!! Jag tror att det var (Öppna inte om d inte läst fenixorden)

Godmorgon alla glada på mugglis! I och med att det är Kristi Himmelfärds-dag, så laddar jag upp ett nytt kapitel redan nu. Hoppas ni tycker om det!
____________________________________________________________


Kapitel 19- Sanningen om James



Remus hade tydligen bestämt för att inte prata med Quirinus, för han undvek att säga hej till honom i biblioteket på eftermiddagen.
”Vi kanske gick för långt”, mumlade Frank lågt medan han betraktade Remus sammanbitna profil.
”Du kommer att bli besviken, men jag tycker inte det. Vi måste ta reda på om det är han som är ledsen”, sa Quirinus. Frank såg besvärad ut.
”Men… skulle inte Remus tycka att det var konstigt om vi öppnade dörren? Jag menar, visst, vi är osynliga, men det kan bli katastrof!” sa han.
”Han kommer bara att tro att det är ett vinddrag. Eller något ut av spökena”, sa Quirinus och stirrade ner i sitt läxarbete. Han kunde inte förmå sig att säga till Frank att han inte hade tänkt på Remus reaktion, om dörren öppnades.
”Vi kanske skulle gå till det där klassrummet, jag tänkte, så att vi kommer ihåg hur vi går”, sa Frank.
”Visst, så fort jag är klar med det här” mumlade Quirinus och drog fram bläcket och började fila på läxan.
Plötsligt hördes det hur några kom inspringande i biblioteket. Quirinus kollade upp från sin bok och fick syn på James, Sirius och Peter. Alla tre såg upphetsade ut.
”Ojojoj! Jag fattar inte att du gjorde det!” sa Peter med en alldeles för hög röst.
”Det var superhäftigt!” sa Sirius.
”Äsch, det var ju ingen konst!” sa James och rufsade om sig i håret. ”Bläckfisken kom ju upp över ytan i alla fall. Lily kommer att bli imponerad!”
”Kunde dom inte ha skrutit om sitt påhitt där ute? Jag kan inte jobba med läxan!” muttrade Frank argt.
Quirinus, som kände att han höll på att förlora tålamodet, lade ner fjäderpennan och reste sig upp. Han gick fram till James och hans vänner och sa:
”Skulle ni inte kunna vara ute i korridorerna och skryta om ert dumma påhitt? Vissa försöker göra sina läxor!”
”Jaså minsann”, sa James med kylig röst. Sirius och Peter såg ut att brista i gapskratt.
”Ja! Jag menar det! Madam Pince kommer att bli vansinnig!” upplyste Quirinus kyligt. ”Och dessutom, så tror jag inte att Lily skulle bli så imponerad av ditt fåniga påhitt!” tillade han och vände sedan på klacken innan James hann säga något. Han satte sig ner vid bordet och stirrade ner på sitt pergamentstycke.
”Äsch! Vi går! Jag kan inte koncentrera mig!” fräste Quirinus irriterat. Frank suckade uppgivet.
”Om professor Snigelhorn ser att vi inte har gjort läxan, kan jag räkna med dåliga betyg!” muttrade han.
Dom gick iväg mot klassrummet, där Quirinus hade hört snyftningarna första gången. Det skulle inte bli så svårt att veta hur dom skulle gå.


På lördagskvällen, vid midnatt, letade Quirinus upp osynlighetsmanteln. Sedan ruskade han försiktigt i Frank och viskade:
”Vakna! Vi måste skynda oss!”
”Jag fattar inte varför du har så bråttom. Personen går ju inte iväg!” mumlade Frank.
”Nej. Men om det är Remus, så kan vi lämna tillbaka osynlighetsmanteln och hjälpa honom att hitta på en nödlögn, du har väl sett att han har gått ensam”, sa Quirinus med låg röst, så att Jake, Martin och Adam inte skulle vakna. ”Och han ser ju inte så glad ut för det”, tillade han.
”Du har verkligen blivit galen!” muttrade Frank men ett retsamt leende syntes.
Quirinus log tillbaka och svepte sedan manteln över sig själv och Frank. Dom gick långsamt fram till klassrummet.
”Hör du något?” frågade Frank. Quirinus satte örat mot dörren och hörde några dunsar.
”Personen är där. Det hörs”, upplyste han i viskande ton, när han hörde en snyftning.
Han grep tag i handtaget och öppnade dörren ljudlöst. Dom smög försiktigt in och Frank stängde dörren lika ljudlöst som dom hade öppnat den. Quirinus såg sig om i klassrummet och såg hur en mörk gestalt satt på en bänk och grät. Han drog försiktigt i Franks tröja, och dom smög ännu närmare. Quirinus slog ena handen för munnen för att inte skrika högt, när han såg vem personen var.
Det var inte Remus som satt och snyftade uppgivet, utan Snape. Han höll ansiktet begravt i händerna och kroppen skakade av gråt. Frank hade tydligen också blivit förvånad, för han såg ut att vilja säga något, men Quirinus skakade på huvudet; det kunde bli farligt om Snape upptäckte dom. Månen lyste in i klassrummet.
”Jag hatar verkligen James och hans vänner!” sa Snape plötsligt och drog undan händerna från ansiktet. Stora tårar rann ner för hans kinder och ögonen var rödkantade av gråt. ”Men James är den värsta av dom alla!” tillade han och grät ännu mer.
Dörren öppnades och Quirinus kände hur Frank grep tag i hans tröja och dom backade in mot väggen, bara för att se Lucius, Rodolphus och två flickor, som Quirinus aldrig hade sett förut, komma in i rummet. Flickan som stängde dörren efter sig, hade mörkt, tjockt hår och ganska tunga ögonlock. Hennes kompis hade vitblont hår. Det såg ut som om hon hade ätit fem kilo citroner.
Den mörkhåriga flickan gick fram till Snape och sa:
”Du har jämt surat sen i måndags! Du är värre än Missnöjda Myrtle!”
”Lägg av nu, Bellatrix!” sa Rodolphus strängt.
”Äsch! Hon har rätt!” suckade Snape, som tydligen hade sett dom.
Quirinus bet sig hårt i läppen. Det var någonting som inte stämde; hade James varit tarvlig mot Snape också? Eller hade han alltid varit det?
”Men varför bryr du dig om dom?” frågade den blondhåriga flickan, som var ganska lik Bellatrix.
”Narcissa har rätt!” sa Lucius.
Det här var ju konstigt! tänkte Quirinus och betraktade scenen med dom fem Slytherineleverna.
”Det har hon faktiskt. Jag menar”, började Bellatrix, ”dom är ju bara tre idioter! Min kusin Sirius har ju aldrig varit smart. Och den där tönten som bara pluggar hela dagarna, han är ju inte heller så mycket att ha!”
”Ni fattar inte!” utbrast Snape, och Quirinus kunde se hur tårarna rann ner för kinderna. ”James Potter har jämt retat mig, sen första året! Black och Pettigrew hänger på, och Lupin smyger omkring som ett annat blekt, vilselett spöke! Dessutom har ju Potter kallat mig ’Snorgärsen’ hela tiden, det vet ni! Helt utan anledning! Jag menar, jag gör dom aldrig någonting! Hur kul tror ni att det är?” tillade han och grät ännu mer.
Det blev en iskall tystnad att Quirinus kunde höra hur hjärtat slog hårt. Han kikade hastigt mot dörren för att se om någon skulle komma, men det hördes inga steg.
”Jag orkar inte längre! Dom höll på i måndags också”, sa Snape, ”och då fick jag nog och gick hit. Jag håller på att bli galen av deras spydigheter! Men jag fick inte vara ifred då heller, i måndags alltså! Det var någon som ropade på Lupin! Jag sa åt den där typen att lämna mig ifred, men han, eller hon, ville inte lyssna. Då slängde jag iväg en bläckflaska!”
Ja tusen tack för det! Du ordnade så att Marrigburn drog bort poäng för att min tröja var fläckig! tänkte Quirinus argt.
Han kände en lätt knuff vid sidan. Frank såg på honom med vädjande blick. Det började dra kallt om kroppen.
”Det var ju effektivt!” sa Bellatrix uppmuntrande.
Snape fnös och strök undan håret från ansiktet.
”Jag undrar vad som fick den där typen att tro att det var Lupin”, sa Lucius.
Ja undra på du, men du kommer inte att få något svar, tänkte Quirinus och tillsammans med Frank, började han gå mot dörren.
Plötsligt slog Frank in foten i ett bordsben, vilket fick dom andra i rummet att titta upp. Quirinus förstod med en gång att osynlighetsmanteln inte kunde hindra honom och Frank från att höras.
”Det var väl bara Peeves!” muttrade Snape, som hade glidit ner från bänken.
”Vi går nu, det börjar bli kallt”, sa Rodolphus och lade en arm om axlarna på Bellatrix.
Quirinus och Frank smet ut när Narcissa öppnade dörren.


Dom gick upp till uppehållsrummet.
”Hur känns det i foten?” frågade Quirinus när dom satte sig vid brasan.
”Det gjorde ont”, muttrade Frank. ”Förlåt ifall dom var nära på att upptäck oss! Men det var så mörkt”, tillade han skuldmedvetet.
”Äsch, det gick ju bra. Dom trodde bara att det var Peeves”, sa Quirinus uppmuntrande. ”Men tänkte du på vad Sirius sa första dagen?”
”Vad har det med saken att göra?” Frank såg frågande ut. ”Förstår du inte? Den mörkhåriga flickan var ju hans kusin, och nu är Rodolphus ihop med henne!” försökte Quirinus. ”Det är förstås hon som verkar gå Sirius på nerverna!”
”Jo, nu när du säger det”, sa Frank.
”Just det. Men jag undrar om jag ska tycka synd om Snape eller inte”, sa Quirinus.
Frank ryckte på axlarna och sa:
”Du gör väl som du vill. Nu går jag och lägger mig.”
Han reste sig upp från fåtöljen och gick mot sovsalen. Quirinus satt kvar en stund framför brasan. Han hade ju hört att James och hans kompisar var populära på Hogwarts. Men hur kunde man bli så populär genom att hacka på någon på det där viset? Helt utan anledning?

______________________________________________________________

Haha! Lolliga Luna^^ och Atira, ni hade rätt angående snyftningarna! Så fick den gåtan sin lösning! Nej, men poängen var att Quirinus skulle tro att det var Remus som satt och grät, när det inte var det.

Om ni har läst femman, sexan och sjuan, kan ni klicka på spoilern.



Hoppas ni gillade kapitlet. Nästa del kan komma redan i eftermiddag, eller ikväll, med tanke på att det är röd dag och då är de flesta lediga! Ha det bra!

Bästa överaskningen någonsin!
Nytt underbart kapitel
Underbart skrivet

Håller med!

Laddar upp nästa kapitel redan nu ikväll. Hoppas ni gillar det, denna kristihimmelfärds-dag!
______________________________________________________


Kapitel 20- Husalfen


Quirinus vaknade tidigt följande morgon, medan en massa tankar malde på i hans huvud. Han kunde inte få bort scenen han hade sett på natten. Hur kunde James vara så taskig? Nog för Lestrange inte är så värst trevlig, så skulle jag aldrig hacka på honom utan anledning, tänkte Quirinus och satte sig upp. Jag menar, han ber ju om att jag ska ge svar på tal, men igår lät det som att Snape inte ens gör James och hans vänner något ont.
Han suckade och klev upp ur sängen, medan han beslöt sig för att skriva till moster Lucy för att be om råd. Dom andra pojkarna vaknade också och började klä på sig.
”Det var skönt att sova!” sa Frank och sträckte på sig.
”Lätt för dig att säga”, mumlade Quirinus och letade fram sitt bläck.
”Säg inte att du har legat och tänkt på det vi såg igår!” sa Frank.
”Jo det har jag, men inte hela natten” sa Quirinus. ”Jag menar inte skulle väl vi ge oss på Lestrange utan anledning?”
”Nej… men Snape ljuger kanske, för att…” Frank avbröt sig. ”Jag tror inte att han hittar på. Synd bara att Remus inte vill prata med oss”, sa Quirinus uppriktigt, ”för då skulle vi fått veta vem som hade startat fiendskapen!”
Han skrev ner händelsen i brevet till moster Lucy, där han även bad henne att inte säga något till någon. Mr Quirrell skulle bli alldeles vansinnig om han fick veta att Quirinus hade gått en förbjuden promenad på natten.
Sedan följde han med Frank ner till uppehållsrummet. Sharon stod mitt på golvet och av hennes min hade hon väntat på dom.
”Har ni hört att vaktmästaren har hört en massa oljud från ett klassrum i närheten av sjukhusflygeln i natt?” frågade hon. ”Den Grå Damen berättade det för mig nu.”
”Kan det inte ha varit Peeves han hörde då?” frågade Quirinus, medan han kände sig lätt yr av rädsla.
”Ja. Han ställer ju alltid till med något”, sa Frank med ett stelt leende.
”Nja, han hörde röster, fyra, fem stycken, jag vet inte. Den Grå Damen sa att Filch hade hört steg också, så det kan ju omöjligt ha varit spökena”, sa Sharon.
”Ja, det lät ju... öh… egendomligt!” sa Quirinus och gick förbi Sharon medan han kramade brevet hårt i handen.
Det lät otäckt men han och Frank hade ju varit osynliga.


Quirinus kom upp till ugglesalen och ropade ner Henry. Ugglan satte sig på en pinne och burrade upp fjädrarna.
”Jag vet att du ogillar att flyga iväg så här tidigt på morgonen, men du är den enda jag litar på… näst efter moster Lucy. Jag undrar varför hon inte ha skrivit tillbaka till mig, när jag berättade om Erised-spegeln”, sa Quirinus och knöt fast brevet på Henrys utsträckta ben. Henry nafsade honom i fingret och flög iväg.
”Snälla moster Lucy”, mumlade Quirinus för sig själv när han såg efter Henry. ”Svara den här gången!”
När han hade skrivit till henne för att berätta om spegeln, hade han inte fått något svar tillbaka. Vad kunde ha hänt? Plötsligt hördes det ett prasslande i halmen och en mystisk figur dök upp.
Det var den konstigaste varelse Quirinus hade sett, näst efter testralen. Den hade utstående, bruna ögon, stora som tennisbollar och stora fladdermusliknande öron.
”Vem är du?” frågade Quirinus försiktigt.
Den lilla varelsen gav till ett skrik och sa:
”Pibby, sir! En enkel husalf!” Quirinus böjde sig ner för att kika närmare. Trots att det var mycket svårt att bedöma, förstod Quirinus nästan på en gång att det var en hona.
”Om sir ursäktar Pibby”, pep Pibby förskräckt, ”så skulle jag vilja be er gå. Husalfer får inte visa sig så här!”
Hon plockade bort halm från en gräslig blus.
”Varför?” frågade Quirinus.
”Husalfer städar och lagar maten. Men dom visar sig inte för trollkarlar sir!” sa Pibby och såg genast ynklig ut.
”Åh, nu förstår jag. Ni håller er gömda. Jag har nog läst om det” sa Quirinus.
Pibby såg sig om i salen, och sedan kved hon:
”Om sir ursäktar, så måste jag städa!”
”Jag ska inte störa mer”, sa Quirinus och reste sig upp. ”Men du behöver inte kalla mig sir. Jag heter Quirinus.”
Alfen gav ifrån sig ett pip och tårarna svämmade över hennes ögon.
”Förlåt!” pep Pibby och torkade bort tårarna med en smutsig näsduk. ”Men ingen annan än professor Dumbledore, har nånsin haft en så artig ton mot Pibby!” tillade hon och smet sedan iväg.
Quirinus gick med snabba steg efter henne, men han blev uppehållen av Peeves, så han tappade bort Pibby.
”Tack för det, Peeves!” fräste han och gick iväg mot uppehållsrummet.
På vägen dit stötte han på Frank, som såg både orolig och irriterad ut.
”Vi skulle aldrig ha gått ut igår kväll! Det tog mig tio minuter att hitta på en nödlögn åt Sharon!” sa han
”Lugna dig. Filch har ju inga bevis”, sa Quirinus. ”Vänta ska du få höra vad som hände där uppe…”
”Vad skumt!” sa Frank när Quirinus var klar. ”Synd att Peeves skulle förstöra för dig”, tillade han.
Quirinus nickade och sedan gick dom ner till biblioteket.


Tre veckor efter mötet med husalfen, kom en stor kattuggla fram till Quirinus plats.
”Henry kan väl inte ha blivit skadad?” frågade Frank oroligt. Quirinus vände på kuvertet och kände sig lite besviken.
”Nej då. Det är pappas handstil, så det är ingen fara”, svarade han och sprättade upp kuvertet och läste med låg röst.

Käre Quirinus.

Jag blev jätteorolig när jag fick ett brev från Hagrid, skogvaktaren, som jag känner ganska väl. Han skrev att han hade sett dig och några av dina vänner på storsjön, genom fönstret på sin stuga. Hur understår du dig att bara rusa ut på sjön på det där viset?! Bara för att kolla på jättebläckfisken! Jaja! Jag vet att isen är tjock så här års, men ändå! Någon hade kunnat trolla fram ett hål och då hade du kunnat ramla i, jag menar, du vet att du inte simmar så bra! Om du vill kolla på bläckfisken, kan du väl bara stå på land och vänta tills den syns. Egentligen skulle jag ta och skicka ett illvrål till dig, men jag ligger efter med några rapporter, så jag kan inte fixa något sånt nu! Vänta du bara! Vi får prata om det här när du kommer hem. Om det blir under påsklovet eller om du vill vänta till sommarlovet, det bestämmer du själv. Men jag kommer att tala om det för din mamma och det kommer inte att bli kul, jag menar, du hade faktiskt kunnat ramla i. Spring aldrig ut så där på sjön, igen! Nästa gång kanske isen inte bär dig! Jag är faktiskt rädd om dig! Kom ihåg vad jag har sagt.

Pappa

Quirinus läste igenom brevet en gång till innan han räckte det till Frank. Mr Quirrell hade tydligen blivit både orolig och väldigt arg, för i pergamentet syntes det några små hål från en fjäderpenna.
”Ja, jag kan på samma gång fatta att din pappa blir orolig”, sa Frank som hade läst klart.
”Jo då. Det fattar jag med, men så arg behöver han inte bli! Jag sprang ju inte ut på isen direkt, jag föll”, mumlade Quirinus. ”Jag hade ju inte tänkt hoppa i, för jag försöker ju inte spela tuff, som James gör”, tillade han och reste sig från bordet för att gå till trolldryckslektionen.
”Nej det gör du ju inte”, flinade Frank. ”Men jag undrar om Hagrid såg exakt allt som hände på sjön”, tillade han.
”Jag skriver till pappa ikväll, så slipper han oroa sig. Så vitt jag vet så skulle mamma också bli vansinnig!” suckade Quirinus och läste om brevet.
En sak som gjorde honom lite fundersam, var att moster Lucy inte hade skrivit tillbaka till honom. Hon brukade alltid ta sig tid för att skriva, samma dag som hon fick brev, men nu hade Quirinus fått vänta flera veckor, vilket han tyckte kändes oroväckande. Och mr Quirrell hade inte sagt något om moster Lucys mystiska beteende i brevet, vilket var ännu konstigare för de brukade för det mesta vara ärliga mot varandra.
Han hade väl mycket att tänka på när han skrev utskällningen till mig. Men nu har han väl lugnat sig, så det kan inte skada att fråga honom. Eller så kanske mamma har ett svar på frågan, men det känns ändå konstigt! tänkte Quirinus och bet sig i läppen, medan han och Frank gick ner till fängelsehålorna.
______________________________________________________

Okej, i brist på fantasi skapades kapitlet om husalfen. Hoppas ändå att ni gillade det.

Ja, jag hoppas också ni förstår varför Quirinus pappa reagerar som han gör, om ni tänker på brevet som kom i slutet. Han är ju rädd om sina barn.

Läs bara spoilern om ni har läst alla böcker:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag vet att Harry och gänget aldrig åkte hem under påsklovet. De stannade kvar för att göra alla läxor de fick.

Tänkte mig inte för! ;P

Men tänk på att den här berättelsen utspelar sig innan Harrys tid, så låt oss låtsas att de har ändrat reglerna. Det vill säga att eleverna fick åka hem under påsklovet.

Jag tänker på det som står i brevet, där mr Quirrell skriver att han vill prata med Quirinus, eftersom han var på sjön trots att han inte är simkunnig. Quirinus får då ett val om han ska ta det på en gång under påsklovet, eller vänta till sommaren.
Hoppas ni förstod det där.

Nu fick ni även en tankeställare. Vad kan ha hänt moster Lucy?
Skriv ner era tankar och ideér. Finns inga rätt eller fel!